Bloggportalen statistik

tisdag 26 september 2017

Don Felipe hos frisören

Foto: Kerstin Marianne Nordbeck



Don Felipe är, som jag nog tror att de flesta av er redan vet, en dvärgschnauzer. En mycket tillgiven och kärvänlig sådan, som vaktar hus, hem och familj. Som ni också vet så är han min assistent i ateljé, trädgård, i våra små byggprojekt och inte minst i köket. Med aldrig sviktande uppmärksamhet följer han det dagliga livet och mig, med undantag för de sovpauser han unnar sig. Felipe har blivit lite av en kändis. Googlar man på assistenten Don Felipe och tittar på bilder, så kommer foton av assistenten och Spaniens kung upp. Fint sällskap må man säga.

Don Felipe skall trimmas idag, vilket passar bra då matte är på tvådagarskonferens. Assisten skuttar med glädje ner till Kerstins trimrum, även om han skall stå stilla på trimbordet under två till tre timmar. ”Men vill man bli fin så får man stå ut och Kerstin är jättesnäll, som trimmar min päls, klipper klorna och kollar tänderna.”

”När vi kommer hem vid sextiden får jag mat och sedan går husse och jag ut en sväng. Jag tar mig en lur medan husse ser nyheter, sedan blir det lite lek en stund, en ny tupplur. Kvällsrastning vid nio tiden och efter det brukar husse och jag se på någon film, eller så läser husse. Imorgon kommer matte hem och då är allt som vanligt igen .”

© Nils Mohlin 170926

torsdag 14 september 2017

En helt vanlig fredag


Dagen inleds med regn, ett enkelt konstaterande. Det är ju, som om både assistenten och jag vant oss när vi med varliga steg undviker vattenpölars modd på vår dagliga morgonrunda. Assistenten Don Felipe undviker hindren med en slalomåkares eleganta färdighet. Mot öster kan vi iaktta uppklarnande himmel när vi går längs lerig stig. Meteorologer har lovat snällare väder under eftermiddagen, så assistenten och jag kan kanske avsluta säsongens sista projekt under dagen och helgen, med hjälp av lite sol.

Det är fredag – En speciell dag i veckan – Min älskade fru är ledig ett par dagar och det uppskattas lika mycket både av mig och Don Felipe.

Don Felipe har en mycket fin relation med sin matte, som han älskar villkorslöst. Hon har mjukare röst än jag och tillåter kanske lite mer och han myser verkligen när han rullar hop sig på hennes filt tryckt tätt intill henne. Men trots mattes närvaro är jag inte bortglömd, kommer och puffar på mig för en stunds lek, eller bara bli klappad. Lägger sin tass i min hand ungefär som ”Du vi är världens bästa kompisar”.

En underbar helg önskar assistenten Don Felipe och jag er

© Nils Mohlin 170915
 

Regnigt väder och jag bläddrar bland minnen


Regnigt väder inbjuder inte till utomhusarbete och jag bläddrar vidare bland tidiga minnen. Igår berörde jag lite av min barndom på somrarna och naturligt är att berätta en episod från gamla öster i Malmö.

Vi bodde på Österportsgatan 2, tämligen anständigt läge i anslutning till Östra Tullgatan. Men ju längre ner man kom på gatan, sex, åtta, tio, så var det inte så bra längre. Boendestandard sjönk, alkoholmosiga herrar med fruar som skällde och förbannade dem. Längst ner gick Grönegatan vinkelrätt och fortsatte över Trädgårdsgatan mot Stora Kvarngatan. En liten bit längre fram fanns Jerusalemsgatan, ju längre man tog sig på dessa gator ju fattigare var människorna och missbruket ökade för vart gathörn man passerade. Jerusalemsgatan var på den tiden gamla Östers Sodom och Gomorra, vilket i sig, trots föräldrars stränga förbud, utgjorde en stor lockelse för tio- tolvåriga grabbar. Inne på gårdarna låg dofterna från latriner, sprit och öl som ogenomträngliga murar. Langning, prostitution och småstölder utgjorde en stor del av inkomsterna. Här härjade den tidens värstingar och vi grabbar berättade rövarhistorier för varandra, delvis färgade av vuxnas förmanande ord. Inte viste vi vad prostitution var. Tillhörande en generation som fick sin sexualundervisning via mer eller mindre skickliga och detaljerade teckningar i stadens portar och pissoarer.

I mitten på femtiotalet var de flesta pojkar utrustade med slangbåge, vilka vi naturligtvis bar vid våra mycket snabba besök på Jerusalemsgatan. Vid ett tillfälle stod Jerusalemsgatans rövarhövding nummer ett inne på en gård böjd över en spann. Med ett akterparti som på en ardennerhäst, så var situationen helt oemotståndlig. Vi grabbar stannar hänfört inför denna syn, drar våra slangbågar lade en liten sten på plats, spänner gummisnodden till bristningsgränsen och en av oss får in en fullträff. Ett vrål som från en skadeskjuten björn, alla fönster öppnas på vid gavel. Innan vi vet ordet av så har vi rövarhövdingens söner efter oss. Jakten gick via soptunnor, latrintak, cykelskjul, över plank, genom en och annan källare tills vi slutligen gömde oss i ett gammalt försvarsnäste vid kanalen. Efter en stund kunde vi gå hem. ”Vad har du gjort idag Nils”? Frågade min far – ”Ah inget speciellt” var mitt standardsvar – ”Bra sätt igång med läxorna”!

Jodå jag gick i skolan också och skötte mig väl ganska skapligt där.

© Nils Mohlin 170914

onsdag 13 september 2017

Oväder i Skåne och skjutövningar


Assistenten Don Felipe och jag har kollat tomten så att inget löst skall kunna blåsa iväg. Väder som bjuder till innomhusvistelse och kanske skriva några rader. Jag bläddrar i en bok som gavs ut 2012, där jag mycket summariskt återgett en del av min uppväxt och händelser senare i livet som format mig. Det skall så småningom komma en omarbetad och mer omfattande upplaga av denna bok, det är bara just nu som tiden inte räcker till. Jag tänker återberätta ett par episoder, karaktäristiska för min morfar.

Morfar vaknade, med ett stönande tog han sig ur sängen ackompanjerat av lätet från sängens hårt ansträngda fjäderbotten och ljudliga fjärtar. Hör knarret från golvbräderna och hur han stunden efter tömmer blåsan i nattkärlet av finaste porslin, som alltid stod placerad vid sängens fotända. Stanken av urin påskyndade tveklöst morgonrutinerna. Sedan var det kön till utedasset. Visserligen med två hål, så att jag kunde sitta bredvid min morfar och samtala. En inramad svart och vit bild av konungafamiljen prydde dassets långvägg. Toalettpapper? – Telefonkatalogen och gamla tidningar! – Inget Lambi eller Duni där inte!

Min morfar fiskade mycket och rökningen av ålen skötte han själv, vilket tog flera timmar. Han eldade med alspån och kvistar av eneträd, samtidigt som han drack kaffegök och när ålarna sen kväll var färdiga var som regel morfar det också.

Min morfar hade ett salongsgevär, som vi grabbar ibland fick beundra och smeka kolven av ädlaste trä. En dag när morfar troligen var stärkt av kaffegök, så kom han med det avundsvärda geväret under armen och en tom sardinburk i handen. Förklarade att ”nu skall jag lära er skjuta prick pojkar”. Lasse, Åke, Rolf och jag samlades förväntansfullt runt morfar och lyssnade på förhållningsreglerna. Samtidigt hördes mormor högljutt smälla igen dörren om sig, som en tydlig markering av missnöje. Sardinburken med etiketten pryd av uniformerad Gustav den V placerades på en rutten stubbe och skulle naturligtvis utgöra måltavla. Från stubben stegade morfar upp ett antal meter, drog ett streck i marken, som vi skulle stå bakom under skjutövningarna. Till saken hör att på en bondgård på femtiotalet var alla höns frigående och rörde sig fritt på gårdsplan och bakom ladan där undervisningen skulle ske. Morfar skulle som den ypperliga skytt han ansåg sig vara skjuta den första serien på fem skott. Som jag nämnde var han stärkt med ett antal kaffegökar och hade dessutom starr på båda ögonen. Första problemet var att hitta det egenhändigt markerade strecket på marken. Jag visade honom till rätta och morfar la kolven mot axeln för att sikta in sig på målet Gustav den V. Till vår stora förvåning var inte gevärspipan stilla, den cirkulerade än hit och än dit. Skottet avlossades, Gustav den V stod oskadd, däremot flög en höna upp förtvivlat flaxande, avslutade med en runda på marken och föll ner stendöd. Morfar vrålade ”SPRING”, vilket vi också gjorde. Jag försökte få med mig min morfar, men av ålder och kaffegök var han inte så snabb längre. Sekunderna efter stod han öga mot öga mot en mycket vredgad lantbrukare med en död höna i handen. Morfar fick köpa gårdens bästa värphöna, mormor konfiskerade geväret och tillagade hönan.

Som en kommentar vill jag påpeka att jag tror inte att morfar var alkoholist, det blev bara lite för många kaffegökar ibland.

© Nils Mohlin 170913

lördag 9 september 2017

Helt vanlig lördag


Regnet smattrar mot fönster och orangeriets tak. Molnig himmel ger inga löften om avtagande regn. Brasan i öppna spisen sprider värme och knastrar behagfullt. Graciela står vid spisen och lagar rödbetspaj och äpplepaj, assisterad av uppmärksam Don Felipe. Likt Werner och Werner står de sida vid sida. Jag själv sitter i favoritfåtöljen och skriver i detta nu, ganska nöjd med förmiddagens uppehåll av envist regnande. Vi hann med en hel del utomhus och dess lättare är det då att luta sig bakåt. Lyssna till musik, njuta av ljuden och dofterna från köket, känna trivsel och glädje över enkla ting. Känna glädjen över att min älskade fru är ledig ett par dagar. Höra Don Felipes tassar när han kommer för att se vad jag håller på med. Hösten närmar sig med sin speciella rofylldhet, allt blir lugnt och stilla, endast trivselljudens tilltalande stämningsmusik.

Hösten gör sitt intåg lika njutningsfullt som när vårens lockelse gör sig påmind.

© Nils Mohlin 170909

torsdag 7 september 2017

Regn


Vädret är ganska oförutsägbart för tillfället, så till vida att det regnar och har regnat otroligt mycket under några dagar. Men assistenten och jag letar frenetiskt efter några timslånga luckor med enbart moln, så att vi kan färdigställa säsongens utvändiga snickeriarbeten. Meteorologer visar mörkblått över Skåne vilket skall innebära 10-30 mm regn. Min Iphone visar uppehåll från 9.30 till ungefär lunch, men knappast lönt att dra fram verktyg. Dessutom är allt ordentligt blött och assistenten ser vädjande på mig ”hördu köp gummistövlar till mig, eller så blir vi inomhus”. Det får bli en promenad för assistenten och mig istället och hoppas att det korta regnuppehållet varar. Assistenten tycker inte om regn, men det gör däremot alla nya växter som Graciela har planterat. Trots en för tillfället relativt blöt period, så flyter livet på i Kivik med förbättringar, arbete i ateljé, skrivande och en del uppdrag jag åtagit mig.

En trevlig helg önskar assistenten och jag

© Nils Mohlin 170908