Ålder och gnäll
Har kommit till en ålder, då jag vaknar på morgonen, sakta öppnar ögonen och tänker:
”Det var som fan jag lever idag också! Jäklar i hoppet en ny dag att ta hand om!”
Mitt program är fullspikat, vilket är rätta medicinen för mig. Egentligen oavsett vad det handlar om.
Det finns de i min ålder, ja yngre också för den delen som gör sina krämpor till någon form av sysselsättning, som alla vi andra förutsätts ha intresse att ta del av.
Jag är medveten om att det finns de som är allvarligt sjuka och jag syftar inte på dem heller. Nej de med normala åldersbesvär, ont lite här och där, som gör det till sina allenarådande och eviga samtalsämnen.
Kanske för att ömka sig eller skapa intresse runt sin person, utan annat att kunna referera till. Urartar sig ofta till ett herrans gnäll över än det ena, än det andra. Ofta kryddat med en gnutta hypokondri.
Ointressant och fan så jobbigt att lyssna på.
Diskuterade med ett par sådana gnällspikar för något år sedan.
”Det är ett helvete att bli gammal!” Sa en 75 årig man.
Tittade på honom och hans jämnåriga sällskap.
”Det är synnerligen förmånligt att bli äldre med tanke på hur många det är som inte får uppleva förmånen!” Sa jag och gick vidare.
Så låt oss ta hand om söndagen och en riktigt trevlig sådan till er också.
Ó Nils Mohlin 2026 04 18
