AJ! och AJ aj

 Aj är ett märkligt ord. Kanske ett av de ärligaste vi har. När någon säger ”Aj!” finns ingen tid för eftertanke, strategiska samtal eller remissrundor.

Ordet föds direkt ur nervsystemet. Man hinner inte ens fundera på något annat innan det har lämnat munnen.

Ingen har någonsin sagt ”Aj!” i efterhand. Om jag drämde i lilltån i morse, så kom ”AJ!” exakt när tåjäkeln träffa bordsbenet. Jag säger inte ”AJ!” tre timmar senare när jag berättar om händelsen över en kopp kaffe.

Det är ett demokratiskt ord. Professorn säger ”Aj!” när han tappar en boktrave på fötterna. Snickaren säger ”Aj!” när han slår sig på tummen. Pensionären säger ”Aj!” när artriten jäklas. Alla säger ”Aj!” när de barfota trampar på en legobit.

”Aj!” har således ingen klasskillnad.

Tittar vi på storebror ”Aj aj!”, så händer något märkligt.

Om en person tappar ett tungt föremål på foten utbrister omgivningen ”Aj!”.

Men om samma person slänger det tunga föremålet genom ett fönster, hörs ett samstämmigt ”AJ aj!”

Plötsligt har ordet förändrats från uttryck av smärta till moralpredikan.

Det första ”Aj!” uttrycker smärta och det andra delar ut tillrättavisningen.

Föräldrar har koll på det där. När barnet ramlar av cykeln kommer ett ömkande ”Aj då!” 

Men när samma barn använder tandkrämen som hårgelé eller drar katten i svansen säger föräldrarna ”AJ aj aj!”

Ju fler ”aj”, desto större pedagogisk ambition.

Man kan till och med tänka sig en skala.

AJ.

AJ aj.

Aj aj aj.

Aj aj aj aj.

Därefter övergår det till vokabulären jag skrev om i mitt inlägg om ”Hållbart svärande” häromdagen.

En revisor i kommun eller regering säger säkerligen ofta ”Aj aj!”, när han ser kvitto från middagar bokförda som kontorsutrustning.

Det gör inte ont i kroppen, men i redovisningen.

”Aj!” och ”Aj aj!” kompletterar varandra.

Det ena registrerar kroppens protester. Det andra registrerar mindre lyckade beslut.

C Nils Mohlin 2026 09 26

Valet som försvann i räkningen

 Demokrati är fantastiskt. Många på vår jord drömmer om att få rösta, medan Simrishamn lyckades förvandla själva rösträkningen till en lokal variant av ”Vart tog rösterna vägen?”

I Simrishamn blev valet en demokratisk snubbeltråd när man gjorde den pinsamma upptäckten att 121 röster missats eller glömts bort. I valets efterdyningar en mycket het, rykande potatis.

Hundratjugoen röster låter kanske inte så mycket. Men i Simrishamnspolitiken kan det var skillnaden mellan makt och opposition, mellan jubel och kommunal gruppterapi. 

Det märkliga är att en valadministration ofta framställs som en verksamhet av närmast militär precision. Det finns listor, protokoll, kontrollanter, observatörer och omräkningar. 

Ändå lyckades man i ett val med drygt 15 800 röstberättigade sjabbla bort 121 röster.

Det är faktiskt imponerande klantigt! De flesta kommuner nöjer sig med att tappa bort en del förbrukningsmateriel.

Simrishamn höjde ribban och tappade bort ett val.

Det blev nästan som ett Piraten skämt.

Valnämndens ordförande ber om ursäkt för den historiska fadäsen. Det är naturligtvis hedervärt. Oavsett om bäst före datum passerats för vederbörande eller ej, så bör nog en längre ”time out” rekommenderas. 

Blir det omval vem får då notan? Tror inte valnämndens ordförande erbjuder sig att stå för kostnaden, så det blir väl samma vanliga ekonomiska logik. 

”Tyvärr skattebetalare vi glömde att registrera 121 röster, så vi budgeterar för ett litet omval.”

Med andra ord, så får vi betala om vi vill gå och rösta igen.

Samtidigt rapporteras misstankar om kryssade valsedlar i Borlänge, så det är tydligen inte bara Simrishamn som vill konkurrera i grenen ”Klantig valhantering”. Och Landskrona och …

Förtroendet för ett demokratiskt val bygger inte bara på att rösterna till slut blir korrekt räknade, utan också på att processen är transparent och möjlig att granska. I Sverige genomförs flera kontrollmoment med preliminär rösträkning, länsstyrelsens slutliga rösträkning och möjligheter att överklaga valresultat. Systemet är uppbyggt för att upptäcka och rätta fel.

Men händelser som bortglömda röster, felaktigt hanterade valsedlar eller misstankar om oegentligheter visar att även ett robust valsystem är beroende av att människor faktiskt gör rätt.

Snacka om att göra bort sig.

Förr i tiden tror jag att skampålen hade kommit till heders.

C Nils Mohlin 2026 09 25

 

 

 

 

 

Hållbart svärande

 Själv hör jag till dem som ibland uttrycker mig lite svavelosande, när jag känner att tillfället kräver det.

Svordomar är egentligen som kryddor i matlagningen. Lite peppar kan göra susen, men för mycket skämmer upplevelsen.

En välplacerad svordom kan ge eftertryck åt en berättelse. Den kan förmedla smärta, förvåning eller frustration på ett sätt som inget annat ord riktigt lyckas med.

Om jag slår mig på tummen med en hammare känns det lite mesigt om jag skulle utbrista: ”Hoppsan det där var en mindre angenäm upplevelse.” Eller om jag drämmer lilltån i ett stolsben när jag går upp barfota på natten, så räcker det inte med ett litet ”usch så förargligt”.

Om man använder samma kraftuttryck för både en försenad buss och när taket håller på att ramla in, blir det svårt att avgöra graden av allvar i svordomen. 

Alla använder vi ungefär samma uttryck vid tangentbordsrelaterade motgångar eller när vi spiller ut kaffe över dator, mobil eller fjärrkontroll.

Tappar vi en värdefull liten pryl i sjön så öppnas i de flesta fall en språklig svordomsportal.

Svordomar är språkets små chilifrukter, starka som fan och bör användas med viss försiktighet.

Vi använder till exempel inte samma vokabulär på en anställningsintervju, som när vi ser hemmalaget bli totalt överkört av bortalaget.

Strategisk användning av dessa förstärkningsord kan också förekomma i samband med stress.

Den verklige svordomsmästaren svär inte hela tiden. 

När det krävs. En enda perfekt placerad svordom. Kort kraftfullt och elegant. Ungefär som en språklig hole in one.

Svordomar är ungefär som språkets nödbelysning i krävande situationer, även om det inte finns några nationella riktlinjer för hållbart svärande.

Somliga kan uppleva svärandet som stötande, men samtidigt kan ett litet ”fans jävlar” utgöra en viktig resurs i en kris. Som när jag drämmer i lilltån till exempel.

Så är det tamejfan!

C Nils Mohlin 2026 09 24

Tidsbedrägeri

 Tidsbedrägeri

För barn är ett år en evighet. Två veckor till julafton är lika långt som ett läsår i skolan och barnet hinner fråga ett par hundra gånger, ”är det julafton imorgon?”

När man är tjugo har man all tid i världen. Man kanske börjar träna nästa måndag, spara pengar nästa år och tänka på pensionen om femtio år eller när människan har koloniserat Mars.

Vid fyrtio börjar något hända. Man plockar undan julpyntet och plötsligt är det dags att ta fram det igen. Kalendern har gått över från promenadtakt till racerfart.

Vid sextio upptäcker man att 1990 känns som om det var ganska nyss. Däremot minns man inte var man la läsglasögonen för tre minuter sedan.

Vid åttio har man genomskådat bluffen. I knoppen känner man sig fortfarande som tjugofem. Det är bara kroppen som har slutat att samarbeta med den uppfattningen.

Det där med tid är som ett raffinerat skämt. De första tjugo åren undrar man när livet skall börja. De påföljande fyrtio åren har man inte tid att fundera. Åren därefter undrar man vem fan det var som tryckte på snabbspolningen.

C Nils Mohlin 2026 09 23

Lagom

 Nu tar vi det lagom.

Ordet ”lagom” är Sveriges inofficiella nationalklenod. Vi älskar idén om att vi är helt unika med att ha det här ordet. Det har blivit en del av vår nationella identitet – idén om att bara vi har lyckats koka ner konceptet till perfekt balans.

Vi är lagom lurade

I Norge är motsvarande ord ungefär ”passelig”. I Danmark ”tilpas”. Estniska ”paras”. Sydslaviska språk ”taman” och ryssen skiljer sig åt när han säger ”в самый раз” om det nu finns något lagom i hans land. Tyskarna kan ju nöja sig med ”genau”, men det blir ofta ”genau richtig”.

Spanjorerna tror jag säger ”justo en su punto”, som väl egentligen betyder ”helt rätt”. Så mycket av vad du gör i Spanien är på något sätt knaslagom.

Man låser sig med andra ord inte i någon lagomvariant.

Varken för mycket eller för lite. Ungefär som en tallrik havregrynsgröt till lunch – ingen kulinarisk explosion, men det mättar utan att sticka ut.

”Hur mycket mat vill du ha?”

”Lagom.”

”Hur varmt vill du ha vattnet?”

”Lagom.”

En språklig rökridå för att slippa ta ställning.

Ber man om för mycket är man en slösaktig hedonist. Ber man om för lite blir man i stället en martyr som snålar på livets goda.

Lagom är den trygga gråzonen där ingen kan döma dig.

Titta på våra termostater vi vill ha det exakt lagom på 21,5 grader.

Vi köper bilar som är lagom säkra, i lagom diskreta färger.

Problemet med lagom är bara att det är så förbaskat tråkigt i längden.

Ingen har någonsin skrivit en episk kärleksdikt om att hysa ”lagom starka känslor”.

Ingen idrottare har ställt sig överst på pallen och jublat över en ”lagom insats”.

Det är ett ord som effektivt klipper topparna i tillvaron. Visst vi slipper dalarna också, men kvar blir en platt pannkaka av acceptabel vardag.

Nu tar vi oss an en väldigt olagom tisdag med lagom lunch vid lagom tid.

C Nils Mohlin 2026 09 22

 

Möjligt eller omöjligt?

 Omöjligt är ett stabilt ord. Det är tryggt, det sätter gränser och sparar energi.

Även om orden ”omöjlig” och ”möjlig” inte riktigt har samma innebörd, som för 70, 75 år sedan. 

Det som var omöjligt då är fullt möjligt idag. Ordet omöjligt var ett ganska handfast begrepp förr i tiden.

Om jag bestämmer mig för att springa maraton i eftermiddag, så är det fysiskt omöjligt på grund av taskiga leder och att jag befinner mig i en ålder då det kanske ses som direkt olämpligt, åtminstone av närstående.

Omöjligt är som en mjuk skyddande filt mot alla idéer och krav som poppar upp i huvudet på äldre herrar.

Möjligt är mer som en rastlös typ. Det är ordet som väcker dig på morgonen och vill sätta i gång dig på alla möjliga sysslor.

Möjligt struntar i naturlagar och sunt förnuft.

Det lever på hoppet och struntar i realism.

Klyftan mellan orden handlar egentligen om perspektiv och tidsåtgång.

Skruva samman en omöjlig IKEA möbel blir till sist möjlig med lite tid.

”Det omöjliga tar bara lite längre tid”, säger optimistiska förståsigpåare med ett brett leende. 

”Okej försök att cykla på vatten ditt stolpskott!”

Saker som tog några minuter en gång i tiden, tenderar att ta lite längre tid, men är inte omöjligt.

Möjligt är ett behagligt ord när de åttio är passerade, för då gör man just allt det där som är möjligt och en del som ansetts omöjligt.

Det är möjligt att sitta på en parkbänk och studera livet omkring sig, utan att känna ett uns av dåligt samvete över allt möjligt man borde göra.

Det är möjligt att prata klarspråk och strunta fullständigt i vad folk tycker.

Man har tjänat ihop rätten till sin egen bekvämlighet och sina egna åsikter om vad som är möjligt respektive omöjligt.

Så låt oss nu ta hand om en ny måndag och göra det omöjliga fullt möjligt.

C Nils Mohlin 2026 09 21

 

Höst

Att beskriva höstens annalkande är som att beskriva en mental omställning.

Från att ha varit öppna sociala utomhusvarelser blir vi mer av introverta inomhusvarianter.

Förändringen sker med tydliga nästan rituella steg. Och börjar oftast med garderobspaniken.

För kallt utan jacka, men alldeles för varmt med vinterjacka.

Man ser en bisarr blandning av klädsel. Shorts kombinerat med stickad tröja, eller dunjacka till linnebyxor. Ingen vet riktigt hur man ska klä sig och fryser eller svettas i tyst samförstånd. Man klär sig enligt lökprincipen och skalar av eller på allt eftersom.

Vi förvandlas från solbrända livsnjutare till bleka påbyltade skogstroll.

Vi genomlider det meteorologiska förnekelsestadiet, då vi vägrar acceptera att sommaren är stendöd. Trots det ser vi folk som heroiskt huttrar på uteserveringar, hårt kramande om en kopp kaffe med blåfrusna fingrar, medan tänder hackar i takt med bakgrundsmusik.

Ganska skönt, ljuger någon alltmedan begynnande hypertermi sätter in.

Mys terrorn får grepp om våra hem så snart solen går ner. Vi drabbas av mysamaximaltpaniken. Tänder ljus, massor av ljus, så att syrenivån sjunker till samma nivåer som på Mount Everest topp.

Halvt medvetslösa av kolmonoxidförgiftning flämtar vi: ”Gud vad mysigt vi har det.”

Ribban sänks för vad det innebär att vara människa.

Hösten är som en invasion eller ett långsamt farväl till ljuset och det officiella startskottet för att bli en lat och asocial soffpotatis.

Ett välkomnande till kravlösheten.

 

C Nils Mohlin 2026 09 19

 

http://nilsmohlin.blogspot.com