Bloggportalen statistik

fredag 11 juli 2014

Varför blir man författare

Varför blir man författare?

Ja varför blir man författare? Naturligtvis kan det bero på att jag anser mig ha något att berätta för omvärlden. Eller möjligen kan det bero på att jag hade en far som var journalist och synnerligen språkbegåvad sådan. Kanske har jag lite av allt och skall tacksamt vörda ordet, dess betydelse och föra det vidare till kommande generationer. Oavsett vilket är det alltid en vånda, spänning eller kanske rent av en njutning när man börjar på en ny bok. Månader av research där jag ibland trampar på näst intill förbjudna och tabubelagda områden. I allt detta omgiven av uttalade och outtalade förbannelser, ibland nästan hot, så sporras jag att skriva än en roman.
Det fria och skrivna ordet är givet oss alla, en gudomlig gåva, att kunna uttrycka oss i tal och skrift. Ärkebiskopen K.G. Hammar påtalade att mycket av det som står i våra evangelier inte ska ses som verkliga händelser utan mest som ett sätt att uttrycka sig eller måla med ord. En vettig kyrkas man tog bladet från mun och öppnade för fritt berättande.
Nog har alla berättelser från antiken till dags datum trots allt nått oss utan påverkan från vare sig den ene eller den andre.

En stunds funderingar

Nils Mohlin

© 2014

Händige Svensson

Händige Svensson

Svensson är inte speciellt praktisk, så där lagom till husbehov anser han själv. Vadå skruva lite här och där och slå i ett och annat spik är väl inga konstigheter.
Svenssons mamma har med sonens hjälp varit på Ikea och handlat en byrå, hylla och lite andra bra att ha grejor. Förutom att Svensson transporterat hem sakerna, så får han naturglitvis se till så att allt kommer på plats i våningen fyra trappor upp. Hissen visar sig vara för liten för att rymma skrymmande paket och med stor möda bär Svensson paket efter paket. Timmen senare sitter Svensson med en kopp kaffe i mammas kök, svettig och andfådd med såriga knogar och värkande rygg. Mamma kommenterar syrligt ”Du borde träna, så att du får lite kondition”. ”Vadå träna, jag har tränat vad jag skall och konditionen är det inget fel på”. Svensson går ner till bilen och hämtar sin verktygslåda lägger prydligt upp på golvet hammare, skruvmejsel och tång. Mamma väl medveten om sin sons talang med verktyg, sätter förstaförbandslådan bredvid och får ett mördande ögonkast från sonen. Svensson ropar efter en kniv, de jäkla paketen är förslutna, som om de innehöll Tutankhamuns kvarlevor. Mamma kommer ilande med kniv och Svensson skär genom lager av emballagetejp – ”Aj som fan”, mamma plockar fram ett plåster och fäster på sonens tumme, som varit i vägen.
Långt om länge ligger allt uppackat, utspritt på golvet och Svensson sitter förbryllad mitt bland alltsamman, räknar oändlig mängd skruvar, hylsor och vad det nu är, samtidigt som han försöker tolka beskrivningen. ”Fan skall man behöva vara ingenjör för det här”. ”Jag börjar med byrån” mumlar Svensson och två timmar och ytterligare ett par plåster senare visar han stolt upp för mamma den första av sju lådor till byrån. ”Det är fel” säger mamma ”Det ser du väl”. Svenssons självförtroende och arbetslust small i golvet likt en pannkaka – Slashs. Svensson gick och tog en öl med kompisarna, som undrade vad som hänt med hans omplåstrade händer. Blicken fick kompisarna att avhålla sig från vidare frågor och kommentarer. Dagen därpå ringer Svensson mamma för att meddela att han fortsätter på eftermiddagen med den djävulska byrån. ”Behövs inte, det är klart” säger mamma. ”Vadå klart?” undrade Svensson. ”Jag skruvade samman den i gårkväll, det var mycket enkelt och det blev hur snyggt som helst”. ”Fan ta Ikea” muttrade Svensson.

Nils Mohlin

© 2014


torsdag 3 juli 2014

Barn och fotboll

Barn och fotboll


Fotbolls VM något en stor del av befolkningen varit involverade i framför sina TV- apparater, så även min fru och jag. I vart fall i en del av matcherna. En folkfest i våra vardagsrum som framkallar jubel, svordomar och sorg, allt beroende på hur favoritlaget eller lagen nu klarar sig. Fotbollsgiganternas kamp lämnar ingen oberörd, inte ens barnen, som engagerar sig på ett eller annat sätt.

Vid en av matcherna var två barnbarn på besök, två och fyra år gamla. Pojken på två inspirerad av vad han ser dribblar en boll framför Tv:n, sicksackar mellan möbler, sparkar mål mellan stolsben och ser lika sammanbitet koncentrerad ut som spelarna i TV rutan. Syster på fyra iakttar det hela lite mer stillsamt från mormors knä. – ”Vilka hejar du på mormor?” undrar den lilla flickan. – ”På de med ljusa tröjor.” säger mormor. Flickan funderar en liten stund och säger – ”Jag hejar på honom med grön tröja.” – ”Jamen det är ju domaren.” Förklarar mormor. – ”Vad gör domaren?” – ”Ja han ser till så att de spelar ordentligt och är de dumma så åker de ut och får sitta på bänken.” I samma ögonblick gör kameran ett svep över den mångtusenfaldiga publiken. Flickan utbrister upprört – ”Oj så många som varit dumma!”

Nils Mohlin

© 2014




tisdag 1 juli 2014

Svensson byter bil


 Svensson byter bil


Svensson känner sig inte direkt som en gudabenådad förare när han sätter sig i sin gamla Volvo 244 från någon gång tidigt åttiotal. En bil vars bäst före datum passerats med råge för minst ett decennium sedan. En bil som beter sig som en ilsken åldring på minst 95 år, hostar, spottar, gnäller och vaggar sig fram med gisten och otät kaross. Läcker både här och där och som alla andra åldringar näst intill omöjlig att få i gång på morgonen alla böner och svordomar till trots. Säten som avslöjar oändliga mils slitage, märkta av ändlöst antal ändor, med stoppning och fjädrar som hotar snärja såväl förare som passagerare. Intensiv odör av wunderbaum tävlar med dofter av bensin och olja.

”Jag måste ha en ny bil” mumlar Svensson.

Efter många timmars sökande på Blocket ger Svensson upp, startar ovillig Volvo för att köra till bilhandlare som annonserar om bättre begagnade bilar. Efter två timmars exkursion bland bilhandlarens utbud bestämmer sig Svensson för en 14 år gammal BMW. Visserligen med åtskilliga mil på nacken, men långt från Volvons 43 000 mil. Svensson kände sig som en sentida ättling till Sterling Moss när han sjönk ner bakom ratten i slitet läderklätt säte. Greppade ratt med centrerat BMW emblem och känner salighetens berusning när han drömmer sig bort på slingriga alpvägar och låter BMW: n glida fram.

”Jag tar den” säger Svensson, som bestämt sig efter kort provrunda.

Nitisk säljare börjar plocka fram köpehandlingar när Svensson avbryter. ”Jag har en bil i inbyte” – ”Inte den där du kom i hoppas jag” säger säljaren och börjar asgarva. ”Den där får du allt lämna till skroten”. Handlingar skrivs och snart är Svensson ägare till BMW: n med något ärrad silver mettalic lack och slitna säten. Men i Svenssons ögon framstår bilen som en skönhet jämfört med 240: an. Det hela blev något dyrare än Svensson tänkt sig men ändå nöjd med affären, lämnades den gamla Volvon efter kort avsked till skrothandlaren.

Svensson rattade hem sitt nyförvärv och parkerade på gatan utanför sin bostad. Morgonen därpå studsar Svensson ner för trapporna och skall med BMW: n köra till arbetet. Det första han ser är lapplisan som sätter en parkeringsbot på vindrutan. Svärande rycker han till sig boten och hoppar in i bilen, låter handen smeka instrumentpanelen, lutar sig bakåt, tar på säkerhetsbältet och vrider startnyckeln.

”Bildjävlen startar inte” vrålar Svensson.

Nils Mohlin
© 2014