Behaglig tillvaro på Österlen

Snart är augusti till ända och vi går in i september. Regn har vi fått och trädgården är glad. I Kivik och på Österlen lever vi ett behagligt liv i samklang med naturen. Jag har bott i en del storstäder under mitt liv och skulle aldrig för mitt liv vilja byta tillbaka den harmoniska tillvaro vi har i Kivik mot storstadens anonymitet och stress. På Österlen upplever vi samma harmoni som i spanska Los Alcázares.

Efter relativt lugn bland politiker under corona vår och sommar börjar tröttsam och meningslös pajkastning tillta på riksplan. Dödsskjutningar och obegripligt bestialiskt våld lite överallt i Sverige, en politiskt laddad fråga. Alla tycks ha lösningen på ett av nutidens mest skrämmande problem. Syndabockar i hanteringen av pandemin, munskydd och tester tröttar ut folk mer än det för framåt landet

Det amerikanska valjippot har kört igång, smutsigare än någonsin. Förgiftad oppositionsledare i Ryssland, valfusk och oroligheter i Belarus och många andra länder.

Med andra ord börjar allt bli som vanligt igen. Tyvärr!

Många hade förutspått att pandemin borde ge oss lärdom och eftertänksamhet. Förmåga att samarbeta och sträva efter gemensamma mål. Bli en bättre värld, ett nytt sätt att leva på med en ödmjukare och större respekt för tillvaron och våra medmänniskor!

 

Ó  Nils Mohlin 20-08-29

 

  

Ekorre i Kivik

 Vi har ekorre i trädgården, en pigg och sällskaplig liten rackare. Den har bråda tider, samlar hasselnötter till vinterförrådet och ilar fram och tillbaka ständigt med några nötter på en kvist i sin mun. Men trots sin brådska har han aldrig försummat att sitta någonstans på däcket och iaktta det pågående bygget. Var dag stannar den någon meter från mig, som om han vill hälsa innan han studsar vidare.

Häromdagen satt han på trappan till köksingången och spanade in i köket, verkligen studerade och undrade om han skulle bli inbjuden.

Jag förmodar att det är samma ekorre vi haft här under de sista åren, som blivit lite tamare för vart år.

De enda gånger han tycks lämna trädgården är för att hämta hasselnötter på busken strax utanför planket. De första åren skällde Felipe ut ekorren och jagade iväg honom, men även de blev kompisar utan att för den skull närmare umgås. De skötte sig var och en själv, men respekterade varandra.

Denna sommaren har han blivit nyfiknare och kommit närmare och närmare. Om jag eller Graciela håller på med något i trädgården så dröjer det inte länge förrän den lille kompisen är någon meter från oss och följer våra sysslor.

 

Ó  Nils Mohlin 20-08-27

En gentleman på Piri Piri i Simrishamn

Idag har jag varit olydig igen. Först arbete i förmiddag och en jobbtur till Simrishamn. När hungern satte in vi halvettiden parkerade jag bilen och tänkte mig en smaklig räksallad. Jag passerade Piri piri på Järnvägsgatan, ögnade genom deras anslagna meny och gick in där.

En krögare som bjöd på ett hjärtligt mottagande, som om man inte bara kände sig som en gäst utan snarare som en gammal kompis eller rent av en kär bror. En otrolig värme förmedlad med ett leende, en gest och några värmande ord. – ”Tänk om politiker hade varit som denne man bakom disken på Piri Piri i Simrishamn”

Det blev ingen räksallad, även om den fanns på menyn. Jag tog en dagens kebab. Jag har naturligtvis ätit kebab förr, men denna var den absolut godaste jag någonsin fått. Fräsch, smakrik och gigantisk portion för 87 kronor inklusive dryck och sallad.

När jag var klar, samma vänliga bemötande och ett välkommen tillbaka.

Jag brukar inte göra reklam vare sig för det ena eller det andra i min blogg. Men krögaren var unik, maten likaså och den sortens människa han visade sig vara skall ha all heder och uppmärksamhet.

 

Ó  Nils Mohlin 20-08-25

 

Statyer i Kivik och lite varstans

 Fritiof Nilsson Piraten hade en stark förankring till Kivik och har också fått en bra placerad staty där. För en del år sedan fick han även en i Vollsjö där han föddes 1895. Ingen som förargar sig på Piratenstatyerna utan ser dem som ett berättigat och trevligt inslag.

Annorlunda var det för statyn av Zlatan som sågades jäms med fotknölarna. Om den nu skall hamna i Italien bland alla de andra hjältestatyerna. Ett land där Zlatan näst intill har gudastatus, eller om den bara skall samla damm i ett förråd återstår att se. 

En annan impopulär staty är den av Karl X Gustav på Stortorget i Malmö. Den tjocke erövraren sitter på en stackars häst sedan 120 år tillbaka och blickar över torget. Lika knasigt som om man skulle låta Stalin stoltsera i Budapest.

Statyer av gamla sydstatsgeneraler och andra som påminner om historiska brott rensas bort i USA av demonstranter om inte myndigheterna hunnit plocka bort dem innan.

Det måtte vara fan att bli staty översållad av duvskit, fram till dess statyn skrotas, i vart fall de impopulära. Kan ni tänka er Donald Trump som staty? Hemska tanke!

 

Trevlig söndag

 

Ó Nils Mohlin 20-08-23

 

 

”Vi vill ha rajn” på Österlen

 “Vive la Reine”.  Denna klassiska franska fras utropades av skånska bönder i skånsk version 1810 när Sveriges nya drottning Désirée färdades genom Skåne på sin färd mot Stockholm. De skånska bönderna ropade ”Vi vill ha rajn” inte ”Vive la Reine (Leve Drottningen)”, som den smickrade damen lär ha trott. Nu låter det skånska önskemålet om regn exakt likadant som franskans lite ädlare version av ”leve drottningen”.

Jag upprepar vi vill ha rajn och då menar jag vatten, absolut inget annat. Törstig trädgård kroknar av längtan efter sällsynta droppar. 

Det börjar med stilla skur och löfte om mer under kvällen och natten. Med konstant bevattningsförbud under sommarmånaderna är det ingen självklarhet att hålla liv i en prunkande trädgård.

Regnvattenstunnor läste jag någonstans. Men då måste det för fan regna ganska rejält om inte de få dropparna som samlas upp skall avdunsta.

Regn lär det väl komma i sinom tid, så att även grundvattendepåerna blir påfyllda. Ett stort problem för kommuner som hämtar sitt vatten från dessa ständigt sinande depåer. 

Med någorlunda påfyllda depåer klarar vi vintern och när sommaren kommer utfärdas nytt bevattningsförbud, duscha lagom, tvätta och diska sällan, borsta tänderna lagom och raka er inte. Vi måste ta emot alla turister, förstår ni väl.

Så ser ni någon halvsjaskig, skäggig och lite ovårdad person i trakterna, kan det vara jag eller någon annan härifrån.

 

Vi vill ha rajn!

 

Ó  Nils Mohlin 2020-08-22

 

 

Tuta lagom på Österlen

 Tutan, den där lilla underbara manikén, som oftast sitter centrerad på ratten. Med handen på den kan man ge uttryck för alla mänskliga känslor och tala om att här kommer jag. Irritation, ilska till och med glädje eller bara för att påkalla uppmärksamhet.

Vi har långa köer där bilister instämmer med sina signalhorn i kören av frustrerade signaler som studsar mot betong och byggnader och ekar över nejden. 

Vi har semesterkön där några husbilar sniglar fram mitt på körbanan i 50 på en 80 eller 90 väg. Blir omkörda i 110 ackompanjerade av ihållande ilskna signaler och fullständigt omedvetet sniglar vidare.

Sightseeing turisterna som kör långsamt längs krokiga väggar, pekar, gestikulerar, fotograferar och pratar. Helt aningslösa om den ringlande kösvansens signalsymfoni.

Långtradarna som med sina brölande signalhorn skapar framkomlighet och talar om att de har tider att passa.

Fartdåren som ihärdigt upplyser om att han vill ligga först i kön.

Sms:arna som har hela uppmärksamheten på telefonen när ihållande signal får bilen att gira höger och telefonen i förskräckelsen gör en vid båge inne i bilen och landar någonstans bak till.

Vi har den där ”känna igen” tutaren som ser kompisen på andra sidan gatan och hänger sig på signalhornet. Ett femtiotal ilskna ögonpar blänger och kompisen har inte reagerat. En långdragen signal till, kompisen tappar glassen i bestörtning, vänder sig om och undrar ”Vad fan vill du?”

Glassbilssignalens melodi som osökt för tankarna till Helan och Halvan.

Men en sak är säker vi ligger i lä med tutandet jämfört med de sydeuropeiska länderna. Tuta i tillexempel Frankrike eller Spanien känns nästan som ett gott uppförande. En fransman drar genom rondeller med lika energiskt tryck på tutan som på gaspedalen. Besvara en sådan tutning och man får hundrafalt igen.

 

Tuta lagom!

Önskar er en trevlig helg

 

Ó  Nils Mohlin 20-08-21

Geronter i Kivik

 Handhygien och handsprit, ansiktsskydd, test för covid 19, antikroppstest, hålla social distans och hemester. En massa nytt i vår vardag.

Min fru och jag har hemestrat i Kivik, jo hon har återgått till sitt arbete och jag fortsätter min snart halvårslånga husarrest. Karantän låter kanske bättre och jag mår alldeles förträffligt, men i ärlighetens namn så har jag syndat. Varit hos ICA handlaren när han öppnar på morgonen, besökt de av mina huvudmän som är möjliga att besöka. Hälsat på trähandlaren då och då och träffat vänner ibland, visst med social distans i deras eller vår trädgård. Och jag har varit ute och rört på mig, men iakttagit de rekommendationer som finns.

Min olydnad har hittills inte varit av det slag att polis behövt rycka ut och skingra mig.

Jag har heller inte smugit längs väggar med neddragen keps och solglasögon. Jag har visat mig tämligen öppet, fått ett och annat ögonkast, som en undran. En utsläppt geront eller fossil. I ärlighetens namn så har de svarta blickarna kastats likt vässade knivar mest i köer där man står med ungefär två meters avstånd. ”Vad sjutton gör dinosaurien här och försummar oss, sådana där skall hålla sig hemma.” 

En form av köstress, som alltid funnits, men som i Corona situationen blir till en extra frustration. När sjuttioplusare har oförskämdheten att lämna sin beordrade karantän och helt fräckt ställer sig i en kö, som vissa enfaldigt inbillar sig är reserverad för betydligt yngre generationer.

De unga ordnar olagliga rejvfester runt om i landet varje helg med 6–7 hundra deltagare. Undrar vad som händer om vi sjuttioplusar skulle arrangera ett sjuhelsikes rejvparty?

 

Hälsningar från Geronten i Kivik

 

Ó  Nils Mohlin 20-08-20

Ansiktsmask eller balaclavaluva på Österlen

 Mötte ett par goda vänner i min ålder på väg ut från banken i Simrishamn. Båda hade det vid det här laget mycket omdiskuterade munskyddet på sig. Dessutom hade de precis som jag solglasögon, som skydd mot solen. Det var på deras karaktäristiska gång jag identifierade dem.

Min spontana fråga var. ”Har ni rånat banken?”

De blev ställda en stund, innan de förstod skämtet. Nu har vi ju inte så många på Österlen som bär de här ansiktsmaskerna än så länge och tur är kanske det.

Ser på bilder från TV där dessa förklädnader är obligatoriska och gatorna vimlar av oigenkännliga personer.

Jag får uppfattningen att det finns de som faktiskt tilltalas av anonymiteten, som ansiktsskydden bjuder på. Känsla av att bli mrs eller mr Nobody hägrar, inte bara för ljusskygga individer som har rån till yrke.

Måste vara idealisk tid för just yrkesgruppen rånare som slipper kliande och varma balaclavaluvor. Bara det omtalade ansiktsskyddet, ett par solglasögon och en keps. Perfekt. Inte ens rånarnas skyddsombud hade kunnat tänka ut en lämpligare sommarklädsel för sina medlemmar.

Så visst finns det vinnare i allt eländet.

 

Önskar er en härlig vecka

 

Ó  Nils Mohlin 20-08-19

Allt blev som tänkt i Kivik

 Det har varit en del filosoferande på bloggen de senaste dagarna. Men inte bara tankar om livet, det har smugit sig in lite av mina projekt också.

Mina altandäck i fyra etage närmare sig färdigställandet och mina funderingar kretsar runt det där sista, som skall sticka ut lite. Finliret säger en del, andra kallar det för snickarglädje.

Två trappor till pergoladäcket skall få handledare av rundstav med svarvade avslutningsknoppar. Plus lite andra detaljer som skall göra det till en upplevelse att röra sig och vistas på däcken.

Min äldre syster såg bilder av mitt projekt och sa: ”Släng dig i väggen Lars Vilks, detta slår Nimis!”

En systerson döpte det till Kiviks Nimis. 

Nimis är latin och betyder egentligen ”För mycket”. 

Det har inte blivit för mycket i vår trädgård utan snarare något som smälter in på ett naturligt sätt i trädgård och omgivning. Jag är helt enkelt nöjd med både konstruktion och den arkitektoniska utformningen. 

Vi flyttade hit för fyra och ett halvt år sedan till ett hus, som så många andra i Kivik ligger det på en sluttningstomt. Med en nivåskillnad på drygt 6 meter, blev det en utmaning för en gammal ingenjör och projektledare.

Vi har inhägnat hela tomten med plank, Graciela har anlagt en fantastisk trädgård och målat oändligt med kvadratmeter trä. Jag har byggt däcken, vi har satt upp ett nytt tio meter långt balkongräcke, bytt alla fönster, ny ytterdörr och åtskilliga kvadratmeter skifferklinker på entré, hall och balkong, hanterat flera ton sten till gångar och kanter. Lite invändiga förändringar har det också blivit.

Vi kan snart luta oss tillbaka med en kopp kaffe i vars en Baden Baden stol på däcket. Njuta av stillheten och naturens skönhet. Allt blev som vi ville ha det.

 

En fortsatt trevlig och skön helg.

 

Ó  Nils Mohlin 20-08-08

 

 

 

Väldigt mycket tankar i Kivik

 Ondska – Godhet. Som jag tidigare varit inne på, så är jag tämligen övertygad om att vi föds med en av dessa egenskaper. Vissa får kanske en släng av båda.

Visst har miljö och uppväxt en del i det som formar oss och kan sannolikt bidra till att utlösa det goda respektive det onda. Men grunden till detta, såväl som vårt intellekt finns från födelsen, oftast genetiskt betingat, som vi sedan efter bästa förmåga får förvalta och utveckla.

I vår vardag finns det personer som ställer upp för svagare och utsatta individer, som osjälviskt agerar i besvärliga situationer. Handlingar som av många ses som meningslösa och förkastliga, men som väcker motvillig beundran och ibland den jobbiga avunden.

Civilt kurage är ett sällsynt inslag i vår vardag, vilket förmodligen ofta beror på en medfödd lagomkänsla. Inte synas, inte höras, misstänksamhet, främlingsfientlighet, hurra vad jag är bra.

Annorlunda utseende, sexuella avvikelser, olika religioner, olika språk, avvikande beteenden, som en del av den svenska vardagen, en verklighet vi lever och verkar i.

Ett mångkulturellt samhälle, där vi alla fötts med visst intellekt, värderingar och förutsättningar. De flesta går det väldigt bra för, en del spårar ur och blir brottslingar, andra hemfaller i missbruk. Samhället har naturligtvis ett ansvar, men vi får aldrig förglömma individens eget ansvar och föräldrarnas. Vi har alla en valmöjlighet vad gäller att välja väg i livet oavsett vårt ursprung. Vissa får kämpa hårdare än andra, men resultatet är helt beroende på våra egna val. Tänkande individer som skyller misslyckanden på ursprung och miljö köper jag inte riktigt.

Önskar er en trevlig helg! 😀

 

Ó  Nils Mohlin 20-08-07

Fler tankar i Kivik

”Jag tänker, alltså finns jag” sa Descartes.

Filosofin började för mig där en form av resande utgör en oerhört viktig del, något som ger näring, någonting som lär oss förstå, något som sätter livet i rätt sammanhang och ger oss perspektiv. 

Detta spekulativa tänkandets fält som kallas filosofi är ett slags kunskapande. Alla vetenskaper och upptäckter har börjat med ett filosofiskt kunskapande innan de övergått i handling och uppsatta regelverk.

Filosofin kan varken lösa våra svårigheter eller frälsa våra själar. Grekerna uttryckte det som att det är en slags turistresa vi företar oss.

Det finns många frågor som tänkande människor ställer sig, som vare sig vetenskap eller någon annan kan besvara.

Existentiella frågor, har världen eller livet något syfte? Finns ett liv efter detta? Liv efter detta låter som en saga, en fantasi, ett flitigt använt hot förr om folk inte följde budorden slaviskt - Aj aj gör du så kommer du till helvetet! Ingen har hittills kunnat ge ett godtagbart svar och ingen lär någonsin kunna besvara frågan.

Vi undrar huruvida naturen styrs av lagar, eller är det vi som tror att det förhåller sig så. Är världen delad i väsensskilda delar, ande och materia och hur hänger det ihop.

Frågor om gott och ont. Vad är vishet? Vad är dårskap? Vad är empati? Människors sätt att kommunicera, kroppsspråk, attityder och roller?

Filosofin börjar när någon ställer en fråga av allmängiltig innebörd. Sedan bär det iväg.

Till och med mina däck började med lite filosoferande. Vad gör man med en hopplös sluttningstomt?

 

Ó  Nils Mohlin 20-08-06

 

 

Tankar i Kivik en augustimorgon

Under våra liv gör vi många resor, såväl geografiska, som livsresor och till och med andliga.

Jag är inte religiös, så för mig har andlighet inte med gudstro eller den imaginära andevärlden att göra. Däremot tror jag på det goda respektive det onda som finns hos människor.

Vissa av oss människor föds goda och andra enbart onda och vissa får en portion av både och. Många hävdar med bestämdhet att det är arv, miljö och vårt liv som formar oss. Min erfarenhet är att de barn som var elaka under sin uppväxt har fortsatt som onda vuxna och vice versa.

En verklighet vi tar del av i media dagligen. Onda människor som begår fruktansvärda handlingar och brott och en minoritet som utför enbart goda handlingar.

I första Moseboken beskrivs skapelsen som ett veckolångt förlopp och på sjunde dagen tog Gud igen sig med all rätt. Skapade människan till sin avbild, trötthet på sjätte dagen måste ha satt käppar i hjulet, för nog blev det en hel del måndagsexemplar bland människorna, vilket om inte annat världshistorien och den dagliga nyhetsrapporteringen skvallrar om.

Hur många krig har religioner förorsakat? Hur många galningar ha agerat i Gudens namn?

Man skall respektera alla människor sägs det. Visst utifrån – Kön, ras, religion och sexuell läggning. Men jag vill lägga till - All annan respekt måste man göra sig förtjänt av.

Jag respekterar att människor har en gudstro, men för mig är vetenskapen betydligt mer sannolik och förståelig.

Det andliga resandet innebär för mig djupa intellektuella samtal, böcker, upplevelser inom konst, musik, teater och i vår natur.

Det finns kulturupplevelser som etsar sig i vårt innersta och dyker upp som en skön känsla, nästan som en djup kärleksrelation.

Samma känsla av upprymdhet, andlighet kan man känna på en promenad längs havet och där följa årstidsväxlingarna. När naturen övergår i höst och förändras till sprakande palett med ockra, gula, orange, röda till sienabruna nyanser. Havets föränderlighet från timme till timme. Gryningens underbara skimmer till de sista solstrålarnas blänk vid solnedgång, vilket för tankarna till impressionisterna. Claude Monet med sin märkliga förmåga att avbilda ljusets reflexer i vatten. Sådana upplevelser är för mig andlighet.

 

Lite funderingar en onsdagsmorgon

 

Ó  Nils Mohlin 20-08-05

Minnenas dagbok

Kanalen, vallgraven mot yttervärlden med Schougens bro som förbindelse mot Östra Förstadsgatan och Värnhem. Mot väster Södertull och Södra Förstadsgatan. Vårt revir på femtiotalet sträckte sig från bron i öster, förbi Drottningtorget fram till nuvarande Caroli City, som när det byggdes fick gator som den beryktade Jerusalems gatan att försvinna.

På Östra Förstadsgatan och Östra Tullgatan passerade två spårvagnslinjer 1:an och 3:an. Spårvagnarna skramlade och gnisslade i spår längs kullerstensbelagd gata. Ett ljud och en lukt som jag än kan förnimma.

I varje kvarter hade vi specerihandlare, mjölkbutik, frisör, bageri, fiskhandlare, skomakare och skräddare.

Kanske var det folkhemmet?

På Österportsgatan där jag växte upp hade vi koleldad centralvärme, innetoalett med spolning – en jättetank två meter upp med vidhängd kedja att dra i och lät som Niagarafallen. Av självbevarelsedrift backade man ett par meter när man spola. Badvatten, kyl och spis drevs med gas köpta för gaspolletter.

Neråt Kvarngatan, Grönegatan och Jerusalems gatan var det utedassen som gällde. I bästa fall fanns ett badkar i källaren som kunde bokas på samma sätt som tvättstugan.

Till min omåttliga fasa bodde min lärare i porten bredvid vår, vilket bidrog till att jag valde omvägar till och från skola.

På dessa gator växte vi grabbar upp, jagade av ilskna gårdskarlar, med slangbågar skadeskjutna råttor och argsinta gubbar och tanter.

Dofter av koleldning, odörer från utedass, urin i portgångar, ibland överslätat med ljuvliga dofter från något bageri.

På kvällarna lyssnade mannen på radio eller läste. Kvinnorna handarbetade eller lagade mat. Barnen fick klara sig bäst fan dom kunde.

Och nog har vi klarat oss, till och med ganska bra.

 

En bit av femtiotalet i Malmö

 

Ó  Nils Mohlin 20-08-03

Brallor i Kivik och resten av Sverige

Som ung pojke på tidigt femtiotal kläddes man i golfbyxor, rutig skjorta, slipover, trenchcoat och skolmössa. Alla såg vi ungefär likadana ut, möjligen skilde färg och rutor på skjorta och slipover. Golfbyxorna var ett idiotiskt plagg som spändes med en liten rem strax under knäet och pojkar i tio, tolv årsåldern har ingen utvecklad vadmuskulatur för att hålla de pösiga byxorna på plats så efter tjugo minuter hängde de vid fotknölarna. Knästrumporna följde med i raset och byltade hop sig över skorna. De kallades även äppleknyckarebyxor.

Hade man då en morfar med ekstockstjocka vader, som bar byxorna med perfekt elegans och farsan sa det skall se ut som på din morfar. Visst sa man och drog upp brallorna till strax under knäet. Efter fem minuter var dom nere vid anklarna igen. Gudskelov så revolutionerade långbyxorna våra liv. Först något tjockt jäkla material, diagonal tror jag det kallades, förmodligen samma sort som i försvarets uniformer, kliade som fan och alltid mörkgrått. Men i slutet på femtiotalet kom äntligen jeansen och livet blev genast lite behagligare.

Idag finns ett stort urval av byxor, både långa och shorts och vi slipper de förbannade golfbyxorna, även om mina vader är ekstocksliknande i dag, så vägrar jag att bära ett dylikt plagg.

 

Ha en trevlig söndag

 

Ó  Nils Mohlin 20-08-02