Järlåsatrollet i Dubai

Järlåsatrollet Carl Gustav fortsatte att berätta om sitt möte med emiren schjek Mohammed bin Rashid Al Maktoum. 

Efter en gumplandning i öknen där Bror Klumpeduns skrämde femtio kameler på flykt och sedan kanade vidare tills han kolliderade med schjekens lyxbil tre mil längre bort. Var inte den bästa inledningen på deras besök i emiratet. Det var i och för sig inte bara schjekens bil som blev tillknycklad, utan den efterföljande karavanen med livvakter körde in i varandra när det blev tvärstopp vid Klumpeduns.

Till råga på allt så hade Klumpeduns fått en del resdamm i näsan och om någon kan nysa så är det han. Vem mins inte nysningarna i Upplansskogarna när flera tunnland skog skövlades.

Carl Gustav gjorde vad han kunde för att förhindra det hela, men lönlöst. Klumpeduns levererade en nysning som förorsakade den värsta sandstormen i mannaminne och hade han inte huggit tag i Carl Gustav och schjeken så hade de också försvunnit likt det 100 man starka följet. Av följet så hörde de med tiden av sig, en del hade hamnat i Oman, någon i Jemen, en hel del i Saudiarabien, några stackare i Kuwait och en hade slagit ner i Ali Khameneis knä när han skulle inta sin lunch i Irans huvudstad Teheran. Nedslaget i Teheran ledde till en svårlöst diplomatisk kris, som Järlåsatrollet lovade att fixa.

Men det omedelbara problemet var hur de skulle ta sig till staden Dubai, alla bilar var täckta med tonvis av sand och även om Klumpeduns erbjöd sig att blåsa dom rena, så insåg Carl Gustav att bilarna också skulle blåsas åt fanders.

Järlåsatrollet samlade istället samman de femtio kameler som Klumpeduns skrämt på flykt. När han kom tillbaka med dem till schjeken, så svimmade alla kamelerna när de såg Klumpeduns. Klumpeduns försökte ställa dem upp och prata snällt med dem, men så fort de stod på sina ben, gick de ner i spagat igen.

Schjeken svor och gormade och lovade halshugga de två inkräktarna, så det fanns bara en lösning Klumpeduns stoppade schjeken under armen och så studsade de in till huvudstaden Dubai och landade framför det furstliga palatset. 

Järlåsatrollet föreslog turbankalle som han kalla honom att fixa till lite käk, så att de i lugn och ro kunde diskutera halshuggningen över en bit mat.

Måltiden slutade med att Järlåsatrollet och Bror Klumpeduns blev benådade. Kunde de dimpa ner så där från himmeln så måste ju trots allt profeten Mohammed ha ett finger med i spelet.

De bjöds in till alla sammanhang och fick träffa turbankalles tjugo barn och en massa andra höjdare. Efter några veckor i schjekens sällskap studsade de vidare till Teheran för att prata förstånd med tjurskallen Ali Khamenei.

Men det är en annan historia.

Ó  Nils Mohlin 20-01-30

Järlåsatrollets comeback

Häromdagen knackade det på dörren och utanför stod min gamle kompis trollet Carl Gustav inte stort mer än halvmetern hög och bakom honom storebror Klumpeduns dryga tre meter hög. Som Carl Gustav själv sagt vid ett tillfälle, så var han det typiska exemplet på överproduktion. Den äldste bror Klumpeduns var störst, sedan blev de bara mindre och mindre och när sladdtrollet Carl Gustav kom så blev han inte större. Men ju mindre till storleken dess skarpare hjärna hävdade trollet och nog hade han bevisat det vid ett antal tillfällen. Vid den aktningsvärda åldern snart 260 år var han otroligt alert och fylld av bus, men det var ju inget mot Bror Klumpeduns som med råge passerat de 400. Trollen hade under åren i Upplandsskogarna ställt till med en farlig massa hyss, men det var snälla sådana och de månade alltid om barn, gamla och fattiga.

Järlåsatrollet berättade över en kopp kaffe (Klumpeduns fick sitt i en tolvliters hink) om tiden då vi inte haft någon kontakt. Carl Gustav hade tagit timeout och semester, rest jorden runt med Klumpeduns eller rättare sagt studsat runt. Studsteknik var nämligen deras sätt att förflytta sig långa sträckor. Carl Gustav behärskade den till fulländning, tänk bara när han studsad från månen och landade bakom vårt hus och hade dessutom en månbil med sig. Bror Klumpeduns däremot påminde mer om en Boeing 737 som kraschlandar, men han valde som regel relativt säkra landningsplatser. Utom när de var på hemväg och han damp ner på Heathrow och ställde till med en faslig oreda.

Polis och militär hade skyndsamt ryckt ut och omringat det de trodde var en invasion från yttrerymden. Klumpeduns satt på rumpan i det drygt halvmeterdjupa rumpavtrycket mitt på landningsbanan, medan Carl Gustav stod på hans mage och råskällde. Polis och militär insåg snart att det var en fredlig invasion och bad att få tala med deras ledare. Carl Gustav harklade sig, ställde sig framför den med mest glitter på axlarna och sa ”Det är lika bra att jag får snacka med Elizabeth, för du kan väl inte ha så mycket att säga till om”. Den unge officeren visste inte riktigt vad han skulle säga och ringde en överordnad för att klargöra den lite konstiga situationen. Medan han gjorde det återställde Carl Gustav landningsbanan med en fingerknäppning.

Drottningen som sett hela förloppet på TV ringde överbefälhavaren och sa ”Jag vill träffa de där som landade på Heathrow”.

Så bar det sig inte bättre än att herr Järlåsatrollet blev inbjuden till Drottning Elizabeth. 

Under tre dagar fick Carl Gustav berätta om alla sina möten med världens stora ledare och att han gett både Putin, Donald Trump, KimJong-un och några till smisk på rumpan. Men det bästa var ju månresan som drottningen läst om i pressen.

Efter en vecka i drottningens sällskap och Carl Gustav både blivit adlad, dubbad till riddare och blivit behängd med alla sorters ordnar studsade de vidare mot Sverige. Klumpeduns slog ner på marknadsfältet i Kivik och Carl Gustav i Gracielas rabatt.

När Carl Gustav såg att jag gick på kryckor erbjöd han sig direkt att fixa både höft och knä, men jag avböjde i tron att de är lite mer rutinerade på Hässleholms sjukhus.

Ó  Nils Mohlin 20-01-29

Det där med bil

Under min levnad och med ett körkort som är 57 år gammalt, så har jag hunnit med en hel del bilar. Den senaste är en Volvo XC60, alla körde med suvar och givetvis skulle det vara en diesel, vilket enda till för något år sedan var det allena någorlunda miljövänliga.

Idag råder klappjakt på alla marodörer som har den dåliga smaken att överhuvudtaget kunna välja något så miljöfarligt som dieselmotor till sin bil. I många europeiska städer är det numera totalförbud för dieselbilar.

Så var det där med att ha en Suv, en modenyck som även jag föll för. Enligt mitt hjärtas mening och erfarenhet, så är det på ren svenska en klumpig och tråkig fan. Så nära man kan komma försvarets terränggående fordon, nästintill en stridsvagn. Absolut ingen ahaupplevelse om man inte vill köra sockerbetstransporter för lantbrukarna. Dessutom tycker jag suvarna är fula.

Jag har i alla år före den olycksaliga Suven kört smidiga och snabba sedaner och det tänker jag göra igen. I april byter jag till en snabb, vässad Peugot 508 GT med 220 hästars motor, suven med sextusen körda mil säger jag hej då till.

Naturligtvis så går den nya bilen på bensin och med lite tur, så får jag kanske köra den några år framåt, om inte politikerna hittar på nya dumheter. 

Elbilar skall det vara enligt alla miljönissar, trots alla varningens signaler som börjar komma. Politiker har ibland så förbannat bråttom med att fatta felaktiga beslut, om det nu fattas några av motsatsen vet i sjutton. Men vad gäller elbilarna så tror jag det är ett stort och fruktansvärt miljömässigt problem och misstag. Bara att producera elen till alla de bilar som skall ersätta nuvarande kräver en utbyggnad av kolkraften i bara Tyskland med ett tjugotal nya koleldade kraftverk. Elbilar är inblandade i fler krockar, de tar lättare fyr och så vidare. 

Varför inte låta vetenskapen få forska och utveckla i lugn och ro innan politiker beslutar och biltillverkarna börjar massproducera.

Det var det

Ó  Nils Mohlin 20-01-28

En riktig bil från och med den 20 april

Verklighet

Erinrar mig en episod som ägde rum i Greifswald i forna Östtyskland januari 1990. Berlinmuren hade fallit och gränserna öppnats, DDR som stängt in 16 miljoner människor bakom en 1378 kilometer lång ridå av järn och betong hade förvandlats till en skamfläck i historian.

Erich Honecker avsattes den 19 oktober 1989 och den 18 mars 1990 hölls de första och enda fria valen i DDRs historia och en snabb återförening med Västtyskland stod för dörren när CDU vann överlägset.

I slutet av åttiotalet och början av nittiotalet hade vi i Sverige en allvarlig fastighetskris med skyhöga räntor och stor arbetslöshet. Byggbranschen gick i stå, den praktiskt taget ödelades på ett fåtal år

Som ingenjör och byggprojektledare tog jag mitt pick och pack till Östtyskland och min första erfarenhet av det östtyska samhället fick jag i Greifswald.

Under en lång dags mycket sega samtal med ett antal korrupta lokala pampar om Östtysklands framtid och dess behov av återuppbyggnad. Något som initierats av Västtysklands politiker och som också i stor utsträckning skulle stå för finansieringen. Jag lärde mig ganska snart att de östtyska pamparna öppnade bara dörren om de mutades. Något jag sa bestämt nej till och fick ta västtyska myndigheter till hjälp.

Under tiden jag vistades i Greifswald hyrde jag ett rum i en nyuppförd lång byggnad i två våningar. Den kontrastera oerhört mot bebyggelsen i övrigt som var fruktansvärt nedgången, sönderskjuten och fallfärdig. Inte bara byggnader, hela infrastrukturen var i miserabelt skick och fattigdomen hos alla enskilda medborgare var som en chock för en ingenjör som kom från ett trots fastighetskris välbärgat Sverige.

I byggnadens nedre våning huserade ett vaktbolag, som också ägde huset och den övre våningen bestod av ett antal rum som delvis hyrdes ut medan flertalet disponerades av vaktbolagets anställda. 

En kväll när jag varit och ätit mycket enkelt på en liten nersliten restaurang. Det fanns absolut inga alternativa restauranger i början av 1990. Återvände jag till vaktbyggnaden för att läsa en tidning och kanske få se TV i vakternas dagrum.

Dessa vakter var beväpnade med ryska Kalashnikov och hade stora schäferhundar till sin hjälp. Utanför byggnaden träffade jag en man som jag började prata med när han steg ur sin exklusiva mercedes. Han var mycket pratsam och gav ett trevligt intryck och bjöd in mig på en pratstund på sitt kontor. Det visade sig att han var ägaren till byggnaden och vaktbolaget. Vi satt och pratade en dryg timme, medan han bjöd på Jägermeister.

Min nyfikenhet fick mig att fråga hur det kunde gått såväl för honom, medan resten av folket levde i total fattigdom. Orden han sa kommer jag aldrig att glömma. ”Inga problem jag är före detta officer i Stasi och där kunde man tjäna pengar.”

Jag tackade för pratstunden och Jägermeister, drog mig tillbaka till mitt rum och funderade över vad han sagt. Att pengarna han tjänat var stölder från östtyska folket och fångar från det beryktade Hohenschönhausenfängelset var lätt att räkna ut.

Detta var forna Östtyskland i ett nötskal under hela början av nittiotalet med de gamla skurkarna och makthavarna i ledande positioner i samhället. Detta tillsammans med ryska maffian var vad vi byggare och ingenjörer fick tampas med under en del år, då de fungera som effektiva bromsklotsar för projekt man ville driva framåt. En ettrig maffia ville sälja ”beskydd” och där var de som övertalades med våld. Jag gick min egen väg och nonchalerade herrarna, men man fick alltid ha ögon i nacken. Sedermera hamnade jag i Leipzig, men det är ett annat äventyr. Jag fick också se och uppleva på tio meters avstånd hur polisen sköt tre maffiamedlemmar till döds i en gatukorsning.

Upplevelserna jag hade under tidigt nittiotal har gett mig värdefulla erfarenheter och också bidragit till mina böcker där de östtyska skurkarna fått ge gestalt åt en del av mina karaktärer.

Nog lever jag ett lugnt liv idag, skriver, målar och har mina uppdrag för kommunen.

Ó  Nils Mohlin 20-01-26

Foto: Kuriren

Avkoppling i Kivik

Läsa är en fantastisk avkoppling och jag har sedan farsan satte de första klassikerna i mina händer för så där sextiofem år sedan varit en ohjälpligt inbiten bokslukare.

De tre musketörerna, Greven av Monte Cristo, Robinson Crusoe, Sherlock Holmes, Jorden runt på åttio dagar och många andra var mina första kontakter med romanernas värld. Oförglömliga upplevelser för en pojke i tidiga tonår, som förmodligen grundade ett livslångt intresse.

Fascinationen för litteraturen har med åren bräddats och jag kan mycket väl ha stor behållning av biografier skrivna av personer, som är värda respekt för stora livsgärningar, likväl som alla ryska klassiker och mycken annan litteratur.

En del av ungdomens favoriter har jag läst om under senare år och jag måste medge att de fortfarande fascinerar och ger en behaglig trivselkänsla.

Tusen och en natt i två tjocka volymer läste jag för en del år sedan, fantastiska och fängslande sagor om österländsk prakt, undersköna slavar och slavinnor, som Sjeherazade berättar för kung Sjahriar för att inte bli avrättad.

Jag köper oftast mina böcker på internet, bekvämt och enkelt och har nu beställt Mörkrets makter som lär vara den oavkortade originalversionen av Bram Stokers Dracula, en tegelstensroman dubbelt så lång som klassikern Dracula från 1897. Originalet läste jag för en herrans massa år sedan och jag kan på det varmaste rekommendera den.

Mörkrets makter får bli mitt sällskap efter operationen, så vitt jag inte mår så förträffligt att jag kan fortsätta skriva på mina egna rysligheter.

Om nu inte Mörkrets makter räcker så beställde jag för säkerhetskull även Frankenstein, Mary Shelleys legendariska roman.

När jag är inne på kusliga romaner så bör man inte glömma Stephen King och Dean Koontz, ett par sentida mästare. 

Med det önskar jag er en härlig söndagsafton och lutar mig tillbaka tonar ner belysningen och läser Edgar Allan Poes Morden på Rue Morgue.

Ó  Nils Mohlin 20-01-26

Kryckjäklar

Don Felipe liksom jag njuter av söndagen. Har städat undan lite kontorsarbete åtföljt av assistentens utdragna långtråkighetssuckar. Väl klar är det okej med kaffepaus tycker vi båda och idag bjöd matte på nybakad citronkaka, med citron från egna odlingen.

Det är onekligen komplicerat att göra vissa saker med två kryckor. Skruvade upp reflexer på planket, där vi backar in bilen och en dekoration som Graciela köpt till trädgårdsporten. Med grejorna i fickorna plus skruvmaskin, hammare och lite annat linkade jag iväg. Ställer en krycka mot planket och balanserar med den andra, medan jag med smått akrobatiska övningar får fram skruv, reflexer och borrmaskin. Tappar skruvhelsiket och ställer från mig den andra kryckan som så klart ramlar. Okej två händer lediga balanserar jag på det friska vänsterbenet, känner grannars blickar där jag står på ett ben och fumlar med skruvarna. Assistenten tycks mer undra ”Vad sjutton håller du på med”. Lyckas till sist och med några väl valda, mindre vackra ord få både reflexer och prydnad på plats. Jag linkar tillbaka in, följd av Felipe, som jag nästan tycker virra på huvudet.

Nåja i februari senast mars blir det operation, sedan är jag på banan igen. Vilket säkert assistenten också kommer att uppskatta.

Ó  Nils Mohlin 20-01-19 

SEVEN

Jag har precis sett filmen Seven med Morgan Freeman och Brad Pitt. Jag såg den när den var ny och den imponera lika mycket idag som den gjorde för tjugofem år sedan. Skickligt spelat och fantastiska scener gör den till en klassiker i mina ögon.

Det förkommer många ruskiga scener med offren för en seriemördares fixering vid de sju dödssynderna.

Naturligtvis kommer jag att tänka på ett arbete jag hade under en del år när jag var i sextioårsåldern. Jag hade som ingenjör slutat att ta på mig de stora projektledningarna och fortsatte med mina uppdrag som tekniskt sakkunnig i tvistemål vid våra domstolar. 

Parallellt med dessa uppdrag var jag delaktig i politihämtningarna i Skåne. För den oinsatte så är det de som på polisens uppdrag hämtar och tar hand om offren efter mord, självmord och svåra dödsolyckor.

Under de åren med tusentals döda fick jag se och uppleva mer än vad många människor tillsammans gör under en hel livstid.

Vi var ett gäng på sex man alla i övremedelåldern, stabila, lugna och vältränade. Inga machofasoner snarare en stor ödmjukhet var det som gällde inför uppgifterna. 

Det handlade om personer som skjutits, huggits ihjäl med kniv, yxa eller andra tillhyggen, hängningar, slängt sig framför och lemlästats av tåg och mycket, mycket mer. När det gäller sådana saker sträcker det sig långt förbi människans fantasi.

Om man tar skada av sådana upplevelser? Jag vet ingen som gjorde det, den skada jag tog begränsar sig till dåliga knän och nu en höft. I övrigt sover jag lugnt och utan mardrömmar och betraktas av omgivningen som en lugn och stabil person.

Det finns de som frågar varför man åtar sig ett sådant uppdrag och det finns kanske inget riktigt bra svar på det. Det är inget arbete folk står i kö för och jag började med det efter en förfrågan och stannade tills lederna inte ville längre.

Fördelarna är den fina sammanhållningen, det otroligt goda kamratskapet och att man får ett annan och ödmjukare förhållning till livet. Jag fick också en god insyn i hur polisens tekniker arbetar på en brottsplats.

En parantes i mitt skrivande och naturligtvis så har dessa erfarenheter en viss påverkan på de romaner jag skriver. 

Hoppas ingen berörs illa av det jag tar upp, men det är en av samhällets baksidor som de flesta guskelov förskonas från.

Ó  Nils Mohlin 20-01-15

Konstiga ord

Popcornhjärna, smygflyga och flygskam, menskonst, cybersoldat, aspludd, antivaxare, animoji och en massa andra nya ord att lära sig. Innan man ens har memorerat föregående års nytillkomna, som beslutsblindhet, förpappring, mandatpingis, whataboutism för att nämna några.

I samtal med yngre generationer önskar man ibland att man hade bättre insikt i våra nyord. Inga ord jag själv använder i större utsträckning, då de i många fall känns obekväma på tungan.

Tacka vet jag gamla hederliga ord som ecklesiastikminister, som det under tidiga skolår tog lång tid att lära sig säga och än värre att stava till. Skåningen Ivar Persson var ecklesiastikminister 1951–57. Då var det för en skånsk skolpojke, som började i skolan 1951 en absolut nödvändighet att kunna säga och stava ordet korrekt.

Sug på den ungdomar, jag kan både säga ordet och stava till det utan att få popcornhjärna.

Önskar er en härlig söndag

Ó  Nils Mohlin 20-01-11

Inte ecklesiastikminister dock finansminister Gunnar Sträng. Det var härliga tider med hans vokabulär.

Omtänksam fru

Det är snart dags för operation och Graciela är den som engagerar sig, jag avvaktar mest.

Hon kontaktade arbetsterapeuten, som har fixat allehanda hjälpmedel, medan jag tänker det reder sig nog det är ingen brådska.

I informationsbroschyren inför höftledsplastik stod att man skall ha lämpliga skor gärna med dämpning. Okej Graciela dömde ut alla mina skor och slängde ett par, så vi åkte till C4 i Kristianstad för att handla skor. 

I tredje skoaffären hittade Graciela lämpliga skor och ”så behöver du ordentliga inneskor till gå träningen” konstaterar Graciela bestämt. Med gåriktiga två par skor i en stor kasse drar Graciela mig med in på Intersport. Tröjor, byxor, necessär och en del annat som jag anses behöva.

Äntligen en paus i shoppandet när vi tar en sallad med räkor och caffelatte på ett trevligt café.

Väl hemma sitter jag och assistenten omgärdade av allehanda hjälpmedel, tröjor, byxor, skor och en del annat. Nästan så att Felipe tveksamt undrar ”ska du använda allt det där”.

Nu fattas bara operationen tänker jag och ger Graciela en stor kram för hennes varma goda hjärta.

En stor mugg kaffe och assistenten bredvid mig och en underbar kärleksfull fru i stolen intill. Bättre än så kan livet inte vara.

Önskar er en underbar lördag

Ó  Nils Mohlin 20-01-11

Samtal pågår

Man lär känna många människor i sitt liv, vilket är en oerhörd stimulans. Olika bakgrund, skilda utbildningar, olika kulturer allt bidrar till vederkvickande samtal.

Förmågan att kunna samtala med varandra är ovärderlig. Lyssna på andras erfarenheter och kunskaper ger ett mervärde och en insikt som borde uppskattas mer.

I unga år och där var jag säkert inget undantag, så lyssnade man bara med ett halvt öra på vad de äldre hade att berätta. Med åren så sjönk många visdomsord in och man kunde konstatera, jo det där var ju helt rätt.

Det ideala samtalet är för mig när en grupp representeras av flera generationer och man kan bolla tankar och åsikter.

Vi hade igår besök av ett par vänner, som också har ett hus i Los Alcázares. Nyligen pensionerade och hemkomna innan helgerna berättade de om sin senaste vistelse i paradiset. Vi har tillsammans många olika erfarenheter om det spanska boendet och enbart positiva sådana. Graciela pratar flytande spanska, medan vi andra fått lära oss från grunden. Det är roligt att höra om varandras framsteg och hur pass hög tröskeln är innan man kan föra ett någorlunda flytande samtal med en infödd spanjor.

Första eller andra året efter att vi köpt vårt Spanienboende, så fick jag ”privatlektioner” av ett gäng spanska gubbar. Samtliga talar bara spanska, inget annat språk. De tragglade glosor med mig under några timmar och pekade på sina näsor, ögon, öron och en mängd andra saker. De sa glosan och jag upprepade efter dem, om jag lärde mig så mycket under de timmarna vet jag inte. Men en ny erfarenhet gjorde jag, att trots språkbarriären så var samtalen ytterst givande. Med deras underbara kroppsspråk, snabba spanska och glädjen där vi satt på vars en stol i pation gör det till ett mycket minnesvärt samtal.

Ó  Nils Mohlin 20-01-09

Nu skall jag ha mer skrot

Som ett komplement till min knäprotes skall jag nu få en höftprotes, sedan läkare konstaterat att jag är högkvalificerad. Det kommer ske innan mars månads utgång och skönt är det, för nog fan har jag en sjuhelsikes värk.

Det hela inleds med möte med arbetsterapeut som hissar på mig allehanda hjälpmedel. Sedan en träff med narkosläkaren och därefter är det dags för höftledsplastik som det så fint heter.

När det väl är gjort, så är frågan om jag inte slår Börje Salming i antal stygn som jag fått under åren.

Man får inte köra bil på sex veckor, men en schyst granne har erbjudit sig att vara privatchaufför när jag måste ut på mina förrättningar.

Min älskade fru är otroligt omtänksam och gör allt för att hemmet skall fungera för mig under tiden närmast efter operationen.

Nog sjutton ser jag fram emot att få kunna röra mig obehindrat igen, utan kryckor. Kunna gå mina rundor med assistenten Don Felipe, så klaffar allt som det skall så hoppas jag vara på banan igen när jag fyller sjuttiosex i april.

Så långt kommen så är det bara vänsterknäet kvar att fixa, men det får bli en senare historia.

Slitna leder får man med åren och har man då styrketränat i femtiotre år så sätter det också sina spår.

”Gammal man gör så gott han kan…” skaldade Hasse Alfredsson en gång.

Ó  Nils Mohlin 20-01-08

Full rulle i Kivik

När grabbarna hälsar på krävs annan underhållning än när lillasyster Lallatjo hälsar på. Två killar tolv respektive tretton år, lite småtuffa och moderiktigt klädda med kepsar, där skärmarna konstant pekar bakåt. 

De unga herrarnas aptit är imponerande, de har knappt avslutat en måltid förrän de är hungriga igen. Ett kylskåp som bågnat av mat på fredagen, gapar ganska tomt när de åker hem på söndagen. 

De är i en ålder då de börjat konsumera actionfilmer, med olika till syns osårbara hjältar.

Kulsprutesalvorna smattrar, slagsmålen eskalerar, biljakter med krockar och vurpor på löpande band.

Skjuten minst fyra fem gånger, fått mängder av stryk och varit med om ruskiga bilkrascher. Tillräckligt för att ta kål på halva Kivik, men inte. Hjälten reser sig, borstar lite nonchalant av sina kläder och väser något ur mungipan. 

Annat det än femtiotalets vilda västernfilmer jag minns och konsumerade flitigt. Erinrar mig dock att hjältarna om än något tilltufsade ensamma red bort i solnedgången.

”Alla skurkars skräck, tuff, hård och fräck….”

Ó  Nils Mohlin. 20-01-05

Likheter och olikheter

Ibland funderar jag över hur olika vi människor är, även om vi i många avseenden är oerhört lika.

Vissa föds och förblir onda, medan andra föds och förblir goda, medan en del får lite av varje.

Vissa blir rika och andra fattiga. Vissa utsätts för oerhörda prövningar, medan andra går bekymmerslöst genom livet.

I den klassiska Maslows behovstrappa ligger de fysiologiska behoven först, därefter kommer trygghetsbehovet, kärleksbehovet, självhävdelsebehovet och överst självförverkligandebehovet. Det har framförts kritik mot modellen, att det inte tagits hänsyn till behov som är av både individuellt och kulturellt ursprung.

Hur aktuell den fortfarande är vet jag inte, men vi behöver alla någonstans att bo, vi behöver mat, trygghet, gemenskap och kärlek. Jag tror själv att detta är bland det viktigaste i våra liv och något som alla gemensamt har ett behov av.

Varför gestaltar sig då människors liv så annorlunda.

Jag är övertygad om att intellekt och kultur har en avgörande betydelse i hur vi själva formar våra liv utifrån de förutsättningar vi har.

Jag är inte religiös, tror inte på någon gud och är inte ens med i svenska statskyrkan. Men jag tror på det goda som man kan uppleva hos många människor, de gör gott och sprider godhet omkring sig.

Likväl som jag ser vad onda människor förorsakar i världen.

Lite kvällsfunderingar

Ó  Nils Mohlin 20-01-08

Trolleri i Kivik

Flygande mattor har vi alla hört talas om, men bord som försvinner var för mig en ny upplevelse.

Lallatjo hälsar på och då kan nästan vad som helst hända. Jag har berättat om det drygt två år gamla charmtrollet tidigare.

Vi har renoverat köket och ersatt köksmöblerna, bland annat med ett mindre bord och andra stolar.

På bordsbenen har vi satt glidtassar för att minska friktionen mot det keramiska golvet. Ett lagom stort bord för fyra och i vardagslag är vi ju bara två. Lallatjo tar plats vid gaveländan och ser förväntansfullt på mat som dukas fram.

Mormor och jag sitter på våra vanliga platser mittemot varandra på vars en långsida.

Med mat på tallrikarna underhåller Lallatjo oss med prat, sång och glada skratt. Vi lyssnar uppmärksamt på henne, när hon lutar sig bakåt och utan att vi ser det sätter fötterna mot bordsbenen. Samtidigt som jag skall sätta gaffeln i en köttbulle, försvinner bordet och stannar först vid fönsterväggen. Tassarna under benen hjälpte till att snabbt och friktionsfritt förflytta möbeln.

Graciela och jag satt och tittade på varandra utan något bord mellan oss. Jag missade köttbullen med drygt en halv meter och Lallatjo skrattade hejdlöst åt vår uppsyn. Inget spilldes ut och allt stod snyggt och välordnat kvar på bordet, nog var det trolleri alltid var Lallatjo och jag överens om.

Efter mycket snälla, men förmanande ord från mormor fortsatte måltiden runt ett stillastående bord.

Lallatjo heter Isabell, men för mig kommer hon nog alltid vara Lallatjo.

Önskar er en härlig lördagskväll.

Ó  Nils Mohlin 20-01-04

En stunds avkoppling

Efter det tycker Lallatjo att jag behöver plåstras om

Samtal

Jag brukar hälsa på en ensamstående rullstolsbunden man en gång i veckan. Han är några år yngre än mig och hans hälsa är inte den bästa. Men ett glatt humör och beundransvärd kämpaglöd gör besöken till en trivsam paus från mina andra sysslor. 

Han är påläst och begåvad och våra samtal handlar om allt annat än krämpor, sällan politik, men gärna natur och Österlens historia under de sista hundra åren. Jag tror att han vet allt som är värt att veta och lite till om just dessa ämnen. Ibland önskar jag att jag hade mer tid än den timme eller två som jag besöker honom, för jag förstår att han uppskattar visiterna.

Han har en enorm boksamling, med mycket inom de ämnesområden som intresserar honom, men även skönlitteratur. Han har läst mina böcker och trots att han är sparsmakad när det gäller litteratur, så uttrycker han sin förtjusning och diskuterar dem gärna.

Önskar er en härlig lördag.

Ó Nils Mohlin 20-01-04

Tycke och smak

Mycket av det man faller för här i livet handlar till stor del om tycke och smak. Jag syftar inte till viktiga och kanske livsavgörande beslut då vi använder oss av det förnuftsmässiga tänkandet.

Jag funderar närmast över det vi omger oss med och det vi finner nöje i. Utsmyckning av hemmet, inredning, konst och så vidare. Vad vi tycker om att se för TV program, vad för sorts musik vi lyssnar till och vilka böcker vi läser.

Varför spretar bokrecensioner ofta i så vitt skilda riktningar, utom när det gäller synnerligen väletablerade författare, som visas tillbörlig vördnad. Kan tänka mig att vissa recensenter som konsumerar otaliga böcker, fungerar efter en mall inom den genre de recenserar, eller än värre låter förutfattade åsikter styra.

Det som faller utanför mallen behöver inte nödvändigtvist vara skräp.

En recensent uttryckte med förtäckt förakt och en smula överdrivet ”action på var och varannan sida”. Man kanske får se till vem som skrivet och har då vederbörande levt ett liv präglat av väldigt mycket ”action”. Är det ganska naturligt att det speglar sig i berättelserna. Vill tro att mången recensentens äventyr begränsas till egna läshörnan.

De bästa recensenterna är läsarna, som väljer sina böcker efter just tycke och smak. I yngre år gick jag ganska ensidigt efter vad recensenterna skrev när jag handlade mina böcker. Med tiden har jag lärt att inte helt förlita mig till recensioner utan välja böcker efter egen smak och läsupplevelserna blir så mycket större.

Det finns inget trevligare än när mina läsare hör av sig med spontana och tacksamma kommentarer. Det är jag glad för och har faktiskt blivit ganska bortskämd med, även om jag inte är alla recensenters favorit.

Peter Santesson skrev ”Kultursnobbismen vilar på den självpåtagna rätten att komma med förmaningar som man egentligen inte vill att folk ska ta till sig.”

Lite tankar runt kultursnobbism eller varför inte kulturterrorism

Ó Nils Mohlin 20-01-03

Vardag i Kivik

Allt som vanligt igen, nästan allt. Veckan börjar på en torsdag och gör den sympatiskt kort. Två arbetsdagar då vi skall försöka vara flitiga. Assistenten har inga större problem med vardagar eller helger, bortsett från att matte finns här hela dagarna, när det är helg. Så den första stunden letar han efter henne och när han ingen hittar, så kommer han till mig och deltar energiskt i dagens sysslor. Vissa saker har han absolut kontroll på, sina mattider och när det är dags att hämta matte på hennes arbete. Skulle något av detta missas med fem minuter säger han tydligt ifrån. 

Han ser också till att aldrig missa en biltur. Skall jag i väg så ställer han sig vid bilens baklucka och väntar. I bilen får han lite extra koll på Kivik med omnejd och kan rent av skälla ut sådana han inte tycker hör hemma i Kivik.

Ó  Nils Mohlin 20-01-02

Då och nu

Det nya året inleder jag med ett utdrag ur en liten berättelse som utspelar sig på tidigt femtiotal, som var med i min första bok ”Hågkomster, möten och tankar”.

Ter sig som forntid för dagens tioåringar, för oss lite äldre, snarast som igår.

Det mörka tygstycket hängde med sina öglade hörn i ett par till hälften inslagna, rostiga och krökta spikar. Normalt brukade tygstycket kunna stänga ut gryningsljusets första strålar. Vid en liten glipa envisades solen, som en lekfull uppmaning. Upp med dig, upp med dig.

Jag lyfte blicken mot takets fuktfläckar, som likt en världskarta bredde sig över porösa fiberplattor. De välbekanta ljuden när mormor satte eld i vedspisen och skramlet av järnringar när hon placerade kaffekittel på eldstaden.

Morfar som stönande tog sig ur sängen ackompanjerat av ljudet från sängens hårt ansträngda fjäderbotten och högljudda fjärtar. Golvbrädernas intensiva knarrande och hur han stunden efter tömde blåsan i nattkärlet, som alltid stod placerat vid fotändan av sängen.

Vi andra fick använda emaljerade kärl och stanken påskyndade tveklöst morgonrutinerna.

Kön till utedasset kunde vara dryg. Visserligen fanns det två hål, så att morfar och jag kunde sitta bredvid varandra och resonera. En inramad bild av konungafamiljen med Oscar II sittande i mitten, prydde dassets långvägg. Bekvämligheter nej inget Lambi eller Duni där inte, det var telefonkatalogen eller tidningspapper som gällde. 

En dag som började som många andra på somrarna under femtiotalets mitt. Långreven som lagts ut kvällen innan i Ringsjön skulle plockas upp. Fångsten tas till vara och i de flesta fall handlade det om ål och åter ål. Utrustad med mina värdefullaste tillhörigheter, en stor dolk och en slangbåge, som båda satt nedstuckna i en sliten gammal livrem var jag redo att möta dagens utmaningar. Jag följde morfar genom daggfuktigt gräs de hundra meterna till stranden där den gamla ekan låg förtöjd.

Med kraftiga årtag tog morfar oss ut med den gamla båten till djupt vatten. Där jag fick ta över årorna när vi bytte plats. I en farligt krängande eka med vattnet sköljande över relingen tog sig drygt 100 kilo morfar till aktern för att dra upp 600 krok långrev. Allt medan jag rodde efter bästa förmåga och fick i mellan åt en åthutning – ”Styr rätt för fan”.

Flytväst var det inte tal om, men jag minns att jag hade en tjusig sydväst, som för mig var så mycket viktigare för då såg jag ut som en riktig fiskare.

Den dagliga fångsten var ofta en 25–30 ålar, varav de största gick till rökning i min morfars hemmagjorda rök, som bestod av två gamla oljefat.

Rökningen skötte morfar och eldade med spån och kvistar av ene träd, samtidigt som han drack kaffegök. När ålarna flera timmar senare var färdiga, var som regel morfar det också.

Min morfar hade ett salongsgevär som vi grabbar ibland fick hålla i och beundra. Vid dessa tillfällen berättade morfar otroliga skrönor om sitt äventyrliga liv bland hiskeliga banditer. Berättelser som alltid tystnade när mormor kom i närheten. Den förståndiga kvinnan betraktade det hela och med all rätt, som Baron von Münchhausen historier.

En dag när morfar var stärkt av kaffegökar, så kom han med det avundsvärda geväret under armen och hade en tom sardinburk i handen.

”Nu skall jag lära er skjuta prick pojkar!”

Lasse, Åke, Rolf och jag samlades förväntansfullt runt morfar för att lyssna på förhållningsregler och skjutundervisning. Samtidigt hördes mormor smälla igen köksdörren, som en klar markering av missnöje.

Sardinburken med etiketten föreställande Gustav den V riggades som måltavla på en gammal stubbe.

Till saken hör att mina morföräldrar hyrde en länga på en bondgård och vid denna tid var alla höns frigående. De rörde sig fritt runt gårdens alla byggnader och även bakom ladan där undervisningen skulle ske.

Från stubben stegade morfar upp ett antal meter, drog ett streck i marken, som vi skulle stå bakom vid skjutövningarna.

Morfar skulle naturligtvis som den ypperlige skytt han ansåg sig vara skjuta en första serie på fem skott. Som jag nämnde var han stärkt av alkoholhaltig dryck och hade dessutom starr på bägge ögonen. Jag visade honom till rätta vid strecket i marken och morfar la gevärskolven mot axeln och siktade in sig på målet Gustav den V. Till vår förvåning så var inte gevärspipan stilla, den cirkulerade än hit och än dit.

Skottet avlossades, Gustav den V stod oskadd, men en höna flög upp, förtvivlat flaxande, avslutade med en runda på marken innan den föll ner stendöd.

Morfar vrålade ”Spring!” Vilket vi gjorde. Jag försökte få med mig morfar, men av ålder och andra omständigheter var han inte så snabb. Efter fåtal sekunder stod han öga mot öga mot en mycket vredgad bonde, som hade en död höna i handen.

Morfar fick köpa gårdens bästa värphöna, som han motvilligt bar in till mormor. Mormor nattsvart i blicken konfiskerade geväret och tillagade hönan.

En ganska vanlig sommardag 1953–54 och med det önskar jag er en härlig fortsättning på det nya året.

Ó  Nils Mohlin 2012