Att flytta permanent till Los Alcázares i Spanien för gott är egentligen ett väldigt enkelt beslut.
Det är ungefär som att välja mellan 21 gradigt solsken och blåsig snöslaskig vinter i januari.
Sedan kommer de svåra besluten. Det verkliga dilemmat är att avgöra vilka av hemmets många livsnödvändiga föremål som faktiskt är livsnödvändiga. När man står mitt i Simrishamnsbostaden och tycker att allt för mycket verkar livsnödvändigt. Särskilt sådant som man inte använt de sista åren.
Datorerna är självskrivna. Jag måste ju dokumentera den nya tillvaron och stilla den alltid pockande skrivklådan. Ritblock får också följa med, eftersom lusten att teckna vaknar till liv allt som oftast.
Hur många böcker behöver en människa egentligen. Förmodligen betydligt färre än vad jag tror och vad begränsat antal kubikmeterflyttlass tillåter. Detsamma gäller tavlor, prydnadssaker, kläder och den där favoritfåtöljen som är så perfekt insutten att den närmast kan betraktas som en kroppsdel.
Lyckligtvis går det transporter till Spanien nästan lika ofta som det går bussar eller tåg mellan Simrishamn och Malmö. Förr eller senare kommer därför både fåtöljen och en del av resterande bohag att hitta vägen söderut.
Första året blir det mest Zuri och jag som håller ställningarna i Los Alcázares. Min fru kommer ner när arbete och ledighet tillåter, tills den dag även hon blir pensionär och kan ansluta på heltid.
Under tiden får Zuri och jag klara oss själva. Visst kommer vi sakna fru och matte jättemycket, men får kompensera det genom daglig kontakt via facetime.
Vi skall investera i en trehjulig elcykel, som levereras dagen efter vi kommit fram i januari. Den kommer att få arbeta intensivt på våra upptäcktsfärder i staden.
Los Alcázares är en plats där man känner historiens vingslag. Morerna passerade redan på 700 talet och lämnade efter sig både stadens namn och historia. Sedan dess har generationer satt sina spår.
Resultatet är en blandning av gammalt och nytt där traditionella byggnader samsas med nya kvarter och där stora underbara muralmålningar dyker upp oväntat runt ett gathörn. Det är som om staden vägrat bli tråkig. Den sjuder av liv och positivitet. Alltid något nytt som händer.
Sedan har vi stranden vid Mar Menor. Den är så lång att vi hinner fundera över både livets mening och vad vi skall äta till middag innan vi når slutet av strandpromenaden.
Festivalerna ser vi också fram emot. Spanjorerna har nämligen förstått något som vi nordbor gärna glömmer. Allting blir roligare om man lägger till musik, dans, fina kläder, lite mat och ett torg fullt av glada människor.
När energin tryter kan vi slå oss ner på en servering, beställa en tostada med tomat och vitlök, ta en kopp kaffe eller en öl och studera folklivet.
Zuri kommer att uppskatta dessa pauser lika mycket som jag. Skillnaden är att hon får sin servering först. På många spanska caféer kommer det nämligen fram en skål med vatten till hunden innan människorna ens hunnit bestämma sig för vad de ska beställa. Det säger en del om landets prioriteringar.
Spanjorerna har en avslappad inställning till hundar. De är välkomna på många platser, där hundar i Sverige är totalförbjudna och får vänta utanför.
För Zuri innebär det större frihet och för mig mindre logistiska problem.
Det är kanske just det som är kärnan i projektet – spanjorernas avslappnade inställning i tillvaron.
Livet blir så mycket enklare, lugnare mer lättsamt, varmare och soligare tillsammans med en hund, en elcykel och en favoritfåtölj som långsamt men säkert är på väg mot sitt nya liv vid Medelhavet.
C Nils Mohlin 2026 10 05
