Zuri, väckarklocka med svans

 Klockan sju börjar dagen hemma hos oss. En tidpunkt som i teorin är bestämd av människor, klockor och vardagens krav. I praktiken är det dock någon helt annan som tagit över verksamheten i vårt hem.

Hon heter Zuri.

Matte börjar sitt arbete först en timme senare och har därför en något mer avslappnad inställning till morgonens detaljer.

Zuri ser däremot klockslaget sju som en absolut vetenskap. Klockan sju betyder klockan sju. Inte fem över och definitivt inte ”skall bara blunda fem minuter till”.

För en valp finns viktiga funktioner att upprätthålla. Frukost, promenad, kolla över alla skor och en massa annat.

Själv ligger jag orörlig i sängen och försöker argumentera för senare start. Jag anför ålder, trötthet och behovet av återhämtning. Zuri bemöter mina argument med samma förståelse som Skatteverket skulle gjort, om jag gett fan i att deklarera.

Själva väckningsproceduren följer dessutom en väl beprövad metod. Zuri nöjer sig inte med att stå bredvid sängen och ge några försiktiga signaler. Nej på några få dagar har hon kommit fram till att effektivaste sättet att väcka mig är att placera sig mitt på min bröstkorg.

Där står hon som en liten fyrbent staty och betraktar mig. Fortsätter jag att blunda övergår hon till nästa steg i väckningsproceduren.

Slickandet.

Först en försiktig svepning över näsan. Därefter en mer omfattande behandling av kinder och haka. Skulle jag försöka gömma mig under täcket, så intensifieras väckningsinsatsen omedelbart.

Det är omöjligt att spela sovande när det känns som om ansiktet svabbas som i en biltvätt.

När jag till sist öppnar ögonen möts jag av ett par förväntansfulla stora valpögon på ett par centimeters håll. Med en blick som uttrycker, ”bra nu kan du fixa frukost.”

God morgon.

C Nils Mohlin 2026 10 01

 

 

Till Spanien med präst, schäfer, Zuri och pensionärsknän

Zuri har varit ute på promenad och tagit sig an världen med den oräddhet som bara en ung kaxig hund kan visa. Där jag ser hala löv, cyklister utan självbevarelsedrift och prasslande buskar ser Zuri en rad spännande utmaningar och lömskheter, som måste undersökas omedelbart.

Nästa vecka väntar tremånadersspruta, rabiesvaccination och pass. Det låter som om hon skall på internationellt toppmöte, men i själva verket handlar det om att förbereda henne för en resa på trehundra mil till Los Alcázares efter helgerna i januari.

Ressällskapet är inte det vanliga. Präst som chaufför, en schäfer, Zuri och så jag själv. Ungefär som början på en riktigt bra berättelse. ”En präst, en schäfer, en unghund och en 82 årig pensionär på äventyr i Europa.” 

Planen är att vi förmodligen tar nattfärjan till Travemünde och därefter kör genom Tyskland och Frankrike innan vi passerar gränsen mot Spanien strax efter franska Perpignan.

Det är många mil, men också kaffepauser, hundrastning och konstaterande att det är betydligt mindre vägarbeten och galna turister på vägarna i januari.

Resan hade förmodligen inte blivit av om det inte vore för Facebook. Där fick jag kontakt med min resekompis via en sida för samåkning till Spanien. Det är inte ofta man hör människor tala väl om sociala medier nuförtiden, men ibland lyckas tekniken faktiskt med något så gammeldags som att sammanföra människor.

Vilket förenklar en hel del för mig. 

Jag har kört Spanien och tillbaka en mängd gånger. Men numera har syn och hörsel bestämt sig för att inte samarbeta med mig längre.

Därför känns det alldeles utmärkt att någon annan får hålla i ratten, medan jag bidrar med konversation, navigering och allmän resefilosofi.

Många tycker säkert att jag är smått galen som inte flyger. 

Men med hund och bagage är bilen oslagbar.

För den som bor i Simrishamn börjar en flygresa ofta med att först ta sig till Malmö, övernatta på hotell och sedan fortsätta till Kastrup. Resultatet blir att man ägnar två dagar åt att förflytta sig för att kunna sitta förbaskat obekvämt och dubbelvikt på ett flyg i tre och en halv timme.

Mina knän har dessutom utvecklat starka åsikter om flygresor. De anser att flygplanssäten är konstruerade av personer som aldrig själva haft knän. Flygplanssäten är till för hopfällbara människor.

Nej ge mig tre dagar i bil i stället. Trevliga samtal, hundrastning, ett par övernattningar och en lugn ankomst till Los Alcázares på tredje dagen och jag är fortfarande människa. 

Min fru Graciela har valt en annan strategi och kommer till påsk och lite längre fram under sin semester.

 

C Nils Mohlin 2026 09 30

Zuri

 Zuris första dagar hos oss är fullspäckade med viktiga uppdrag och stora äventyr.

Varje vrå av hemmet har inspekterats noggrant, gärna flera gånger, för att säkerställa att inget spännande har missats. Hörn, möbler, mattor, under soffa, under sängar, mystiska skuggor har undersökts och inget lämnats åt slumpen för att se om allt uppfyller kraven för att bo här.

Mellan upptäcktsfärderna ägnar hon sig åt lek, mys och strategiskt planerade charmattacker mot alla i sin omgivning, med en självsäkerhet som om hon alltid bott hos oss.

När energin tryter tar Zuri en välförtjänt tupplur, ofta efter hårt arbete med att flytta runt leksaker, skor, kuddar och filtar. Jagat osynliga inkräktare och hållit koll på våra rutiner.

Efter en stunds vila är hon redo för nästa inspektion av sitt rike.

Zuri har landat i sin nya tillvaro med inställningen att hemmet tillhör henne och Graciela och jag är mest här för service, sällskap och mys.

C Nils Mohlin 2026 09 29

 

AJ! och AJ aj

 Aj är ett märkligt ord. Kanske ett av de ärligaste vi har. När någon säger ”Aj!” finns ingen tid för eftertanke, strategiska samtal eller remissrundor.

Ordet föds direkt ur nervsystemet. Man hinner inte ens fundera på något annat innan det har lämnat munnen.

Ingen har någonsin sagt ”Aj!” i efterhand. Om jag drämde i lilltån i morse, så kom ”AJ!” exakt när tåjäkeln träffa bordsbenet. Jag säger inte ”AJ!” tre timmar senare när jag berättar om händelsen över en kopp kaffe.

Det är ett demokratiskt ord. Professorn säger ”Aj!” när han tappar en boktrave på fötterna. Snickaren säger ”Aj!” när han slår sig på tummen. Pensionären säger ”Aj!” när artriten jäklas. Alla säger ”Aj!” när de barfota trampar på en legobit.

”Aj!” har således ingen klasskillnad.

Tittar vi på storebror ”Aj aj!”, så händer något märkligt.

Om en person tappar ett tungt föremål på foten utbrister omgivningen ”Aj!”.

Men om samma person slänger det tunga föremålet genom ett fönster, hörs ett samstämmigt ”AJ aj!”

Plötsligt har ordet förändrats från uttryck av smärta till moralpredikan.

Det första ”Aj!” uttrycker smärta och det andra delar ut tillrättavisningen.

Föräldrar har koll på det där. När barnet ramlar av cykeln kommer ett ömkande ”Aj då!” 

Men när samma barn använder tandkrämen som hårgelé eller drar katten i svansen säger föräldrarna ”AJ aj aj!”

Ju fler ”aj”, desto större pedagogisk ambition.

Man kan till och med tänka sig en skala.

AJ.

AJ aj.

Aj aj aj.

Aj aj aj aj.

Därefter övergår det till vokabulären jag skrev om i mitt inlägg om ”Hållbart svärande” häromdagen.

En revisor i kommun eller regering säger säkerligen ofta ”Aj aj!”, när han ser kvitto från middagar bokförda som kontorsutrustning.

Det gör inte ont i kroppen, men i redovisningen.

”Aj!” och ”Aj aj!” kompletterar varandra.

Det ena registrerar kroppens protester. Det andra registrerar mindre lyckade beslut.

C Nils Mohlin 2026 09 26

Valet som försvann i räkningen

 Demokrati är fantastiskt. Många på vår jord drömmer om att få rösta, medan Simrishamn lyckades förvandla själva rösträkningen till en lokal variant av ”Vart tog rösterna vägen?”

I Simrishamn blev valet en demokratisk snubbeltråd när man gjorde den pinsamma upptäckten att 121 röster missats eller glömts bort. I valets efterdyningar en mycket het, rykande potatis.

Hundratjugoen röster låter kanske inte så mycket. Men i Simrishamnspolitiken kan det var skillnaden mellan makt och opposition, mellan jubel och kommunal gruppterapi. 

Det märkliga är att en valadministration ofta framställs som en verksamhet av närmast militär precision. Det finns listor, protokoll, kontrollanter, observatörer och omräkningar. 

Ändå lyckades man i ett val med drygt 15 800 röstberättigade sjabbla bort 121 röster.

Det är faktiskt imponerande klantigt! De flesta kommuner nöjer sig med att tappa bort en del förbrukningsmateriel.

Simrishamn höjde ribban och tappade bort ett val.

Det blev nästan som ett Piraten skämt.

Valnämndens ordförande ber om ursäkt för den historiska fadäsen. Det är naturligtvis hedervärt. Oavsett om bäst före datum passerats för vederbörande eller ej, så bör nog en längre ”time out” rekommenderas. 

Blir det omval vem får då notan? Tror inte valnämndens ordförande erbjuder sig att stå för kostnaden, så det blir väl samma vanliga ekonomiska logik. 

”Tyvärr skattebetalare vi glömde att registrera 121 röster, så vi budgeterar för ett litet omval.”

Med andra ord, så får vi betala om vi vill gå och rösta igen.

Samtidigt rapporteras misstankar om kryssade valsedlar i Borlänge, så det är tydligen inte bara Simrishamn som vill konkurrera i grenen ”Klantig valhantering”. Och Landskrona och …

Förtroendet för ett demokratiskt val bygger inte bara på att rösterna till slut blir korrekt räknade, utan också på att processen är transparent och möjlig att granska. I Sverige genomförs flera kontrollmoment med preliminär rösträkning, länsstyrelsens slutliga rösträkning och möjligheter att överklaga valresultat. Systemet är uppbyggt för att upptäcka och rätta fel.

Men händelser som bortglömda röster, felaktigt hanterade valsedlar eller misstankar om oegentligheter visar att även ett robust valsystem är beroende av att människor faktiskt gör rätt.

Snacka om att göra bort sig.

Förr i tiden tror jag att skampålen hade kommit till heders.

C Nils Mohlin 2026 09 25

 

 

 

 

 

Hållbart svärande

 Själv hör jag till dem som ibland uttrycker mig lite svavelosande, när jag känner att tillfället kräver det.

Svordomar är egentligen som kryddor i matlagningen. Lite peppar kan göra susen, men för mycket skämmer upplevelsen.

En välplacerad svordom kan ge eftertryck åt en berättelse. Den kan förmedla smärta, förvåning eller frustration på ett sätt som inget annat ord riktigt lyckas med.

Om jag slår mig på tummen med en hammare känns det lite mesigt om jag skulle utbrista: ”Hoppsan det där var en mindre angenäm upplevelse.” Eller om jag drämmer lilltån i ett stolsben när jag går upp barfota på natten, så räcker det inte med ett litet ”usch så förargligt”.

Om man använder samma kraftuttryck för både en försenad buss och när taket håller på att ramla in, blir det svårt att avgöra graden av allvar i svordomen. 

Alla använder vi ungefär samma uttryck vid tangentbordsrelaterade motgångar eller när vi spiller ut kaffe över dator, mobil eller fjärrkontroll.

Tappar vi en värdefull liten pryl i sjön så öppnas i de flesta fall en språklig svordomsportal.

Svordomar är språkets små chilifrukter, starka som fan och bör användas med viss försiktighet.

Vi använder till exempel inte samma vokabulär på en anställningsintervju, som när vi ser hemmalaget bli totalt överkört av bortalaget.

Strategisk användning av dessa förstärkningsord kan också förekomma i samband med stress.

Den verklige svordomsmästaren svär inte hela tiden. 

När det krävs. En enda perfekt placerad svordom. Kort kraftfullt och elegant. Ungefär som en språklig hole in one.

Svordomar är ungefär som språkets nödbelysning i krävande situationer, även om det inte finns några nationella riktlinjer för hållbart svärande.

Somliga kan uppleva svärandet som stötande, men samtidigt kan ett litet ”fans jävlar” utgöra en viktig resurs i en kris. Som när jag drämmer i lilltån till exempel.

Så är det tamejfan!

C Nils Mohlin 2026 09 24

Tidsbedrägeri

 Tidsbedrägeri

För barn är ett år en evighet. Två veckor till julafton är lika långt som ett läsår i skolan och barnet hinner fråga ett par hundra gånger, ”är det julafton imorgon?”

När man är tjugo har man all tid i världen. Man kanske börjar träna nästa måndag, spara pengar nästa år och tänka på pensionen om femtio år eller när människan har koloniserat Mars.

Vid fyrtio börjar något hända. Man plockar undan julpyntet och plötsligt är det dags att ta fram det igen. Kalendern har gått över från promenadtakt till racerfart.

Vid sextio upptäcker man att 1990 känns som om det var ganska nyss. Däremot minns man inte var man la läsglasögonen för tre minuter sedan.

Vid åttio har man genomskådat bluffen. I knoppen känner man sig fortfarande som tjugofem. Det är bara kroppen som har slutat att samarbeta med den uppfattningen.

Det där med tid är som ett raffinerat skämt. De första tjugo åren undrar man när livet skall börja. De påföljande fyrtio åren har man inte tid att fundera. Åren därefter undrar man vem fan det var som tryckte på snabbspolningen.

C Nils Mohlin 2026 09 23