Influenser

 Influensers – har förmodligen alltid funnits, men i dess nuvarande utformning är det ett relativt nytt fenomen.

Influensers är precis som vi andra. Av kött och blod, med dåliga respektive bra dagar.

Skillnaden är bara att deras dåliga dag är fotogenisk och sker i perfekt ljus där deras vardag ser ut som en reklamkampanj.

”Vill bara visa verkligheten”, sägs med botox stinna läpprörelser.

Verklighet skapad med skönhetsingrepp, sponsorer och filter, för att bara vara sig själv.

Imponerande hur lite som krävs för framgång. En förbättrad version av sig själv – med schysst och till absurdum fixat utseende, snyggt boende, hyfsat ljus och resten ordnar sig själv med flinka fingrar och rapp käft.

Reklam – skall knappt märkas. Det bara dyker upp.

Så tryggt att man hela tiden kan utvecklas som människa bara genom att byta tandkräm eller vad influenserna förordar.

Ungefär som gamla tiders tandkrämsreklam med bländvitt Colgate leende på annonspelaren eller i reklamsnutten innan filmen började på biografen.

Äkta?

Äkta nog för att få likes och följare.

Imponerande affärsidé – kanske en generationsfråga.

I vart fall tills en äldre herre, ungefär i min ålder, dök upp på Instagram. Som fullfjädrad influenser utan botoxläppar, men med massor av följare gör han reklam för herrkläder.

 

C Nils Mohlin 26 07 03

Sociala media

 Sociala medier på gott och ont.

Finns det något bra med sociala medier? Säkert för många genom att 

hålla kontakt med riktiga vänner och använda det på rätt sätt.

De har gett oss möjligheten att dela våra liv. I en del begränsade fall, de

 delar av våra liv som inte är våra liv.

Aldrig tidigare har människan varit så genuin – på ett så noggrant 

redigerat sätt.

Vi lever i en tid där måltider inte längre äts. De dokumenteras. Helst ska 

de innehålla en massa hälsosamheter. 

Smakar det gott? Ingen vet. Viktigast är att det ser ut som om det vore 

delikat.

I många av texterna. Små visdomsord som alltid dyker upp tillsammans 

med en bild på någon som tittar bort mot horisonten.

“Lev i nuet.” Postas ibland efter att en person tagit massor av bilder, valt 

ut en, redigerat den i ett antal appar och skrivit om texten lika många 

gånger.

Men nuet, det lever vi verkligen i.

Sociala medier är också en plats där vi alla är lika – fast vissa är lite mer

 lika än andra. 

Det finns alltid någon som tränar mer, äter nyttigare, reser längre och är 

“så tacksam för livet” på ett sätt som känns misstänkt välplanerat.

Och om någon skriver “Jag känner mig så trött, glåmig och ful idag” vet 

man att det innebär. ”O nej du ser så strålande vacker ut!”

Den moderna människan på sociala media mäter inte längre sin 

självkänsla i prestationer, relationer eller inre frid. Nej, nej. Vi har något 

mycket mer pålitligt - likes i form av hjärtan.

Ju fler små röda hjärtan, desto mer värdefullt liv. Tror enstaka som 

missuppfattat andemeningen med sociala media.

Och skulle hjärtana utebli? Då inträder existensen i ett kritiskt läge. Man 

börjar analysera.

Vid det här laget har många blivit sina egna PR-konsulter. Varje inlägg 

är ett pressmeddelande från hjärnkontoret. “Här ser ni mig, spontant 

lycklig, helt utan påverkan av att jag vet exakt hur jag ser ut i den här 

vinkeln.”

Och det mest fascinerande är att många verkar går på det. 

För någonstans vet vi att mycket är filtrerat. 

Så vi gör det enda rimliga. Vi lägger upp något nytt. Något lite snyggare, 

lite gladare, lite mer beundransvärt.

Bara för att existera

Långt ifrån alla, men ett fåtal fungerar ungefär så på sociala medier. 

Lagom är bäst!

Och jäkligt kul i alla de fall det enbart handlar om en vettig kontakt med 

vänner och Facebook kompisar.

C Nils Mohlin 2026 07 02

 

 

 

Fjärrkontroll

 Fjärrkontroller är ett av hemmets mest mystiska föremål. Absolut 

nödvändig – och samtidigt aldrig där de borde vara.

De börjar sitt liv som stolt symbol för kontroll. Med en enkel 

knapptryckning kan man styra hela världar, byta kanal, höja volymen, 

pausa livet. Man sitter där i soffan och känner sig som en slags 

vardaglig härskare över elektroniken. Tills det ögonblick då 

fjärrkontrollen försvinner.

Samma sak med fjärrkontrollen vi har till luftkonditioneringen i Spanien.

De försvinner. Inte ibland. Alltid.

Det märkliga är att fjärrkontroller försvinner aldrig långt bort. De 

försvinner bara… precis utom räckhåll. De är inte borta i geografisk 

mening, utan i en slags existentiell dimma mellan soffkuddar, sängkläder

 och verklighet.

Sökandet börjar rationellt, “Jag lade dem här nyss.” Sedan eskalerar det 

snabbt: “De kan inte bara försvinna.”

Man lyfter på kuddar och vänder ut och in på det mesta.

När man till slut hittar dem – vilket alltid sker på den mest osannolika 

platsen, till exempel i köket eller under något man redan lyft på. 

Eller som i sovrummet. Min fru har för vana att låta kontrollen ligga kvar 

i sängen, vilket innebär att bästa stället att leta är under sängen. – 

Sedan uppstår nästa problem, den funkar inte.

Man trycker. Inget händer. Man trycker hårdare. Fortfarande inget. Till 

slut börjar man trycka med en övertygelse om att problemet är 

psykologiskt, som om fjärrkontrollen behöver tydligare kommunikation.

Det är då eventuellt batteribyte kommer in i bilden. Ett projekt som 

börjar med hopp och oftast slutar med att de plötsligt fungerar igen – 

utan att man gjort något särskilt – accepterar utan att ifrågasätta. 

Man har nämligen lärt sig att relationen till en fjärrkontroll bygger på 

ömsesidig respekt.

Och så sitter man där igen, i soffan eller ligger i sängen med full kontroll.

Åtminstone tills de försvinner nästa gång.

C Nils Mohlin 26 07 01

https://nilsmohlin.blogspot.com

 

 

 

Skriva kåserier

 Start på juli med lite svalare väder och själv jobbar jag med ett manus. Vänder och vrider på ord och meningar.

Petig? - Jovisst är det så. 

En komisk poäng kan lätt falla platt till marken om den inte placeras exakt där den skall vara.

Skriva kåserier är roligt. Låta fantasin flöda. Se vad som händer.

Som när jag står i köket och skall försöka överträffa mig själv.

Ungefär så går det till.

 

Nils Mohlin 26 07 01

Äldre herrar

 

 Vi arbetar på en bok – vass, varm och vi har vansinnigt rolig.

Tillsammans med Gert Jönsson jobbar jag på en kåserisamling om äldre herrars ”vardagliga” liv – där det mesta går snett, men inget går egentligen över styr.

Bekymrade anhöriga oroar sig i onödan, socialtanter lägger sig i – men herrarna klarar sig ändå. Oftast.

Gert fångar kaoset i sina illustrationer. Jag sätter ord på det.
Resultatet? En bok lagom till jul – lika bra att sträckläsa som att dosera i små portioner.

Kanske också den enda guide du behöver för att förstå varför äldre herrar gör precis som de vill.

Nu vet ni.

C Nils Mohlin 2026-06-26

Gränsbevakarna Spanien

 Säkerhetskontrollen på Kastrup var helt bekymmersfri när vi flög ner till Spanien. Jag behövde inte ens öppna väskan och plocka fram laptoppen. Vinkades, för första gången, genom nästan som en betydelsefull VIP.

Vid flyget från Alicante sågs jag med andra ögon och betraktades som fullfjädrad mafioso och plockades bestämt och handfast åt sidan.

Min lätta packning, då vi har allt vi behöver nere i Spanien, innehöll en laptop, ett par anteckningsblock, en bok, ett klädombyte och toalettartiklar.

När de stadiga pojkarna omringade och tog mig till sidan dök Al Pacinos replik från gangsterfilmen Scarface upp i huvudet på mig.

"You need people like me so you can point your fuckin' fingers and say, 'That's the bad guy'."

Mitt bälte tog de direkt och sedan blev det visitation med armar utåt sträck och hela baletten. Mina skor var tydligen superintressanta. Visst de ser säkert ut som om de innehåller både sprängmedel och droger. 

Väskan vändes ut och in och undersöktes som om den innehöll årets grövsta klipp. Prov togs med små stickor och något som liknade lackmuspapper som sedan stacks in i en apparat. Apparaten grina hånfullt med grönt ljus mot tullare och gränspolis, som trott sig fångat nutidens värste Don Corleone.

Efter ytterligare visitation släpptes jag till slut genom nålsögat och tyckte mig nästan ana en glimt av besvikelse i nitiska tjänstemäns ögon.

Med ett grepp om byxlinningen, så att brallorna inte skulle åka till golvet, skyndade vi vidare mot gaten, där jag fick en chans att sätta tillbaka bältet.

Nu har vi en härlig torsdag att ta hand.

Hälsningar från mafioson i Simrishamn.

 

C Nils Mohlin 2026 06 25

 

 

Det skall iså fall vara havregrynsgröten

 Tillbaka i Simrishamn och det ”svala” sommarvädret.

I Los Alcázares är det 37 grader idag och i solen en bit över de 40.

Lagom att komma hem och svalka oss ett par månader tills temperaturen i Spanien blir mer hanterbar i mitten av september.

Kylskåpet laddat och första tallriken havregrynsgröt är intagen. Så de så.

Allt nästan som vanligt i lilla Simrishamn. Turistinvasionen har börjat och striden om parkeringsplatser har börjat. På pin jäkelskap flyttar jag inte vår bil utan tar fatscootern till handlaren.

Hade på tungan att säga till handlaren, ”du är dubbelt så dyr som de jag handlat hos de senaste sex veckorna och du har ingen gazpacho värd namnet”.

Jag höll käften, annars hade de väl trott att jag fått solsting eller på annat sätt blivit rubbad i huvudet.

Jo jag saknar vår fantastiska balkong i Los Alcázares. Dra från skjutdörrarna på morgonen och inta frukosten medan solen sakteliga stiger över horisonten, eller pation för sena kvällstimmar.

Fördelarna med att komma hem? Det skall väl iså fall vara havregrynsgröten och kanske svalka sig lite.

Sedan har vi ju valet i september och det gäller se till så att den korrupte fifflaren Ulf Kristersson blir utsparkad, även om det ser ut som om han själv lyckas ordna med det. Gamla moderater svär ve och förbannelse över stolpskottet till statsminister. Men de har sig själv att skylla. Kristersson hade skit i bagaget redan innan han tillträdde som partiledare och statsminister.

Efter den 13 september behöver vi inte skämmas över honom längre.

Nu tar vi hand om en förträfflig onsdag och varför inte i lite mañana takt. 🇪🇸 🇸🇪

 

C Nils Mohlin 2026 06 24