Järlåsatrollet

I djupa skogarna där vi bor i ”Lilla huset på berget” har vi en vacker stor skogstomt med Strandsjön i omedelbar anslutning. Min facebookvän Randi Pedersen Hole föreslog mig att jag skulle titta under granen och baka hop en saga om vad jag fann där.

Lite eller snarare mycket skeptisk gick jag fram till den absolut största gran som finns på vår tomt. En imponerande bjässe som med majestätisk resning hävdar sin roll som en av skogens jättar. Vad sjutton förväntar jag mig att hitta under denna enorma gran. Astrid Lindgrens rumpnissar, grådvärgar eller vildvittror, nja detta är ju inte Mattisskogen. Men näst intill, med försiktighet närmar jag mig på frusen mark, böjer undan grenar och tittar nyfiket under granen. Inga rumpnissar inte, men vad eller vem är det som så ynkligt undrar ”vem är du”.- ”Jag heter Nils och bor i Lilla huset på berget tillsammans med min fru Graciela” svarade jag. ”Men vad är du för en lustig figur?” - ”Jag är Järlåsatrollet och har bosatt mig här under granen”.- ”Jaha det må ju va hänt bara du ger sjutton i att störa oss”. - ”Jag kommer inte att störa er, men däremot vakta er och ert hus noga” – ”Ja det låter ju bra, men du är ju rätt liten om du ursäktar mig”.

Samtidigt rusar det knappt halvmeter stora trollet ut och sparkar en närgående älg i baken, som flyr i panik. En imponerande handling av Järlåsatrollet. Efter att förstummat tittat på undrade jag om han ville ha en kopp kaffe och kanske rent av hjälpa mig med monteringen av IKEA grejorna.

Trollet och jag jobbar som kompisar nu vad gäller att skruva och fixa, i synnerhet IKEAs skåp resten fixar jag själv har jag noga klargjort. Jag har gett Järlåsatrollet min gamla sovsäck, en ficklampa och lite andra praktiska grejor, bara han lovar att inte skrämma slaget på våra gäster. Tja han får komma upp i huset på en kopp kaffe då och då, man skall inte vara taskig och han verkar vara en schysst kompis. Men det blir svårt att ta med honom till Uppsala när jag på fredagar hämtar Graciela där, han har ju tofsar på öronen, svans och en hisklig näsa, men va sjutton han är ju en kompis.

Nils Mohlin

© 2014