Viljornas kamp

 Det sägs att ålder ger visdom. Det sägs också att ungdom är framtiden. 

Hemma hos oss pågår just nu ett viljornas experiment för att testa båda påståendena.

Deltagare är valpen Zuri 12 veckor gammal och jag med mina 82 år.

Jag anser att ett ord bör räcka. 

”Nej!”

Zuri anser att ett ord är början på en diskussion.

Jag står vid dörren och säger, ”nu ska vi gå ut”.

Zuri sätter sig på rumpan och funderar genom förslaget.

På promenaden utvecklas skilda åsikter. Jag vill gå framåt. Zuri vill gå till höger eller vänster och fram för allt undersöka allt som vi passerar.

Ospecificerade föremål som borde städats bort under kommunens förra mandatperiod.

När Zuri vägrar gå vidare använder hon en väl beprövad valpteknik. Hon förvandlas till en mindre säck potatis. Det är imponerande hur en hund på några kilo kan bli så tung.

Ett - noll till Zuri.

Har jag hanterat allt och lite till under många år, så har jag också lärt mig att med tålamod når man bäst resultat.

Den ene väntar på att den andre ska ge sig och den andre väntar på att den ene ska ge sig.

Viljornas kamp. Ibland vinner Zuri genom trotsig lekfullhet. Ibland vinner jag med godismuta. Visst fusk.

Egentligen är ingen av oss en vinnare. Eller så är vi båda vinnare. För när vi kommer hem kryper Zuri upp i mitt knä eller bredvid mig. Alla principer glömda, alla löv, stenar och strategiska stopp på promenaden spelar ingen roll längre. 

Jag kliar Zuri bakom örat och hon somnar nöjt.

Där ligger vi, två envisa själar som funnit varandra, med exakt samma uppfattning om världen.

Vi tar dagen som den kommer. Delar på soffan och det mesta. Okej vissa regler har vi.

C Nils Mohlin 2026 10 14 

 

Medelåldern

 Hedersamt nog fick jag en inbjudan från en Facebookgrupp om medelåldern (Medelåldern anfaller). Naturligtvis tackade jag ja till inbjudan och började fundera på vad medelålder innebär.

Det finns ord som man inte bör granska alltför noga. ”Lagom” till exempel. Eller ”snart”. Och definitivt inte ”medelålders”.

Har alltid fått höra att medelåldern infaller någonstans runt fyrtio. Då börjar människor köpa bekväma skor, prata om räntor och få ett märkligt intresse för väderprognoser.

Själv tog jag detta med ro. Fyrtio passerade. Femtio också. Sextio kom och gick utan att någon meddelade att jag blivit äldre. Jag fortsatte att känna mig ungefär som vanligt.

Nu är jag 82 och känner mig fortfarande ganska vanligt medelålders.

Det är här problemen börjar. Rent matematiskt borde ”medelålders” betyda att man befinner sig mitt i livet. Halvvägs. Men då krävs det ju att man på förhand vet hur länge man ska leva. Det är en uppgift som hittills undgått både läkarkåren, försäkringsbolagen och Skatteverket.

Om jag är 82 och inbillar mig att jag är medelålders. Innebär det att jag planerar att leva till 164.

Det vore naturligtvis trevligt. Med all den tiden skulle en tondöv jäkel som jag, kanske till och med kunna lära mig spela piano.

Men om en trettioåring säger att hon / han är medelålders uppstår ett annat problem. Då antyder hon / han att livet är slut vid 60. Det är ju nästan ohyfsad pessimisms. Dessutom känner sig de flesta trettioåringar odödliga, vilket gör ekvationen än märkligare.

Ju äldre man blir, desto mer misstänksam blir man mot åldersbegreppen. När jag var tjugo tyckte jag fyrtioåringar såg uråldriga ut. Vid fyrtio upptäckte jag att fyrtioåringar var förvånansvärt unga. Vid sextio insåg jag att äldre börjar någonstans kring åttio. Nu när jag är åttiotvå har gränsen flyttat till åtminstone nittiofem. Clintan till exempel, som fyllde nittiosex i maj, börjar väl komma lite till åren. Men han kanske också envisas med att betrakta sig som lite medelålders äldre.

Det är ungefär som horisonten. Man går mot den hela livet men kommer aldrig fram.

Det är kanske därför ordet ”medelålders” överlever. Det beskriver inte hur gammal man är, utan hur man känner sig.

Så efter noggrant övervägande har jag kommit fram till att jag tänker kalla mig medelålders 80 +. I vart fall ett år i taget. Om någon invänder kan jag bara förklara det med att jag har långsiktiga planer.

Hälsningar från en medelålders åttiotvååring.

C Nils Mohlin 2026 10 13

http://nilsmohlin.blogspot.se

Kåseri till jul

 Under drygt tio månader har Gert Jönsson och jag levt i ett strikt professionellt förhållande. Där vi bollat texter och bilder mellan oss, ibland med en intensitet som hade kunnat få en idrottare andfådd.

Resultatet är kåserisamlingen ”Handbok för äldre herrar i köket och oroliga anhöriga”.

En titel som kan få yngre män att slappna av och tänka att de har gott om tid innan problemen börjar. Det har de inte.

Forskningen på området är begränsad, men mycket talar för att syndromet ”Handfallen äldre herre i köket” slår till betydligt tidigare än man tror. De första symtomen dyker upp redan i tjugoårsåldern, ungefär samtidigt som mamma släpper taget och man upptäcker att kostcirkeln inte består av hamburgare på måndag, pizza på tisdag och kebab resten av veckan.

Många män reagerar då med förnekelse. ”Jag klarar mig utmärkt”, säger de och öppnar en konservburk. Eller lägger en persiljekvist på fryspizzan.

Förr eller senare kommer insikten. Köket måste utforskas.

Bokens undertitel ”Oroliga anhöriga” avser de människor i männens närhet, som med skrämd uppsyn betraktar vad som händer i köket. Försöker komma med goda råd, ser till så att det finns en förbandslåda och brandsläckare tillgänglig.

Boken Innehåller rikliga mängder humor, självdistans och skrattattacker. Kan bidra till förhöjda nivåer av endorfiner, dopamin och serotonin. Vetenskapligt tveksamt, men goda resultat har rapporterats.

Vad vi vet i nuläget så kommer boken att kosta mellan 250 och 300 kronor i handeln.

För att vara säker på ett exemplar går det bra att förhandsbeställa genom att skicka ett PM till mig eller Gert, då får ni ju dessutom vår tjusiga signatur i den.

C Nils Mohlin 2026 10 12

På torsdag kan ni läsa om våra äventyr i Österlenmagasinet

 

 

 

 

Valp och skor

 Valpen Zuri har utvecklat ett komplext förhållande till familjens skor.

Mina rejäla modell fyrtiofemmor med snören betraktas som storskaliga tuggleksaker och strategiska hinderbanor. Ibland som motståndsprojekt när energin är toppad på förmiddagar.

Medan min frus betydligt nättare trettionior verkar ha väckt kärlek vid första tuggan och fått status som samlarobjekt. Av någon anledning bär Zuri dem stolt genom bostaden och lämnar dem på de mest oväntade platser. 

Ena minuten står skorna i hallen. Nästa minut återfinns de under köksbordet, under soffan, vid mitt skrivbord eller lite huller om buller vid Zuris mysbädd.

Zuri sitter bredvid och betraktar situationen med det oskuldsfulla uttrycket bara en hund kan åstadkomma.

Sedan Zuri flyttade in har våra skor blivit något slags eget klassamhälle, där fyrtiofemmor befinner sig längst ner på skalan och blir mest misshandlade. Där finns ju snören, sulor och läder i massor.

Trettioniorna är tydligen mer estetiskt tilltalande och därför högre rankade och placeras lite här och där som prydnadsföremål.

Demokratin må vara död på vår skohylla, men Zuri verkar vara ganska nöjd över situationen.

C Nils Mohlin 2026 10 09

 

Valp på promenad

 Zuri på promenad

Att gå på promenad med en 12 veckor gammal valp är inte riktigt samma sak som att själv gå på promenad.

Det är en kombination av intrasslat koppel, upptäcktsfärd och tvärstopp. Förflytta sig 4 – 5 meter kan ta några minuter.

En helt ny värld måste undersökas. Varje löv och varje gatsten ett mysterium och grässtrå något som kräver extra noggrann genomsökning.

Som avancerad kvalitetskontrollant lägger hon huvudet på sned, sniffar och studerar fenomenen ingående, medan jag försöker locka med det som finns tio meter längre bort.

Äventyr i Rosenträdgården, där någon hälsar och ler, studeras ingående av Zuri med en blandning av misstänksamhet, leklust och vad är du för en konstig varelse.

Zuri vill gå åt vänster när jag vill gå åt höger. Hon vill stanna när jag vill fortsätta och precis när jag trodde att vi var överens satte hon sig ner mitt på trottoaren som om hon ville fundera på livets stora frågor.

Zuri vet var vi bor och kaxigt går hon före och visar vägen och när vi kommit hem efter en mycket lång vandring som i realiteten bara var 20 minuter.

Men för Zuri en resa genom okänd värld full av upptäckter.

Kanske är det just det som valpar lär oss människor, att sakta ner lite.

En enda gata kan vara ett stort äventyr.

C Nils Mohlin 2026 10 08

En valp upptäcker världen

 Zuri är tolv veckor och väger ungefär som en lätt matkasse, men har ambitionsnivå som en bergsbestigare på väg mot Mount Everest.

För henne är hemmet inte bara en bostad. Det är ett äventyrslandskap fyllt av outforskade territorier och olösta mysterier.

Allt roligt är undanplockat. Sladdar och andra farliga saker är bortstädade. Hemmet har säkrats med en noggrannhet som normalt bara återfinns på flygplatser och kärnkraftsanläggningar.

Husse lutar sig tillbaka, slappnar av och tror att han har vunnit.

Golvet, som för en dryg vecka sedan var tillräckligt spännande är numera avklarat.

Det finns inget nytt att upptäcka. Mattfransar, dammtussar, skor och borttappade strumpor är lokaliserade.

Känns som om  Zuri ser vårt hem ungefär som Napoleon såg Europa.

Först kommer soffan. Med en beslutsamhet som inte står i proportion till storlek tar sig Zuri upp med framtassarna först. Lite hasande. Lite sprattlande. Med rörelser som påminner om en knubbig säl som försöker ta sig upp på en klippa.

Plötsligt är hon uppe och världen börjar se lite annorlunda ut när man kommer upp en bit.

Men en beslutsam valp nöjer sig inte med detta.

Där står det.

Soffbordet. 

Än så länge hemmets motsvarighet till Mount Everset, om vi bortser från bokhyllorna, en platå fylld av förbjudna skatter. Fjärrkontroll, padda, glasögon, kaffekoppar och diverse annat som människorna av oförklarliga skäl placerar utom räckhåll för en valp.

Man kan ana tankeverksamheten som pågår bakom de mörka valpögonen.

Sedan kommer språnget. Inte särskilt graciöst så där första gången. Påminner mer om en kontrollerad olycka. 

Plötsligt står Zuri mitt på bordet med ett uttryck som det här är inte regelbrott, utan en vetenskaplig expedition. Även om det kanske är mest förvåning över att ha lyckats med bedriften.

Allt skall undersökas tills husse fördärvar alltsammans. Lyfter ner Zuri och röjer av bordet.

När ett berg har bestigits letar man efter nästa, med husses vakande ögon strax bakom.

C Nils Mohlin 2026 10 06

Los Alcázares

 Att flytta permanent till Los Alcázares i Spanien för gott är egentligen ett väldigt enkelt beslut.

Det är ungefär som att välja mellan 21 gradigt solsken och blåsig snöslaskig vinter i januari.

Sedan kommer de svåra besluten. Det verkliga dilemmat är att avgöra vilka av hemmets många livsnödvändiga föremål som faktiskt är livsnödvändiga. När man står mitt i Simrishamnsbostaden och tycker att allt för mycket verkar livsnödvändigt. Särskilt sådant som man inte använt de sista åren.

Datorerna är självskrivna. Jag måste ju dokumentera den nya tillvaron och stilla den alltid pockande skrivklådan. Ritblock får också följa med, eftersom lusten att teckna vaknar till liv allt som oftast.

Hur många böcker behöver en människa egentligen. Förmodligen betydligt färre än vad jag tror och vad begränsat antal kubikmeterflyttlass tillåter. Detsamma gäller tavlor, prydnadssaker, kläder och den där favoritfåtöljen som är så perfekt insutten att den närmast kan betraktas som en kroppsdel.

Lyckligtvis går det transporter till Spanien nästan lika ofta som det går bussar eller tåg mellan Simrishamn och Malmö. Förr eller senare kommer därför både fåtöljen och en del av resterande bohag att hitta vägen söderut.

Första året blir det mest Zuri och jag som håller ställningarna i Los Alcázares. Min fru kommer ner när arbete och ledighet tillåter, tills den dag även hon blir pensionär och kan ansluta på heltid.

Under tiden får Zuri och jag klara oss själva. Visst kommer vi sakna fru och matte jättemycket, men får kompensera det genom daglig kontakt via facetime.

Vi skall investera i en trehjulig elcykel, som levereras dagen efter vi kommit fram i januari. Den kommer att få arbeta intensivt på våra upptäcktsfärder i staden.

Los Alcázares är en plats där man känner historiens vingslag. Morerna passerade redan på 700 talet och lämnade efter sig både stadens namn och historia. Sedan dess har generationer satt sina spår.

Resultatet är en blandning av gammalt och nytt där traditionella byggnader samsas med nya kvarter och där stora underbara muralmålningar dyker upp oväntat runt ett gathörn. Det är som om staden vägrat bli tråkig. Den sjuder av liv och positivitet. Alltid något nytt som händer.

Sedan har vi stranden vid Mar Menor. Den är så lång att vi hinner fundera över både livets mening och vad vi skall äta till middag innan vi når slutet av strandpromenaden.

Festivalerna ser vi också fram emot. Spanjorerna har nämligen förstått något som vi nordbor gärna glömmer. Allting blir roligare om man lägger till musik, dans, fina kläder, lite mat och ett torg fullt av glada människor.

När energin tryter kan vi slå oss ner på en servering, beställa en tostada med tomat och vitlök, ta en kopp kaffe eller en öl och studera folklivet.

Zuri kommer att uppskatta dessa pauser lika mycket som jag. Skillnaden är att hon får sin servering först. På många spanska caféer kommer det nämligen fram en skål med vatten till hunden innan människorna ens hunnit bestämma sig för vad de ska beställa. Det säger en del om landets prioriteringar.

Spanjorerna har en avslappad inställning till hundar. De är välkomna på många platser, där hundar i Sverige är totalförbjudna och får vänta utanför.

För Zuri innebär det större frihet och för mig mindre logistiska problem.

Det är kanske just det som är kärnan i projektet – spanjorernas avslappnade inställning i tillvaron.

Livet blir så mycket enklare, lugnare mer lättsamt, varmare och soligare tillsammans med en hund, en elcykel och en favoritfåtölj som långsamt men säkert är på väg mot sitt nya liv vid Medelhavet.

C Nils Mohlin 2026 10 05