Semester, nytt kök och kåserier

 Semester!!!

Om några dagar flyger jag till Spanien och tar det lugnt. 

Ledighet i vårt Spanienhus, som efter 14 år fått ett genomgripande lyft med om- och tillbyggnad av lokalt seriöst byggföretag.

Med härlig semesterkänsla mötas av glittrande sol och palmer som svajar diskret, när svåger och jag kommer till hutruns och mitt Spanienparadis. 

Överst på listan står - bygga nytt kök. Det gamla är utrivet.

Kök är väldigt bra att ha, rent av en nödvändighet. Okej kyl, kaffekokare och mikro fungerar utmärkt, så vi klarar oss tills nya köket är på plats. 

Tillsammans skall väl svåger och jag kunna prestera ett bra kök med gemensamma krafter.

De spanska byggarna är mästare på att mura, gjuta och kakla men snickeri är inte riktigt deras likör. Visst erbjöd de sig att leta rätt på en duktig snickare, förutom att sådana är sällsynta i Spanien, så är det rätt kul att göra något själv. Svåger är gammal båtbyggare och finsnickare och jag har som projektledare byggt hus större delen av mitt liv, så jag tror vi får ihop det.

Med mer utrymme, stor balkong på andra våningen, en extra toalett med dusch och nya dörrar, fönster och keramiska golv är huset anpassat för vår mer permanenta vistelse, som inte är allt för avlägsen.

Graciela var där nere till påsk och plockade undan allt som kunde tänkas vara i vägen för de spanska hantverkarnas slutspurt och diskuterade finishen. 

Semestern börjar med att leta rätt på nödvändigheter som kaffekokare, sängkläder och så vidare. Allt är undanstoppat och nedpackat för att skyddas mot byggdamm.

Graciela anländer fem, sex dagar efter oss när hennes semester börjar och hjälper oss med det där som vi killar kanske inte är så bra på. Ställa allt på rätt plats och skapa den rätta hemkänslan.

Köket blir en tillfällig arbetsplats under en veckas tid. Nu tar det ju inte all världens tid att sätta upp ett kök. Men som en liten delikatess har jag lovat en mosaikklädd bänkskiva och det är lite pill innan allt är på plats.

Någonstans mellan tillpassning av inredning och mosaik tar vi tillvara charmen med Spanien. Pausar och njuter innan vi färdigställer och lagar en brakmiddag. 

Vi kommer aldrig bara hem när vi anländer till Los Alcázares – Vi kommer till det vi mår bäst av, där vi kopplar av totalt i miljön, med maten, dofterna, kultern ofta tillsammans med vänner såväl spanska som svenska.

Mot kvällningen avnjuta tapas på någon liten genuin spansk servering eller i pation i trevligt sällskap är näst intill daglig rutin. Innan vi sätter oss på den nya balkongen och njuter av utsikten mot San Javier och kvällshimlen som ofta bjuder på sensationellt vackert och färgsprakande skådespel.

Jo visst har jag lite jobb med mig annars skulle jag inte må bra.

På agendan har artdirectorn och tecknaren Gert Jönsson och jag ett gemensamt projekt - En kåserisamling. 

Gert gör alla illustrativa teckningar och jag står för texten. Mycket av galenskaperna utspelas i Simrishamn där vi båda bor. Vårt mål är att boken skall ligga klar på bokhandelsdiskarna lagom till jul.

Jag kommer att redigera texten och fundera över formuleringar, stryka, ändra och lägga till under Spanienvistelsen och Gert tecknar på sitt håll med utkastet till mitt manus bredvid sig.

Jag är tillbaka i Simrishamn, när det börjar bli för varmt i Spanien mot slutet av juni och då sätter vi oss ner och börjar sammanställa vårt arbete.

Snart 14 år sedan jag kom ut med en samling kåseri och det är extra roligt med Gerts och mitt samarbete, där Gerts träffsäkra teckningar kompletterar och illustrerar texten på ett utomordentligt sätt.

Nu tar vi tag i onsdagen och gör bästa möjliga av den. En härlig dag till er också!

C Nils Mohlin 2026 05 13 

Gerts tecknade version av sig själv och hunden Sally i samspråk med en fiskare i Simrishamn. (Bilden lånad av Gert Jönsson)

Gerts teckning av mig under researcharbete.

Spanienbygge för drygt tre veckor sedan.

För drygt treveckor sedan.

Svåger i sin naturliga miljö

 

 

Ny kåserisamling från Österlen lagom till jul

 Artdirectorn Gert Jönsson och jag har ett gemensamt projekt med en kåserisamling på agendan. Där Gert gör alla illustrativa teckningar och jag står för texten. Mycket av galenskaperna utspelas i Simrishamn på Österlen där vi också bor. 

Målet är att boken skall ligga klar på bokhandelsdiskarna lagom till jul.

Jag kommer att redigera texten och fundera över formuleringar i Spanien närmsta månaden och Gert tecknar för glatta livet här hemma.

När jag är tillbaka i slutet av juni sätter vi oss ner och börjar sammanställa vårt arbete.

Snart 14 år sedan jag kom ut med en kåserisamling och det är extra kul med Gerts och mitt samarbete, där Gerts härliga teckningar kompletterar och illustrerar texten.

C Nils Mohlin 2026 05 12

                                   Gert Jönsson

                                     Nils Mohlin

Nutidens såpopera

 Snart Valborg och i lilla Simrishamn är det betydligt lugnare än i världen övrigt.

Nåja vi har det väl relativt stillsamt i hela landet och får oss en del goda skratt eller sätter kaffet i vrångstrupen när våra så kallad politiker trampar i klaveret titt som tätt. 

Valfläsket känns som vanligt stinkande flottigt och lär ha härsknat rejält till den 13 september. En osedvanligt omogen, i vissa fall häpnadsväckande okunnig och bedrövlig regering lär få problem med förnyat förtroende.

Problem med inställda tåg och annat SJ trubbel har vi vant oss vid och det hör liksom till det vardagliga ungefär som svenska politikers tjabbel.

Följetongen Trump har alla ingredienser, som krävs för en usel såpopera, för att underhålla kravlösa delen av jordens befolkning. Med skjutningar, pedofilinslag, sex, folkmord, krig, ockupationer och säkert mycket mer

Vi andra får lida, tycka vad vi vill medan avsnitt efter avsnitt rullas upp, av hemskheterna som Donald Trump regisserat med sig själv i huvudrollen och J.D Vance, Vladimir Putin, Benjamin Netanyahu, Kim Jong – un och några andra skitstövlar i bärande roller.

Manuset krafsas ner i realtid och mycket improviseras med fruktansvärt resultat.

Några förmidagstankar och i övrigt får jag önska er en skön vecka.

C Nils Mohlin 26 04 27

 

 

 

Ålder

 Under Coronapandemin myntades uttrycket ”Yngreäldre” som innefattade alla mellan 70 och 80 år. Klart åtskilda från de som var yngre än 70 eller äldre än 80. En form av riskgruppsindelning sa de lärde.

Eftersom jag 2020 var 76 år tyckte jag att ”Yngreäldre” var en schysst benämning. Kändes inte så mossigt och gammalt.

Nu vid 82 års ålder anser jag att vi mellan åttio och nittio med all rätt kan betrakta oss som ”Medeläldre”, vilket inte heller känns så mossigt som när någon säger fan så gammal.

Efter nittio kanske ”Mogenäldre”.

Befolkningen har slarvigt delats upp i yngre, medelålders och äldre.

Eftersom yngreåldern och medelåldern är snabbt passerade åldrar och äldreåldern spänner över ganska många år för en del av oss, tycker jag det är hög tid att modernisera begreppet äldre.

Nu tar vi hand om torsdagen och jag önskar er en alldeles förträfflig sådan.

Ó Nils Mohlin 2026 04 23

 

Skrock förr och nu

Jag vet inte hur vanligt det där med skrock egentligen är och om det överhuvudtaget förekommer längre.

Som ung pojke i slutet på fyrtio och början av femtiotalet, så var det inte helt ovanligt bland dem som fanns i min närhet. 

Aldrig lägga nycklar på ett bord, aldrig fälla upp ett paraply inomhus, aldrig gå under en stege och en del andra tokigheter. 

Som självklara regler, näst intill hugget i sten för några av de äldre, föreföll det idiotiskt för mig och andra i växande fyrtiotalistgeneration.

”Johansson la nycklarna på bordet och dog knall och fall”, sa någon äldre kvinna i min närhet. 

Visst Johansson kolavippa vid ansenligt hög ålder, knappast beroende på sin förfärliga ovana att lägga nycklarna på bordet. Kanske rent av ålderdomssvaghet.

För mig blev det, trots unga år, ett ifrågasättande näst intill demonstrativa protester mot något som förföll mig helt idiotiskt och osannolikt.  

Jag demonstrerade hej vilt och sprang under stegar utan att få taket i huvudet. La nycklar på bordet utan att rassla samman i en hög på golvet.

Minns att föräldrarna skulle ha en bjudning en gång och det föll sig så olyckligt att antalet skulle bli tretton. 

Ve och fasa, gud i himmeln, vilken katastrof, tretton vid ett middagsbord, ett oacceptabelt antal. 

Farsan stormskällde, rev upp himmel och jord tills problemet löstes. Den äldste i syskonskaran, som var någorlunda färdigdrillad i vett och etikett kallades in. Placerades på en pall i en undanskymd hörna vid bordet och blev nummer fjorton.

I ett småborgerligt hem på fyrtio och femtiotalet, så åt annars barnen jämte utdragsskivan i köket, vid den här typen av sammankomster. 

Barn skulle komma in finklädda, hälsa och sedan varken synas eller höras. 

Det var förmodligen vid ett sådant här tillfälle, som jag med stor övertygelse lockade min mellansyster med den otroliga tjusningen att fälla vattenbomber.

Vad som hände sedan känns överflödigt att berätta.

Jag kom på oändligt mycket mer, som inte heller sågs med blida ögon i vuxenvärlden.

Men det där får vi ta en annan gång. 

Vid 82 års ålder hittar jag inte på så mycket hyss längre. Ett och annat verbalt kanske, men annars uppför jag mig ganska hyfsat.

Nu tar vi hand om vår dag och gör bästa möjliga av den och en trevlig sådan till er alla.

 

Ó Nils Mohlin 2026 04 22

 

 

 

 

 

 

Fick idén till den här lilla berättelsen när jag var och handla och fick syn på en äldre man som studerade livet utanför sitt fönster.

Då och Nu

En gammal man funderar vid fönstret där glaset alltid är något svalare än handen. Utanför drar dagen förbi i nutida hastighet, men för honom något långsammare - Som om tiden lärt sig att gå i mjuka skor. 

Förr bar kroppen honom med självklar säker auktoritet. Spänsten i stegen kunde vägen utan en tanke på att det var just så. Oförglömliga rutiner, nycklarna i samma ficka, morgnarna samma smak av kaffe och brådska. Morgonens trafikbrus.

Ljuden förändras blir intensivare, liksom livet utanför, men ändå någon form av sällskap. Bostadens klickljud, avlägsna bilar, ungdomar som drar förbi, fåglar och barnröster sorl. 

Minnet öppnar oombett luckor och plockar fram fragment och bilder. Dofter av regn och nyslaget gräs, skratt, lycka och känslan av fingertoppar som nuddar en kind. Då handlade allt om att hinna. Nu handlar mycket om att stanna. 

Han ser hur världen byter ord och vanor, hur det som gick att laga blivit något man slänger, men han känner också det som inte byts ut - Att sakna, hoppas, att vilja bli sedd. 

Han väger tiden mot då och nu och märker att tiden inte bara tar. Den slipar, den lär, den ger en stilla frihet att vara här, precis här, ett tag till.

Han tar på sig sliten jacka som fortfarande minns forna axlar och går mödosamt ner för trappan, steg för steg, som om trappan vore en gammal vän man inte vill skynda förbi. 

Ute är luften klar och tunn. En pojke eller bara ett barn, som om orden själva också åldrats, sparkar en boll som studsar mot gruset och tillbaka igen. Bollen rullar plötsligt mot mannens sko och stannar där, som om den frågade om lov. Han böjer sig långsamt, känner hur ryggen protesterar med sin nutida sanning, men händerna hittar ändå rörelsen från förr. När han rullar bollen tillbaka blir det en liten båge genom luften, en kort tystnad som håller allt samman. Barnet nickar utan att stanna upp, och mannen står kvar en sekund längre än nödvändigt, med hjärtat varmt av något som inte går att förklara - att kunna sträcka fram sin hand in i nuet.

En riktigt skön måndag till er också

Ó Nils Mohlin 26 04 20

 

 

Ålder och gnäll

 

Ålder och gnäll

Har kommit till en ålder, då jag vaknar på morgonen, sakta öppnar ögonen och tänker: 

”Det var som fan jag lever idag också! Jäklar i hoppet en ny dag att ta hand om!”

Mitt program är fullspikat, vilket är rätta medicinen för mig. Egentligen oavsett vad det handlar om.

Det finns de i min ålder, ja yngre också för den delen som gör sina krämpor till någon form av sysselsättning, som alla vi andra förutsätts ha intresse att ta del av.

Jag är medveten om att det finns de som är allvarligt sjuka och jag syftar inte på dem heller. Nej de med normala åldersbesvär, ont lite här och där, som gör det till sina allenarådande och eviga samtalsämnen.

Kanske för att ömka sig eller skapa intresse runt sin person, utan annat att kunna referera till. Urartar sig ofta till ett herrans gnäll över än det ena, än det andra. Ofta kryddat med en gnutta hypokondri.

Ointressant och fan så jobbigt att lyssna på.

Diskuterade med ett par sådana gnällspikar för något år sedan.

”Det är ett helvete att bli gammal!” Sa en 75 årig man.

Tittade på honom och hans jämnåriga sällskap.

”Det är synnerligen förmånligt att bli äldre med tanke på hur många det är som inte får uppleva förmånen!” Sa jag och gick vidare.

Så låt oss ta hand om söndagen och en riktigt trevlig sådan till er också.

Ó Nils Mohlin 2026 04 18