Nils Mohlin

 

I sjätte avsnittet avdammade trollsagor säger vi hej då till trollet Carl Gustav på ett tag.

 

Järlåsatrollet som vetenskapsman

 

Det har gått drygt 14 dagar sedan jag såg Järlåsatrollet och bror Klumpeduns. 

Carl Gustav har inte synts till och hans bostad under vårt hus föreföll vara tom. 

Don Felipe sprang in under huset för att hälsa på Järlåsatrollet, men kom besviken ut igen utan att hitta sin svansprydde kompis. 

Med sting av vemod trodde jag bröderna lämnat Järlåsa, men å andra sidan tror jag knappast de skulle ge sig i väg utan att säga, ”hej då”. 

En tidig morgon beslöt jag mig för att besöka den stora grottan djupt inne i skogen, för att se om trollbröderna möjligen hade bosatt sig där i stället. 

Grottan var belägen dryga fyra kilometer in i skogen, där växtligheten var som snårigast och tätast. 

Samma grotta som Carl Gustav anordnat sitt fantastiska födelsedagskalas i och jag visste att bröderna höll till i grottan då och då. 

Problemet var att hitta dit, nu fanns ingen upplyst stig att följa, som Järlåsatrollet ordnat inför sitt kalas.

Jag fick förlita mig på kompass, lokalsinne och Don Felipes spårsinne. Don Felipe gick stolt förre, vädra lite med nosen emellanåt, revirmarkerande var tredje meter, så det tog oss ett par timmar innan vi var framme.

Don Felipe och jag gick in i grottan och kom till den stora sal där festligheterna ägt rum för snart ett år sedan. 

Gapande av förvåning, nästan lite skärrad tittade jag mig omkring medan Don Felipe morrade och skällde. 

Grottan såg ut som ett stort laboratorium, om än ett kaotiskt sådant, överallt bubblade det, pös, rök och väste från olikfärgade vätskor. 

Det gamla badkaret som trollen en gång lagat en utsökt Janssons frestelse i, vibrerade så våldsamt att det for fram och tillbaka över golvet. Innehållet var en giftgrön sörja som stänkte än hit och än dit. 

Don Felipe och jag rundade det på betryggande avstånd och tog oss fram till Järlåsatrollet. 

Iklädd en laboratorierock, som förmodligen en gång i tiden varit vit, men nu snarare påminde om ett färgspektrum. Dessutom bar trollet ett par enorma glasögon, jag förstod inte varför, för något fel på synen tror jag inte han hade. Vid närmare granskning så såg jag att glasen saknades, det var bara glasögonbågar han bar. 

Nåja trollet hade ju visat fåfängliga tendenser tidigare.

 

På ett bord bredvid låg några böcker uppslagna, Mary Shelleys Frankenstein, Robert Louis Stevensons Doktor Jekyll och mister Hyde och Leonardo da Vincis anatomiska studier. 

På en gammal ekstock bredvid satt bror Klumpeduns, illröd, rödare än det rödaste jag någonsin sett.

Nu började jag bli riktigt orolig i synnerhet med tanke på den uppslagna litteraturen framför mig och undrade ”Vad sjutton håller du på med Carl Gustav?” 

”Min bror är rätt korkad och jag skall försöka få honom till att bli lite klokare.” 

”Men snälla Carl Gustav du kan ju skada honom med det där rävgiftet du kokar samman, den stackaren är ju illande röd.” 

”Ja vadå i går var han mörkblå.” 

”Men tänk om han blir allvarligt sjuk.” 

”Inte han inte, en gång drack han ett helt fat dieselolja och sprutade eld som en kinesisk drake i fjorton dagar, men sjuk blev han inte.”

Järlåsatrollet slutade efter lång och segdragen övertalning sina experiment med att förbättra bror Klumpeduns intellektuella förmåga. 

Om Bror Klumpeduns fick några men efter sin brors experiment? 

Nej egentligen inte om man bortser från att han en dag kunde vara babyrosa för att nästa vara blå, röd eller grön. 

Klumpeduns själv tyckte det var häftigt, Carl Gustav hade ju faluröd svanstofs och sedan flöt livet i Järlåsaskogen på ungefär som om ingenting hade hänt. 

 

Ó Nils Mohlin 2015 / 2026

 

En härlig dag till er alla.

 

 

Trollet träffar Barack Obama

I femte avsnittet träffar trollet Barack Obama

 

 

Trollet träffar Barack Obama

 

Det dröjde inte värst länge förrän ett par storväxta brunbrända herrar med snaggade frisyrer, mörka kostymer och cowboyboots knackade på och sa ”Mr Järlåsa Troll, where can we find him?” 

 

Det luktade CIA lång väg om de två yankeecowboysen och trots mulen himmel bar de mörka solglasögon. Jag svarade att jag inte visste var Mr Järlåsatrollet befann sig för tillfället.

 

“We want our lunar rover and flag. Moreover, the President wants to talk to Mr Järlåsa Troll. The president invited Mr Järlåsa Troll to Washington next week. We fly back on monday, and then we have Mr Järlåsa Troll with us!” Sa herrarna, satte sig i en stor svart bil med tonade rutor och försvann i ett dammoln.

 

På måndagen stod Järlåsatrollet, iklädd hatt, jackett och allt dingeldånglet han fått av kungen, på vår uppfart och väntade på att bli hämtad. 

Bredvid stod Bror Klumpeduns med månbilen under armen och flaggan i handen. Avsikten var att vinka av sin lillebror. 

Den stora svarta bilen kom med ett släp efter sig, de tvärnitade framför uppfarten och steg ur. 

Men där liksom stelnade CIA gubbarna till och den fina solbrännan, blev snabbt kritvit. De tog till och med av sig solglasögonen och bara stirrade på det halvmeter höga Järlåsatrollet och hans två och en halv meter högre storebror Klumpeduns. 

Grannlåten på Järlåsatrollets bröst tycktes imponera, men det var ändå bror Klumpeduns de stirra mest på. Klumpeduns stega fram och fattade deras händer och skakade dem till hälsning. 

Det var inte bara händerna på CIA killarna som skälvde, nej allt skälvde på dem och tänderna smattrade som kastanjetter. 

Till sist samlade de sig så pass att de lyckades stuva in månbilen i det täckta släppet och öppna bildörren för Järlåsatrollet.

 

På Washington Dulles flygplats togs Järlåsatrollet emot av utrikesminister John Kerry och ett stort säkerhetsuppbåd. 

I Vita Huset tog president Barack Obama emot och senare kunde jag på TV hemma i Järlåsa se hur Järlåsatrollet, än mer behängd med medaljer och ordnar, stod och skakade hand med presidenten.

 

Putin i Ryssland härsknade till lite för han ansåg att det var ju han som först lärt känna Järlåsatrollet. Han ringde upp Obama och sa att han hade skänkt mängder av pengar till välgörande ändamål, som Järlåsatrollet ansvarade för. Så det fick minsann Obama också se till att göra.

 

Järlåsatrollet kom hem efter ett par veckor, med en stor säck pengar på ryggen, som han skulle dela ut till fattiga, flyktingar och uteliggare. 

Järlåsatrollet berättade att han erbjudits jobb på NASA som astronaut, men menade att han började bli lite trött på att fara runt i rymden och ville företa sig något annat.

 

Företa sig något annat, tänkte jag. Kan det bli värre, eller?

 

Då är snart påsken över och vi får en ny helt vanlig vecka att ta hand om. Oavsett en trevlig annandag till er.

 

© Nils Mohlin 2015 / 2026 

 

 

 

 

Trollet träffar kungen

 I fjärde avsnittet av avdammade trolläventyr besöker trollet kungliga slottet.

 

 

Trollet träffar kungen

 

Naturligtvis fick Järlåsatrollets semestertripp till månen oanade följder. 

CNN var först ut och därefter följde BBC som visade hemligt filmmaterial som läckt från NASA. Filmsekvenser som visade ett troll som for likt en skottspole kors och tvärs över månytan. En annan filmsnutt visade Järlåsatrollet sittande i sin gamla solstol med USA:s flagga bakom sig och benen nonchalant uppslängda på månbilens ena framhjul. Till vänster om sig hade Järlåsatrollet placerat Sveriges flagga.

Det som förundrade mest var att astronauten inte hade rymddräkt utan var iklädd en röd cylinderhatt och jackett. 

Vetenskapen var enig, det var förmodligen en sällsynt väl utvecklad robot som svenskarna hade lyckats få upp på månen.

 

Kungen kallade regeringen till konselj för att bli informerad om varför han inte blivit informerad. Samtliga statsråd inklusive statsministern skruvade nervöst på sig, tittade ner i bordet och sa samstämmigt ”Vi vet inte.” 

”Vet inte?” sa Kungen upprört. ”Leta reda på hjälten och de som ligger bakom!” 

”Jamen inte ens Esrange i Kiruna vet ett dugg” invände statsministern. 

”Leta rätt på rymdfararen, hon eller han skall belönas med de finaste medaljer och ordnar jag har tillåtelse att dela ut.”

 

Så var cirkusen i gång, att landningsplatsen fanns någonstans i Uppland var ju ganska så känt vid detta lag. Snart vimlade det av journalister och myndighetsfolk och en dag fick Uppsalapolisen ett napp. 

De stoppade ett troll i Järlåsa som körde en renoverad månbil. Vid närmare undersökning framgick det av märkningen på fordonet att det tillhörde Nasa i USA. Järlåsatrollet förklarade, ”att han tagit den med hem som suvenir när han lämnade månen.” 

Poliserna blev väldigt respektfulla, de hade ju alla vid detta lag hört talas om Järlåsatrollet och hans bedrifter. Han hjälpte ju barn, gamla och fattiga och ett sådant troll kunde man ju rakt inte gripa. 

Poliserna framförde att vetenskapsmän, myndigheter och kungen ville tala med herr Järlåsatrollet. De undrade vart inbjudningarna kunde skickas. 

”Skicka dem till min kompis på Tackmossvägen jag bor under hans hus.” Sa trollet och drog i väg med sitt olagliga fordon.

 

Så kom det då en inbjudan från kungaparet, att de ville träffa honom personligen för ett samtal och belöna honom för hans insats.

 

Mot min vilja fick jag köra Järlåsatrollet till det kungliga slottet i Stockholm. 

Trollet var uppklädd i sin höga hatt och jackett, om än lite nersolkat av damm från månen och viftade glatt med sin svans när vi passerade inre borggården. 

Några ur högvakten hoppade skrämt åt sidan när trollet passerade. Järlåsatrollet bjöds på ståtlig lunch under tiden han berättade om sin månresa och vistelsen där. Märkligt nog tycktes kungaparet inte reagera på trollets lite udda utseende, utan det konverserades glatt under flera timmar. 

Till sist dök Järlåsatrollet upp vid bilen, så till den milda grad behängd med medaljer och ordnar, så jag aldrig sett dess make. 

Järlåsatrollet hade fått en utsökt lunch och tydligen en givande pratstund och inbjudan till Solliden på Öland i juli. 

Jag hade fått en varm korv och parkeringsböter.

 

© Nils Mohlin 2015 / 2026

 

Trevlig påskdag till er alla

 

 

Nils Mohlin

 

På påskafton flyger trollet till månen i det tredje avsnittet avdammade trolläventyr.

 

Järlåsatrollet på månen

 

Efter några lugna dagar började Järlåsatrollet yppa sina planer, eller som han sa, ”en semestertripp till månen.” 

”Det är totalt vansinne, inbillar du dig att du skall kunna studsa dit?” Sa jag i ett lamt försök att försöka avstyra tokigheterna. 

”Nja jag behöver någon avskjutningsramp, men den får jag uppfinna.” Sa trollet beslutsamt.  

”Nu får du väl ändå besinna dig, de människor som lyckats med bedriften, har kommit dit med rymdfarkoster. Vet du överhuvudtaget hur långt det är till månen?”  

”Jadå det är 384,400 kilometer, så det är inte så farligt långt.” 

”INTE SÅ FARLIGT LÅNGT?” Sa jag och virrade på huvudet. ”Dessutom var killarna som åkte dit specialtränade för uppdraget och hade rymddräkter.” La jag till i ett desperat försök att få stopp på dumheterna. 

”Kunde Neil Armstrong, Buzz Aldrin och de andra gubbarna, så kan jag.” Sa Järlåsatrollet bestämt och fortsatte "ett litet steg för människan, men ett jättesprång för mänskligheten". Blir liten studs för troll, men en jättebaggis för Järlåsatrollet.”

Don Felipe och jag virrade på våra huvuden och gick hem.

 

Några dagar senare drev nyfikenheten mig bort till stora grottan och på den öppna ytan framför tvärstannade jag och bara stirrade storögt. Där stod ett minirymdskepp elegant röd och vitmålat och på sidorna stod Järlåsatrollet Carl Gustav med stora bokstäver. 

”Vad är det där tillverkat av?” 

”Tre oljefat och en kon av stål, som jag hittade någonstans.”  

”Den kommer brinna upp innan du kommit halvvägs, eller så exploderar smörjan, när du tänder på och ödelägger hela Järlåsa.” Sa jag riktigt förbaskad. 

”Nej då, den exploderar inte och sedan studsar jag sista sträckan.”  

”Studsar sista sträckan” upprepade jag irriterat. Jag gick arg därifrån och trollet ropade efter mig ”Välkommen till uppskjutning i morgon.”

 

Jag vägrade att gå på uppskjutningen, men från fönstret därhemma såg jag oljetunnorna stiga till väders med en eldsvans efter sig. Jag kände ett visst vemod, när jag förstod att Järlåsatrollet omöjligt skulle kunna överleva detta sista tilltag.

 

Tiden gick två, tre, fyra och fem veckor. Den sjätte veckan efter uppskjutningen ramlade ett tämligen helskinnat troll ned mitt framför vår altan. 

I händerna hade han USA:s flagga och i den andra höll han krampaktigt i en månbil. 

Han reste sig och skakade lite på kroppen och log med hela ansiktet. Jag bara fånstirrade och trodde inte mina ögon. 

”Skall du inte hälsa mig välkommen hem?” Undrade Järlåsatrollet. 

”Jo, naturligtvis gör jag det, men menar du att du verkligen varit på månen?”  

”Självklart och det var därför jag tog några gringoprylar med hem som suvenirer för att kunna bevisa det.” 

”Men hur kom du hem?” ”Enkelt med en jättestuds från månen och sedan skötte jordens dragningskraft resten”. 

”Men du kunde ju ha slagit ihjäl dig.” 

”Nejdå jag använde gringoflaggan som fallskärm”.

 

Troll, troll, troll, men jag får väl trösta mig med att det inte kan bli värre. Hoppas jag innerligt och en trevlig påskafton till er alla.

 

Ó Nils Mohlin 2015 / 2026

 

 

 

 

 

 

Troll med nya planer

Ett nytt avdammat avsnitt av Järlåsatrollet Carl Gustavs äventyr

 

 

Trollet har nya planer

 

Järlåsatrollet befann sig i Kreml och jag var relativt ensam med Bror Klumpeduns. 

Bror Klumpeduns var stor, cirka tre meter hög och hiskligt bred, minst två meter. Nu var ju Klumpeduns så otroligt snäll, han ville ju bara väl, men ibland gick det riktigt åt pepparn. 

Om ni nu trodde att det skulle bli lugnt för att Järlåsatrollet hamnat i Kreml och Bror Klumpeduns stod ensam villrådig kvar i skogen, så bedrar ni er. Klumpeduns var allt annat än villrådig. Trots att han inte var lika smart som sin bror Järlåsatrollet, så hände det mycket, ibland alldeles för mycket. 

 

Järlåsatrollet sa sig lägga tiden på tyst diplomati, förmodligen något han lärt sig av Carl Bildt. 

Carl Gustav valde den mer lite inofficiella vägen när han då och då försökt prata förstånd med makthavare. Men är man tyst så händer ingenting, ansåg Järlåsatrollet, så han ändrade uttrycket till tyst handfast övertalningsdiplomati.

 

Bror Klumpeduns satt på rumpan och åkte kana på frusen landsväg mellan Ribbingebäck och Järlåsa. 

Timmerbilar körde rakt ut i terrängen när de mötte ett gigantiskt troll som åkte kana på vägen, dessutom glatt vinkande och viftande med svans och öron. Men snäll som Klumpeduns är så lyfte han upp alla fordon och satte dem på vägen igen när han återvände till Järlåsaskogen.

 

Carl Gustav var som sagt i Kreml och det kändes riktigt bekymmersamt, vet i gudarna vad han kunde hitta på. 

Nåväl han kom hem igen och efter vad han berättade hade Vladimir Putin fått diplomatiskt smisk i rumpan. Efter det hade trollet studsat till Syrien och spöat upp en massa IS krigare och många hade flytt hem till mamma.

 

Väl hemkommen tillkännagav Järlåsatrollet att han skulle som det första troll i trollhistorien ta sig till månen och kolla utsikten. 

Inte för att jag tvivlade på honom, men nog kände jag visst obehag inför vad ett sådant tilltag kunde innebära.

 

Ni skall vara glada som inte dras med en massa trollbekymmer. Men en härlig fredag och god fortsättning på påsken får ni ha får ni ha.

 

C Nils Mohlin 2015 / 2026

 

Järlåsatrollet 1

 Nils Mohlin

 

För tio, tolv år sedan skrev jag en del noveller om Järlåsatrollet. 

Små berättelser för oss mellan sju och hundra år.

En lustig figur som Facebookkompisen Randi Hole gav mig idén till. 

Del av dessa noveller publicerades i min bok ”Herr Svensson, Järlåsatrollet och andra gubbar” 2015.

Men det blev många fler noveller om det lilla Järlåsatrollet och hans storebror Klumpeduns. En del av dessa kommer jag att väcka liv i och lägga upp här på min blogg. 

 

Här följer en liten berättelse om Järlåsatrollet från 2015.

 

Järlåsatrollet som svajmastartist.

 

Åter sänkte sig lugnet över Järlåsaskogen. 

Järlåsatrollet hade skrinlagt sina planer på namnskylt, utstyrd klädsel och andra dumheter förknippade med vår förestående flytt till Kivik. 

Under ett antal dagar var det tyst och stilla i skogarna, endast rådjur, älgar och småvilt rörde sig runt huset. 

Värmen från braskaminen när jag drack mitt morgonkaffe skänkte välbehag och jag njöt av tystnaden som är så påtaglig när man bor i skogen. Efter fyra dagar av bedrägligt lugn knackade det på dörren, min magkänsla stämde, det var Järlåsatrollet Carl Gustav. 

”Har du kaffe på gång”? 

”Visst kom in, är det bara en kopp kaffe, så bjuder jag alltid det vet du”. Svarade jag när jag tittade på det halvmeterhöga trollet.

 

”Jag skall bli svajmastartist” proklamerade trollet högtidligt. 

Jag tog mig för panna och kände hur jag stelnade till. ”Gudars skymning vad har ni nu på gång?” 

”Jag skall bara göra en del nummer i en svajmast, det är väl inte så konstigt?” 

”Jo det är det i högsta grad. Carl Gustav du har berättat att du är 256 år gammal och din storebror Klumpeduns har med råge passerat 400 år, ni kan väl börja leva som trollpensionärer? Spela lite kort, golfa lite, se Hem till gården på TV, lite normala pensionärsysselsättningar”  

”Du spelar inte kort, du golfar inte och du ser inte Hem till gården, men du är ju i och för sig bara en spoling med dina sjuttio år. Troll pensionerar sig sent, farsan var en bit över nio hundra år när han började dra ner på takten.”  

”Lever din far?” Undrade jag förvånad.” 

”Klart han gör och har fortfarande lite småbus för sig.” ”Säg bara inte att han skall komma och hälsa på!” 

”Nä det kan han inte, han är lika stor och klumpig som Klumpeduns. Och eftersom han hade samma studsteknik som brorsan och envisades med att alltid landa på rumpan, så är han minst sagt väldigt öm i den.” 

Jag drog en ljudlig suck av lättnad. 

”Men när vi flyttar till Kivik kan han komma och hälsa på, då har han bara gångavstånd”. Sa ett muntert Järlåsatroll. 

Det där sista låtsades jag inte höra. 

”Följ med så skall du få se mina svajmastnummer”.

 

Vid den stora grottan hade trollen byggt en svajmast genom att grena av en stor björk och i toppen på den surrat ytterligare en björk och ytterligare en björk och ytterligare en. Sedan såg jag inte fler för masten var så hög, så toppen doldes av ett lågt molntäcke. 

Ungefär trettio meter upp hade de fäst ett rep för att Bror Klumpeduns med det skulle få masten att svaja. Om detta nu var nödvändigt, för vad jag kunde se så svajade masten redan otäckt mycket i den vind som rådde. 

Järlåsatrollet ställde sig vid foten av masten, hade tagit på sig sin höga hatt, som han lyfte på och bugade elegant - ”Får jag be om största möjliga tystnad!” 

Var har jag hört dessa smått bevingade ord tidigare, men avbröts i mina funderingar. 

Järlåsatrollet ilade upp i masten och hade snart försvunnit utom synhåll. Strax efter träffade en knytnävsstor sten Klumpeduns mitt i magen. Tydligen tecknet på att linan skulle spännas. Bror Klumpeduns drog i repet tills det knakade våldsamt i 

björkstammarna.

Jag försökte vilt viftande avstyra det hela, men för sent. Bror Klumpeduns släppte repet och Järlåsatrollet Carl Gustav for i väg som en projektil över himlavalvet.

 

Jag vände hemåt, lite sorgsen över att kanske aldrig mer se mitt kompistroll. Några timmar senare ringde min mobil, det var Järlåsatrollet. 

”Vill bara tala om att det gick lite galet, så jag hamnade i Kreml.” 

”Du har väl ingen mobiltelefon”? 

”Nä men jag fick låna en av Putte.” 

”Vem sjutton är Putte?” 

”Vladimir Putin så klart, så jag stannar några dagar och passar på att prata förstånd med honom”.

 

Trollbekymmer? Eller vad man skall kalla det för.

 

© 2015 Nils Mohlin

 

Nu tar vi tag i torsdagen och jag önskar er en riktigt trevlig sådan.

 

Samtidigt vill jag önska alla mina läsare en riktigt Glad Påsk

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

Bakad Potatis

Bakad potatis med tillbehör kan i många fall vara en utsökt och lättlagad rätt. 200 - 225 grader i ugnen en dryg timme och klar att servera med favoriter till, som olika sallader med skaldjur, tonfisk, mimosa eller vad man nu önskar.

 

Jag fixade till denna favoriträtt vid ett tillfälle när ett par av de äldre barnbarnen var på besök. Pojkarna tittade in i ugnen och konstaterade – ”Bagade panntofflor!” 

Är man uppfödd i den skånska leran så pratar man inte rikssvenska. Inte heller den skånska som jag växte upp med i Malmö, snarare med en österlensk touch på diftongerna. 

Naturligtvis var bröderna intresserade av vad för sallader som skulle serveras till de bakade potatisarna. – ”Vau bler de för sörjor te”

 

Nu tar vi hand om onsdagen och önskar er en alldeles förträfflig sådan.

 

Ó Nils Mohlin