Bloggportalen statistik

torsdag 19 november 2026

Novembermörker, terrassdrömmar och "Handbok för äldre herrar i köket och oroliga anhöriga"

 Novembermörker, terrassdrömmar och ”Handbok för äldre herrar i köket och oroliga anhöriga”

Det är något särskilt förnedrande med att vakna till novemberväder. Utan valpen Zuri, som med orubblig övertygelse anser att morgonmys och mat inte kan vänta, hade jag helt sonika vänt mig på andra sidan och drömt vidare om Los Alcázares: sol, värme, hav och en oförskämt avslappad livsstil

November är, om du frågar mig, årets sämsta månad. Den hotas bara av december, som kommer släpande med sitt julhelsike och förväntar sig att man ska tycka att det är mysigt.

Båda månaderna är lika välgörande för protesterande leder som de är för trötta anleten. Spegeln visar ingen förbättring, och lederna håller med.

I januari anar man äntligen en strimma ljus. Skånevintern kan i värsta fall envisas ända till slutet av mars, men det är ett problem för andra.

För varken jag eller Zuri bekymras av vädret i Skåne i januari, februari och mars. Då sitter vi på terrassen 300 mil söderut och njuter av sol och värme. Och när mars väl har tackat för sig fortsätter vi med vårt avslappade liv och välkomnar Matte lagom till påsk. 

Men just nu i novemberrusket kämpar Gert Jönsson och jag på för att vårt gemensamma projekt, ”Handbok för äldre herrar i köket och oroliga anhöriga” skall hinna i tid för att kunna placeras under granen.

C Nils Mohlin 2026 11 20





onsdag 18 november 2026

SONDERING

 Sondering, sondering och sondering

I sextiosju dagar har vi matats med ordet - sondering. Det började oskyldigt, nästan förnämt, som ett ord man gärna provsmakade och lät rulla över tungan. Man sonderar möjligheter på kors och tvärs bland feta röda linjer. Sägs det. Nu sitter ordet kvar i hjärnan som en tuggummiklump under skosulan: gammalt, platt och omöjligt att få bort.

Varje morgon är det samma procedur. Nyheterna inleder med att någon sonderar, någon annan har sonderat och en tredje och fjärde avvisar det andra sonderat. Ingen vet riktigt vad som sonderats, men alla är överens om att det sonderas. Jag börjar misstänka att ordet föder sig självt, som en oavbruten dominoeffekt.

Det är lite som med en gammal schlager. Första gången är den någorlunda fräsch. Femte gången nynnar en och annan med. Tjugonde gången börjar man se sig om efter närmaste utgång. Vid sextiosjunde gången står man utanför i regnet och hoppas slippa ordet.

Jag har försökt hitta alternativ. Känna efter och tänka på lite annat. Planera närmsta året.  Kvar står envis längtan efter att sondera möjligheten att aldrig mer höra ordet igen.

Om någon frågar hur jag mår: jo tack det sonderas. 

C Nils Mohlin 2026 11 19



 


Uppbrott

 Sju grader, blåst och regn i Simrishamn. Det är den sortens väder som får en människa att fundera på sina livsval. I Los Alcázares är det 18 grader på natten och 26 på dagen. Där behöver man inte fundera alls.

Bättre packningsinspiration än så lär knappast finnas, varken för valpen Zuri eller för mig. Zuri har dock hittills mest bidragit med att sprida grejorna över golvet.

Jag ser det framför mig: morgonkaffe på terrassen, promenad i shorts och t-shirt, kanske en cykeltur längs strandpromenaden. Sedan ett café, eller bara en bänk där man sitter och njuter av livet. Inget krävande program, men välgörande för kropp och själ.

På lördagsmorgonen klockan 8 väntar Mercadillo. Där handlar vi färsk frukt och grönsaker, och något som tilltalar Zuri. Hon har uttalade åsikter om det sista.

Mercadillo är nämligen mer än en matmarknad. Utbudet är enormt: kläder, lädervaror, elektriska prylar, verktyg, leksaker och mycket annat som man inte vet att man behöver förrän man står där. För en ganska billig peng går man hem med en kasse full av säsongens solmogna smaker. Försök få till det i Sverige i januari!

Om ungefär femtio dagar flyttar vi på riktigt till soliga, varma och vänliga Los Alcázares. Någon resfeber har jag inte, snarare en känsla av uppbrott. Spanienhuset har efter snart femton år och en och annan om- och tillbyggnad nämligen blivit något helt annat än ett sommarställe. Nu ska det bli vår permanenta bostad.

Under första året kommer matte och hälsar på så ofta hon hinner, innan hon också närmar sig pensionsåldern. Hon ska veta att hon är välkommen, och oändligt saknad.

Tills dess håller Zuri och jag ställningarna. Vi har dagliga facetime-samtal med matte, där Zuri alltid kommer hälsa först och högst.

Just nu pågår sorteringen: sådant som ska med, sådant som ska slängas och sådant som får stanna kvar. Zuri har hittills röstat på att allt ska med, helst i hennes korg.

C Nils Mohlin 2026 11 18


 



måndag 16 november 2026

Årets stick

 Varje höst är det dags. Influensan och covid står på tur, och vi åttio plussare är som vanligt först i kön. Riskgrupp säger dom.

Kön rör sig i ett ljud som bara en samling rullatorer kan åstadkomma. Det gnisslar, det knirrar och det skramlar, var och en i sin egen takt, som en orkester där ingen har sett noterna. Vid borden på andra sidan går det betydligt bättre i takten. Armar sticks från vänster och från höger, jämnt och metodiskt, nästan som på ett löpande band. Själv hinner jag knappt hitta rätt ärm innan det är över.

"Ett plåster, kavla ner ärmen, och varsågod." Det är hela ceremonin. Inga tal, ingen tårta, inte ens ett litet diplom för alla jäkla sprutor jag serverats efter inträdet i mogen ålder. Sedan kommer ordern: sitt i fem minuter, så att ni inte drattar på arslet när ni linkar hem.

Så vi sitter där på rad, med nystuckna armar och rynkade pannor, och försöker vänta ut våra fem minuter, så att vi inte ska dratta på ändan. Ingen säger något, alla tänker, verkar det som, om än på olika saker. Men trots en rejäl bondförkylning, så har jag klarat mig från både influensan och covid. Då ska väl inte lite nya äventyr kunna fälla mig. 

Hem till väntande Zuri efter att med ett Jack Nicholson leende och misstänksamma blickar trotsat fem minuters ordern med minst två minuter.

Berättar naturligtvis för Zuri, som nyligen fått valpsprutor, rabiesspruta och eget pass inför vår Spanienflytt i januari. Hon tycks visa största förståelse och försöker på något sätt tala om att hon i vart fall fick en rejäl bit godis efter sina sprutor och inte behövde sitta still i fem minuter, vilket i och för sig hade varit omöjligt för en då tremånaders turbovalp.

C Nils Mohlin 2026 11 16






 


tisdag 10 november 2026

En vanlig morgon hemma hos Zuri

Alla som har levt med en valp vet hur oerhört hjälpsam den kan vara. Det är egentligen bara en sak som skiljer valpens hjälp från annan hjälp: man blir sällan färdig.

En fyramånaders valps tillmötesgående känner inga gränser. Så snart jag visar minsta tecken på att vilja uträtta något står Zuri till tjänst. Att ta på sig strumporna, till exempel. Förr var det en rutin. Nu är det ett äventyr med oviss utgång.

Först gäller det att hitta strumporna. Jag lade dem intill sängen i går kväll, men det var tydligen ett oklokt beslut. Under natten har någon omorganiserat hushållet. En strumpa ligger i köket och den andra i skrivarrummet. Som förflyttade av en osynlig hand.

När jag äntligen sitter på sängkanten med två strumpor som fortfarande är hela, infinner sig Zuri för att övervaka själva pådragningen. Hon håller ett bestämt tag i den del där tårna är tänkta att bo, medan jag försöker kränga de återstående tre fjärdedelarna över foten. Vi har något olika uppfattningar om åt vilket håll en strumpa ska dras. Min bygger på lång erfarenhet. Hennes bygger på ett utmärkt grepp.

Efter viss diskussion sitter den första strumpan på plats. Jag betraktar det som en framgång. Zuri betraktar det som en kort paus före nästa arbetsuppgift. Sedan tar vi itu med strumpa nummer två, enligt samma väl inarbetade moment 22: för att få på mig strumpan måste jag få loss den från valpen, men för att få loss den från valpen måste jag tydligen göra den mindre intressant. Det är svårt när man sitter och drar i den.

Hjälpsamheten fortsätter i köket, där kaffet och frukosten ska ordnas. Här går arbetet något lättare, främst för att Zuri inte når upp till köksbänken. Viljan saknas inte. Bara en halv meter. Tills vidare får jag sköta kaffekokningen själv, under noggrann tillsyn från golvet.

Till slut sitter vi där med kaffe, frukost och strumpor på fötterna. Zuri ser belåten ut. En lyckad morgon, tycker hon nog. Och jag får väl hålla med. Utan hennes hjälp hade jag visserligen varit färdig långt tidigare. 

C Nils Mohlin 2026 11 10






 

söndag 8 november 2026

Sköna kväll

 Lite senare på kvällningen händer det att vi ligger i sängen och ser på sena nyheter eller något annat program. Ganska skönt, med kuddarna på plats och sängarna elmanövrerade till det perfekta läget.

Valpen Zuri, fyra månader, uppskattar det minst lika mycket. Hon tar sig bara inte upp i sängen på samma civiliserade sätt som matte och jag.

Nej, med ett klumpigt språng och min mage som studsmatta landar hon i bästa fall i närheten av matte. Sedan måste det bäddas om. Några leksaker ska också levereras till sängen. Naturligtvis behöver Zuri kontrollera hur vi ligger och hur många kuddar vi har. Jag hade tydligen en för mycket. Den tog hon hand om.

Efter en halvtimmes bökande under och över täcken, filtar och kuddar är det dags att tukta en stackars fyrbent leksak. Den uppsträckningen går inte av för hackor. När nyheterna väl har gått oss förbi sträcker Zuri ut sig på tvären mellan oss. Graciela och jag får hålla till på ytterkanterna av våra respektive sängar. Okej, sängarna är breda. Men Zuri lyfter ändå på huvudet och ser sig omkring för att försäkra sig om att hon inte har missat den bästa platsen. Så tittar hon på mig, ungefär som om hon vill säga: ”Hör du, kan du inte flytta på dig lite? Jag skulle kunna ligga där i stället.”

Till sist tar ändå tröttheten ut sin rätt. Zuri somnar belåtet på rygg mellan min fru och mig. Jag vänder mig försiktigt på sidan. Då protesterar en leksak vilt med ett gällt pip.

Lugn och ro en sen aftontimme. Precis som vi hade tänkt oss.

C Nils Mohlin 2026 11 09



 


Morgonbestyr

 Den 8 november vaknar jag till grådask och sju grader. Det är ett väder som inte direkt ställer sig vid sängkanten och inbjuder till att fånga dagen! Snarare mumlar det, vänd dig om för fan, vi försöker igen i april. Jag är beredd att lyssna. Under täcket råder ett betydligt behagligare klimat, och min plan är att stanna där tills väderleken har tagit sitt förnuft till fånga.

Zuri har en annan plan. Hon är fyra månader och saknar ännu den livserfarenhet som krävs för att uppskatta en inställd morgon. Sju grader? Utmärkt för bus och lek. Grått? Också utmärkt. Hon landar på min mage med självklarheten hos någon som äger både sängen och dess innehåll. Sedan följer ansiktstvätt, täckesdragning och en intensiv kampanj för upprätt kroppsställning. Jag försöker förklara att det finns något som heter sovmorgon. Zuri svarar genom att slicka mig i ansiktet. Därmed är förhandlingen avslutad. Det är märkligt hur fort man kan bli morgonmänniska.

Om två månader är vi på väg till Spanien. För att njuta januaridagar med sympatisk sol och dryga tjugo grader, en patio att sitta i och en terrass där man kan ägna sig åt, att inte göra särskilt mycket. Skriva och teckna kommer jag göra en del. Min nya trehjulade elcykel har en stor korg bakpå, avsedd för Zuri. Tanken är att vi ska ta långa turer och presentera Zuri för Los Alcázares och dess invånare. Jag trampar, hon åker och sköter omvärldsbevakningen. Arbetsfördelningen är avklarad. Stanna till på ett café och ta en kopp kaffe och en tostada eller en bocadillo. Det är livet.

Matte kommer vi förstås att sakna. FaceTime får hålla ihop flocken tills hon kommer ner under påsken, semestern och andra långledigheter. Jag får rapportera om våra utflykter, och Zuri får försöka förstå varför matte har flyttat in i en skärm. Men det där ligger ännu framför oss. Just nu är det den 8 november, sju grader och en valp som inte tänker vänta på vare sig Spanien eller bättre väder. Jag kliver upp. Solen kan vi längta efter tillsammans. Mat och morgonmys, meddelar Zuri, ska vi däremot genomföra omedelbart.

C Nils Mohlin 2026 11 08