Fotbolls VM 2026

En plötslig tomhet när fotbolls VM är över.

Under lång tid har vi från våra egna VIP läktare, tevesofforna, följt dramatiken.

En sport som förvandlar vardagsrum till kokande arenor.

Finalen med världens bästa spelare argentinaren och giganten Lionel Messi och 20 år yngre spanjoren Lamine Yamal, som de stora affischnamnen, blev en otrolig rysare.

Världslag som gjorde sitt yttersta för att ta guldet när Ferran Torres i slutminuter sköt in det avgörande målet.

Själv var jag väldigt kluven i frågan om vilket lag jag skulle heja på.

Lionel Messi har jag uppfattat som en oerhört sympatisk spelare, utan de divalater som är karaktäristiska för en del andra storspelare. Argentinska laget och Messi har bjudit på fantastiska matcher och minnesvärda ögonblick. 

Spanien vägde också tungt eftersom vi har nära band med landet och tillbringar så mycket tid vi kan där. 

De har bjudit på imponerande fotboll och för mig som relativt fotbollsokunnig betraktare uppfattade jag det som om Spanien var något mer dominanta på plan under finalmatchen.

Spanien vann, tack vare Torres. 

Men många med mig sympatisera med Lionel Messi när hans tårar rann efter förlusten.

Jämnvärdiga lag med mina ögon sett.

Men bara ett får vinna.

Mitt bestående minne från 2026 års VM är Lionel Messi.

Enda plumpen i det hela var stolpskottet Donald Trumps uppdykande under vinstceremonin och envisa försök att sola sig i glansen från guldlaget.

C Nils Mohlin 2026 07 20

  

Bitter dam

 Med en personlighet som har samma djup och komplexitet som kinin har en mycket bitter och tragisk dam levererat elakheter i parti och minut rörande mina inlägg.

Ilskan har sprutat ur öron och näsborrar i hennes kommentarer och enskilda inlägg när jag lägger upp mina kåserier, ibland förstärkta med någon AI genererad bild, där jag oftast skämtar med och om mig själv och det faktum att äldre herrar också kan tillåtas att ha lite kul. Trots gnisslande leder och att vi rör oss lite sämre och långsammare när de åttio är passerade.

Med alla positiva kommentarer, likes och att min blogg, där de flesta av mina kåserier finns att läsa, har passerat en halv miljon besökare. Bidrar till att jag envist kommer fortsätta på inslagen väg. 

Mina inlägg är tydligen för denna enda dam jämställda med att svära i kyrkan och igår raderade hon mig efter 15 års Facebookvänskap. 

Det tackar jag innerligt för.

Detta lilla inlägg illustrerar jag med ve och fasa en AI genererad bild av en 82 årig man.

En toppenvecka till er alla.

C Nils Mohlin 26 07 20

AI fixad bild och under en helt naturlig

Med rätt att kåsera

 Med rätt att kåsera.

Efter att i rätt många år ägnat mig åt att tänka ut hiskeliga mord på papper, placera ut diskreta giftbägare eller en kniv i ryggen på någon stackare och låtit bistra kommissarier stirra plågat på mördade personer.

Vilket i och för sig varit ett trevligt arbete.

Men när jag är inne på mitt åttiotredje år och inser att jag nästan har energi, som skulle göra en trettioåring i en Crossfit-lokal fylld av avund, tröttnade jag lite på lik.

Jag vill ha riktig dramatik, lite vardagsskräck – skriva kåserier.

Som någorlunda vital 82 åring förväntas man uppvisa en viss form av gaggighet för att inte göra omgivningen nervös eller besviken. Sitta i gungstolen och dricka ljummet te, klaga på moderna tider och krämpor.

Jag kliver in på det lokala kaféet med min jeansjacka, glasögonen parkerade på hjässan och en skärpa i blicken som kan skära genom granit eller som det i mina tidigare böcker brukade föregå ett mycket plötsligt dödsfall.

Kåserierna har kommit in som mitt nya vapen. 

Varför lägga energin på att klura ut dolda motiv och alibin när verkligheten levererar ren komik gratis.

Jag har bytt ut mord och dödliga vapen mot samtidsanalyser, och tro mig pennan är fortfarande laddad.

Om någon trott att jag ska dra mig tillbaka, pensionera mig, så har de drabbats av ett allvarligt fel av önsketänkande.

 

Mycket av den där ”Crossfit energin” har under sista halvåret lagts på Gert Jönssons och mitt gemensamma projekt. 

Gert illustrerar på sitt mästerliga sätt allt ljug jag satt på pränt. Nåja allt är inte ljug det finns en gnutta sanning också i kåserisamlingen som vi hoppas kan ligga på bokhandelsdiskarna lagom till jul.

 

C Nils Mohlin 2026 07 15

Med lite AI fix

Husockupanter

Med vår och sommar kommer flyttfåglarna.

Naturens mirakel säger många, om än som en årlig fastighetsfejd.

När altanen är tvättad och utemöblerna på plats, hörs välbekant kvittrande från takfoten.

Många fåglar nöjer sig med en diskret holk eller kvistarna i en buske.

Men inte svalan som tycks vara både arkitekt och betongarbetare och kräver gediget bygge i anslutning till vårt vardagsliv.

Med imponerande precision murar svalorna sin fästning under takfoten.

Problemet är deras totala brist på känsla för lämpliga byggplatser.

Bästa stället tycks många gånger vara ovanför ytterdörren eller i nära anslutning.

Helst så nära som möjligt så att området i anslutning till dörren förvandlas till strategisk droppzon för allt som passerar genom en svalas matsmältningssystem.

Att hämta posten blir plötsligt en extremidrott när man får zick -zacka mellan allt som händer i svalboet.

När ungarna väl kläcks förvandlas lilla fästningen under taksprånget till gapig frukostklubb.

Oavbrutet sträcks små gula gap över kanten och kräver servering, medan föräldrarna flyger i skytteltrafik som stressade cykelbud i rusningstid.

Bevingade ockupanter har sin charm även om det innebär en hel del städning.

Jodå jag tycker också om svalor.

 

C Nils Mohlin 2026 07 14

 

 

Evolution

 Homo sapiens – den moderna människan – uppstod för mycket länge sedan.

Sedan dess har evolutionen, med ett och annat DNA-spår från neandertalare i arvsmassan, förädlat oss till Homo sapiens mobilis – eller möjligen Homo sapiens telephonulum.

En människoliknande varelse med mobiltelefonen fastväxt i handen.

 

I dag kan vi glömma självrespekt, plånbok, nycklar och det mesta annat, men inte mobilen.

Den evolutionärt formade människan har fått märkliga reflexer, så snart väntan uppstår åker mobilen fram – i kön, i väntrummet, i hissen, på hållplatsen, på bussen och på tåget.

Att vara ensam med sina egna tankar, utan mobilen inom räckhåll, gör Homo sapiens nervös.

Mobilen har också gjort oss till fotografer. Framtidens historiker kommer kanske att tro att 2000-talets största frågor handlade om selfies och elegant arrangerade maträtter.

För något tiotal år sedan såg folk tv-program tillsammans. Nu kan fyra personer sitta i samma soffa och stirra på varsin skärm.

Vi är beroende av våra mobiler. De väcker oss på morgonen, visar vägen när vi har gått vilse, talar om vädret och vad som händer i världen och påminner oss om sådant vi annars skulle ha glömt.

Problemet är att mobilen verkar ta kommandot över vissa av oss Homo sapiens. Ett litet pip eller en signal kräver omedelbar uppmärksamhet och kan avbryta nästan vilket socialt umgänge som helst utanför sociala medier.

Vi ska kanske inte skylla på evolutionen, utan snarare på människans svaghet inför ny teknik.

 

Utan pip och signaler är det nu dags för kaffe, och jag önskar er en förträfflig fredag. ☕

 

© Nils Mohlin, 2026-07-10

Tekniken och vår vardag

 Tekniken lär vara till för att förenkla vår vardag.

Det är kanske just det som är paradoxen, varje tekniskt framsteg gör något enklare, men samtidigt fyller vi den frigjorda tiden med ännu fler små måsten.

Förr fick vi gå till banken för att betala räkningar, stå i kö på posten och leta i telefonkatalogen efter telefonnummer.

Idag – några få tryck på mobilen oavsett vad det gäller.

Tekniken sägs spara tid, ändå verkar alla ha mer brått än någonsin.

Problemet är att den tid vi sparar försvinner i nya aktiviteter.

Vi läser nyheter, svarar på meddelanden och mejl, kollar vädret och checkar av sociala medier.

Hemmet har blivit smartare. Lampor kan tändas med rösten, även om vi inte har några sådana. Dammsugare sköter sig själva. Kylskåp, spisar och andra enheter kan kopplas upp mot internet.

Tekniken förändrar vardagen och har gjort många saker enklare, snabbare och mer tillgängliga.

Det är fascinerande hur snabbt vi människor anpassar oss.

Föräldragenerationen, som föddes under de första åren av förra seklet, fick uppleva hur flyget och bilen förändrade världen. Det måste ha känts enormt även då.

Men på tvåtusentalet har utvecklingen växlat upp på ett sätt som är svårt att riktigt ta in. Det som nyss kändes omöjligt hinner knappt bli imponerande innan det redan räknas som självklart.

 

Men kaffet däremot tillagar jag på gammalt hederligt vis, utan knapptryckningar och utan något jäkla lösenord.

Nu tar vi hand om torsdagen. Kopp på er!

 

C Nils Mohlin 2026 07 09

 

Lösenord

 Är lösenord vår tids moderna självtest?

Förr bedömdes människor efter vett och etikett. Hur de uppförde sig i olika sammanhang. Vid middagsbordet, ta av sig mössan inomhus och så vidare. Tyvärr omodernt anser yngre generationer.

I dag bedöms vi av rutor som kräver minst en versal, en siffra och ett specialtecken.

Lösenord som lyckas få en människa att känna sig underkänd på en webbplats.

I en känsla av att känna oss som säkra, organiserad och tekniskt kompetenta skapar vi lösenord som xxxxxxxx och känner oss väldigt professionella.

Tre veckor senare grinar ”Glömt lösenordet” hånfullt mot oss.

Lösenordshantering är vår moderna test av självkänsla, tålamod och humörsbehärskning.

Guskelov så har alla enheter blivit så moderna att idag räcker det med fingeravtryck eller ansiktsigenkänning.

Till man skaffar en ny enhet och med kniven på strupen skall skriva in det där lösenordet man skapa för fem, sex år sedan.

Löser sig genom att skapa ett nytt och med en massa koder och annat trams verifiera att jag är just jag.

Nu tar vi hand om en förtjusande onsdag.

 

C Nils Mohlin 2026 07 08