Möjligt eller omöjligt?

 Omöjligt är ett stabilt ord. Det är tryggt, det sätter gränser och sparar energi.

Även om orden ”omöjlig” och ”möjlig” inte riktigt har samma innebörd, som för 70, 75 år sedan. 

Det som var omöjligt då är fullt möjligt idag. Ordet omöjligt var ett ganska handfast begrepp förr i tiden.

Om jag bestämmer mig för att springa maraton i eftermiddag, så är det fysiskt omöjligt på grund av taskiga leder och att jag befinner mig i en ålder då det kanske ses som direkt olämpligt, åtminstone av närstående.

Omöjligt är som en mjuk skyddande filt mot alla idéer och krav som poppar upp i huvudet på äldre herrar.

Möjligt är mer som en rastlös typ. Det är ordet som väcker dig på morgonen och vill sätta i gång dig på alla möjliga sysslor.

Möjligt struntar i naturlagar och sunt förnuft.

Det lever på hoppet och struntar i realism.

Klyftan mellan orden handlar egentligen om perspektiv och tidsåtgång.

Skruva samman en omöjlig IKEA möbel blir till sist möjlig med lite tid.

”Det omöjliga tar bara lite längre tid”, säger optimistiska förståsigpåare med ett brett leende. 

”Okej försök att cykla på vatten ditt stolpskott!”

Saker som tog några minuter en gång i tiden, tenderar att ta lite längre tid, men är inte omöjligt.

Möjligt är ett behagligt ord när de åttio är passerade, för då gör man just allt det där som är möjligt och en del som ansetts omöjligt.

Det är möjligt att sitta på en parkbänk och studera livet omkring sig, utan att känna ett uns av dåligt samvete över allt möjligt man borde göra.

Det är möjligt att prata klarspråk och strunta fullständigt i vad folk tycker.

Man har tjänat ihop rätten till sin egen bekvämlighet och sina egna åsikter om vad som är möjligt respektive omöjligt.

Så låt oss nu ta hand om en ny måndag och göra det omöjliga fullt möjligt.

C Nils Mohlin 2026 09 21

 

Höst

Att beskriva höstens annalkande är som att beskriva en mental omställning.

Från att ha varit öppna sociala utomhusvarelser blir vi mer av introverta inomhusvarianter.

Förändringen sker med tydliga nästan rituella steg. Och börjar oftast med garderobspaniken.

För kallt utan jacka, men alldeles för varmt med vinterjacka.

Man ser en bisarr blandning av klädsel. Shorts kombinerat med stickad tröja, eller dunjacka till linnebyxor. Ingen vet riktigt hur man ska klä sig och fryser eller svettas i tyst samförstånd. Man klär sig enligt lökprincipen och skalar av eller på allt eftersom.

Vi förvandlas från solbrända livsnjutare till bleka påbyltade skogstroll.

Vi genomlider det meteorologiska förnekelsestadiet, då vi vägrar acceptera att sommaren är stendöd. Trots det ser vi folk som heroiskt huttrar på uteserveringar, hårt kramande om en kopp kaffe med blåfrusna fingrar, medan tänder hackar i takt med bakgrundsmusik.

Ganska skönt, ljuger någon alltmedan begynnande hypertermi sätter in.

Mys terrorn får grepp om våra hem så snart solen går ner. Vi drabbas av mysamaximaltpaniken. Tänder ljus, massor av ljus, så att syrenivån sjunker till samma nivåer som på Mount Everest topp.

Halvt medvetslösa av kolmonoxidförgiftning flämtar vi: ”Gud vad mysigt vi har det.”

Ribban sänks för vad det innebär att vara människa.

Hösten är som en invasion eller ett långsamt farväl till ljuset och det officiella startskottet för att bli en lat och asocial soffpotatis.

Ett välkomnande till kravlösheten.

 

C Nils Mohlin 2026 09 19

 

http://nilsmohlin.blogspot.com

 

 

 

 

 

 

 

  

Simrishamn behöver piggas upp

Framtidstro är ett ord som politikerna använt så flitigt på sistone att det snart borde klassas som kommunens officiella slogan. Vi får väl se vad som händer med den saken.

Av kommunens 18 796 invånare ska 46 procent i arbetsför ålder dra försorg om drygt 36 procent pensionärer och lite mer än 17 procent barn och ungdomar upp till 19 års ålder.

Ungefär som ett dåligt lagspel där halva laget spelar och andra halvan hejar på.

Av de 18 796 som bor i Simrishamnskommun är cirka 1 900 över åttio år. Själv tillhör jag förmodligen den där gruppen som numera betraktas som kulturarv. När jag säger ”förr i tiden” måste folk tvunget fråga vilket århundrade jag syftar på.

Det är imponerande. Snart är det fler som minns efterdyningarna av andra världskriget än som minns när Simrishamn senast hade befolkningstillväxt.

Ungefär 6 800 bor i tätorten Simrishamn. Resten är strategiskt utplacerade över kommunen, så att det igenomsnitt bara går femton personer per kvadratkilometer. Nästan så att Lappland kan förefalla tätbefolkat.

Man kan alltså lugnt promenera en halv dag utan att riskera att stöta på någon. Vilket innebär att om man ser två människor samtidigt är det faktiskt en folksamling.

Så nog fan har vi plats för både fler företag och yngre människor. Vi har plats så att det räcker. Vi har plats till fabriker, kontor, forskningsanläggningar och jag höll på att säga rymdbaser, men då får jag nog på fan av någon miljömuppe.

Turism, kultur, sevärdheter, skola och äldrevård i all ära. Men politikerna måste lyfta på arslet och blicken från förvaltningens invanda rutiner och ägna sig åt mer, än att förvalta och vårda arvet. 

Arv är trevligt, men man kan inte leva på gamla vykort och minnen hur länge som helst.

Skapa liv i en utdöende stadskärna. Skapa bra förutsättningar för företag. Se till att folk inte bara kommer hit för att semestra eller pensionera sig utan också för att jobba, starta företag och leva sina liv.

Sätt fart på kommunen som så sakteliga tynar bort.

Skapa den där jäkla framtidstron!

I väntan på konstruktiva förslag och genomgripande förändringar får vi åttio plussare ta ansvar. Gympa loss lite på torget, så att inte centrum ligger helt öde. Om utvecklingen fortsätter får vi kanske införa entréavgift.

Det är ju inte varje dag man får se en spontan flashmob där hälften av deltagarna gympar med rullatorer och käppar medan andra hälften diskuterar provsvar och krämpor.

Eller kanske införa organiserad rusningstrafik där alla med käppar och rullatorer går Storgatan och torget fram och tillbaka i en timmes tid, om inte annat så för att sätta fart på politikerna.

Det lär i alla fall bli mer folk på torget än en vanlig fredag i september

Någon som undrar varför jag tänker bli spanjor på halvtid?

Visst klimatet, maten, kulturen, men också den svindlande känslan av att sitta på torget och inte automatiskt vara med i tio i topp bland de yngsta längre.

C Nils Mohlin 2026 09 18

 

 

 

Kulinarisk hybris

Det finns ett särskilt ögonblick av kulinarisk hybris som drabbar mig ibland. 

Det inträffar när jag står med sleven i högsta hugg, och känner mig som en amatörkock av rang. 

Grytan puttrar självsäkert, dofterna sprider sig genom huset och jag är övertygad om att en gastronomisk triumf är bara någon minut bort.

Då slår katastrofen till. Den där sista avgörande kryddan eller vad fan det är som saknas.

Inte salt och peppar. Nej, det är alltid något extremt specifikt. Spiskummin, rökt paprikapulver, koriander eller burken längst in på hyllan, vars innehåll med något oidentifierbart som pyser och skakar bara jag tar av locket. Övertygad om att allt står och faller med denna ingrediens, som just poppat upp som en dimfigur i mitt huvud, blir jag plötsligt tveksam.

Googlar på vad det är jag inte kan komma på, då jag är övertygad om att utan just den där ingrediensen som jag inte kommer på, så blir middagen ett katastrofalt fiasko.

Jag försöker intala mig själv att något annat, än det där jag inte kommer på, duger gott att fullända smaken med.

I desperationens timme blir jag mycket kreativ. 

Loppet nästan kört när jag pressar i lite mer vitlök.

När maten väl står på bordet börjar dissekeringen. Jag analyserar varje tugga. 

Smaken är platt, tycker jag. 

Mesig!

Saknar djup, komplexitet och den där magiska mustiga dimensionen, som bara den där kryddan eller ingrediensen jag inte kommer på hade kunnat tillföra.

Fascinerande att familj och gäster oftast äter med god aptit och säger att det är jättegott. ”Kan vi ta lite mer?”

Ni skulle bara ha smakat det med det där som jag inte kommer på vad det är för något. 

Fan vet om det ens finns?

Då hade ni förstått storheten.

Tufft att vara glad amatörkock. 

Oavsett ingredienser får jag önska er en trevlig onsdag.

 

C Nils Mohlin 2026 09 16

 

 

 

 

 

 

 

  

Halvspanjor

 Jag genomgår en radikal metamorfos när jag bestämt mig att till våren bli halvt utvandrad svensk och halvspanjor. Ingen plötslig omvändelse där jag gastar ”¡Olé”! Och kastar ut allt svenskt genom fönstret.

Nej, en mångårig smygande process, en mental och fysisk omprogrammering som tar några år, men plötsligt en dag vaknar man och inser att den svenska folksjälen har kapitulerat totalt för den iberiska livsstilen.

Det svenska tidskomplexet, där fem minuter tidigt är i tid och exakt tid är sent, raderas ur medvetandet. Spansksvensken utvecklar med tiden, likt spanjoren en elastisk relation till klockan. Att stämma träff runt sju betyder i praktiken att man börjar överväga att duscha framåt halv åtta. Dyker någon upp prick klockan sju väcker det omedelbart misstankar. Är personen svensk? Polis? Skatteverket? 

Mañana är inte en lat dödssynd, det är en livsfilosofi. Gör det i morgon om ens då. 

I Sverige skriver man aktiviteter i kalendern tre månader i förväg. I Spanien fixas stora kalas via några telefonsamtal eller högljudda samtal, kors och tvärs över gatan och en axelryckning.

Siestan mitt på dagen som ibland betraktas som ett tecken på lättja eller begynnande demens i Sverige är en konstitutionell rättighet i Spanien.

Efter några år försvarar man siestan med samma glöd som man försvarar demokrati och yttrandefrihet.

Spanska definitionen av en kort promenad skiljer sig från den svenska som kanske är på tjugo minuter. I Spanien lutar det mer åt några timmar, ett par tapasbarer och att man träffar ett dussin personer som känner en kusin, som någon annan kusin är kusin med.

Sitta på en bänk på torget tillsammans med lokala gubbar med hudfärg som grillad kotlett och betraktar livet som passerar är välgörande för kropp och själ.

Man tittar på folk och folk tittar tillbaka. Efter ett tag blir man själv expert och recenserar förbipasserande med ett höjt ögonbryn.

Señor Nils. Smaka på det. Spanjorerna har problem med att uttala Nils, så oftast blir det Señor Nitt. Inte Nit! Nitt! 

Inga dumma sueco skämt heller, trots att det finns gott om dem, de är reserverade för vilsna svenska turister i sandaler, strumpor och illröd solbränna.

Ett lagom liv när jag skall försöka börja bli ordentlig vid snart 83 års ålder.

 

C Nils Mohlin (Señor Nitt) 2026 09 13

 

                                                                         

 

 

 

Vad händer med Simrishamn?

 Är våra politiker så upptagna av att förvalta dagens situation att de har glömt att forma morgondagens?

När valrörelsen drar i gång fylls Storgatan och torget av partiers tält, broschyrer och kaffe. Allt skall se trevligt och välkomnande ut. Men låt oss var ärliga.

Fika och småprat räddar inte Simrishamn.

Jag ser få politiker som vågar tala klarspråk om kommunens utmaningar. Än färre presenterar modiga och genomgripande idéer om hur Simrishamn och Österlen skall utvecklas i framtiden.

Det är företagarna som driver förändring och tar initiativ. De gör det för att de måste.

Deras verksamheter och arbetstillfällen står på spel. Men ansvaret för kommunens framtid kan inte vila på deras axlar ensamt.

Var finns de politiker som tror på utveckling?

Var finns visionerna, drivkraften och modet att fatta beslut som gör skillnad?

Eller har bekvämligheten tagit över? Är det enklare att låta allt fortsätta som vanligt och hoppas att problemen löser sig själva?

Simrishamn behöver mer än förvaltare. Vi behöver ledare!

Ni som vill bli förtroendevalda måste använda de forum som finns. Ta debatten. Formulera tydliga mål. Presentera konkreta förslag. Visa vart ni vill föra kommunen.

Kultur, turism och sevärdheter är viktiga tillgångar. Men det räcker inte för att skapa framtidstro, nya arbetstillfällen och långsiktig utveckling.

Väljarna förtjänar politiker som visar handlingskraft och som är beredda att kämpa för kommunens framtid. Eller är politiska kämpar utdöda?

Lyft blicken! Lyft debatten! Lyft Simrishamn!

C Nils Mohlin 2026 09 11

Valrörelse 2026

 En valrörelse som borde ha handlat om Sveriges framtid har i stället präglats av skitprat, smutskastning och en närmast total brist på visioner.

Socialdemokraterna har, stärkta av opinionsvindar som länge blåst i deras riktning, alltför ofta lutat sig tillbaka när ledarskap och politisk riktning hade behövts som mest. När så mycket står på spel kan man inte leva på gamla meriter. Var tog idealisterna vägen?

Ulf Kristersson har med hånflinet på läpparna rest land och rike runt för att försvara Tidösamarbetet och övertyga väljarna om dess förträfflighet. Men frågan är om han lyckas övertyga någon utanför den redan frälsta kretsen. Om väljarna fäller domen i valurnorna kan även det egna partiet komma att ställa sig frågan om hans tid vid rodret är över.

Simona Mohamsson har kämpat enträget för att hålla Liberalerna ovanför avgrunden. Om det räcker återstår att se, men få kan anklaga henne för att ha gett upp, även om hon slagits för en högerextremistisk regering.

Ebba Busch har, som så många gånger tidigare, sett till att ingen kunnat undgå hennes närvaro. Oavsett vad man tycker om budskapet råder det knappast någon brist på synlighet.

Centerpartiet står inför ett vägval. Men tar förhoppningsvis rygg på Socialdemokraterna och tillsammans med miljöpartiet försöker de bilda en duglig regering. Vänsterpartiets roll i det hela lär bli den svåra knäckfrågan. Politikens verklighet är sällan så enkel som dess slagord.

För min del överskuggas allt av en enda fråga. Stoppa Sverigedemokraterna, högerextremismen och att Sverige leds vidare på den väg Tidösamarbetet stakat ut.

C Nils Mohlin 2026 09 10