Bloggportalen statistik

tisdag 30 december 2014

Ny bok kommer i mars

38.362 ord eller 228.760 tecken inklusive blanksteg innehåller manuset som jag för stunden håller på att redigera. Till förlaget går det omkring den 20 januari. Ett par månader senare kommer den färdiga boken ut.


Herr Svensson, Järlåsatrollet och andra gubbar

Mycket av skämt, lite av allvar

En samling skrönor
Varav en hel del otroligt nog är helt sanna


av


Nils Mohlin


I boken har jag samlat Gracielas och mina äventyr, herr Svensson dyker upp. Järlåsatrollet har fått sin berättigade plats,  lite andra berättelser och naturligtvis en del barnbarn.
En bok om vår ursvenska vardag och naturligtvis den spanska, en skrift att läsa, utan att för den skull drabbas av hybris eller melankoli.
Gott Nytt ÅR
Nils Mohlin
©2014




måndag 29 december 2014

GOTT NYTT ÅR!



Tisdagen den 30 december, den 364:e dagen i den Gregorianska kalendern. En dag återstår på året. 2014 drar sina sista suckar. Med andra ord det är nyårsafton i morgon.


Jag önskar er alla ett riktigt GOTT NYTT ÅR

lördag 27 december 2014

Järlåsatrollet och James Bond

En av mellandagarna vid jul och nyår så knackade Järlåsatrollet Carl Gustav på vår dörr. Han knackar alltid och busar aldrig in i vår bostad som kanske många förväntar sig att ett troll gör. Nej han väntar lugnt utanför tills jag öppnar, skrapar lite med foten, vispar med svansen och tittar lite pillemariskt på mig med sina stora snälla ögon. Jag blir alltid glad när jag ser min lille kompis och undrar vad han vill. – ”Har du en kortlek som du kan låna mig?” – ”Tja det finns kanske någon liggandes i någon låda här, men vad skall du ha den till?” – ”Jag skall lära min korkade brorsa Klumpeduns att spela poker” sa Järlåsatrolet. – ”Spela poker” utbrast jag, ”Kan du spela poker?” – ”Jajamän jag är proffs, vem tror du lärde Sean Connery och alla de andra kändisarna att flyta runt i Monaco”. Jag bara gapade av förvåning över hans vilda påståenden. – ”Du tror mig inte va?” sa Järlåsatrollet och i samma sekund knäppte han med fingrarna och framför mig på trä däcket till Lilla huset på berget stod en smokingklädd Sean Connery i sina bästa år och sa – ” My name is Bond, James Bond”. I handen hade han en dry martini och tillade ”Shaken, not stirred”. Jag virrade på huvudet och gick in för att hitta en kortlek. I barnbarnens låda hittade jag en väl sliten kortlek och jag tror knappast att den var komplett. Jag gav den till Sean Connery eller Järlåsatrollet som sprang ut glad som ett barn utan smoking och den skotska accenten, bara med rödmålad svanstofs.  Senare berättade Järlåsatrollet att det var han som var stuntman i alla Bondfilmer. Han tyckte Sean Connery var bäst och han den nye Daniel Craig var bara en fjant i jämförelse med Sean Connery. Hur det gick med pokerspelandet, ja Järlaåsatrollet spelade av sin bror hela det sparade grankottsförrådet. Järlåsatrollet lever numera tämligen gott medans bror Klumpeduns får leva på bark. Ja inte så allvarligt var dag bjuder Carl Gustav honom på den förfärliga grankottsoppan.

Nils Mohlin

© 2014


söndag 21 december 2014

fredag 12 december 2014

Järlåsatrollet och bror Klumpeduns

Så här inför Lucia och jul bjuder jag på en liten extra berättelse om Järlåsatrollet.

Järlåsatrollet och bror Klumpeduns

På andra dagen av Smålandstrollets besök tog jag min kompis Järlåsatrollet Carl Gustav lite avsides och undrade – ”Tycker du inte att vi skall bjuda din bror på lunch?” – ”Jo snälla vi kan väl köra till McDonalds?” – ”Nja jag tror inte det skulle fungera, han får inte plats i bilen och skulle han studsa dit ställer han till med kaos. Nej vi får handla hem mat, har du några förslag?” – ”Alla troll älskar Janssons frestelse.” – ”Janssons frestelse?” – ”Ja med mycket ansjovis i.” – ”Jaha men jag tror inte vi har så stora formar som behövs, jag misstänker att din bror äter rätt mycket.” – ”Han äter väldigt mycket och formen fixar jag, det finns ett gammalt badkar som någon dumpat vid vägkanten någon kilometer längre ner. Sedan kan vi laga det över öppen eld bland bergknallarna i gläntan.” Fylld av farhågor inför att laga en Janssons frestelse i ett badkar ute i naturen gick jag med på Carl Gustavs önskemål. – ”Okej men du får följa med och handla”, sa jag.
Carl Gustav och jag körde till ICA Maxi i Stenhagen. – ”Vi får väl ta en kundvagn” – ”En nej vi behöver minst fem.” sa Järlåsatrollet. Trollet snappade till sig fem kundvagnar och hur han nu än bar sig åt, så körde han alla fem själv. Han kopplade hop dem som vagnarna i ett tåg och lät själv som en ångvissla när vi kom in i den stora butiken. Av alla de hundratals människor som handla inför helgen försvann en hel del vid åsynen av trolltåget och dess förare. Först gick vi till grönsakerna och trollet tittade misslynt på potatisarna. – ”Det där räcker inte långt.”  Jag kallade på en av personalen och bad om hjälp. En ung kille kom fram, tittade nyfiket om än lite misstänksamt på Carl Gustav. – ”Vad kan jag hjälpa till med?” Innan jag hann svara, så rabblade trollet – ”Tio säckar potatis, en säck lök, hundra burkar ansjovis, femton liter grädde, några burkar salt och fem paket smör.” Stum av förvåning, inte bara över mängderna, undrade jag – ”Kan du receptet?” – ”Ja jag har varit trollkock i si så där 120 år.” Efter en timme var kärrorna fyllda och vi gick med kundkärretåget mot långa kassaköer. Framme vi oändligt lång kö, så lät Järlåsatrollet som en ångvissla igen och på några sekunder var vi helt ensamma i den kassan. – ”Hör du min kompis det där var inte riktigt snällt gjort.” Invände jag.” – ”Vadå jag ville ju bara varna, precis som tågen gör.”
En påtagligt nervös kassörska började slå in varorna i kassan allt medan hon oroligt tittade på det lilla trollet, som log sitt bredaste leende. När jag skulle betala sa trollet – ”Du glöm inte att dra bonuskortet!” – ”Hur vet du att jag har bonuskort? Har du kollat min plånbok?” – ” Nej det skulle jag absolut aldrig göra, men vi småtroll vet allt om det mesta. Hade du inte haft bonuskort, så hade du varit korkade, men det är du ju inte. Alltså så har du ett bonuskort.” – ”Jag förmodar att du hjälper mig att laga till den här kolossala Jansson frestelse?” näst intill bönade jag, med tanke på mängderna. – ”Jag fixar rubbet.” sa trollet. Med fällda bilsäten och tung last kom vi tillbaka till Järlåsaskogen och Smålandstrollet. Klumpeduns som han numera kallade sig bar allt det inhandlade i famnen upp till gläntan där tillagning och festmåltid skulle äga rum.
Nyfiket studerade jag trollen som på knappa tio minuter skalat och skivat tio säckar potatis, all lök, öppnat hundra burkar ansjovis. Allt gick så otroligt snabbt så det var omöjligt för ett mänskligt öga att uppfatta vad som hände. Efter tio minuter steg de läckraste dofter från det gamla badkaret av större modell. En granne passerade vårt hus medan jag sopade utanför i väntan på att trollens Janssons frestelse skulle bli klar. – ”Vet du om det öppnat någon restaurang här i krokarna, det luktar så förbaskat gott över hela nejden.” – ”Nej inte vad jag vet, jag har ingen aning om var dofterna kommer från.” Ljög jag så trovärdigt jag kunde.”
Timmen senare hämtade Carl Gustav mig. – ”All den maten kan väl inte vara färdig redan.”  Undrade jag fylld av skepsis. – ”Jodå kom och ät nu. Jag åt en normal portion av en otroligt utsökt Janssons frestelse, Carl Gustav åt fem och Klumpeduns resten av innehållet i badkaret.

Nils Mohlin

©2014

söndag 7 december 2014

Trollbesök


Några dagar senare, just som det började ljusna hördes ett öronbedövande dån. Inte som en åskknall eller explosion, nej snarare som ett överljudsplan som sprängde ljudvallen. Lilla huset på berget skakade och fönsterrutor skallrade som om det var en jordbävning på gång. Oroad satte jag på radion för att höra om något allvarligt inträffat och nyhetsuppläsaren berättade om att ett förmodat jordskalv ägt rum i Järlåsatrakten. Seismologiska institutet som uttalade sig en stund senare avfärdade jordskalvet och ansåg snarare att det handlade om ett nedslag av en mindre meteorit.
Fylld av onda aningar gick jag ut och en bit bakom vårt hus på en större öppen yta såg jag en märklig syn. Min kompis Järlåsatrollet Carl Gustav stod med bestämd hållning och vilt gestikulerande armar och skällde ut det förmodade meteoritnedslaget. Smålandstrollet hade landat. – ”Din stora korkade klumpeduns hur bär du dig åt egentligen, du blir hitbjuden. Brakar ner från himlen och kraschlandar som ett jäkla rymdskepp, har du inte lärt dig normalt trollhyfs än?” – ” Förlåt” sa det storväxta trollet, som mödosamt reste sig upp, masserade över ömmande skinkor. Pionröd i huvudet tittade han skamset än på mig än på sin lillebror, som fortfarande sprutade sin ilska över den olycksaliga brodern. Jag tittade förstummad på det jättelika trollet, gott och väl tre meter lång och med en kolossal kroppshydda. Bakom trollet fanns ett drygt halvmeterdjupt rumpavtryck i den frusna marken, inte konstigt att han hade ont i baken. I sinom tid lugnade Carl Gustav ned sig, men blängde fortfarande ilsket på sin klumpiga bror. Jag föreslog att vi skulle sätta oss ner och prata lite. – ”Ja de gör vi och du klumpeduns har ju redan fixat en sittplats” sa Carl Gustav och pekade på det mer än kvadratmeterstora rumpavtrycket i marken. Jag satte mig på en stubbe och Järlaåsatrollet envisades med att stå fortfarande märkbart sur på sin bror. Jag vände mig mot Smålandstrollet, som fylld av skam tittade blygt på mig med tefatsstora ögon. – ”Du är ju väldigt gammal och måste ha upplevt en massa spännande saker. Carl Gustav var ju kompis med Gustav III, har du varit med om något liknande.” – ”Jag tror det, träffade Kalle dussin och brukade passa hans hund Pompe” – ”Menar du att du kände Karl XII?” – ”Ja vi var kompisar, vill du vara min kompis också, precis som du är med min ilskne lillebror.” – ”Naturligtvis om inte Carl Gustav har något att invända.” Järlåsa trollet som nu lugnat ner sig hoppade upp på sin brors knä och vred om hans gigantiska näsa. – ”Okej då är vi kompisar alla tre” sa Carl Gustav.

Nils Mohlin
i Lilla huset på berget

© 2014

Järlåsatrollet och hans bror


En tidig morgon i rimfrostig skog, just som det började ljusna såg jag trollet Carl Gustav yrvaket stå och sträcka på sin lilla kropp utanför köksfönstret. Han sträckte och böjde så det knakade ungefär som när man bryter av frusna grenar. Jag hade nästan börjat känna lite oro för honom, det hade ju förflutit tio dagar, inte en vecka, som han sagt att han skulle sova. Jag gick ut i den friska morgonluften för att höra hur min kompis mådde. Jodå han mådde förträffligt, trots att han försovit sig i tre dygn, men skyllde på att han glömt ställa väckarklockan. – ”Väckarklocka?” undrade jag lite förvånat. – ”Du har väl ingen klocka?” – ”Jodå, en inbyggd” sa han och pekade på sitt lurviga huvud. Han tittade en lång stund på mig ungefär som om han hade problem eller en känslig fråga att ställa. Skruvade lite besvärat på sig samtidigt som svansen vispade som det värsta rotorblad. – ”kläm nu fram med vad det är som trycker dig.” Endast ett svagt sus hördes från grantopparna, några ekorrar tittade fram i morgonkylan innan trollet började mumla något. – ”Tala lite högre så att jag hör dig” bad jag” – ”Okej, får min storebrorsa komma och hälsa på mig?” – ”Tja varför inte, men du sa ju att du var utfrusen av alla dina släktingar och att dom hade blivit välkammade Sverigedemokrater”. – ”Inte min äldste brorsa, även om han är korkad, så blev han inte Sverigedemokrat”. – ”Ja det är väl inget som hindrar att han kommer hit på några dagar, får ni plats båda i ditt krypin under huset?” – ”Nej sjutton, han är rent för stor och skulle välta ert hus.” – ”Han får hålla till lite längre in i skogen” – ”Hur stor är han då, för du är ju inte stort mer än halvmetern.” – ”Sex gånger högre än mig och jättebred” – ”Jisses han kommer ju skrämma hickan på alla Järlåsabor” – ”Nej som jag sa så är han hiskligt korkad, men snäll och han gör som jag säger.” – ”Hur kan han vara så stor och du så liten, hur gammal är han och vad heter han” – ” Han kallas bara Smålandstrollet, vi är 27 bröder, han är äldst och jag yngst, så jag vet inte exakt men han bör väl närma sig 400 år.” – ”Oj, men skillnaden i storlek då?” – ”Typiskt exempel på överproduktion, men jag tröstar mig med att ju mindre ett troll är dess intelligentare och jag är minst av oss alla.” – ”Okej det låter ju betryggande, men hur tar han sig hit, han kan ju inte ranta runt på vägarna?” – ”Han fixar det med tre hopp på 12 sekunder.” – ”Låter ju imponerande för ett så gammalt troll, se bara till så att han inte landar på vårt hus eller vår bil.”

Nils Mohlin
i Lilla huset på berget

© 2014

fredag 5 december 2014

Järlåsatrollet Carl Gustav


Trollet knackar på vår dörr just som förmiddagskaffet är klart, naturligtvis får han en kopp kaffe och ställer sig på samma stol som häromdagen. Carl Gustav, ja det var ju så han bestämde sig för att kallas, lämnar inte ett spår av smuts efter sig, trots att han är allt annat än ren. – ”Troll smutsar inte ner och tvättar sig aldrig” svarar han bestämt när jag erbjöd honom att låna vår dusch. – ”Jag vill bara undra om jag kan flytta in i den lilla bergskrevan under ert hus, jag börjar bli lite till åren och har värk då och då”. – ”Självklart” säger jag och undrar – ”hur gammal är du egentligen?” – ”274 år jag föddes 1760 då Adolf Fredrik var kung och jag blev kompis med hans son Gustav III”. – ”Det var som attan, var du kompis med Gustav III?” – ”Jajamän och han bjöd också på kaffe då och då, men ditt är betydligt bättre”. – ”Vi kan ju snickra hop en dörr som du kan ha till bergskrevan, så blir det inte så dragigt och kallt där inne”.
Carl Gustav visade sig vara en riktig hejare på såg och hammare och snart hade hans nya bostad en ordentlig dörr. En prydlig namnskylt där det stod ”Trollet Carl Gustav”. Han flyttade in med sin sovsäck och övriga få tillhörigheter. Som inflyttningspresent fick han vår gamla kaffekokare och en paket Zoega Skånerost. – ”Vi kan ju dra ut en sladd till dig så du får ström till kaffekokaren och du kan ju ha en lampa därinne”. Behövs inte sa trollet och stoppade kontakten till kaffekokaren i näsan och bryggde sitt eget kaffe. En kompis med många strängar på sin lyra må jag säga. Hans nya bostad är allt för liten för att jag skall kunna besöka honom, så allt som oftast tittar han in till mig på en kopp kaffe. Graciela har inte träffat honom ännu och han oroas lite inför mötet med henne. – ”Hon kanske inte tycker om att jag bor under ert hus”. – ”Jodå det är inga problem, hon brukar berätta om troll för barnbarnen”. - ”Så bra, då måste jag få vara med och lyssna någon gång”. Trollet sa att han skulle gå och lägga sig och sova.” - ”Du har ju precis stigit upp” – ”Jo men jag har inte sovit på ett par månader” – ”Oj då måste du vara ordentligt trött” – ”Nej det är inte så farligt med det, jag sover en hel vecka i sträck varannan månad och det klarar jag mig bra på” – ”Tja det kanske är praktiskt, men då kan du ju inte vakta huset och oss som du sa att du skulle göra.” – ”Jodå min näsa är inte bara stor och vacker den har också flerfaldigt bättre luktsinne än alla hundar. Så jag känner av främlingar på flera kilometers håll och vaktar lika bra när jag sover.”

Nils Mohlin
© 2014


torsdag 4 december 2014

Dag tre med Järlåsatrollet


När jag stiger upp ser jag att han redan är igång. Sopar och krattar med ett trolls envishet, tja nog är mim nya kompis värdefull. Med sin lilla krumma kropp arbetar han på utan krav på ersättning. Det finns en McDonalds ett par mil från Lilla huset på berget, jag tror att han skulle uppskatta ett besök där. Morgontrött hejar jag på mitt kompistroll och föreslår att vi skall käka på McDonalds. Den där grankottsoppan trollet bjöd på smaka fan och gav mig några timmes magknip.
Trollet har bekymmer. Han har inget namn och undrar stillsamt om han kan heta Nils. - ”Nej för sjutton det heter ju jag, ett lite mer originellt namn får du allt hitta på” – ”Okej då heter jag Carl Gustav efter er kung, jag tror att han också är ett troll”. Så fick det helt enkelt bli.
Jag och trollet Carl Gustav körde till McDonalds och käkade helt ensamma, efter att alla flytt. Små barn visade ett stort nyfiket och vördsamt intresse för min kompis, medan föräldrar flydde och gastade något om invasion från yttre rymden.
Trollet Carl Gustav åt tre hamburgare och mängder av pommes frites innan vi körde tillbaka till Lilla huset på berget, han gick till sin jäkla gran och jag in till stugvärmen. Nog kan vänskap förundra en emellanåt, jag och ett troll, tja vi trivs ihop och kommer nog att hitta på en hel del bus.
Nils Mohlin
i Lilla huset på berget

© 2014

onsdag 3 december 2014

Järlåsatrollet och jag

Igår berättade jag om mitt möte med Järlåsatrollet, en lustig liten varelse, som bosatt sig under vår största gran. Halvmetern lång och med en svans som är betydligt längre sopar han löv när han promenerar på vår tomt. En märklig småväxt figur, snäll och godhjärtad, som med övertygelse hävdar att han vaktar Graciela, mig och vår bostad. Igår bjöd jag honom på kaffe och där stod han, satt inte, nej stod på en av Gracielas omklädda köksstolar. Vilken fruktansvärd handling, att stå på det fina tyget som Graciela klätt stolarna med. Han var ju tvungen att nå bordet där kaffekoppen stod och märkligt nog så satte inte hans smutsiga fötter några som helst avtryck. Det börjar bli kallt, minusgrader och frostig mark och jag erbjöd honom ett par av mina gamla vinterkängor. Han skrattar inte som ett fasansfullt troll eller monster, snarare låter det som ett barns glada skratt eller fniss när han virrar på huvudet. – ”Dina skor är allt för stora, dessutom fryser aldrig vi troll”. – ”Men hur håller du värmen, det måste vara kallt att bo under en gran” – ”Vi fryser aldrig” svarade trollet lite surmulet. Jag studerar min nya kompis, som med svart tovigt hår som står nästintill rakt upp och med stora snälla ögon tycks han värdera mig. Näsan är stor, hiskligt stor och armarna nästan lika långa som kroppen, jag tror faktiskt att han kan stå raklång och klia sig under fötterna. Om jag så får säga så ser han absolut inte ut som en Hollywoodstjärna, snarare som en mardrömskapelse. – ”Var har du dina släktingar och trollkompisar” undrade jag. – ”Jag var svarta fåret och blev utfrusen”. Utfrusen tänkte jag, - ”Hur var då de som frös ut dig?” – ”Veklingar som flyttade till Skåne och blev politiker” sa trollet lite pillemariskt. – ”Men jag kommer ju från Skåne” replikerade jag. – ”Jaja inte du men Skånetrollen blev välkammade och prydligt klädda Sverigedemokrater, tvi fan” väste trollet. När vi nu blivit tajta kompisar med ungefär samma värderingar så har Järlåsatrollet bjudit in mig på middag, grankottsoppa. Gud bevare mig är detta ätbart. Kära läsare gå ni och ät er lunch på bekväm restaurang, jag intar min under en gran strax intill Lilla huset på berget.

Nils Mohlin

© 2014

Järlåsatrollet

I djupa skogarna där vi bor i ”Lilla huset på berget” har vi en vacker stor skogstomt med Strandsjön i omedelbar anslutning. Min facebookvän Randi Pedersen Hole föreslog mig att jag skulle titta under granen och baka hop en saga om vad jag fann där.
Lite eller snarare mycket skeptisk gick jag fram till den absolut största gran som finns på vår tomt. En imponerande bjässe som med majestätisk resning hävdar sin roll som en av skogens jättar. Vad sjutton förväntar jag mig att hitta under denna enorma gran. Astrid Lindgrens rumpnissar, grådvärgar eller vildvittror, nja detta är ju inte Mattisskogen. Men näst intill, med försiktighet närmar jag mig på frusen mark, böjer undan grenar och tittar nyfiket under granen. Inga rumpnissar inte, men vad eller vem är det som så ynkligt undrar ”vem är du”.- ”Jag heter Nils och bor i Lilla huset på berget tillsammans med min fru Graciela” svarade jag. ”Men vad är du för en lustig figur?” - ”Jag är Järlåsatrollet och har bosatt mig här under granen”.- ”Jaha det må ju va hänt bara du ger sjutton i att störa oss”. - ”Jag kommer inte att störa er, men däremot vakta er och ert hus noga” – ”Ja det låter ju bra, men du är ju rätt liten om du ursäktar mig”.
Samtidigt rusar det knappt halvmeter stora trollet ut och sparkar en närgående älg i baken, som flyr i panik. En imponerande handling av Järlåsatrollet. Efter att förstummat tittat på undrade jag om han ville ha en kopp kaffe och kanske rent av hjälpa mig med monteringen av IKEA grejorna.
Trollet och jag jobbar som kompisar nu vad gäller att skruva och fixa, i synnerhet IKEAs skåp resten fixar jag själv har jag noga klargjort. Jag har gett Järlåsatrollet min gamla sovsäck, en ficklampa och lite andra praktiska grejor, bara han lovar att inte skrämma slaget på våra gäster. Tja han får komma upp i huset på en kopp kaffe då och då, man skall inte vara taskig och han verkar vara en schysst kompis. Men det blir svårt att ta med honom till Uppsala när jag på fredagar hämtar Graciela där, han har ju tofsar på öronen, svans och en hisklig näsa, men va sjutton han är ju en kompis.

Nils Mohlin

© 2014 

måndag 1 december 2014

Lilla huset på berget

Nu bor vi i Lilla huset på berget, i naturskön miljö, omgiven av skog och Strandsjön in på knutarna. Den första tiden trängs vi med flyttkartonger och som om det inte är nog så kom IKEA med ytterligare ett sextiotal kolli i går. Kolli som när de väl är uppackade, hopskruvade och monterade på vägg skall bli ett stort vitrinskåp. Skåpet skall enligt våra förväntningar svälja innehållet från ett tiotal flyttkartonger. Under några dagar har framkomligheten i huset varit starkt begränsad just beroende på alla dessa flyttkartonger. Det har krävts noggrann planering i allt, från att ta sig till kaffekokaren, placera möbler på rätt plats till att någorlunda helskinnad snirkla mellan flyttkartonger. Är väl inte så konstigt hör jag någon säga. Men med ett fyrtiotal kartonger fördelade på ett och ett halvt plans minimala sextiotre kvadrat, blandat med möbler och berg av kläder påminner det om en mycket komplicerad labyrint. Ungefär som en militär hinderbana fast betydligt tajtare.
IKEA kollina väntar på mig, så min dag kommer att handla om packa upp sortera, skruva samman allt ackompanjerat med diverse svordomar.

Nils Mohlin
i Lilla huset på berget  

© 2014

onsdag 26 november 2014

Djupa skogarna


Två stora älgar drog över vägen strax intill Lilla huset på berget. Rådjur finns det gott om och strövar ofta över vår skogstomt. Jag har som barn bott under somrarna vid skog och sjö i Skåne och det mest vilda jag såg då var kaniner, ekorrar och fasaner och hur spännande var det. Någon enstaka gång älg och rådjur. Men nu bor vi i Uppland med en annan fauna och mina förväntningar är höga, då vår tomt gränsar mot milsvid skog. Jag vill se vildsvin, gärna varg och varför inte en björn, om det nu finns några så långt söderöver.
Graciela delar inte fullt ut min entusiasm vad gäller vildsvin, varg och björn. Men för barnbarn berättar hon med inlevelse om troll och andra hemskheter som bor i skogarna. Håret står på ända och ögonen är stora som tefat på de små barnen när skildringarna om djupa skogens varelser når sin kulmen. De slänger ett öga på mig ungefär som ”du försvarar oss va”`?
Jag går ut en sväng på tomten, inte beroende på alla rysliga berättelser, snarare av nyfikenhet på vårt nya boende och alla vilda djur. Jag tittar mot norr, mot öster och väster, sist mot söder och minsann där sitter en liten ekorre fem meter från mig. Den tittar nyfiket, som om den undrar ”är det ni som flyttat in i den stora rödmålade fågelholken”?
Jag är inte jägare, har aldrig jagat och kommer aldrig att göra det, så min nyfikenhet grundar sig mer på att kanske kunna föreviga det vilda på bild. Men jag hade ju tänkt mig något mer spännande än en ekorre, till och med ett av Gracielas troll hade ju varit en höjdare. Men som med så mycket annat så är det tålamod som gäller.

Nils Mohlin
I Lilla huset på berget
© 2014



söndag 23 november 2014

iPhone


Min kära fru Graciela och jag har köpt vars en ny iPohne. Först handlade Graciela och var fruktansvärt missnöjd. Hon hörde inte ett skvatt av vad uppringaren sa. Jag fick ringa ett tjugotal gånger till henne för att testa. Men hon hörde fortfarande inte ett dugg av vad jag sa, hur kärvänliga ord jag än använde. Hon testade alla tänkbara inställningar som finns att tillgå på en modern iPhone.  Jag behövde också en ny telefon och naturligtvis gick vi till den butik där Graciela handlat sin. Samtidigt skulle vi kanske kunna få rätsida på den felaktiga produkt som Graciela inhandlat.
Graciela höll upp den fatala telefonen framför hjälpsam säljare och sa ”telefonen är oduglig, jag hör absolut ingenting”. Säljaren log sitt bredaste leende och sa ”det blir nog bättre om du drar av skyddsfilmen”. Det är få gånger jag upplevt Graciela svarslös, men med skammens rodnad iakttog hon säljaren som avlägsnade det förargliga skyddet.
Vi lämnade butiken med våra nya telefoner som fungerar alldeles utmärkt och vi hör förträffligt av vad som sägs i luren.
Tilläggas skall att Graciela är mycket duktig på allt det där med telefoner, datorer och lärde mig min nya iPhone i ett nafs, men skyddsemballage är hon tydligen inte så bevandrad i.
Nils Mohlin

© 2014

fredag 21 november 2014

Oönskade dofter


Alla har vi någon gång trampat i hundbajs. Jag klämde en sådan där hög med mina nya boots i går, de grova sulorna absorberade merparten i sitt räfflade mönster. Hur sjutton jag än bar mig åt, kasande fram på en gräsmatta, akrobatiska övningar vid ett staket i tappert försök att skrapa skorna rena så satt ohjälpligt två centimeter doftämne kvar under mina nya skor. Med skorna i hand gick jag in i vår port i strumpsockarna. Tog hissen tillsammans med fru Svensson på sjunde våningen, som tittade på min strumpklädda fötter, mönstrade mig från topp till tå ungefär som om författare och konstnärer är inte riktigt kloka. Stanken blev hon medveten om på andra plan gav mig en mördande blick och steg av hissen fem våningar för tidigt. Jag gick av på nästa våningsplan och skyndade in i duschen och spolad skojäklarna rena, trodde jag. Påföljande dag hämtar jag min fru i Märsta, vi skall till Uppsala för att hämta nycklar till Lilla huset på berget.
Efter två minuter håller Graciela för näsan och säger ”här luktar hundskit”. Jag medgav mitt felsteg i en förarglig hög hundspillning, men försvarade mig med att skorna var ordentligt rengjorda. Hundskit är med andra ord inte en skitsak, jag beordrades av min kära fru att inhandla ett par nya skor innan vi skulle träffa mäklare och säljare för slutuppgörelse. Nya skor var lätt inhandlade, min fru sa till säljaren ”han behåller dem på, är du snäll och packar in de andra”. Visst sa tjänstvillig säljare och min fru tillade ”Min man har trampat i något man absolut inte får trampa i”. Säljaren stelnade till tog ett djupt andetag, grimaserade och tappade mina fina boots. Skorna är numera inpackade i kartong och försluten plastpåse och hänger i ett träd bakom Lilla huset på berget.
Jag skall smyga ut i natten och hämta mina boots och promenera runt och skall snart dyka upp med dem i offentliga sammanhang igen. Mina boots har blivit mobbade! Jag tycker inte alls de har någon besvärande lukt, snarare en genuin lukt av högkvalitativt läder.
Nils Mohlin
© 2014


torsdag 20 november 2014

Kundpinne


Alla har vi stått i kassakö och ve den person som inte lägger helig pinne eller kassaklots efter det varorna är placerade på bandet. Läste för några år sedan att danskarna är ytterst petiga med att kundedeler eller skillepind omedelbart skall läggas på plats när man lagt upp sina varor. I Danmark förväntas man helt enkelt att lägga dit varudelaren efter sig annars blir det ett jäkla liv enligt samma artikel.
Ett jäkla liv kan det bli i Sverige också. Var häromdagen och handlade i vår lokala matbutik. En dam står och betalar, en kille i femtioårsåldern står före mig och har pliktskyldigast lagt pinnen som en gräns mellan hans och mina varor. Vi står och pratar om allt mellan himmel och jord i väntan på vår tur att betala. Naturligtvis missar jag att lägga den förbannade pinnen. En liten skinntorr gubbstrutt knuffar mig samtidigt som han mumlande förbannelser kliver över mina fötter. Han sträcker sig näst intill liggande över varorna och hugger en pinne som han med en smäll placerar efter mina varor. Visst jag hade missat pinndjävlen. Gubbfan på dryga en och sextio och minst nittio bast står bakom mig med eldsprutande blickar. Fylld av ilska rabblande Imperiusförbannelsen, Cruciatusförbannelsen och Avada Kedavra. Hade förbannelserna haft någon effekt borde jag fallit stendöd i Coops kassakö. Min tur att betala och jag vänder mig till den äldre upprörde mannen och sa ”Jag önskar dig också en bra dag”. Han skakar med en pinne mot mig och mot bättre vetande säger jag till den lille mannen ”Se upp så att du inte själv hamnar som kassaklots mellan varorna, ni är förvillande lika”.
Nils mohlin
© 2014






                      

tisdag 18 november 2014

fredag 14 november 2014

Kanonmat

Grannen har köpt en kanon, ja ni läste rätt. Bom…Bom…Bom, låter det var femte minut eller 288 gånger per dygn. Los Alcázares är för mig ett av de fridfullaste ställena på jorden. Där man njuter sitt otium, påtar i trädgården, fixar med huset, pratar med grannarna och håller siesta. Denna frid störs nu 2016 gånger per vecka. Trädgårdsmästaren har förklarat krig och mina närmaste grannar och jag mobiliserar. Vad har vi att sätta emot detta grovkalibriga monster som likt en haubits spyr ut sina dånande kanonader över nejden. Fåglarna flaxar skrämt iväg från nysådd skir gröda och sätter sig i de gamla olivträden utanför vår port. Under två minuter äter de oliver och lämnar sina visitkort i orimlig mängd runt entrén till vår patio. Merparten av fågelspillningen borde rimligen ligga hos trädgårdsmästaren. Fåglarna återvänder till de lockande grödorna på andra sidan gatan tills kanonen smäller igen och de åter sitter i olivträden och uträttar sina behov, detta upprepas som sagt, var femte minut. Mina spanska grannar och jag tittar på varandra, diskuterar om vi kan stjäla kanonen, men det är nog olagligt. I vart fall sabotera den jäkeln, en granne har ett par säckar cement hemma och föreslår att vi fyller kanonröret med betong. Vad har jag att tillgå, en slangbåge som Graciela köpte på mercadillo åt mig för några år sedan, inte mycket att möta en kanon med. Många olika förslag, men alla lika orimliga, resignerat rycker vi på axlarna och samtalet glider över till andra ämnen, bland annat hur de skall lyckas lära mig prata flytande spanska. Under två timmar håller Silvestre spansklektion med mig. En ganska märklig upplevelse, då Silvestre enbart pratar spanska, men en väl fungerande undervisning.
Dagen därpå sopar jag trottoaren framför vårt hus, när jag vänder mig om ser jag att en av Guardia civils bilar stannat utanför vår port. Tänker naturligtvis ”vad har jag nu hittat på”, eller är det våra revolutionära samtal gällande kanonen. Framrutan glider ner och en glatt leende polis säger ”Hola Nils, har du gått några matcher sedan du slog rånaren på käften förra året”. Efter en stunds trevligt samtal kör de vidare, vänder in på åkern där kanonen är placerad, redan finns det ett par andra polisbilar på plats. Äntligen tänker jag, men gud vad jag bedrog mig, det handlade om att kontrollera arbetskraften på fältet. De är ganska så effektiva med att kolla och hitta illegala invandrare.
Kanonen får vi leva med.

Nils Mohlin

© 2014

torsdag 13 november 2014

Finalist - Fredrik Mohlin

Svenskt näringsliv


UTMÄRKELSE De fem finalisterna till utmärkelsen Årets mest företagsamma människa i Skåne är alla personer som skapar jobb, utvecklar, vågar och ser möjligheter. Här kan du läsa om Fredrik Mohlin, vad han gör och känner sig extra nöjd med under 2014. Rösta på denna finalist eller några av de andra! Vill du kan du också vara med och tävla om en surfplatta mini.




Fredrik Mohlin

Joblink AB
Om du ser tillbaka på det senaste året – vad av det du gjort som företagare som du är mest stolta över och varför? Att jag sätter så pass många personer i arbete, ofta människor som står utanför arbetsmarknaden, till exempel ungdomar och nysvenskar. Under 2014 har vi utvecklat vår tjänst. Det har gett oss fler kunder men framförallt har vi kommit i kontakt med och hjälpt fler arbetssökande. Idag ser vi att vi fått en starkare marknadsposition där vi utmanar de traditionella metoderna.
Bara företagsamma människor kan skapa jobb. Vad skulle kunna få dig att anställa fler? Självfallet en näringslivspolitik som inte bygger på hård beskattning och höga arbetsgivaravgifter. Ett öppnare, modernare företagsklimat anpassat till dagens näringsliv. Men vi är också konjunkturberoende, i en bra konjunktur har vi mycket att göra och anställer också fler.
Varför tycker du att man ska rösta på dig som årets mest företagsamma i Skåne? Det jag brinner för, och det som motiverar mig att cykla till jobbet varje dag är att sätta folk i arbete. Ett jobb är något som ligger alla människor varmt om hjärtat då det öppnar upp livet och gör allting möjligt. Om ni som röstar delar min uppfattning och tycker det jag gör är viktigt för både Skåne och Sverige ska ni rösta på mig.
Juryns motivering:
Fredrik har med sitt enastående driv och engagemang skapat ett bemanningsföretag som, förutom att sätta unga i arbete, även utmanar de stora giganterna inom bemannings- och rekryteringsbranschen.

Röstar gör ni på
http://skane.svensktnaringsliv.se/

söndag 2 november 2014

Hur jag blev terrorist


Jaha nu är det snart dags igen att passera flygplatsens säkerhetskontroll. Lägger upp öppnad väska, utplockad dator på rullbandet, stoppar nycklar, småmynt och mobil i lådan för mindre föremål. Jacka, tröja med blixtlås och bälte placerar jag också på bandet. Så långt allt väl tills jag skall passera genom de larmade bågarna. Rött ljus lyser hånfullt mot mig och det irriterande tjutet får säkerhetspersonal att skynda till för att kasta sig över terroristen Nils. Jag får plocka av mig skor lätta på brallorna allt medan jag ihärdigt förklarar att jag har en djävla knäprotes. När jag är noga genomsökt och en tjänsteman med handscanner undersökt knäet, släpps slutligen terroristen förbi nålsögat. Misstänksamma blickar iakttar mig medan jag tar på skor, trär bältet på plats igen och ordnar klädseln. Medpassagerare ger mig skrämda blickar som jag möter med ett brett leende, ungefär som om jag skall inte kapa planet denna gång heller.
Detta var proceduren på Skavsta och den är bara som en stilla vindpust jämfört med när jag skall kontrolleras på Alicante airport, då rusar alla de stora grabbarna till. Skärrade medresenärer tittar och pekar ”Titta dom tog honom, han är nog en sådan där al-Qaida kille”. Efter utförd striptease och de sett ärret på benet, dunkar de mig i ryggen, skakar hand och önskar mig en trevlig resa. Hade det inte varit för risken att åka fast för förargelseväckande beteende, så hade jag ta mig sjutton flugit i morgonrock. All visitation hade ju gått så mycket enklare, dessutom hade det känts ganska bekvämt.

Nils Mohlin

© 2014

torsdag 30 oktober 2014

Tacka vet jag vetenskapen

Albin åtta år gör läxan, samtidigt som han lättar på trycket med ett par fisar.
Följande dialog utspelar sig:
Albin: Sorry mamma.
Mamman: Hmmm…
Albin: Fy hundan, den var förskräcklig.
Mamman: Men snälla Albin sluta analysera dina fisar, koncentrera dig på din matteläxa.
Albin: Den skrek så länge den levde.
En lång tystnad.
Albin: Men kände du vreden i den.
Unge Albin är en klok man, han tänker nämligen på sin egen och andras hälsa. Forskare vid Essexuniversitetet i Storbritannien hävdar nämligen att fisar kan motverka ett flertal sjukdomar. Det är svavelvätet som enligt forskarna kan förhindra hjärtinfarkt, stroke, cancer och demens.
”Även om gasen är mest känd för sin odör, så kan den vara ett medicinskt fenomen, som kan få avgörande betydelse för behandlingen av ett flertal sjukdomar i framtiden” säger Mark Wood en av forskarna bakom resultatet. Måhända blir det istället stanken som avlivar framtidens patienter.
Stillsamt och obevekligt sprider sig en odör som påminner om ruttna ägg på pendeln, bussen, teatern eller i annat slutet utrymme. Marodören blir ofta högröd i ansiktet eller avlägsnar sig skyndsamt. Istället för att titta illa på dessa personer skall vi betrakta dem som hjältar, som berikar vår hälsa. Läkemedel som underlättar cellernas tillverkning av svavelväte blir kanske en av framtidens lösningar. Hoppas då verkligen att de inte skall inhaleras. Om vi nu skall förlita oss på dessa nya vetenskapliga rön.
Det är svavelväte som är fisens signum och ger den karakteristiska mindre angenäma doften. Flatulensen eller väderspänningen hos kor är däremot något annat. En enda ko beräknas producera omkring 500 liter metangas om dagen. En kostackare släppte sig i tyska Rasdorf i januari. Kossan fick brännskador och ladugårdens tak rasade in.
Språkligt sett finns en mängd varianter på ordet fis, till exempel gas, väder, fjärt, prutt, mök, rökare, bomb och brakare. Kärt barn har många namn sägs det och säkerligen kommer jag få oändligt med förslag efter detta inlägg.
Med anledning av ovanstående, tänk på er hälsa mina vänner.

Nils Mohlin
© 2014





H3N2

Stockholms läns landsting har skickat inbjudningskort till oss i övre medelåldern, det vill säga alla över 65 års ålder. ”Varje år dyker den upp – influensan. De flesta klarar sig undan med en tids sängliggande, men för dig över 65, kan influensan vara farlig” stod det att läsa.
Helt rätt jag skrev övre medelåldern och enligt vissa experter lär denna infalla i spannet 50-70 år. Jag konstaterar belåtet att jag helt klart befinner mig i denna gyllene åldersgrupp, åtminstone ett halvår till då det tillkommer en retfull etta efter sjuan.
Strunt samma jag beslöt att hörsamma vaccinationsinbjudan och gick till vår lokala vårdcentral. Onsdagar och torsdagar klockan 14.00 till 15.00 åtskilliga veckor framåt var tider avsatta för influensavaccination av 65 plussare.
I min enfald trodde jag att detta skulle vara en snabbt avklarad bagatell. Själv hade jag inte den blekaste aning om att det fanns så många silverhår i mina kvarter, utanför mottagningen var de representerade i hundratal. Flertalet uppförde sig trevligt, men ett fåtal kanske 15-20 stycken skulle till varje pris vara först i kön. Detta fåtal pensionärer missade att man skulle ta en nummerlapp och fylla i en hälsodeklaration, vilket höjde temperaturen ytterligare några snäpp. Inget ont om personalen de skötte det hela på ett föredömligt sätt. Med änglars tålamod försökte de förklara för denna lilla skara att nummerlapp och ifylld hälsodeklaration var villkoret för att få en spruta. Gruppen av ohyfsade rullatordamer och några herrar sa eller nästa skrek samstämmigt ”Jag var först”. ”Vi går i nummerordning” förklarade tolerant sköterska”. ”Var är nummerlapparna” skrek samma pensionärer. ”Vid ingången” förklarade sköterskan med beundransvärt lugn. Ny kapplöpning mot ingången, knuffar, vredgade blickar och taffliga kommentarer, innan de var tillbaka i väntrummet. Jag och flertalet andra stod och väntade längs en vägg, iakttagande rullatorhuliganerna som nu bråkade om ett fåtal sittplatser. Sedan hade några trots god information missat hälsodeklarationen. Pennor att fylla i de samma med fanns framlagda i generöst antal, men av oförklarlig anledning försvann dessa, snabbare än personalen hann fylla på.
Jag fick min spruta mot H3N2 och lämnade vårdcentralen mållös över det kaos ett antal ohyfsade pensionärer kan ställa till med. Förvånar mig inte om det är samma värstingar som beklagar sig över barn och ungdom.

Nils Mohlin

© 2014

tisdag 28 oktober 2014

Vad skall vi ha till middag?

Mat detta dagligen nödvändiga för vår överlevnad, som i viss mån måste planeras. Vad skall vi ha till middag? Vanligen så står jag för matlagningen under arbetsveckan. När Graciela kommer hem vid sextiden skall jag kunna servera en någorlunda välsmakande, näringsrik och mättande måltid. Det är väl inte så konstigt hör jag någon säga. Jo det är det!
Min övertygelse är att vi påverkas starkt av kosthållet ända från barndomen och framåt. Som barn blev jag, som så många andra i samma generation uppfödd på sill, fisk, potatis, soppor, rester, pannkakor och fattiga riddare. På söndagar kunde det bli kött i form av en gammal seg höna, kanin eller fasan. De två senare hade ofta farsan skjutit med ett gammalt hagelgevär. Så ett och annat hagel inbäddat i köttet var inte helt ovanligt. Till detta serverades grönsaker som bestod av ett kokt blomkålshuvud, som gick ned i spagat och kokt purjolök. På söndagar blev det vanligen en dessert, chokladpudding eller äpplepaj. Lyckan var de söndagar det serverades köttbullar eller köttfärslimpa.
Av outgrundlig anledning består min vardagsmeny ofta av sill och potatis, fisk, soppor, grönsaker betydligt mer varierade än barndomens och absolut inte sönderkokta, någon gång pasta. På fredagar tar jag ut svängarna lite mer och känner mig ungefär som när vi deltog i ”Halv åtta hos mig”.
Min kära fru är född och uppvuxen i ett köttproducerande land, där det under hela veckan serverades saftiga biffar till frukost, lunch och middag.
Vad blir resultatet, jo när jag tillagat femte dagens meny, det vill säga fredagens. Säger Graciela upprört: ”Jag vill ha kött innan jag biter någon”.
Grönsakerna då, inte så nödvändiga för Graciela. De fanns ju överallt i övermått vid slätterna ned mot Rio de la Plata. Med andra ord så är de tämligen ointressanta och ses mer som en kulinarisk klåfingrighet. Undantag finns till exempel tomater och vitlök. Jag smyger in grönsakerna i kosten, väl kamouflerade på middagstallriken.
Graciela är den obestridde mästaren i köket och jag möjligen en glad amatör. Sedan skall inte förnekas värdet av att laga mat tillsammans. Jag hackar allt som skall hackas, plockar undan, diskar och inhalerar ljuvliga dofter allt medan Graciela skapar kulinariska upplevelser.
Vad passar väl bättre än att runda av med receptet till Gracielas bidrag i ”Halv åtta hos mig”. När vi deltog där stod Graciela för varmrätt och dessert, jag skapade entrérätten.
Tallanines del Rio av Graciela Mohlin
Färsk pasta med salsa på oxfilé, uruguayansk chorizo och oxfärs med lök, vitlök, chilisås, tomatpuré, krossade tomater, basilika, lagerblad. Dekoreras med riven parmesanost, basilikablad och färska tomater med olivolja.
Vintips från Nils och Graciela
Tokolosh Merlot art nr 2057, 74 kr
Ingredienser:
·         8 st oxfilémedaljonger
·           olivolja
·         8 st skivor bacon
·         2 st gula lökar
·         1 kg oxfärs
·         3 st vitlöksklyftor
·         4 st chorizokorvar
·         1 burk krossade tomater
·         4 msk tomatpuré
·         3 dl chilisås
·         3 st lagerblad
·           Salt
·           peppar
·           Färsk pasta för 8 personer
·           Parmesanost, basilikablad och färska tomatskivor samt några droppar olivolja, till garnering
Nils Mohlin

© 2014

söndag 26 oktober 2014

Gubbanalys


Är gubbe motsatsen till gumma och gubbdjävel motsats till kärring? Eller är en gubbe en forntidslämning som lallar runt, snörvlar, hostar, harklar sig, spottar, svär och är allmänt vresig och otrevlig. Är en gubbe en senil relik från för i tiden, med buskiga ögonbryn, tofsar i öronen, glappande löständer och med filttofflor som kasar över golvet? Kan en gubbe måhända vara som Hasse Alfredssons Malte Lindeman eller rentav en Åsa-Nisse i Knohult. Sedan finns det ju andra gubbar, grön gubbe, streckgubbe, dynamitgubbe, tomtegubbe och jordgubbe, men det är inte dom vi diskuterar nu.
Har hört talas om småfnattar på sju åtta år som förtretat säger gubbdjävel till en trettiofemåring när de beordras gå och lägga sig.
Min fru säger ”Min kära lilla gubbe”, det är något annat det. Säger hon ”Lilla gubben”, då är det något på gång, IKEA till exempel. Gubbe kan vara ett smeknamn, ett skällsord eller vad värre är ett nedvärderande epitet. Allt beroende på hur ordet ”Gubbe” uttrycks.
Kärvänligt kan det sägas lilla gubben till en liten pojke, till och med en hund av hankön kan tilltalas med detta.
Gubbe är det relaterat till ålder och i så fall när blir man gubbe eller rent av gubbdjävel?
Gubbvälde eller en dominerande förekomst av äldre män inom politik och affärsvälden var mycket vanligt förekommande för inte så många år sedan.
Ordet gubbdjävlar använde jag mig själv av här om dagen och avsåg då några maktfullkomliga herrar, samtliga yngre än mig själv.
I barndomen blev alla gubbar efter fullgjord värnplikt, då de ofta inhandlade sin första hatt. Gubbar bar hatt, tanter bar också hatt som regel året runt. Runt 55,60 år blev en del gubbar farbröder, varför dom nu blev det är ju ganska oförklarligt. Dom var ju inga bröder till min far, men lik förbaskat var tilltalet farbror. En farbror kunde ofta vara en ganska välklädd gubbe som ibland hade spatserkäpp som ett förstärkande attribut. En farbroder kunde också vara en man med valkiga händer och keps, två olika slags farbröder. De kom från olika världar och behandlades också olika, klasskillnad kallades det.
Den positive gubben är den äldre mannen som är så klok att han utgör en symbol för vishet. Så finns den otrevlige och sure gubben, som alltid gnatar, bråkar och utgör en skräck för alla barn. Dessutom har vi den skröplige gubben som mödosamt tar sig fram med rullatorn och ingen förstår, eftersom han är tandlös och har sprucken röst.
Gubbe är dialektalt och betyder egentligen klump, hur smickrande är egentligen det. Man kan också höra uttrycken gubbstrutt och gubbskrälle. Däremot att göra en gubbe, då har man trampat i klaveret och gjort bort sig. Tilltalet gubbe uppfattas av många som lite nedsättande, vilket det absolut inte är, tänk på Göteborgarens ”du är en go gubbe”.
Gubbröra är ingen röra av gubbar utan en synnerligen välsmakande entrérätt.
Uttrycket ”gå ut med grabbarna” förändras med tiden till att ”gå ut med gubbarna”. När och hur denna förändring sker eller om den bara smyger sig på det vet jag inte. Oavsett hur, torde det vara ett ovedersägligt bevis på inträdet i gubbskaran.
”Gammal man gör så gott han kan, dansar fan så illa, hela kroppen rister han, men ändan den står stilla” skaldade Hasse Alfredsson en gång för mycket länge sedan.

Nils Mohlin
Gubben i Lilla huset på berget
© 2014






torsdag 23 oktober 2014

Två Bröder



Två bröder sju respektive åtta år gamla har fått varsin mobiltelefon. Till en början var allt fridfullt och lugnt med trevliga små sms till mormor Graciela och mig.
Till exempel när yngste brodern beskrev sin skoldag ”Idag har vi varit i skogen. Vi har ritat. Kockarna lagar god mat”.
Allt eftersom tiden gått har bröderna blivit allt mer avancerade och när de inte kan nå varandra på annat sätt så är sms:en en räddning.

-       Hej Babijan
-       Du är en rikti rompa
-       Bajskorv
-      Äshål
-      Fulin

Telekommunikationen lär ha resulterat i en veckas telefonförbud, så vi avvaktar med spänning kommande sms.

Nils Mohlin

© 2014