Åldrande och utseendefixering

 Åldrandet är en ganska handfast fysisk process, som faktiskt börjar i relativt unga år, där allt som en gång sträva uppåt obönhörligt tycks påverkas av gravitationen.

Grått hår, grått skägg, mer eller mindre plisserade ansikten, varierande fysiska åkommor – ganska naturligt om man nu har förmånen att uppnå lite högre ålder. Förmånligt i allra högsta grad med tanke på alla som inte får uppleva förmånen.

Vad jag reagerar på är alla de äldre som i desperation försöker göra ett sympatiskt och erfaret äldre utseende minst trettio år yngre.

Ungefär som om vissa känner det som en skam att åldras. När det tvärtom är en ganska behaglig och trivsam situation, där man kan betrakta sin omgivning med stabil erfarenhet och bildning, som följer med att åldras värdigt.

Nu lever vi tyvärr i en utseendefixerad värld, där många både yngre och lite äldre människor påverkas av och anammar vår tids ideal, med smaklöst fixande av både det ena och det andra. 

Man börjar med att ”bygga upp förlorad volym”. Detta är en snygg medicinsk omskrivning för att spruta in gelé eller vad det är i ansiktet tills man ser ut som en välmående hamster.

Sedan har vi läpparna. Drömmen är Hollywood-plut, men resultatet efter några omgångar fillers blir tyvärr ofta ”olycka med ank-tema”.

 När en kvinna i övre medelåldern försöker dricka en cappuccino med sina nya, känslolösa jätteläppar och hälften hamnar på blusen – då är det svårt att argumentera för att hon ser ut som en filmstjärna eller modell. 

Till detta läggs ett lager foundation så tjockt att om hon nickar till på bussen lämnar hon ett exakt dödsmask-avtryck på sätet framför.

Men tro för all del inte att männen står bredvid och tittar på. Herregud, nej. Mänsklig manlig fåfänga i kombination med nålar är bland det mest underhållande som finns.

 

Män har nämligen upptäckt botox. 

Men där kvinnor vill ha slät hy, vill män bara inte se arga eller trötta ut. 

Problemet är att botox inte alltid tar hänsyn till önskemål.

När en medelålders man har överdoserat i pannan förlorar han förmågan att höja på ögonbrynen. 

Och så har vi håret och skägget som färgas så kolsvart att det ser ut som om man applicerat skokräm med en roller, då blir effekten den motsatta. Man ser ett askgrått ansikte som ramas in av ett blänkande, djupsvart plastskägg.

Såg bilder av en del mycket kända manliga artister i min egen ålder. Inte ett grått strå, nejdå svartmålat skägg och hår till ett kraftigt åldrat grått ansikte. (För att illustrera vansinnet gjorde jag på skoj en AI bild där jag betraktar mitt sämre jag, som experimenterar med tramset)

Löjligt så det förslår. 

Det mest tragikomiska med allt detta fixande, lyftande och målande är ju målet, att se sexig ut. Många vill så gärna utstråla farlig passion, men resultatet blir ofta löjligt och skrattretande.

 

Men det räcker ju inte med att hålla sig snygg i det dolda. All denna smärta och dyra gelé måste naturligtvis exponeras. 

Välkommen till Facebook, Instagram och Tik Tok, där medelålderns fåfänga muterar till en helt ny sport.

Här ser vi kvinnor som har upptäckt att digitala filter i kombination med starkt motljus kan radera ut fyrtio års levnadshistoria på ett klick. De lägger upp bilder med texter som ”Bara en helt vanlig tisdag #nomakeup #blessed”, trots att bilden är så hårt retuscherad att deras näsa har gått samman med överläppen och de saknar pupiller. De ser ut som ett ganska snyggt spöke, men sexigt ska det vara.

Männen kör en annan taktik på sociala medier, den så kallade ”gym-selfien i motljus”. Här poserar Kalle, 52, i ett par alldeles för tajta träningstights. Han spänner biceps så hårt att ett blodkärl i pannan hotar att explodera, samtidigt som han försöker titta så där svårmodigt och farligt in i kameran. Det är menat att utstråla rå, sexig alfahane, men blicken avslöjar snarare en man som febrilt försöker minnas om han stängde av kaffebryggaren innan han åkte hemifrån.

När dessa hårt renoverade, digitalt slipade varelser sedan ska försöka ha en flirtig kväll ute på stan blir krocken med verkligheten monumental. De kan inte le ordentligt mot varandra eftersom kinderna sitter fast, och om de blinkar förföriskt ser det mest ut som om de har fått ett gruskorn i ögat. Det är en heroisk insats, men naturen vinner alltid till slut.

 

Kanske är det dags att inse, att det mest attraktiva, som finns faktiskt inte är ansikten och kroppar som är fixade in absurdum. Det mest sexiga och vackra är trots allt de som vågar låta naturen ha sin gång och ha lite karaktär i ansiktet. 

Den vackraste kvinnan jag vet är min fru, med sin naturliga skönhet, helt opåverkad av nya tiders ideal.

 

Tror att en psykolog hade kunnat utveckla resonemanget om bristande självkänsla, självdyrkan, ideal och säkert mycket mer. Men det ger jag mig inte in på. Bara några funderingar första tisdagen i september.

 

C Nils Mohlin 2026 09 01

 

Bilderna visar mig när jag studerar mitt sämre jag som fixat hår och skägg. Därefter en bild på min fru och på mig. Båda är vi väldigt ofixade.

 

 

 

 

 

 

Räkna steg

 Lördagspromenad

Har en ny Iphone som fixar det mesta och lite till.

Min fru kan se var jag är och jag kan se var hon är. Håller också rätt på dataprylar och mer än så.

Appar för allt som händer i livet och ta mig fan, har de dessutom lyckats med, att krångla in en bit av mitt sämre samvete i den där rektangulära prylen.

Iphonen spionerar på mig via appen ”Hälsa”. 

För noggranna noteringar och redovisar vartenda jävla steg jag tar.

Undrar om appen, som registrerar när jag rör mig och inte gör det, håller koll på vad jag handlar och smäller på fingrarna om något olämpligt hamnar i varukorgen.

Ligger på nattygsbordet och noterar: ”Jaha nu går han in i vardagsrummet och sätter sig i sköna fåtöljen, det blir inga steg av det där inte!”

Promenad till Marinan för att förtidsrösta, fortsätter längs hamnen och hamnar mitt ibland en flock löpare. Hade jag hängt på borde Iphoneappen kunnat visa en sjuhelsikes bra veckostatistik för mig. 

Men löparna i startfältet såg mest ut som om de ville springa över mig, som om jag var något onämnbart och oönskat hinder på trottoaren.

Hur Iphonen reagera på det där vet i sjutton, men något jäkla pluspoäng borde mina lite snabbare steg varit värda.

Om än stegen togs av ren självbevarelsedrift för att inte bli omkull sprungen.

Storgatan upp och vid torget - likt marknadsknallar.

Börjar svansen av blåbrunt till rött av optimistiska och mindre optimistiska partiföreträdare, som väl inövat mässar ord om egna partiets förträfflighet och tomma löften, för de som fortfarande ids lyssna eller än värre tror på svadan.

Jag vare sig ids lyssna eller tro på rappakaljan. Har ju dessutom redan röstat. Nickar och byter helt opolitiska ord med några jag känner.

Undrar hur hälsoappen i min Iphone ställer sig till alla avbrott under dagens runda. Stor röd bock i kanten och smäll på fingrarna för lördagskakan, som slank med filen och havregrynen hos handlaren.

Tjugo år yngre hade jag snörat på mig boxhandskarna igen för att tillfredsställa den där jävla appen.

Nåja det är ju söndag och då tar vi allting med ro, trots det hindrar det inte från att berätta lite om en lördagspromenad, innan mitt sämre samvete inbäddat i Iphonen och jag tar vår söndagspromenad.

C Nils Mohlin 2026 08 30

 

Harley Davidson - Madagaskar

 Sista lördagen i augusti och även om det med stormsteg närmar sig valtider så finns det ju mer än det att tänka på.

Kör inte bil längre och sålt fatscootern – lite taskig syn och hörsel. 

Men tillräckligt bra för att planera inköp av ett lagom fordon i Spanien. Ja jag kommer tillbringa min mesta tid där framöver.

I en långsträckt stad som Los Alcázares måste man kunna ta sig fram på ett enkel och bekvämt sätt för att kunna vara med och delta där saker och ting händer.

Nog har jag mina idéer alltid. Men förnuftig och spansktalande fru har redan varit i kontakt med leverantör i Barcelona för att förhöra sig om lämpligt fordon för en äldre herre.

Så Harley Davidson blir förmodligen en Madagaskar – kanske bäst så.

Nu tar vi hand om en 17 gradig lördag och gör det bästa av den.

C Nils Mohlin 2026 08 29

Hos läkaren

 Har varit på hälsoundersökning. Något som åttio plus herrar och för all del damer också brukar gå på med årlig regelbundenhet. 

Vet till och med många ungdomar i sjuttio åren, som brukar genomgå en sådan här undersökning.

Ungefär som man besiktigar bilen.

Besöket hos läkaren föregicks veckan innan av provtagningar. Förmodligen med avsikten att avslöja dolda fel. Ett batteri av provrör fylls med blod. Urinprov lämnades. Längd och vikt kontrolleras. Herrar i mogen ålder får inte rasa i vikt, men får fan heller inte gå upp i vikt.

Läkaren knackar och lyssnar, ställer frågor. Nickar belåtet. ”Gick du hit och uppför backen?” 

Ungefär som om backen upp till sjukhuset ingår, som konditionstest och kognitiv test av förmågan att hitta rätt och ta vara på sig själv, och är en betydelsefull del av undersökningen.

”Ja ja gick hit alldeles själv och uppför backen!”

Således välmående patient. Rutinproven UA. Stabilt läge avseende värkbesvär. Kallas åter om ett år, skrev läkaren i journalen.

Med andra ord så får jag gå lös på gatorna ett år till. 

Även om jag inte fick någon synlig klisterlapp i pannan, som talar om att jag är tillräknelig och fullt fungerande åttiotvååring, ungefär som bilarna fick på vindrutan förr i tiden.

Nu har vi en torsdag att ta hand om. 

C Nils Mohlin 2026 08 27

Minnen

 I januari 1957 fick pojken ta över sin morfars gamla kul hantlar och en kungsfjäder. Senare samma år kom ”ge mig en kvart om dagen” - Arne Tammer in i hans liv. Något som kom att påverka trettonåringens liv, under många år framåt, kanske mer än något annat.

Revolten mot ett mycket auktoritärt föräldraskap hade troligen inletts redan fem år tidigare med den nedbläckade jackan. (Publicerad på  https://nilsmohlin.blogspot.com  den 15 augusti i år).

Med järnhand skulle barn stöpas efter föräldrars dåtida föredömen. Styras till att motsvara något, eller än bättre med råge övertrumfa auktoriteternas val i deras konstlade skitförnäma och småborgerliga värld.

Sådant som barns egna kvaliteter, förutsättningar och begåvningar var i högsta grad ointressant i pojkens föräldravärld på fyrtio och femtiotalet.

Början på ett tufft ungdomsliv varvat med hårt arbete och studier på kvällarna tog sin början.

Sexton år gammal blev pojken snickarlärling, som arbetade 48 timmar i veckan och studerade på kvällarna. Rakt emot föräldraauktoriteternas utstakade väg med gymnasium, universitetsstudier och en betydelsefull och respekterad tjänst i samhället.

Pojken levde sitt eget liv. Arbetade hela veckan, studerade fyra kvällar i veckan och på alla helger, efter att arbetet slutat på lördagseftermiddagen. Enda avbrottet blev träningen och någonstans under de åren kom gymnastiken och därefter boxningen in i den unge mannens liv. 

Ynglingen tog studentexamen som privatist och inledde direkt kvällsstudierna till en ingenjörsexamen.

Auktoriteterna kvicknade så smått till liv. Det kunde kanske bli något av pojken trots allt.

Efter fullgjord värnplikt, som med tiden får bli ett eget kapitel, år med efterföljande militär utbildning har påverkat och styrt mycket av mannens liv i positiv bemärkelse.

Efter ett kompletterande studieår på KTH kom den unge mannen tillbaka till Malmö. Han blev på den tiden landets yngste ansvarige byggarbetschef. Senare kompletterade mannen med juridiska studier, ett stort intresse, som i ett annat liv förmodligen lett honom till advokatyrket.

Helt plötsligt väldigt accepterad av föräldraauktoriteten. Unge mannen var stolt och vände dem ryggen.

Var styrkan kom ifrån under dessa mycket tuffa år kan nog tillskrivas, träningens förtjänst. Först Arne Tammer och kulhantlarna, gymnastiken och boxningen. Boxningen där sandsäck, päronboll och ibland motståndare i ringen på magiskt sätt var balsam för den unge mannens själ.

Fick som boxare i mitten på sextiotalet ”möjligheten” att sparra mot Bosse Högberg inför en av hans matcher i Köpenhamn. En skicklig boxare och Europamästare. Men tekniskt sett en ren gatufighter, som man fick se upp med. Ett kul minne och enda gången jag åkte på en rejäl snyting.

Fick också nöjet att umgås med Lennart Hoa Hoa Dahlgren och Frank Andersson några kvällar på Atletklubben. Än roligare minnen, än mötet med Bosse Högberg. Lennart är en allmänbildad jäkel, som har svar på det mesta. Frank var mer av en röjare, men en trevlig sådan åtminstone av vad jag upplevde.

Livet fortsatte med mycket träning och ett katastrofalt äktenskap, som på sitt sätt, i mycket stor utsträckning präglades av partners psykiska sjukdom och ett tragiskt avslut. 

Som nybliven pensionär blev det Friskis & Svettis i Malmö tillsammans med Lasse Twetman och hans gäng. En mycket trevlig och stimulerande tid.

I mogen ålder, för sjutton år sedan, träffade mannen sin nuvarande fru. 

Mannen hade hittat hem tillsammans med en fantastiskt kärleksfull kvinna, som betyder allt för honom. Han fann balansen i sitt liv.

Finns oändligt mycket mer att berätta om, men det återkommer vi till.

C Nils Mohlin 2026 08 22

 

 

 

Mardrömmen Jomshof

 Inte fake, inte ens en kuslig mardröm, utan bister verklighet, att Richard Jomshof uttrycker att han vill bli demokratiminister.

Vi bör kanske avvakta valutgången, även om SD segervisst stakar ut en skrämmande framtid för Sverige. 

Det är inte en ”tvist om påvens skägg” utan ett synnerligen allvarligt läge om personer med fel ideologi skulle tillåtas styra Sverige.

I ett sådant gastkramande scenario, blir jag spanjor på heltid.

Israels nationella säkerhetsminister Itamar Ben-Gvir skall göra avrättningen av terrordömda palestiner till ett folknöje. Galgbacke med åskådarplatser håller på att byggas. Inte ens det är en mardröm.

Hittills har cirkus Donald Trump tillsammans med Vladimir Putin stått för merparten av världens skräckfyllda tillstånd.

Nya fascistiska despoter dyker upp som gubben ur lådan och snappar åt sig taktpinnen lite varstans. 

Oavsett världsläget så hoppas vi på det sunda förnuftets återkomst och seger.

C Nils Mohlin 2026 08 21

Tid

 Reflexmässigt beteende när man vrider på vänster underarm för att se vad klockan är. En omedveten rörelse som upprepats tusentals gånger.

En ljusare klockformad nyans där uret suttit, informerar inte om tiden. Möjligen förändringar i tiden som styr våra år.

Uret blev ett överflödigt föremål när budskapet inte längre uppfattades av synen. Inte klockans fel när tiden ställer till spratt.

Klockan, ingen lyx pryl – sådant har aldrig legat för mig. Snarare enkel, men trogen sin uppgift att förmedla rätt tid.

I en skrivbordslåda, som undanlagt minne, fortsätter den sin uppgift. Tjugofyra timmar om dygnet, tills batteriet en dag sätter stopp och den blir just bara ett minne.

Mobilen med stora siffror, tog över efter minnet i skrivbordslådan, informerar ypperligt om tid på ett sätt ögat förmår uppfatta.

Kommer så göra tills mobilen en dag fullgjort sin uppgift och förpassas till minnenas bakgård.

Nu tar vi hand om en härlig torsdag.

C Nils Mohlin 2026 08 20

Åttio plussare

 Jag har slutat köra bil och sålt fatscootern. 

Sådana mått och steg äldre herrar och damer också för den delen, måste vidtaga när syn och hörsel med obarmhärtig och oslagbar envishet gör sig påmind om i vilken ålder vi befinner oss i.

I bara farten tog jag av armbandsklockan också, eftersom jag inte såg visarna längre.

En överflödig accessoar, kanske rent av en fåfänglig sådan. Måhända en viss tomhet på handleden. Något att vänja sig vid.

Med min nya mobil, som är inställd med stora siffror och bokstäver, kan jag problemfritt upplysa om vad klockan är slagen.

Mina dagliga rundor, ni vet av Hälsovårdsmyndigheten rekommenderade 8000 steg per dag för åttio plussare, sköter jag exemplariskt. Utan att någon liten fan bakom örat försöker leda mig i fördärvet. Slappa i soffan till exempel.

Visst gnissel i lederna, men det gör dem säkert jäkligt gott med åtta tusen steg. Aj som fan!

Hitta 57 år gamla bilder från Malmö Atletklubb, när jag gått över till att lyfta skrot, efter att ha lagt boxhandskar och gymnastik på hyllan.

Lite mer avancerat än de 8000 stegen. Men 8000 steg idag känns lika välgörande som alla år i svettiga träningslokaler.

Människans fantastiska anpassningsförmåga.

82 år är en förbaskat bra ålder. Med viss förlorad fysisks styrka, kompenseras vi de flesta fall av en mentalitet som tillåter oss att betrakta omvärlden med andra ögon. Ibland rent av med ett roat leende.

Nu tar vi hand om onsdagen.

C Nils Mohlin 2026 08 19

 

 

 

 

Valgodis

Valgodis.

Känslan av att betraktas som barn eller okunnig och korkad samling människor är påtaglig, när valspurtens slutvarv domineras av att sälja in en aldrig sinande ström sockrade löften.

Likt butikens godis låder, bjuds på bjärt färgat, löst, valgodis. Den ena karamellen större och vackrare än den andra. 

Ungefär som min pappa är starkare än din pappa.

Men det finns bara två sorters karameller i butiken. 

Den söta, goda och vackert mångfärgade. Eller den äckligt brunaktiga med sörjigt och härsket åttio, nittioårigt stöveltrampat innehåll.

Innehållsdeklaration är överflödig. Våra sinnen bör tala.

Det sliskigt brunaktiga godiset blandat i samma burk som blått M godis, lika blått KD godis med ett ynka stänk blå liberalsötma. Så blir ju allt en brunaktig vidrig sörja. Blått och brunt blir brunt när det blandas

Sunt förnuft är att låta hälsan tala och undvika det brunaktiga vidrigt beska kletet. Salufört av en marionettdocka, benhårt styrd av direktören som låter tillverka efter recept, som förgiftade en stor del av världen på trettio och fyrtiotalet.

Ett enkelt val med bara två burkar godis, varav den ena stinker.

Nu tar vi hand om måndagen och avstår från godis.

C Nils Mohlin 2026 08 17

Då bugade man för överheten

Mannens humör var lika oberäkneligt som en instabil sprängladdning.

Pojken – sonen kunde aldrig förutse exakta reaktioner.

Först läraren, sedan överläraren och därefter föräldrarna för att tvinga av pojken ett erkännande för något han var helt oskyldig till.

De vuxna hade bestämt sig. Pojken var skyldig till att ha hällt bläck på en skolkamrats jacka.

Likt inkvisitorer drev de vuxna plågsamma förhör med pojken. Verbalt och fysiskt, men inget tvingade fram ett erkännande. Pojken vägrade erkänna något han var oskyldig till.

Två vuxna ställde sig på pojkens sida – morföräldrarna, som snabbt tystades.

En skandal första åren på femtiotalet när sonen till en högre uppsatt man får sin jacka förstörd av bläck och den skyldige anses vara sonen till en med något lägre ställning i samhället.

Pojkens envetna blånekande, trots vad han utsattes för, borde till och med 1952 fått vuxna att reflektera över om någon annan kunde vara missdådaren.

Den åttaårige pojken tvingades av sin koleriske far att följa med till den betydande mannen, vars son fått sin jacka fördärvad. Inför mannen skulle pojken be om ursäkt för något han inte gjort.

Pojken stod en lång stund moltyst framför ett gigantiskt skrivbord, som inte förminskade mannen bakom. Högröd, svettig, mycket fet och med ett arrogant flin på läpparna.

”Säg nu vad jag sa till dig att säga! Det var jag som bläckade ner jackan och jag ber om förlåtelse”, sa pojkens far.

I det ögonblicket försvann förtroendet för föräldragenerationen.

Pojken höjde blicken trotsigt och sa till den fete mannen: ”Det var inte jag”!

Även om trotsigheten straffa sig minns jag än idag stoltheten jag kände när far drog iväg med mig.

Nu tar vi hand om lördagen.

C Nils Mohlin 2026 08 15

 

En mogen mans funderingar

 Hör fan så illa, halv taskig syn och värk i gnisslande leder. Förmodligen inte helt ovanligt för en man i min ålder, då jag tror att de flesta drabbas av olika besvär. 

I gränslandet mellan sömn och halvdimmig vakenhet är det solklart – jäklar i hoppet, jag har en dag till att ta hand om.

Med behaglig känsla fundera över dagen framför mig, innan kaffet sätts på.

Gå genom mejl och läsa nyheter till andra och tredje muggen kaffe – obligatoriskt innan jag tar min morgonrunda.

Rutiner – nästan som en ritual.

Morgonritualer som ruckats med åren. Från att ha gått i 190 under yrkesverksamma år, fungerar de bättre nu i en lagom lunktakt.

Framåt förmiddagen fundera lite över vår upp och nedvända värld och en valrörelse, som blivit synonym med personliga påhopp och glåpord.

Inte så kul, men ändå en inspirerande källa till humoristiska, smått satiriska inlägg i pågående debatt.

Nittionio procent visar härlig uppskattning. Återstående en procent – för tillfället en dam med tydliga SD sympatier, som spyr galla över mig. Även det en form av uppskattning, då det visar att jag träffat rätt med mina texter.

Skräckscenariet med en högerregering där SD tar tunga ministerposter. Ministrar med sina ideal förankrade i trettiotalets brunaktiga nazistiska sörja. Vill jag inte uppleva!

I en demokrati har vi rätten och också skyldigheten att uttrycka våra åsikter när vi anser att något är på väg att spåra ur.

Ålderismen som en del tar till för att ”klubba” ner mig. Fungerar inte! 

Jag har upplevt för mycket, har gedigna erfarenheter och kunskaper och ett huvud som fortfarande är fullt funktionsdugligt.

Nu kan vi i lugn och ro ta hand om fredagen.

C Nils Mohlin 2026 08 14

 

 

 

 

Håkan Juholt och Gösta Bohman

 Håkan Juholt hamnar i blåsväder när han på en bild stödjer sina händer mot Gösta Bohmans gravsten.

Juholt säger, att Bohman var representant för en anständig höger, som mötte motståndarna med respekt.

Har alltid tyckt att Juholt ger intryck av att vara en hedersknyffel, hade nöjet att prata med honom för 15 år sedan och då bekräfta han mitt intryck.

Men bland moderattoppar utbröt ett ramaskri.

Hade Håkan Juholts uttalande skett på ett annat ställe än kyrkogården, så hade det applåderats. 

För nog sjutton var respekten annorlunda förr. Det var lite mer stil och elegans över debatter. Personangrepp förekom inte och på Tage Erlanders och Jarl Hjalmarssons tid var man till och med artiga mot varandra. 

Som Jan Sherman sa: Skärpning svenska politiker – ert vulgära ordval föder förakt.

Just det där att Håkan Juholt vilade sina händer mot Gösta Bohmans gravsten uppfattas snabbt av moderater som ett helgerån långt värre, än om Juholt skulle ha hädat i kyrkan.

I ärlighetens namn så tycker jag att såväl bilden som Håkan Juholts text ger intryck av respekt och vördnad för en äldre bortgången politiker och hur det politiska samtalet fördes då.

C Nils Mohlin 2026 08 13

 

 

Härsket valfläsk

 Valfläsket fräser och stänker i den politiska grytan. 

Skämt fläsk smakar illa och skall inte hamna på våra bord.

Tidöhärskna fläsket, som lovar allt och evigt liv, luktar gravt undermåligt och ohälsosamt.   

Om ni inte kastat fläsket innan är det hög tid att göra det.

Fläsket stinker!

C Nils Mohlin 2026 08 12

Lite AI fixad bild

Valaffischer

 Valaffischer är ungefär som julpynt. Sätts upp med samma traditionsbundenhet, som julgranen kläds. 

”Vi gör Sverige till Sverige igen”, säger Jimmie Åkesson på SD:s affischer med samma lismeri som tomten frågar om det finns några snälla barn.

Lika galet som att tro på tomten är att tro, på grodor som hoppar hur munnarna, på tomtarna från Tidö.

I gammal folktro, längre tillbaka i tiden, sågs tomten ofta som en elak fan.

Så se upp gott folk.

Men Tidötomtarna och lögnerna lär åka ut samtidigt med att deras affischpynt börjar plockas ned efter den 13 september. 

Ungefär som trettondagknut, då vi slänger ut julen.

Nu tar vi hand om tisdagen och se upp för tomtar.

C Nils Mohlin 2026 08 11