Varje höst är det dags. Influensan och covid står på tur, och vi åttio plussare är som vanligt först i kön. Riskgrupp säger dom.
Kön rör sig i ett ljud som bara en samling rullatorer kan åstadkomma. Det gnisslar, det knirrar och det skramlar, var och en i sin egen takt, som en orkester där ingen har sett noterna. Vid borden på andra sidan går det betydligt bättre i takten. Armar sticks från vänster och från höger, jämnt och metodiskt, nästan som på ett löpande band. Själv hinner jag knappt hitta rätt ärm innan det är över.
"Ett plåster, kavla ner ärmen, och varsågod." Det är hela ceremonin. Inga tal, ingen tårta, inte ens ett litet diplom för alla jäkla sprutor jag serverats efter inträdet i mogen ålder. Sedan kommer ordern: sitt i fem minuter, så att ni inte drattar på arslet när ni linkar hem.
Så vi sitter där på rad, med nystuckna armar och rynkade pannor, och försöker vänta ut våra fem minuter, så att vi inte ska dratta på ändan. Ingen säger något, alla tänker, verkar det som, om än på olika saker. Men trots en rejäl bondförkylning, så har jag klarat mig från både influensan och covid. Då ska väl inte lite nya äventyr kunna fälla mig.
Hem till väntande Zuri efter att med ett Jack Nicholson leende och misstänksamma blickar trotsat fem minuters ordern med minst två minuter.
Berättar naturligtvis för Zuri, som nyligen fått valpsprutor, rabiesspruta och eget pass inför vår Spanienflytt i januari. Hon tycks visa största förståelse och försöker på något sätt tala om att hon i vart fall fick en rejäl bit godis efter sina sprutor och inte behövde sitta still i fem minuter, vilket i och för sig hade varit omöjligt för en då tremånaders turbovalp.







