Kulinarisk hybris

Det finns ett särskilt ögonblick av kulinarisk hybris som drabbar mig ibland. 

Det inträffar när jag står med sleven i högsta hugg, och känner mig som en amatörkock av rang. 

Grytan puttrar självsäkert, dofterna sprider sig genom huset och jag är övertygad om att en gastronomisk triumf är bara någon minut bort.

Då slår katastrofen till. Den där sista avgörande kryddan eller vad fan det är som saknas.

Inte salt och peppar. Nej, det är alltid något extremt specifikt. Spiskummin, rökt paprikapulver, koriander eller burken längst in på hyllan, vars innehåll med något oidentifierbart som pyser och skakar bara jag tar av locket. Övertygad om att allt står och faller med denna ingrediens, som just poppat upp som en dimfigur i mitt huvud, blir jag plötsligt tveksam.

Googlar på vad det är jag inte kan komma på, då jag är övertygad om att utan just den där ingrediensen som jag inte kommer på, så blir middagen ett katastrofalt fiasko.

Jag försöker intala mig själv att något annat, än det där jag inte kommer på, duger gott att fullända smaken med.

I desperationens timme blir jag mycket kreativ. 

Loppet nästan kört när jag pressar i lite mer vitlök.

När maten väl står på bordet börjar dissekeringen. Jag analyserar varje tugga. 

Smaken är platt, tycker jag. 

Mesig!

Saknar djup, komplexitet och den där magiska mustiga dimensionen, som bara den där kryddan eller ingrediensen jag inte kommer på hade kunnat tillföra.

Fascinerande att familj och gäster oftast äter med god aptit och säger att det är jättegott. ”Kan vi ta lite mer?”

Ni skulle bara ha smakat det med det där som jag inte kommer på vad det är för något. 

Fan vet om det ens finns?

Då hade ni förstått storheten.

Tufft att vara glad amatörkock. 

Oavsett ingredienser får jag önska er en trevlig onsdag.

 

C Nils Mohlin 2026 09 16

 

 

 

 

 

 

 

  

Halvspanjor

 Jag genomgår en radikal metamorfos när jag bestämt mig att till våren bli halvt utvandrad svensk och halvspanjor. Ingen plötslig omvändelse där jag gastar ”¡Olé”! Och kastar ut allt svenskt genom fönstret.

Nej, en mångårig smygande process, en mental och fysisk omprogrammering som tar några år, men plötsligt en dag vaknar man och inser att den svenska folksjälen har kapitulerat totalt för den iberiska livsstilen.

Det svenska tidskomplexet, där fem minuter tidigt är i tid och exakt tid är sent, raderas ur medvetandet. Spansksvensken utvecklar med tiden, likt spanjoren en elastisk relation till klockan. Att stämma träff runt sju betyder i praktiken att man börjar överväga att duscha framåt halv åtta. Dyker någon upp prick klockan sju väcker det omedelbart misstankar. Är personen svensk? Polis? Skatteverket? 

Mañana är inte en lat dödssynd, det är en livsfilosofi. Gör det i morgon om ens då. 

I Sverige skriver man aktiviteter i kalendern tre månader i förväg. I Spanien fixas stora kalas via några telefonsamtal eller högljudda samtal, kors och tvärs över gatan och en axelryckning.

Siestan mitt på dagen som ibland betraktas som ett tecken på lättja eller begynnande demens i Sverige är en konstitutionell rättighet i Spanien.

Efter några år försvarar man siestan med samma glöd som man försvarar demokrati och yttrandefrihet.

Spanska definitionen av en kort promenad skiljer sig från den svenska som kanske är på tjugo minuter. I Spanien lutar det mer åt några timmar, ett par tapasbarer och att man träffar ett dussin personer som känner en kusin, som någon annan kusin är kusin med.

Sitta på en bänk på torget tillsammans med lokala gubbar med hudfärg som grillad kotlett och betraktar livet som passerar är välgörande för kropp och själ.

Man tittar på folk och folk tittar tillbaka. Efter ett tag blir man själv expert och recenserar förbipasserande med ett höjt ögonbryn.

Señor Nils. Smaka på det. Spanjorerna har problem med att uttala Nils, så oftast blir det Señor Nitt. Inte Nit! Nitt! 

Inga dumma sueco skämt heller, trots att det finns gott om dem, de är reserverade för vilsna svenska turister i sandaler, strumpor och illröd solbränna.

Ett lagom liv när jag skall försöka börja bli ordentlig vid snart 83 års ålder.

 

C Nils Mohlin (Señor Nitt) 2026 09 13

 

                                                                         

 

 

 

Vad händer med Simrishamn?

 Är våra politiker så upptagna av att förvalta dagens situation att de har glömt att forma morgondagens?

När valrörelsen drar i gång fylls Storgatan och torget av partiers tält, broschyrer och kaffe. Allt skall se trevligt och välkomnande ut. Men låt oss var ärliga.

Fika och småprat räddar inte Simrishamn.

Jag ser få politiker som vågar tala klarspråk om kommunens utmaningar. Än färre presenterar modiga och genomgripande idéer om hur Simrishamn och Österlen skall utvecklas i framtiden.

Det är företagarna som driver förändring och tar initiativ. De gör det för att de måste.

Deras verksamheter och arbetstillfällen står på spel. Men ansvaret för kommunens framtid kan inte vila på deras axlar ensamt.

Var finns de politiker som tror på utveckling?

Var finns visionerna, drivkraften och modet att fatta beslut som gör skillnad?

Eller har bekvämligheten tagit över? Är det enklare att låta allt fortsätta som vanligt och hoppas att problemen löser sig själva?

Simrishamn behöver mer än förvaltare. Vi behöver ledare!

Ni som vill bli förtroendevalda måste använda de forum som finns. Ta debatten. Formulera tydliga mål. Presentera konkreta förslag. Visa vart ni vill föra kommunen.

Kultur, turism och sevärdheter är viktiga tillgångar. Men det räcker inte för att skapa framtidstro, nya arbetstillfällen och långsiktig utveckling.

Väljarna förtjänar politiker som visar handlingskraft och som är beredda att kämpa för kommunens framtid. Eller är politiska kämpar utdöda?

Lyft blicken! Lyft debatten! Lyft Simrishamn!

C Nils Mohlin 2026 09 11

Valrörelse 2026

 En valrörelse som borde ha handlat om Sveriges framtid har i stället präglats av skitprat, smutskastning och en närmast total brist på visioner.

Socialdemokraterna har, stärkta av opinionsvindar som länge blåst i deras riktning, alltför ofta lutat sig tillbaka när ledarskap och politisk riktning hade behövts som mest. När så mycket står på spel kan man inte leva på gamla meriter. Var tog idealisterna vägen?

Ulf Kristersson har med hånflinet på läpparna rest land och rike runt för att försvara Tidösamarbetet och övertyga väljarna om dess förträfflighet. Men frågan är om han lyckas övertyga någon utanför den redan frälsta kretsen. Om väljarna fäller domen i valurnorna kan även det egna partiet komma att ställa sig frågan om hans tid vid rodret är över.

Simona Mohamsson har kämpat enträget för att hålla Liberalerna ovanför avgrunden. Om det räcker återstår att se, men få kan anklaga henne för att ha gett upp, även om hon slagits för en högerextremistisk regering.

Ebba Busch har, som så många gånger tidigare, sett till att ingen kunnat undgå hennes närvaro. Oavsett vad man tycker om budskapet råder det knappast någon brist på synlighet.

Centerpartiet står inför ett vägval. Men tar förhoppningsvis rygg på Socialdemokraterna och tillsammans med miljöpartiet försöker de bilda en duglig regering. Vänsterpartiets roll i det hela lär bli den svåra knäckfrågan. Politikens verklighet är sällan så enkel som dess slagord.

För min del överskuggas allt av en enda fråga. Stoppa Sverigedemokraterna, högerextremismen och att Sverige leds vidare på den väg Tidösamarbetet stakat ut.

C Nils Mohlin 2026 09 10

 

 

 

Opinionsundersökning

 Mer eller mindre dagliga opinionsundersökningar känns ungefär som om de balanserar mellan avancerad statistik och kaffesump.

Slumpmässigt utvalda som fortfarande svarar på okända nummer är grundbulten i modern demokratis opinionsundersökningar.

Lite som politikens motsvarighet till meteorologi.

Vi vet att prognosen förmodligen är åt helvete och tar ändå inte med ett paraply.

Det absolut viktigaste begreppet är felmarginalen. Den magiska lilla siffran, som gör att institutet bakom undersökningen aldrig har begått något fel.

Om ett parti mäts till 4,1 procent men i själva verket får 2 procent och en spark i häcken, så beror det inte på att mätningen var felaktig. Det var felmarginalen.

Ungefär som meteorologen säger, ”det blir sol i morgon”. Men felmarginalen består av sjuhelsikes många ösregn. 

 

Önskar er en trevlig tisdag helt utan någon jäkla felmarginal.

 

C Nils Mohlin 2026 09 08

 

 

 

 

 

 

Aladdins lampa

 Tänk om… ofta följt av en önskan.

Jag vill inte gnida Aladdins lampa och önska att jag kan flyga. För då bolmar vips en ande fram ur lampan och förvandlar mig till gråsparv. 

För att stunden senare bli uppäten av grannens katt.

Nej mer som, tänk om vi haft lite mer ordning och reda i världen.

Vore ju på sitt sätt toppen om Donald Trump förvandlas till en fet orange kanariepippi och blir uppäten av Andrew Jackson (huskatten i vita huset). Kattskrället är namngiven efter Donald Trumps idol, som var USA:s sjunde president mellan 1829 och 1837.

Andrew vänder sig i sin grav.

I samma andetag önskar jag att feta hungriga katter, även finns hos Vladimir Putin, Kim Jong-un, Benjamin Netanyahu och några skitstövlar till.

Inte vet jag men kanske katterna heter Stalin, Hitler, Pol Pot, Saddam, Gaddafi, Idi Amin eller något liknande. 

Om ni nu mot förmodan skulle vara ägare till en sådan där Aladdins lampa, så gnid och önska för sjutton rätt.

Ifall ni råkar ha en katt i närheten.

Trevlig start på andra veckan i september. Jag vet inte i vilken utsträckning svenska politiker är kattägare, men som sagt ta det försiktigt.

C Nils Mohlin 2026 09 07

 

 

 

 

 

Bedrövlig

 Vissa ord bär på en helt egen tyngdlag och ordet ”bedrövlig” är ett av dem. Kommer att tänka på just det ordet i samband med pågående valrörelse. Där mycket av det som sägs och händer är just bedrövligt.

Bedrövligt är inte argt som en svordom, och inte hysteriskt som en katastrof. Ordet är tungt, ungefär som det bär en blöt yllekofta.

Säger jag att valrörelsen är dålig, låter det som om jag är tjurig. Helt sjukt, säger förmodligen ungdomarna.

Ordet bedrövlig har nästan majestätisk värdighet i sitt totala missnöje.

Smaka på ordet, som börjar med ett skeptiskt, nästan spottande Be-, fortsätter in i det djupt deprimerande dröv-, där läpparna formas till en missnöjd strut, för att sedan landa i det stela och slutgiltiga  -ligt.

Ett ord man tar till när saker och ting känns för jävliga. När det bedrövliga efter lång tid kan justeras först på valdagen.

 

Trevlig helg utan bedrövelser

C Nils Mohlin 2026 09 05