Mardrömmen Jomshof

 Inte fake, inte ens en kuslig mardröm, utan bister verklighet, att Richard Jomshof uttrycker att han vill bli demokratiminister.

Vi bör kanske avvakta valutgången, även om SD segervisst stakar ut en skrämmande framtid för Sverige. 

Det är inte en ”tvist om påvens skägg” utan ett synnerligen allvarligt läge om personer med fel ideologi skulle tillåtas styra Sverige.

I ett sådant gastkramande scenario, blir jag spanjor på heltid.

Israels nationella säkerhetsminister Itamar Ben-Gvir skall göra avrättningen av terrordömda palestiner till ett folknöje. Galgbacke med åskådarplatser håller på att byggas. Inte ens det är en mardröm.

Hittills har cirkus Donald Trump tillsammans med Vladimir Putin stått för merparten av världens skräckfyllda tillstånd.

Nya fascistiska despoter dyker upp som gubben ur lådan och snappar åt sig taktpinnen lite varstans. 

Oavsett världsläget så hoppas vi på det sunda förnuftets återkomst och seger.

C Nils Mohlin 2026 08 21

Tid

 Reflexmässigt beteende när man vrider på vänster underarm för att se vad klockan är. En omedveten rörelse som upprepats tusentals gånger.

En ljusare klockformad nyans där uret suttit, informerar inte om tiden. Möjligen förändringar i tiden som styr våra år.

Uret blev ett överflödigt föremål när budskapet inte längre uppfattades av synen. Inte klockans fel när tiden ställer till spratt.

Klockan, ingen lyx pryl – sådant har aldrig legat för mig. Snarare enkel, men trogen sin uppgift att förmedla rätt tid.

I en skrivbordslåda, som undanlagt minne, fortsätter den sin uppgift. Tjugofyra timmar om dygnet, tills batteriet en dag sätter stopp och den blir just bara ett minne.

Mobilen med stora siffror, tog över efter minnet i skrivbordslådan, informerar ypperligt om tid på ett sätt ögat förmår uppfatta.

Kommer så göra tills mobilen en dag fullgjort sin uppgift och förpassas till minnenas bakgård.

Nu tar vi hand om en härlig torsdag.

C Nils Mohlin 2026 08 20

Åttio plussare

 Jag har slutat köra bil och sålt fatscootern. 

Sådana mått och steg äldre herrar och damer också för den delen, måste vidtaga när syn och hörsel med obarmhärtig och oslagbar envishet gör sig påmind om i vilken ålder vi befinner oss i.

I bara farten tog jag av armbandsklockan också, eftersom jag inte såg visarna längre.

En överflödig accessoar, kanske rent av en fåfänglig sådan. Måhända en viss tomhet på handleden. Något att vänja sig vid.

Med min nya mobil, som är inställd med stora siffror och bokstäver, kan jag problemfritt upplysa om vad klockan är slagen.

Mina dagliga rundor, ni vet av Hälsovårdsmyndigheten rekommenderade 8000 steg per dag för åttio plussare, sköter jag exemplariskt. Utan att någon liten fan bakom örat försöker leda mig i fördärvet. Slappa i soffan till exempel.

Visst gnissel i lederna, men det gör dem säkert jäkligt gott med åtta tusen steg. Aj som fan!

Hitta 57 år gamla bilder från Malmö Atletklubb, när jag gått över till att lyfta skrot, efter att ha lagt boxhandskar och gymnastik på hyllan.

Lite mer avancerat än de 8000 stegen. Men 8000 steg idag känns lika välgörande som alla år i svettiga träningslokaler.

Människans fantastiska anpassningsförmåga.

82 år är en förbaskat bra ålder. Med viss förlorad fysisks styrka, kompenseras vi de flesta fall av en mentalitet som tillåter oss att betrakta omvärlden med andra ögon. Ibland rent av med ett roat leende.

Nu tar vi hand om onsdagen.

C Nils Mohlin 2026 08 19

 

 

 

 

Valgodis

Valgodis.

Känslan av att betraktas som barn eller okunnig och korkad samling människor är påtaglig, när valspurtens slutvarv domineras av att sälja in en aldrig sinande ström sockrade löften.

Likt butikens godis låder, bjuds på bjärt färgat, löst, valgodis. Den ena karamellen större och vackrare än den andra. 

Ungefär som min pappa är starkare än din pappa.

Men det finns bara två sorters karameller i butiken. 

Den söta, goda och vackert mångfärgade. Eller den äckligt brunaktiga med sörjigt och härsket åttio, nittioårigt stöveltrampat innehåll.

Innehållsdeklaration är överflödig. Våra sinnen bör tala.

Det sliskigt brunaktiga godiset blandat i samma burk som blått M godis, lika blått KD godis med ett ynka stänk blå liberalsötma. Så blir ju allt en brunaktig vidrig sörja. Blått och brunt blir brunt när det blandas

Sunt förnuft är att låta hälsan tala och undvika det brunaktiga vidrigt beska kletet. Salufört av en marionettdocka, benhårt styrd av direktören som låter tillverka efter recept, som förgiftade en stor del av världen på trettio och fyrtiotalet.

Ett enkelt val med bara två burkar godis, varav den ena stinker.

Nu tar vi hand om måndagen och avstår från godis.

C Nils Mohlin 2026 08 17

Då bugade man för överheten

Mannens humör var lika oberäkneligt som en instabil sprängladdning.

Pojken – sonen kunde aldrig förutse exakta reaktioner.

Först läraren, sedan överläraren och därefter föräldrarna för att tvinga av pojken ett erkännande för något han var helt oskyldig till.

De vuxna hade bestämt sig. Pojken var skyldig till att ha hällt bläck på en skolkamrats jacka.

Likt inkvisitorer drev de vuxna plågsamma förhör med pojken. Verbalt och fysiskt, men inget tvingade fram ett erkännande. Pojken vägrade erkänna något han var oskyldig till.

Två vuxna ställde sig på pojkens sida – morföräldrarna, som snabbt tystades.

En skandal första åren på femtiotalet när sonen till en högre uppsatt man får sin jacka förstörd av bläck och den skyldige anses vara sonen till en med något lägre ställning i samhället.

Pojkens envetna blånekande, trots vad han utsattes för, borde till och med 1952 fått vuxna att reflektera över om någon annan kunde vara missdådaren.

Den åttaårige pojken tvingades av sin koleriske far att följa med till den betydande mannen, vars son fått sin jacka fördärvad. Inför mannen skulle pojken be om ursäkt för något han inte gjort.

Pojken stod en lång stund moltyst framför ett gigantiskt skrivbord, som inte förminskade mannen bakom. Högröd, svettig, mycket fet och med ett arrogant flin på läpparna.

”Säg nu vad jag sa till dig att säga! Det var jag som bläckade ner jackan och jag ber om förlåtelse”, sa pojkens far.

I det ögonblicket försvann förtroendet för föräldragenerationen.

Pojken höjde blicken trotsigt och sa till den fete mannen: ”Det var inte jag”!

Även om trotsigheten straffa sig minns jag än idag stoltheten jag kände när far drog iväg med mig.

Nu tar vi hand om lördagen.

C Nils Mohlin 2026 08 15

 

En mogen mans funderingar

 Hör fan så illa, halv taskig syn och värk i gnisslande leder. Förmodligen inte helt ovanligt för en man i min ålder, då jag tror att de flesta drabbas av olika besvär. 

I gränslandet mellan sömn och halvdimmig vakenhet är det solklart – jäklar i hoppet, jag har en dag till att ta hand om.

Med behaglig känsla fundera över dagen framför mig, innan kaffet sätts på.

Gå genom mejl och läsa nyheter till andra och tredje muggen kaffe – obligatoriskt innan jag tar min morgonrunda.

Rutiner – nästan som en ritual.

Morgonritualer som ruckats med åren. Från att ha gått i 190 under yrkesverksamma år, fungerar de bättre nu i en lagom lunktakt.

Framåt förmiddagen fundera lite över vår upp och nedvända värld och en valrörelse, som blivit synonym med personliga påhopp och glåpord.

Inte så kul, men ändå en inspirerande källa till humoristiska, smått satiriska inlägg i pågående debatt.

Nittionio procent visar härlig uppskattning. Återstående en procent – för tillfället en dam med tydliga SD sympatier, som spyr galla över mig. Även det en form av uppskattning, då det visar att jag träffat rätt med mina texter.

Skräckscenariet med en högerregering där SD tar tunga ministerposter. Ministrar med sina ideal förankrade i trettiotalets brunaktiga nazistiska sörja. Vill jag inte uppleva!

I en demokrati har vi rätten och också skyldigheten att uttrycka våra åsikter när vi anser att något är på väg att spåra ur.

Ålderismen som en del tar till för att ”klubba” ner mig. Fungerar inte! 

Jag har upplevt för mycket, har gedigna erfarenheter och kunskaper och ett huvud som fortfarande är fullt funktionsdugligt.

Nu kan vi i lugn och ro ta hand om fredagen.

C Nils Mohlin 2026 08 14

 

 

 

 

Håkan Juholt och Gösta Bohman

 Håkan Juholt hamnar i blåsväder när han på en bild stödjer sina händer mot Gösta Bohmans gravsten.

Juholt säger, att Bohman var representant för en anständig höger, som mötte motståndarna med respekt.

Har alltid tyckt att Juholt ger intryck av att vara en hedersknyffel, hade nöjet att prata med honom för 15 år sedan och då bekräfta han mitt intryck.

Men bland moderattoppar utbröt ett ramaskri.

Hade Håkan Juholts uttalande skett på ett annat ställe än kyrkogården, så hade det applåderats. 

För nog sjutton var respekten annorlunda förr. Det var lite mer stil och elegans över debatter. Personangrepp förekom inte och på Tage Erlanders och Jarl Hjalmarssons tid var man till och med artiga mot varandra. 

Som Jan Sherman sa: Skärpning svenska politiker – ert vulgära ordval föder förakt.

Just det där att Håkan Juholt vilade sina händer mot Gösta Bohmans gravsten uppfattas snabbt av moderater som ett helgerån långt värre, än om Juholt skulle ha hädat i kyrkan.

I ärlighetens namn så tycker jag att såväl bilden som Håkan Juholts text ger intryck av respekt och vördnad för en äldre bortgången politiker och hur det politiska samtalet fördes då.

C Nils Mohlin 2026 08 13