Valp och skor

 Valpen Zuri har utvecklat ett komplext förhållande till familjens skor.

Mina rejäla modell fyrtiofemmor med snören betraktas som storskaliga tuggleksaker och strategiska hinderbanor. Ibland som motståndsprojekt när energin är toppad på förmiddagar.

Medan min frus betydligt nättare trettionior verkar ha väckt kärlek vid första tuggan och fått status som samlarobjekt. Av någon anledning bär Zuri dem stolt genom bostaden och lämnar dem på de mest oväntade platser. 

Ena minuten står skorna i hallen. Nästa minut återfinns de under köksbordet, under soffan, vid mitt skrivbord eller lite huller om buller vid Zuris mysbädd.

Zuri sitter bredvid och betraktar situationen med det oskuldsfulla uttrycket bara en hund kan åstadkomma.

Sedan Zuri flyttade in har våra skor blivit något slags eget klassamhälle, där fyrtiofemmor befinner sig längst ner på skalan och blir mest misshandlade. Där finns ju snören, sulor och läder i massor.

Trettioniorna är tydligen mer estetiskt tilltalande och därför högre rankade och placeras lite här och där som prydnadsföremål.

Demokratin må vara död på vår skohylla, men Zuri verkar vara ganska nöjd över situationen.

C Nils Mohlin 2026 10 09

 

Valp på promenad

 Zuri på promenad

Att gå på promenad med en 12 veckor gammal valp är inte riktigt samma sak som att själv gå på promenad.

Det är en kombination av intrasslat koppel, upptäcktsfärd och tvärstopp. Förflytta sig 4 – 5 meter kan ta några minuter.

En helt ny värld måste undersökas. Varje löv och varje gatsten ett mysterium och grässtrå något som kräver extra noggrann genomsökning.

Som avancerad kvalitetskontrollant lägger hon huvudet på sned, sniffar och studerar fenomenen ingående, medan jag försöker locka med det som finns tio meter längre bort.

Äventyr i Rosenträdgården, där någon hälsar och ler, studeras ingående av Zuri med en blandning av misstänksamhet, leklust och vad är du för en konstig varelse.

Zuri vill gå åt vänster när jag vill gå åt höger. Hon vill stanna när jag vill fortsätta och precis när jag trodde att vi var överens satte hon sig ner mitt på trottoaren som om hon ville fundera på livets stora frågor.

Zuri vet var vi bor och kaxigt går hon före och visar vägen och när vi kommit hem efter en mycket lång vandring som i realiteten bara var 20 minuter.

Men för Zuri en resa genom okänd värld full av upptäckter.

Kanske är det just det som valpar lär oss människor, att sakta ner lite.

En enda gata kan vara ett stort äventyr.

C Nils Mohlin 2026 10 08

En valp upptäcker världen

 Zuri är tolv veckor och väger ungefär som en lätt matkasse, men har ambitionsnivå som en bergsbestigare på väg mot Mount Everest.

För henne är hemmet inte bara en bostad. Det är ett äventyrslandskap fyllt av outforskade territorier och olösta mysterier.

Allt roligt är undanplockat. Sladdar och andra farliga saker är bortstädade. Hemmet har säkrats med en noggrannhet som normalt bara återfinns på flygplatser och kärnkraftsanläggningar.

Husse lutar sig tillbaka, slappnar av och tror att han har vunnit.

Golvet, som för en dryg vecka sedan var tillräckligt spännande är numera avklarat.

Det finns inget nytt att upptäcka. Mattfransar, dammtussar, skor och borttappade strumpor är lokaliserade.

Känns som om  Zuri ser vårt hem ungefär som Napoleon såg Europa.

Först kommer soffan. Med en beslutsamhet som inte står i proportion till storlek tar sig Zuri upp med framtassarna först. Lite hasande. Lite sprattlande. Med rörelser som påminner om en knubbig säl som försöker ta sig upp på en klippa.

Plötsligt är hon uppe och världen börjar se lite annorlunda ut när man kommer upp en bit.

Men en beslutsam valp nöjer sig inte med detta.

Där står det.

Soffbordet. 

Än så länge hemmets motsvarighet till Mount Everset, om vi bortser från bokhyllorna, en platå fylld av förbjudna skatter. Fjärrkontroll, padda, glasögon, kaffekoppar och diverse annat som människorna av oförklarliga skäl placerar utom räckhåll för en valp.

Man kan ana tankeverksamheten som pågår bakom de mörka valpögonen.

Sedan kommer språnget. Inte särskilt graciöst så där första gången. Påminner mer om en kontrollerad olycka. 

Plötsligt står Zuri mitt på bordet med ett uttryck som det här är inte regelbrott, utan en vetenskaplig expedition. Även om det kanske är mest förvåning över att ha lyckats med bedriften.

Allt skall undersökas tills husse fördärvar alltsammans. Lyfter ner Zuri och röjer av bordet.

När ett berg har bestigits letar man efter nästa, med husses vakande ögon strax bakom.

C Nils Mohlin 2026 10 06

Los Alcázares

 Att flytta permanent till Los Alcázares i Spanien för gott är egentligen ett väldigt enkelt beslut.

Det är ungefär som att välja mellan 21 gradigt solsken och blåsig snöslaskig vinter i januari.

Sedan kommer de svåra besluten. Det verkliga dilemmat är att avgöra vilka av hemmets många livsnödvändiga föremål som faktiskt är livsnödvändiga. När man står mitt i Simrishamnsbostaden och tycker att allt för mycket verkar livsnödvändigt. Särskilt sådant som man inte använt de sista åren.

Datorerna är självskrivna. Jag måste ju dokumentera den nya tillvaron och stilla den alltid pockande skrivklådan. Ritblock får också följa med, eftersom lusten att teckna vaknar till liv allt som oftast.

Hur många böcker behöver en människa egentligen. Förmodligen betydligt färre än vad jag tror och vad begränsat antal kubikmeterflyttlass tillåter. Detsamma gäller tavlor, prydnadssaker, kläder och den där favoritfåtöljen som är så perfekt insutten att den närmast kan betraktas som en kroppsdel.

Lyckligtvis går det transporter till Spanien nästan lika ofta som det går bussar eller tåg mellan Simrishamn och Malmö. Förr eller senare kommer därför både fåtöljen och en del av resterande bohag att hitta vägen söderut.

Första året blir det mest Zuri och jag som håller ställningarna i Los Alcázares. Min fru kommer ner när arbete och ledighet tillåter, tills den dag även hon blir pensionär och kan ansluta på heltid.

Under tiden får Zuri och jag klara oss själva. Visst kommer vi sakna fru och matte jättemycket, men får kompensera det genom daglig kontakt via facetime.

Vi skall investera i en trehjulig elcykel, som levereras dagen efter vi kommit fram i januari. Den kommer att få arbeta intensivt på våra upptäcktsfärder i staden.

Los Alcázares är en plats där man känner historiens vingslag. Morerna passerade redan på 700 talet och lämnade efter sig både stadens namn och historia. Sedan dess har generationer satt sina spår.

Resultatet är en blandning av gammalt och nytt där traditionella byggnader samsas med nya kvarter och där stora underbara muralmålningar dyker upp oväntat runt ett gathörn. Det är som om staden vägrat bli tråkig. Den sjuder av liv och positivitet. Alltid något nytt som händer.

Sedan har vi stranden vid Mar Menor. Den är så lång att vi hinner fundera över både livets mening och vad vi skall äta till middag innan vi når slutet av strandpromenaden.

Festivalerna ser vi också fram emot. Spanjorerna har nämligen förstått något som vi nordbor gärna glömmer. Allting blir roligare om man lägger till musik, dans, fina kläder, lite mat och ett torg fullt av glada människor.

När energin tryter kan vi slå oss ner på en servering, beställa en tostada med tomat och vitlök, ta en kopp kaffe eller en öl och studera folklivet.

Zuri kommer att uppskatta dessa pauser lika mycket som jag. Skillnaden är att hon får sin servering först. På många spanska caféer kommer det nämligen fram en skål med vatten till hunden innan människorna ens hunnit bestämma sig för vad de ska beställa. Det säger en del om landets prioriteringar.

Spanjorerna har en avslappad inställning till hundar. De är välkomna på många platser, där hundar i Sverige är totalförbjudna och får vänta utanför.

För Zuri innebär det större frihet och för mig mindre logistiska problem.

Det är kanske just det som är kärnan i projektet – spanjorernas avslappnade inställning i tillvaron.

Livet blir så mycket enklare, lugnare mer lättsamt, varmare och soligare tillsammans med en hund, en elcykel och en favoritfåtölj som långsamt men säkert är på väg mot sitt nya liv vid Medelhavet.

C Nils Mohlin 2026 10 05

 

Årets kåserisamling lagom till jul

Årets kåserisamling lagom till jul

Låt er inte luras av titeln ”Handbok för äldre herrar i köket och oroliga anhöriga” och tro att den enbart vänder sig till gamla fossila gubbar och deras anhöriga.

Handfallna äldre herrar i köket syndromet, drabbar många män långt innan pensionsåldern. Ofta infaller de första symtomen redan i tjugoårsåldern, ungefär samtidigt som mamma släpper taget. Och hamburgare, kebab och pizza börjar kännas som alltför enfaldig och ensidig kost. 

Även om det är äldre män som står vid spisen i den här boken, är erfarenheterna högst allmängiltiga. Vi delar med oss av våra dyrköpta kökskunskaper, våra katastrofer, triumfer och kreativa misstag.

Tanken är att hjälpa män mellan 20 och 100 år att överleva mötet med kastruller, stekpannor och råvaror utan inblandning av anhöriga eller räddningstjänst.

I jämställdhetens tidevarv duger det inte att en vuxen man står handfallen i köket.

Hälsningar från oss som ligger bakom boken

Nils Mohlin text och Gert Jönsson illustrationer

Boka ert exemplar genom en kommentar här på bloggen eller gå in på Facebook och skicka ett PM till någon av oss.

  

Handbok för äldre herrar i köket och oroliga anhöriga

 Snart kommer boken som alla köksvilsna män har väntat på!

Tillsammans med den eminente illustratören Gert Jönsson har jag skapat en samling kåserier som är särskilt riktade till äldre herrar som betraktar köket som ett mystiskt territorium fyllt av okända apparater, farliga redskap och obegripliga instruktioner.

Eftersom både Gert och jag bor i Simrishamn har det fallit sig naturligt att förlägga en del av kåseriernas handling till vår stad.

Boken är också ett utmärkt hjälpmedel för oroliga anhöriga som funderar över varför pappa, morfar eller farfar lyckas förvandla köket till en katastrofzon, varför behöver brandvarnaren ideliga batteribyten och varför alla plåster och bandage.

Mellan skratten bjuder vi också på ett antal recept. Och för att undanröja alla misstankar från er som läst mina kriminalböcker kan jag försäkra att recepten inte är avsedda att ta livet av någon. Tvärtom är de noggrant testade och samtliga provsmakare överlevde.

Om allt går enligt planerna kommer boken lagom till jul. Exakt pris vet vi inte, men räkna någonstans mellan 250 och 300 kronor. Vilket är betydligt billigare än ett besök på akuten efter misslyckat ett försök att skala potatis med fel kniv.

För att vi ska få en uppfattning om hur stor upplagan behöver bli får ni gärna förhandsbeställa ett exemplar.

Skicka ett PM till Nils Mohlin eller Gert Jönsson

Den perfekta julklappen till mannen som fortfarande tror att elvispen är till för att blanda färg med.

 

Zuri, väckarklocka med svans

 Klockan sju börjar dagen hemma hos oss. En tidpunkt som i teorin är bestämd av människor, klockor och vardagens krav. I praktiken är det dock någon helt annan som tagit över verksamheten i vårt hem.

Hon heter Zuri.

Matte börjar sitt arbete först en timme senare och har därför en något mer avslappnad inställning till morgonens detaljer.

Zuri ser däremot klockslaget sju som en absolut vetenskap. Klockan sju betyder klockan sju. Inte fem över och definitivt inte ”skall bara blunda fem minuter till”.

För en valp finns viktiga funktioner att upprätthålla. Frukost, promenad, kolla över alla skor och en massa annat.

Själv ligger jag orörlig i sängen och försöker argumentera för senare start. Jag anför ålder, trötthet och behovet av återhämtning. Zuri bemöter mina argument med samma förståelse som Skatteverket skulle gjort, om jag gett fan i att deklarera.

Själva väckningsproceduren följer dessutom en väl beprövad metod. Zuri nöjer sig inte med att stå bredvid sängen och ge några försiktiga signaler. Nej på några få dagar har hon kommit fram till att effektivaste sättet att väcka mig är att placera sig mitt på min bröstkorg.

Där står hon som en liten fyrbent staty och betraktar mig. Fortsätter jag att blunda övergår hon till nästa steg i väckningsproceduren.

Slickandet.

Först en försiktig svepning över näsan. Därefter en mer omfattande behandling av kinder och haka. Skulle jag försöka gömma mig under täcket, så intensifieras väckningsinsatsen omedelbart.

Det är omöjligt att spela sovande när det känns som om ansiktet svabbas som i en biltvätt.

När jag till sist öppnar ögonen möts jag av ett par förväntansfulla stora valpögon på ett par centimeters håll. Med en blick som uttrycker, ”bra nu kan du fixa frukost.”

God morgon.

C Nils Mohlin 2026 10 01