Mannens humör var lika oberäkneligt som en instabil sprängladdning.
Pojken – sonen kunde aldrig förutse exakta reaktioner.
Först läraren, sedan överläraren och därefter föräldrarna för att tvinga av pojken ett erkännande för något han var helt oskyldig till.
De vuxna hade bestämt sig. Pojken var skyldig till att ha hällt bläck på en skolkamrats jacka.
Likt inkvisitorer drev de vuxna plågsamma förhör med pojken. Verbalt och fysiskt, men inget tvingade fram ett erkännande. Pojken vägrade erkänna något han var oskyldig till.
Två vuxna ställde sig på pojkens sida – morföräldrarna, som snabbt tystades.
En skandal första åren på femtiotalet när sonen till en högre uppsatt man får sin jacka förstörd av bläck och den skyldige anses vara sonen till en med något lägre ställning i samhället.
Pojkens envetna blånekande, trots vad han utsattes för, borde till och med 1952 fått vuxna att reflektera över om någon annan kunde vara missdådaren.
Den åttaårige pojken tvingades av sin koleriske far att följa med till den betydande mannen, vars son fått sin jacka fördärvad. Inför mannen skulle pojken be om ursäkt för något han inte gjort.
Pojken stod en lång stund moltyst framför ett gigantiskt skrivbord, som inte förminskade mannen bakom. Högröd, svettig, mycket fet och med ett arrogant flin på läpparna.
”Säg nu vad jag sa till dig att säga! Det var jag som bläckade ner jackan och jag ber om förlåtelse”, sa pojkens far.
I det ögonblicket försvann förtroendet för föräldragenerationen.
Pojken höjde blicken trotsigt och sa till den fete mannen: ”Det var inte jag”!
Nu tar vi hand om lördagen.
C Nils Mohlin 2026 08 15
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar