Jag vet inte hur vanligt det där med skrock är egentligen och om det överhuvudtaget förekommer längre.
Som ung pojke i slutet på fyrtio och början av femtiotalet, så var det ganska vanligt bland dem som fanns i min närhet. Aldrig lägga nycklar på ett bord, aldrig fälla upp ett paraply inomhus och aldrig gå under en stege. Självklara regler i barndomen, men som jag trotsat hej vilt sedan unga tonår, utan att jag fick taket i huvudet.
Minns att föräldrarna skulle ha en bjudning en gång och det föll sig så olyckligt att antalet skulle bli tretton. Ve och fasa, gud i himmeln, vilken katastrof, tretton vid ett middagsbord, ett oacceptabelt antal. Farsan stormskällde, rev upp himmel och jord tills problemet löstes. Den äldste i syskonskaran, som var någorlunda färdiggrillad i vett och etikett kallades in. Placerades på en pall i en undanskymd hörna vid bordet och blev nummer fjorton.
I ett småborgerligt hem på fyrtio och femtiotalet, så åt barnen jämte utdragsskivan i köket, vid den här typen av sammankomster. Barn skulle komma in finklädda, hälsa och sedan vare sig synas eller höras.
Det var förmodligen vid ett sådant här tillfälle, som min mellansyster och jag kom på tjusningen med att fälla vattenbomber. Vi kom på oändligt mycket mer, som inte sågs med blida ögon i vuxenvärlden.
Men det där får vi ta en annan gång.
Önskar er en trevlig lördag
Ó Nils Mohlin 19-12-28
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar