Bloggportalen statistik

lördag 31 december 2016

Pierre Brassau


 
Från och till dras jag till det spontanistiska måleriet, vilket för några år sedan rönte stor uppskattning i Stockholm när jag kom med mina spontanistiska kvinno- och manskroppar. Jag pendlar mellan strandlandskapen på Österlen och sjövilda spontanistiska knivmålningar.

Osökt går tankarna till Pierre Brassau en autodidakt avantgardemålare, som slog genom vid en samlingsutställning på Galerie Christinae i Göteborg 1964. Flera av den tidens konstbedömare gav tämligen enhälligt lysande kritik.

Så långt allt väl om det inte varit för att bakom pseudonymen Pierre Brassau dolde sig schimpansen Peter från Borås djurpark.

Kultursnobbismen fick sig en käftsmäll och för upphovsmännen till detta practical joke blev det ett rättsligt efterspel,

Gott nytt år vänner

© Nils Mohlin 2016

Pierre Brassau

torsdag 15 december 2016

Facebooksidor

Ni är välkomna att besöka mina Facebook sidor också

 

fredag 9 december 2016

Don Felipe och dinosaurierna


De sista två månaderna har VA verket bytt avlopps- och vattenledningar i vår gata. Vi boende som berörs har informerats via utskick och sms, så alla berörda har ju informerats på ett korrekt sätt kan man tycka.

Det tycker inte Don Felipe, som är synnerligen irriterad på två jättedinosaurier, ”grävskopor” kallar husse dem för. ”Först gräver den ene dinosaurien upp gatan och sedan fyller den andre igen gatan, tokiga varelser. Grävs det hål på min gata då har jag väl rätt att undersöka dem, eller hur?” ”Nej Felipe, du får inte vara på gatan och dom vill inte ha din hjälp!” säger husse. ”Husse han begriper ju ingenting. Jag vaktar Kivik och dräller det runt två mastodontdinosaurier, måste jag antingen jaga bort dom bullriga tjockskallarna eller om dom är för tjuriga markera dom lite. Just det jag markerar dem på kvällen när dom sover. Dom är ju rysligt stora, till och med större än en Grand danois som jag känner. Nere i det där fördömda hålet lägger ett par gubbar ner långa maffiga ben, ”avloppsledning” kallar husse det för, men som vanligt han förstår ju inget. Ska gräva upp dem när dinosaurierna sover.”

Hej då

Don Felipe och husse

© Nils Mohlin 2016
 
 

onsdag 7 december 2016

fredag 25 november 2016

Nu är det snart midvinterfest igen


Jaha då är vi där snart igen, jul om en knapp månad. Gläds gör köpmän som ser fram mot stinna dagskassor och barn som förväntansfullt önskar många julklappar. Kanske en och annan ser fram mot att träffa familjen och umgås.

Men vad betyder ordet jul egentligen? Jag fick helt enkelt ta sidan ”Högtider och traditioner” till hjälp, då jag gick bet på ordets betydelse.

”Ingen vet med exakthet vad ordet jul betyder. I sin ursprungliga användning användes jul som en benämning på en längre tidsperiod kring vintersolståndet.”

”Till skillnad från t.ex. engelskan Christmas eller franskans Noël eller tyskans Weihnachten så har det svenska ordet jul inget som helst samband med det kristna bidraget till julfirandet – Jesus födelse. Istället är ordet jul ett mycket gammalt ord som kan härledas tusentals år tillbaka i Skandinavien.”

Så vad är julen för oss, vi firar inte jul på det sätt som många förknippar den med, Jesus födelse. Vi träffas äter god mat, inte nödvändigtvis julmat, umgås, barn får presenter inte julklappar.

Britt-Marie Näsström skriver:

”Lika svårt är det att tolka ordet jul, som av vissa antas komma av hjul, som skall illustrerar att året vänder mot ljusare dagar som ett hjul. En annan och enligt min mening bättre tolkning är att det helt enkelt betyder fest.”

Historien om ordet jul är äldre än barnet i krubban.

Detta är för vissa som att svära i kyrkan, men vi har alla rätt till våra egna traditioner och hur vi vill förhålla oss till denna midvinterfest.

Så jag önskar er en trevlig julfest

© Nils Mohlin 2016

 

måndag 21 november 2016

art by Nils Mohlin i Kivik


Lite av vad som kommer att finnas i mitt Kiviks galleri när jag öppnar i april. Totalt kommer det att finnas mellan 40 och 50 oljemålningar och lite annat. Ni är hjärtligt välkomna då.


 

 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 

 

 
 
 
Nyheter om galleriet kan ni även följa på min hemsida www.nilsmohlin.se
 

 


© Nils Mohlin 2016
 

 

 
 

lördag 5 november 2016

Kivikstroll och arbete


Om nu någon tror att före detta Järlåsatrollet, numera Kivikstrollet har gått upp i rök, så kan jag trösta er med, att så är inte fallet. Carl Gustav och Bror Klumpeduns lever i högsta välmåga, men har på min uttryckliga begäran hållit en låg profil i den mån det nu varit möjligt. Ett halvmeter högt troll med en bror på dryga tre meter är inget man gömmer undan hur som helst. I synnerhet som Bror Klumpeduns verkligen gör skäl för namnet och förorsakar uppståndelse lite här och där när han springer omkull träd, snubblar över bilar eller nyser. Det hjälper inte hur ofta lillebror Carl Gustav än vrider om Klumpeduns näsa än drar honom i tofsprydda öron. Kivikstrollet Carl Gustav envisas fortfarande med att måla sin svans faluröd, om det nu räckt med det, men han ställer ju till med fullständigt kaos. Ute och springer i mörker med en vispande faluröd svans, som han dessutom fått till att blinka. Folk tror att det är utryckningsfordon eller än värre Ufon, som rör sig med blixtens hastighet över Österlen.

Ibland lägrar sig lugnet, trollen sover en vecka var tredje månad, om dom nu bara hade haft vett att göra det samtidigt, så jag kunnat få lite mer lugn.

Det har blivit en massa berättelser om Carl Gustav och hans bror, som jag tror att Kivikstrollet Carl Gustav skall få redigera och kanske ställa samman i en liten skrift ”Carl Gustav och Bror Klumpeduns äventyr”. Sedan har jag Don Felipes alla bravader att skriva om och en thriller som kräver en massa arbete. Vi får se vart det barkar, det är kanske det största problemet med att ha många bollar i luften. Ett par böcker på gång, måla tavlor, iordningställa ett galleri, renovera och förbättra Kivikshuset, få tid med Spanienhuset. Det löser sig nog i sinom tid, nu skall jag ta en kopp kaffe och helt enkelt bara vara väldigt lat.

© Nils Mohlin 2016

torsdag 3 november 2016

Patron Espings arvtagare


1933 kom Fritiof Nilsson Piratens bok Bock i Örtagård ut. En bok som berättar om patron Jon Esping, herre till Gottorps säteri i Tosterup. Med oslipat sätt och övertygelse om sin egen förträfflighet hade han vissa framgångar i samhället. I filmatiseringen från 1958 gestaltas Esping av Edvin Adolphson på ett oförglömligt sätt.

Berättelsen om Jon Esping skildras med all den mustighet och gemytligt burleska stil som var lite av Piratens signum. Jag har läst boken för många år sedan och läser den nu igen. Jag slåss åter över den språkliga elegans, som den grovkornige lymmeln Esping och miljöerna han rör sig i skildras. Vi följer Esping från överdådigt smörgåsbord på hotell Horn i Malmö till hans ambitioner att bli kyrkvärd. Den ende kvalificerade utmanaren, tillika en kyrkans man la ner sin kandidatur när patron Esping höll 1000 riksdaler under konkurrentens näsa.

Patron Esping var en ganska oförarglig knöl jämfört med vad dagens samhälle har att erbjuda i den vägen. De jag har i tankarna har på olika krokiga vägar, ofta i en gråzon med tiden lyckats bli tämligen välbärgade. Sedan skall de likt Esping göra tappra försök att bli rumsrena och goda samhällsmedborgare. Dessutom gärna skryta om det för alla som vill höra på, men det finns ju ingen, så alla drabbas som kommer i närheten av dessa pratkvarnar. Dessa sentida ättlingar till patron Jon Esping finns över hela världen signifikant lidande av varierande stadier av hybris.

Det värsta exemplet jag kan tänka mig idag är Donald Trump, en obildad tölp som likt en svulst spyr ut föraktfulla uttalanden om kvinnor, muslimer, invandrare och gud vet vad. Att en sådan sjuk person överhuvudtaget kan komma ifråga och tillåtas kandidera till världens mäktigaste ämbete är en skrämmande sanning och en skam för USA.

Lite tankar en torsdag i november

© Nils Mohlin 2016

tisdag 18 oktober 2016

Don Felipe i Kivik


Om några dagar är Don Felipe ett och ett halvt år och har utvecklats till precis den underbara dvärgschnauzer vi hoppades på. Lagom kaxig vaktar han hus och trädgård från främlingar. Han har till skillnad mot vad jag trodde blivit en mycket social schnauzer och har inte så mycket av det avvaktande förhållningsättet, som kanske är mer rastypiskt. Han vill helt enkelt vara kompis med alla och kommer det då barn så är lyckan total.

Don Felipe är min skugga under dagarna, håller jag på i trädgården, så är han ytterst hjälpsam, ibland lite för mycket. Står jag vid staffliet och målar eller sitter och skriver går han alltid och lägger sig på sin kudde under skrivbordet, aldrig han stör eller avbryter mig. Sedan tar vi en promenad vid lunchtid, pratar med grannar och hälsar på andra hundar. Vi kör och handlar och ibland hämtar vi matte i Simrishamn när hon slutar för dagen. Just det där med att åka bil är något av det bästa Don Felipe vet och han har stor vana, som han om inte annat fått när vi kör de 275 milen till vårt hus i Los Alcázares.

En riktig höjdare för Don Felipe är när Nathalie och Tobias kommer med fem barn och fyra hundar för att hälsa på, då är det fullt upp under några timmar.

Lite lek med matte och husse är obligatoriskt på kvällen innan sista rastningen. Sedan lägger vi oss, sover gott, tills Don Felipe puffar på mig vid sexsnåret, dags för kaffe, frukost och mat till Don Felipe när han varit ute och kollat vad som hänt under natten.

Ja nog är Don Felipe en riktig toppen hund och världens bästa kompis, bättre kan det inte bli.

© Nils Mohlin 2016





fredag 7 oktober 2016

Höst


Fredag den sjunde oktober, onekligen känns det som höst. Gulnade och röda löv faller från träden och samlas i drivor längs staket och husfasader. Vissa bjuder upp till en sista virvlande dans i lekfull vinds sällskap. Hundar sprätter i lövtäckta gräsmattor, som om de vill återställa ordningen.

Hösten har gjort sitt inträde, varmare kläder, mössor och halsdukar har plockats fram. Förbipasserandes steg något snabbare när höstrusk ger sig till känna. Jag ser utöver Hanöbukten där kraftig blåst ger havet karaktären med vågor och bränningar, som jag helst av allt målar

Det känns väldigt legitimt att utan dåligt samvete ägna mer tid i ateljén, visst återstår en del utvändiga arbeten. Med god hjälp och egen eftermiddagstid, så löser det sig också. Spansklektioner på torsdagskvällar och läxor på detta gör att jag känner mig ytterst gynnad med att kunna fylla min dag med dryga åtta arbetstimmar.

© Nils Mohlin 2016

fredag 26 augusti 2016

Ålder


Av någon oförklarlig anledning så diskuteras ålder lite då och då. Varför vet jag egentligen inte, då det är tämligen betydelselöst var i livet man befinner sig på ålderstegen. Hälsan är ju det väsentliga, sedan kan man ju ge sjutton i resten.

Men till trots så börja jag fundera efter att pratat med min äldre syster, pigg som attan blir hon 80 bast nästa år. Men det var vare sig hennes eller min ålder som fick mig att fundera. Nej snarare att jag bjöd hit henne och hennes man nästa lördag och vi bestämde klockan tolv. Det var där det klicka till, va fan barnkalas börjar inte ens så tidigt, utan först framåt två- tretiden. När vi var yngre så börja kalasen först på kvällen och nu skall dom komma mitt på dagen klockan tolv, är det månne ett begynnande tecken att man börjar passera den där övre medelåldern.

© Nils Mohlin 2016

torsdag 25 augusti 2016

art by Nils Mohlin


Under hösten iordningställer jag mitt Galleri art by Nils Mohlin i Kivik, som kommer att öppna lagom till påsken 2017.

I galleriet kommer ni förutom att kunna se mina bilder, ta del av mina böcker och naturligtvis köpa om ni tilltalas av något.

Jag ber att få hälsa er hjärtligt välkomna då.

Nils Mohlin
 

tisdag 23 augusti 2016

Kåserisamlingen "Herr Svensson, Järlåsatroleet och andra gubbar"


”Herr Svensson, Järlåsatrollet och andra gubbar”

En samling kåserier

Kan köpas på nätet både som fysiskt exemplar eller E bok.

Vill ni ha ett signerat ex så beställ via nils.mohlin@gmail.com

Kostnaden inkl. frakt är då 120 kronor

lördag 20 augusti 2016

Kalabalik i Strasbourg


Vi brukar ta bilen ett par gånger per år och köra ner till vårt hus i Los Alcázares. Sedan vi flyttade till Kivik så har vi ganska så exakt 270 mil från dörr till dörr, innan var sträckan 350 mil. Kiviksboendet har många fördelar och en av dessa är att tur och retur resan är 540 mil istället för tidigare 700 mil. Många tycker säkert att vi är helknasiga som kör bil, när flyget från Kastrup är i Alicante på tre timmar. Visst händer det då och då att jag flyger ner och sedan hyr en bil i Alicante, bekvämt, enkelt och snabbt. Men förutom att min älskade Graciela inte är riktigt kompis med flygplan, så har bilkörandet onekligen sin charm. Vi har upplevt många trevliga och minnesvärda episoder och då kanske jag inte i första hand syftar på vägpirater, som vi också stiftat bekantskap med. Vi har till dags dato kört ungefär 6 500 mil i Europa under de åren vi haft huset i Los Alcázares och jag kan lova er att vi aldrig har tråkigt på våra resor. I år hade vi svärfar Cesar med i bilen genom Tyskland, Frankrike och Spanien, med Andrea Bocelli och Sarah Brightman på CD spelarens högsta volym och diagonal spansk konversation mellan Cesar i baksätet och dotter Graciela i passagerarsätet fram, så kan jag lova att man långt ifrån har tråkigt. Don Felipe instämmer eller protesterar med ett ”Woff” då och då. Tre dagsetapper och två övernattningar i franska Strasbourg och Perpignan. Travemünde – Strasbourg 84 mil, Strasbourg – Perpignan 95 mil, Perpignan – Los Alcázares 84 mil. Aha säger den observante, det där blir bara 263 mil. Vi har tio mil till färjeläget i Trelleborg, så det blir faktiskt 273 mil om vi skall vara petiga.

På hemresan sov vi över på samma Ibis hotell som alltid i Strasbourg, vid det här laget är vi ganska välkända och personalen alltid mycket trevlig och tillmötesgående. Efter lång dag med många mil brukar Graciela och jag, efter en lätt måltid dra oss tillbaka till rummet, se på TV en stund och sedan sova. Ve och fasa Tv:n fungera inte, varpå Graciela går ned till receptionen och på franska förklarar att Tv:n är oduglig. Vaktmästare kallas in som ordnar det hela medan vi äter vår måltid. Tillbaka på rummet med fungerande Tv, så hittar Graciela en nyckelknippa, som hon inte känner igen. Som den rättrådiga person hon är, så ringer Graciela receptionen och säger att vaktmästaren glömt sin nyckelknippa på vårt rum. En upprörd portier talar genast om att det är mycket allvarligt, då det handlar om huvudnycklar som går till hela hotellet. Graciela lovar lämna in nycklarna till receptionisten när vi skall äta vår frukost. Med det nöjer sig portiern, vi är med andra ord väldigt betrodda på hotellet och får förtroendet att förvara nycklarna under natten.

Klockan sex stiger vi upp rastar Don Felipe och gör oss redo för frukost. Graciela skall bara lämna in ”huvudnycklarna” till receptionen. Jag vet inte varför, men jag bad att få se på nycklarna. ”Det där är min nyckelknippa” utbrast jag förvånad, ”Jag har bara satt på en ny nyckelbricka”.

Nu utbröt kalabaliken, för i receptionen, som var bemannad med ny personal, låg ett meddelande ”Mme Molin chambre 115 doit présenter les clés maîtresses de l'hôtel » (Fru Mohlin på rum 115 skall lämna in hotellets huvudnycklar). Nu återstod för fru Mohlin att förklara att hon inte hade några huvudnycklar utan det var hennes mans nycklar. Personalen godtog inte förklaringen rakt av utan upprörda diskussioner fördes mellan personal, min fru och några till, samtidigt som det ideligen pekades på det med rött bläck textade A4 meddelandet. Min omedelbara tanke var att snart har vi väl komissarie Clouseau och hela gendarmeriet här om de inte godtar Gracielas förklaringar. Efter en evighet passerar vaktmästaren som fixat Tv :n och viftar med sin huvudnyckelknippa och allt rabalder lägger sig som lugnet efter stormen. I stundens hetta så har energisk receptionist debiterat oss även för tyske herr Schmidts vistelse på hotellet. Efter mängder av ursäkter och tillrättad debitering önskade personalen oss trevlig resa och välkomna tillbaka. Om det där sista « Välkomna tillbaka » verkligen kom från hjärtat vill jag låta vara osagt, det lät väldigt ansträngt.

© Nils Mohlin 2016

fredag 19 augusti 2016

Förbaskade småmynt


En Euro är det väl inga problem med, men på en euro går det 100 cent. Okej två 50 cent mynt är en euro, men sedan kommer alla jäkla småmynt, en cent, två cent, fem cent, tio cent och 20 cent. ”Betala med kort” säger någon och det gör vi också i stor utsträckning. Nu finns det undantag, vissa vägtullar, marknader och en del affärer.

Sparar man på alla de där förargliga mynten, så har i vart fall jag gällivarehäng på brallorna efter ett par dagar. Vis av lärdomen lägger vi numera småmynt i en skål. När skålen är full skickar vi svärfar med dryga kilot småmynt till handlaren. ”Dom behöver växel” säger min älskade fru. Tålmodig kassörska räknar mynt och köande infödda spanjorer bidrar hjälpsamt, missnöjda turister svär frustrerat på respektive språk. Efter lång räkne procedur tar svärfar sin bolsa, lyfter på sombreron, tackar alla hjälpsamma spanjorer, skänker ett leende åt ilsket högröda mellaneuropéer och går hem till oss med bröd, ost och vad det nu är.

En annan episod med småmynt berättade vår spanske vän Silvestre om. Han och några vänner blev bjudna på restaurang av en bekant. När det var dags att betala tog bekantingen fram en bärkasse med småmynt, som på grund av tyngden var placerad i ytterligare två, tre kassar. Snart var all personal och alla gäster involverade i att räkna 15 kg småmynt. I slutändan visade det sig att mynten inte räckte, så generös bekant fick lägga till en sedel och fick småmynt i växel, som blev till dricks.

När vi körde tillbaka till Sverige iordningställde jag två påsar med småmynt till de första vägtullarna när man kör in i Valenciaregionen. Trots Gracielas protester tog tullvakten emot innehållet, med enda kravet att jag fick tömma innehållet på den lilla disken. Efter idogt räknande lyftes vägbommen och vi kunde köra vidare mot Sverige.

© Nils Mohlin 2016
 

 

 

torsdag 21 juli 2016

Semester


I morgonkväll tar vi färjan till Travemünde och fortsätter sedan genom Tyskland, Frankrike och Spanien till vi är framme vid Casa Mohlin i Los Alcázares. Naturligtvis följer Don Felipe med och svärfar Cesar Guillermo.

Önskar er en trevlig fortsättning på sommaren

© Nils Mohlin 2016
 

onsdag 20 juli 2016

Väldigt många plattor


Vi skall lägga svart skifferklinker på vår balkong. Klinkern skall vara frosttålig och kunna stå emot det klimat som vi har i Sverige. Min älskade fru åtog sig att göra beställningen på nätet, hon tog noggranna mått och räknade in lite spill. Jag tog och kollade måttet på balkongen, exakt 9,5 m2 okej med spill 10,5, max 11 m2. ”Jag beställde nog lite mer, tror jag” sa Graciela. Idag levererades plattorna exakt 45 m2 eller närmare ett ton som placerades på trottoaren då asfalten inte klarade trycket från trucken. Svärfar Cesar och jag har nu burit in 11 + 34 m2 i ett av garagen. Det visade sig att Graciela har mängder med uppslag för de resterande 34, 35 kvadratmetrarna, du, hon ändrade det till vi, ”kan lägga vid entrén och vid sidan av den och varför inte i bottenvåningens hall” och så vidare.

Gud ske lov att vi kör till Spanien på fredag, förmodligen kommer jag att ha mardrömmar om svart skifferklinker under en bra tid framöver.

© Nils Mohlin 2016

lördag 16 juli 2016

Ni har slarvat bort min svärfar!


Svärfar är och hälsar på, efter lång resa kunde jag efter många om och men plocka upp honom på Kastrup. Resan startade i Colonia i Uruguay med att han beroende på strejker fick ta en buss som gick långt tidigare än ordinarie till Montevideo. Efter tjugo timmar på flygplatsen, flög han till Brasilien och sedan vidare till Lissabon för anslutningsflyg till Kastrup.

Flight TP 754 anlände 13.15, på informationstavlorna kunde man läsa att allt bagage var lossat 13.45. Tusentals människor var i rörelse och när jag stått längst fram under en dryg timme där ankommande passagerare slussas ut och ingen svärfar dykt upp, tänkte jag ”han måste ha missat flyget i Lissabon”. Jag ringde upp min fru för att be henne kolla med flygbolaget om han hade checkat in. Jodå han fanns i Köpenhamn var det lugnande beskedet.

Minst sagt irriterad stegade jag bort till informationsdisken och sa ”ni har slarvat bort min svärfar. Kan ni efterlysa honom via högtalarna, så står jag här och väntar på honom”. På danska ropades det ut, men ingen reaktion. Jag undrade har ni ingen spansktalande här och snabbt kallades en spansktalande tjej in som ropade ut i högtalarna ”Cesar Guillermo a la información”. Ingenting hände, så jag undrade om de inte kunde be några väktare att leta rätt på honom. ”Hur ser han ut” funderade snabbt för att ge ett så bra signalement som möjligt, ” ungefär i min längd, grått lockigt hår, glasögon”. Inget mer undrade den vänliga personalen, ”jo förmodligen har han en liten sombrero på huvudet”. Efter några minuter stod Cesar framför mig med sombreron på huvudet, några dagars skäggstubb, guldgrävarskjorta och jeans, pastafabrikören hade kommit till rätta. Nu skall det sägas att svärfar inte är speciellt resvan, han visste att jag skulle hämta honom och för att vi inte skulle missa varandra så hade han satt sig ner vid rullbandet för att vänta. Det är ju ett säkerhetsklassat område där mötande personer inte får gå in eller vistas. Ett par timmar försenade kunde vi lämna Kastrup, köra hem och skratta gott åt det hela.

© Nils Mohlin 2016

torsdag 14 juli 2016

Don Felipe spelar fotboll


Jag skall berätta för er att jag är mycket vass på att spela fotboll, bättre än de flesta. Jag kan lira, passa, och göra mål, tror till och med Zlatan skulle bli lite avundsjuk. Vadå Zlatan, Zlatan hit och Zlatan dit, okej han har lite schnauzerskägg, men jag är säkert lika bra. Han skulle bara se mig på plan när jag lirar med kompisar, barnbarn och en och annan vuxen tvåbening. Husse lirar med mig ibland, han har ett robotknä, så han är inte så snabb, men jäklar vilka kanonskott han kan lägga med robotbenet. Jag är ju i den åldern så att jag får börja tänka på min framtid, om jag skall bli fotbollsproffs eller vakta Kivik på heltid. Husse säger att jag har lite väl stort självförtroende, vad han nu menar med det, men han är nog bara avundsjuk. Men först skall jag ta lite semester nere i Spanien och vem vet kanske jag får ett erbjudande från Real Madrid eller Barcelona.

Ärligt talat så har väl inte jag för stort självförtroende, i så fall är det genetiskt.

Woff så länge

© Nils Mohlin 2016

onsdag 13 juli 2016

Don Felipe som valp



Idag skall jag berätta om min valpdom, ja just det hos oss intelligenta dvärgschnauzers heter det just valpdom och inte barndom, förstår ni det? Jag är född hemma hos Carina hon var lika snäll som husse och matte, farsan heter Funky Boy vom Datzetal, vilket jäkla häftigt namn. Morsan är Joydog´s Umbrella.

Jag behöver inte fortsätta att radda upp mina anor, ni skulle bara se min stamtavla, både tvåbenta och fyrbenta skulle krokna av avund. Det är därför jag alltid går med högburet huvud, just med tanke på de stamfäder jag har.

När jag var liten valp växte jag upp tillsammans med två brorsor, dom var större än mig, men tänkte jag, visst klipper jag dom på snabbhet och det gjorde jag. När jag var fyra veckor eller kanske fem, så kom min husse och matte och hälsa på. Husse hade ju samma skägg som riktiga dvärgschnauzers skall ha och matte var ju bara så snäll.

Åtta veckor gammal flyttade jag hem till matte och husse och dom är bara toppen. Husse trodde att han bestämde och visst kan han få tro det. Men jag kissade och bajade lite här och där, sedan skulle han lära mig sitt, ligg, kom, stanna och en massa annat trams. Man får ju vara slug, gjorde jag allt det där så fick jag massor av beröm och godis. Jag är född på husses födelsedag, han blev en förfärlig massa hundår, men Jag kan inte räkna så långt, har inte tillräckligt med tår på tassarna.

Nu är det ju så att jag är en vuxen hane och ser tillbaka på valpdomen med behag. Min husse som han ser ut så kan han gälla för en tvåbent Riesenschnauzer, okej det fattas lite hår på hjässan, men matte däremot är väldigt vacker, vet inte riktigt vilken ras jag ska jämföra henne med, men något betydligt vackrare än husse.

© Nils Mohlin 2016
Foto: Carina Österqvist

tisdag 12 juli 2016

God morgon säger Don Felipe


Jag har väldigt mycket att göra, även om ni nu inbillar er att en stor dvärgschnauzerhane, som jag enbart har sötebrödsdagar. Jag skall ha frukost klockan sex och middag klockan arton, det där är inte förhandlingsbart. Sedan vi flytta till Kivik har matte ändrat väckarklockan från fem till sex på morgonen, vilket betyder att jag inte får frukost förrän kvart över sex. Verkligen upprörande och inte hjälper det att jag försöker få upp husse i lite anständigare tid. Ja se dessa människor, i högsta grad ett märkligt släkte. Efter frukosten får jag brått, dryga tusen kvadrat trädgård skall kollas av, jag måste följa staket och plank och noga läsa av. Som vanligt så har kattuslingen varit där, tjockisen jag berättade om, det är ingen måtta på hans framfusighet, så honom måste jag läxa upp. Husse har satt trettiofem meter nytt plank som jag håller på att signera, det låter lite mer kultiverat än att säga som husse ”markera revir”, nej jag signerar mina revir. Kan husse signera tavlor och böcker så kan jag signera revir, nog pratat om det. Lite längre fram på dagen så måste jag inspektera resten av Kivik.

Ibland säger matte, allt för ofta tycker jag ”det är dags att bada Felipe”, fruktansvärt onödigt, man kan väl använda tiden bättre. Dessutom luktar jag väldigt gott och det är kolossalt skämmigt att träffa kompisarna efter ett bad. Dom hånler lite och undrar om jag parfymerat mig, enda tills dom själva åker på ett bad, då får dom igen. I nästa vecka ska jag åka till min frisör Kerstin och bli trimmad, måste ju vara representativ när jag skall till Spanien. Kerstin är helt okej, även om jag måste stå i givakt ett par timmar medan hon kammar, borstar och trimmar så att jag håller på att bli helt knas. Men jäklar vad snygg jag blir, men snygg var jag ju redan innan, så det är kanske överflödigt. Nej säger husse du skall trimmas, hussar och mattar skall man vara riktigt bra kompis med, de är ju dom som fyller på matskålen. Okej jag åker till Kerstin på tisdag.

© Nils Mohlin 2016
 

måndag 11 juli 2016

Don Felipe och kompisarna


Jag har jättemånga kompisar säger Don Felipe, flera fyrbenta och några tvåbenta i gatan där jag bor. Om inte annat så brukar vi fyrbenta skälla till varandra, tills någon tvåbening kommer och säger att vi skall vara tysta, just som vi fått igång samtalen. Ganska oförskämt att avbryta vår konversation må jag säga. Ibland kommer Nathalie och hälsar på och har med sig Tor, Sam och en goldenvalp. Sam är hiskligt stor, bara tassarna är var och en större än min matskål, antingen har han för stora tassar eller så är min matskål för liten. Sam är rätt snäll, men skryter om att han är en Grand Danois och knycker lite högfärdigt på huvudet. Då säger jag till honom att Jag är Don Felipe och lägger för säkerhetskull till av Los Alcázares och Kivik. Tor är i slyngelåldern, så honom får jag säga till ibland när han tar mina grejer. För ett tag sedan kom Snobben och Liza och hälsa på, dom ser ut ungefär som jag. Men det är ju inte så konstigt dom är ju också av den ädla rasen dvärgschnauzer. Inte så att jag är rasist jag accepterar alla hundar vita, svarta, fläckiga eller hur dom nu ser ut. Snobben är en väldigt gammal farbror, som nog tyckte att jag var lite tramsig emellanåt för han sa till mig väldigt bestämt. Liza är en söt tik, men hon bara sprang sin väg när jag ville snacka lite. I Spanien har jag också kompisar och naturligtvis skäller vi spanska med varandra, men sådant begriper inte ni människor.

© Nils Mohlin 2016

Don Felipes vardagsbekymmer


Don Felipe är snart femton månader och har efter fyra månader i Kivik etablerat sig väl och är oomstridd Kiviksboss. Tror inte det finns en tuva, fruktträd eller sten, som inte tillhör Don Felipes revir. Han är en mycket snäll, lugn och social herre, som har massor av kompisar både bland tvåbenta och fyrbenta. Undantaget är katter, som han absolut inte vill ha i Kivik, de kan flytta lite längre norrut, så han slipper känna den störande lukten av dom. Det finns en fräck gynnare, en tjockis, ser ut som katten Gustav i Jim Davis tecknade serie och han är minst lika oförskämd. Han går fram och tillbaka och stryker längs mitt staket på utsidan, retar mig och husse gör inte ett dyft åt det. Hundlivet kan vara komplicerat, men en dag skall jag överlista det skamlösa kattskrället konstaterar Don Felipe med ett bestämt skall. Snart åker jag ner till mitt hus i Spanien säger Felipe, jo matte och husse får också bo där och Cesar, mattes pappa heter så, det viktiga är att jag slipper den synnerligen irriterande kattjäkeln. Jag har eget pass med massa stämplar i säger Felipe med mallig uppsyn. Husse envisas med att förvara det, säger att det kostat en massa pengar, så jag får verkligen hoppas att han inte slarvar bort det.

© Nils Mohlin och Don Felipe 2016
 

onsdag 1 juni 2016

Don Felipe flyttar till Kivik


Den 15:e mars flyttade vi, lämnade nycklar till flyttgubbar och Graciela, Don Felipe och jag körde mot vårt nya hem i Österlens Kivik. Don Felipe fick en tusen kvadratmeter stor tomt att hålla rätt på. Flippen som vi använder i vardagligt tilltal fick väldigt brått att markera in sina revir. Jag tror att i skrivandes stund har han likt en fältherre lagt under sig hela sydöstra Skåne. Men Don Felipe är ingen översittare eller diktator, han är en ovanligt sympatisk liten herre. Men till trots, Don Felipe är övertygad om att minst Kivik och närliggande orter är hans.

Vem kan motstå dessa hundars kaxiga charm, inte jag och ingen annan heller när vi kommer på vår eldrivna trehjuling och Don Felipe spanar över nejden och skäller ut dem han tycker förtjänar det.

Att han är kungen över Kivik visar om inte annat bilden där han med vaksamhet studerar Hanöbukten och land. Fasiken tar ryska ubåtar eller andra som vågar sig hit.

Med en husse som är konstnär och författare, så har jag förklarat att han måste koppla på all sin charm och vara mycket diplomatisk. I synnerhet när vi skall öppna galleriet ”Art by Nils Mohlin” i anslutning till vår bostad. Don Felipe instämmer med ett kort skall ungefär som det där med galleriet tar han hand om.

Nils Mohlin och Don Felipe

© juni 2016

torsdag 19 maj 2016


Don Felipe flyttar in.

Don Felipe en aristokratisk herre med välansat skägg och buskiga ögonbryn. En gentleman med ädla anor och förfäder som förpliktigar. Med barsk uppsyn studerar han sin omgivning ungefär som mafioson eller Don Corleone mönstrar sina mannar. Med självklar bestämdhet studerar han sitt nya hem ”Okej det får väl duga”. Inspekterar ägorna ungefär som var kan ovälkomna besökare tänkas komma från.

Don Felipe vare sig röker pipa eller dricker Cava, han har ingen rökrock och inga eleganta morgontofflor. Det är bara Graciela och jag som är Felipe med honom alla övriga får tilltala honom Don Felipe.

Med stolta steg och högburet huvud promenerar han längs sjön, blickar misstänksamt över stilla vatten. Den här sjön är min bestämmer han och markerar det med eftertryck på ett antal trädstammar.

Helt rätt Don Felipe är en dvärgschnauzer, förmodligen inte ens född.

Jag har under mitt liv haft många hundar och bland dessa är det två som satt bestående intryck en schäfer som hette Tuss och den absoluta favoriten dvärgschnauzern Ruff.

Don Felipe blir den nya familjemedlemmen i ”Lilla huset på berget” och snart skall vi kontakta lämplig uppfödare för att hitta denna ädle herre.

Nils Mohlin

© 2014

 

fredag 29 april 2016

Konst i Kungsträdgården, Stockholm / Nils Mohlins Konstpromenad

Jag arrangerade utställningen 2011, 2012 och 2013

Det var fantastiska dagar med flera tusen besökare. 42 konstnärer från hela landet visade sin konst. Nu får jag se om det går att skapa något liknande på Österlen.

Foto: Anneli Särnblad Pederson