Funderingar

Om ett halvt år blir jag sjuttiofem, ganska enkelt uträknat om man är född -44. Jag har aldrig funderat över ålder, utan försöker ta vara på var dag och göra det bästa möjliga av den.

Projekt är viktigt för mig oavsett om det handlar om konst, nya böcker, bygga altandäck eller något annat. En meningsfull sysselsättning, fylla minst åtta timmar om dagen med arbete av vad det vara må tror jag bidrar till en positiv ”övre medelålder”. Jag vägrar ta ordet gammal i min mun. Gammal blir man när man sätter sig ner med en suck, resignerar och väntar på att dö. Lite arbete vid sida av skadar definitivt inte, jag har som förvaltare mina huvudmän som tar ett antal timmar var månad. Positivt om man kan göra livet lite lättare för den som är utsatt och har ett tidigt åldrande. I förlängningen ger det också en massa trevliga kontakter bland involverad personal, trevliga, begåvad och välutbildade människor. Dom lyssnar på mig och jag lyssnar på dom och vi fattar bra och kloka beslut tillsammans.

Aldrig dom ser ner på mig beroende av min ålder, jag respekteras som en jämlike. 

Visst förekommer åldersdiskriminering, men jag har personligen inte blivit utsatt för det. Min innerliga förhoppning är att sådant aldrig skall förekomma, då samarbete över generationer berikar och i slutändan ger kloka och stabila beslut.

”Gammal man gör så gott han kan, dansar fan så illa, hela kroppen rister han, men ändan den står stilla”. Skaldade Hasse Alfredsson en gång.

Ó Nils Mohlin 30 sep. -18

Gödselkriget

Framför vårt hus i Spanien har vi stora åkerfält där det brukar odlas olika grönsaker. Sorterna varierar med årstiderna, men alltid prunkande grönska och rikliga skördar. Naturligtvis ligger det mycket arbete bakom för att få fram praktexemplar av vad det nu vara må, även generös gödsling.

När vi nu senast var nere och hade ett par goda vänner på besök, så bar det sig inte bättre än att bonden en dag bestämde sig för att gödsla jorden. En nitisk man med gigantisk traktor spred tonvis med hönsgödsel. Hönsgödsel luktar, det luktar så in i helsike. Vi resonera väl ungefär som så att ett par dagars gödsellukt får vi väl stå ut med, men det tyckte inte resten av kvarteret,

Snart hade det samlats ett par förgrymmade spanjorer runt Graciela. Jag och våra vänner stod mest som observatörer och iakttog ett intensivt högljutt, upprört och gestikulerande samtal. Att den minste spanjoren verkligen var upprörd kunde man inte ta miste på, gester, samtalston och högröd färg talade sitt tydliga språk.

Spanjoren hävdade med bestämdhet, samtidigt som han hötte med knytnäven mot den stackars traktorföraren, som bara blivit beordrad att utföra ett jobb, att polis skulle tillkallas.

Efter många samtal med policia local, så kom till min stora förvåning, en bil med två uniformerade poliser och en av de vildaste diskussioner jag någonsin bevittnat utbröt framför vårt hus. Med till början stort tålamod försökte poliserna med alla till buds stående medel förklara för den lille upprörde spanjoren att gödsel inte är något polisärende. Han borde snarare vända sig till kommunens miljöförvaltning.

Men det lyssnade inte den lille mannen på som nu verkligen kommit upp i högvarv. Poliserna fick naturligtvis också höja rösterna och så gungade samtalet vidare där spanjoren mer eller mindre krävde att poliserna skulle arrestera såväl bonde, som traktor och förare. Nu hade polisernas tålamod tagit slut och lovade ta med sig den lille till stationen om han inte lugnade ner sig. Nu ingrepp spanjorens fru, en halv gång så stor på alla håll och kanter. Hon gick fram till sin man och smällde till honom över öronen och fräste –”Lyssna”. Mannen blev stum och frun tog honom i örat och ledde hem honom.

Till saken hör att den lille spanjoren också är lantbrukare och kanske borde ha viss förståelse. Våra kläder lukta hönsgödsel ett par dagar, men efter tvätt, så var allt glömt och förlåtet. Den lille spanjoren har jag inte sett röken av, frun har väl utfärdat utegångsförbud.

ÓNils Mohlin 22 sep. -18