Evolution

 Homo sapiens – den moderna människan – uppstod för mycket länge sedan.

Sedan dess har evolutionen, med ett och annat DNA-spår från neandertalare i arvsmassan, förädlat oss till Homo sapiens mobilis – eller möjligen Homo sapiens telephonulum.

En människoliknande varelse med mobiltelefonen fastväxt i handen.

 

I dag kan vi glömma självrespekt, plånbok, nycklar och det mesta annat, men inte mobilen.

Den evolutionärt formade människan har fått märkliga reflexer, så snart väntan uppstår åker mobilen fram – i kön, i väntrummet, i hissen, på hållplatsen, på bussen och på tåget.

Att vara ensam med sina egna tankar, utan mobilen inom räckhåll, gör Homo sapiens nervös.

Mobilen har också gjort oss till fotografer. Framtidens historiker kommer kanske att tro att 2000-talets största frågor handlade om selfies och elegant arrangerade maträtter.

För något tiotal år sedan såg folk tv-program tillsammans. Nu kan fyra personer sitta i samma soffa och stirra på varsin skärm.

Vi är beroende av våra mobiler. De väcker oss på morgonen, visar vägen när vi har gått vilse, talar om vädret och vad som händer i världen och påminner oss om sådant vi annars skulle ha glömt.

Problemet är att mobilen verkar ta kommandot över vissa av oss Homo sapiens. Ett litet pip eller en signal kräver omedelbar uppmärksamhet och kan avbryta nästan vilket socialt umgänge som helst utanför sociala medier.

Vi ska kanske inte skylla på evolutionen, utan snarare på människans svaghet inför ny teknik.

 

Utan pip och signaler är det nu dags för kaffe, och jag önskar er en förträfflig fredag. ☕

 

© Nils Mohlin, 2026-07-10

Tekniken och vår vardag

 Tekniken lär vara till för att förenkla vår vardag.

Det är kanske just det som är paradoxen, varje tekniskt framsteg gör något enklare, men samtidigt fyller vi den frigjorda tiden med ännu fler små måsten.

Förr fick vi gå till banken för att betala räkningar, stå i kö på posten och leta i telefonkatalogen efter telefonnummer.

Idag – några få tryck på mobilen oavsett vad det gäller.

Tekniken sägs spara tid, ändå verkar alla ha mer brått än någonsin.

Problemet är att den tid vi sparar försvinner i nya aktiviteter.

Vi läser nyheter, svarar på meddelanden och mejl, kollar vädret och checkar av sociala medier.

Hemmet har blivit smartare. Lampor kan tändas med rösten, även om vi inte har några sådana. Dammsugare sköter sig själva. Kylskåp, spisar och andra enheter kan kopplas upp mot internet.

Tekniken förändrar vardagen och har gjort många saker enklare, snabbare och mer tillgängliga.

Det är fascinerande hur snabbt vi människor anpassar oss.

Föräldragenerationen, som föddes under de första åren av förra seklet, fick uppleva hur flyget och bilen förändrade världen. Det måste ha känts enormt även då.

Men på tvåtusentalet har utvecklingen växlat upp på ett sätt som är svårt att riktigt ta in. Det som nyss kändes omöjligt hinner knappt bli imponerande innan det redan räknas som självklart.

 

Men kaffet däremot tillagar jag på gammalt hederligt vis, utan knapptryckningar och utan något jäkla lösenord.

Nu tar vi hand om torsdagen. Kopp på er!

 

C Nils Mohlin 2026 07 09

 

Lösenord

 Är lösenord vår tids moderna självtest?

Förr bedömdes människor efter vett och etikett. Hur de uppförde sig i olika sammanhang. Vid middagsbordet, ta av sig mössan inomhus och så vidare. Tyvärr omodernt anser yngre generationer.

I dag bedöms vi av rutor som kräver minst en versal, en siffra och ett specialtecken.

Lösenord som lyckas få en människa att känna sig underkänd på en webbplats.

I en känsla av att känna oss som säkra, organiserad och tekniskt kompetenta skapar vi lösenord som xxxxxxxx och känner oss väldigt professionella.

Tre veckor senare grinar ”Glömt lösenordet” hånfullt mot oss.

Lösenordshantering är vår moderna test av självkänsla, tålamod och humörsbehärskning.

Guskelov så har alla enheter blivit så moderna att idag räcker det med fingeravtryck eller ansiktsigenkänning.

Till man skaffar en ny enhet och med kniven på strupen skall skriva in det där lösenordet man skapa för fem, sex år sedan.

Löser sig genom att skapa ett nytt och med en massa koder och annat trams verifiera att jag är just jag.

Nu tar vi hand om en förtjusande onsdag.

 

C Nils Mohlin 2026 07 08

 

Väder som samtalsämne

 Det finns samtalsämne som förenar människor i Sverige, men inget så snabbt och effektivt som vädret.

Man kan stå bredvid en total främling när ett regnmoln seglar upp på himlen och öppnar kommunikationen.

”Det ser ut att bli regn”, som ett behov att rapportera det uppenbara.

Det märkliga är att den typen av samtal aldrig innehåller ny information. Den andra personen står bredvid och ser samma regnmoln.

 

Om det är unikt för Sverige, vill jag låta vara osagt, men vädret har en speciell samtalsstatus. Vi talar inte om det som något som bara händer. Vi talar om det som någon vi har en nära relation till och som totalt saknar omdöme.

På vintern klagar vi över kyla, halka och mörker. 

På sommaren klagar vi över värme, sol och insekter.

Vårt idealväder verkar vara runt 12, 13 grader, lite vind och molnigt.

Trots klagande är vädret ett genialt samtalsämne i Sverige. Det är riskfritt och demokratiskt och alla påverkas av det.

Ingen behöver försvara sina åsikter.

Kanske är det därför vi fortsätter att prata väder, inte för att det är speciellt spännande, men en pålitlig vän i sociala nödsituationer.

 

Kan tänka mig att även engelsmännen ofta inleder samtal med ”The weather is nice today” när regnet står som spö i backen.

Mina erfarenheter från Spanien är att väder diskuteras inte värst mycket. Men där kommer de kulturella skillnaderna in. Spanjorerna pratar om allt mellan himmel och jord oavsett om man känner varandra eller ej.

Vädersnacket är förmodligen lite relaterat till svenskens stelhet inför okända situationer.

 

C Nils Mohlin 2026 07 07

 

 

 

 

Influenser

 Influensers – har förmodligen alltid funnits, men i dess nuvarande utformning är det ett relativt nytt fenomen.

Influensers är precis som vi andra. Av kött och blod, med dåliga respektive bra dagar.

Skillnaden är bara att deras dåliga dag är fotogenisk och sker i perfekt ljus där deras vardag ser ut som en reklamkampanj.

”Vill bara visa verkligheten”, sägs med botox stinna läpprörelser.

Verklighet skapad med skönhetsingrepp, sponsorer och filter, för att bara vara sig själv.

Imponerande hur lite som krävs för framgång. En förbättrad version av sig själv – med schysst och till absurdum fixat utseende, snyggt boende, hyfsat ljus och resten ordnar sig själv med flinka fingrar och rapp käft.

Reklam – skall knappt märkas. Det bara dyker upp.

Så tryggt att man hela tiden kan utvecklas som människa bara genom att byta tandkräm eller vad influenserna förordar.

Ungefär som gamla tiders tandkrämsreklam med bländvitt Colgate leende på annonspelaren eller i reklamsnutten innan filmen började på biografen.

Äkta?

Äkta nog för att få likes och följare.

Imponerande affärsidé – kanske en generationsfråga.

I vart fall tills en äldre herre, ungefär i min ålder, dök upp på Instagram. Som fullfjädrad influenser utan botoxläppar, men med massor av följare gör han reklam för herrkläder.

 

C Nils Mohlin 26 07 03

Sociala media

 Sociala medier på gott och ont.

Finns det något bra med sociala medier? Säkert för många genom att 

hålla kontakt med riktiga vänner och använda det på rätt sätt.

De har gett oss möjligheten att dela våra liv. I en del begränsade fall, de

 delar av våra liv som inte är våra liv.

Aldrig tidigare har människan varit så genuin – på ett så noggrant 

redigerat sätt.

Vi lever i en tid där måltider inte längre äts. De dokumenteras. Helst ska 

de innehålla en massa hälsosamheter. 

Smakar det gott? Ingen vet. Viktigast är att det ser ut som om det vore 

delikat.

I många av texterna. Små visdomsord som alltid dyker upp tillsammans 

med en bild på någon som tittar bort mot horisonten.

“Lev i nuet.” Postas ibland efter att en person tagit massor av bilder, valt 

ut en, redigerat den i ett antal appar och skrivit om texten lika många 

gånger.

Men nuet, det lever vi verkligen i.

Sociala medier är också en plats där vi alla är lika – fast vissa är lite mer

 lika än andra. 

Det finns alltid någon som tränar mer, äter nyttigare, reser längre och är 

“så tacksam för livet” på ett sätt som känns misstänkt välplanerat.

Och om någon skriver “Jag känner mig så trött, glåmig och ful idag” vet 

man att det innebär. ”O nej du ser så strålande vacker ut!”

Den moderna människan på sociala media mäter inte längre sin 

självkänsla i prestationer, relationer eller inre frid. Nej, nej. Vi har något 

mycket mer pålitligt - likes i form av hjärtan.

Ju fler små röda hjärtan, desto mer värdefullt liv. Tror enstaka som 

missuppfattat andemeningen med sociala media.

Och skulle hjärtana utebli? Då inträder existensen i ett kritiskt läge. Man 

börjar analysera.

Vid det här laget har många blivit sina egna PR-konsulter. Varje inlägg 

är ett pressmeddelande från hjärnkontoret. “Här ser ni mig, spontant 

lycklig, helt utan påverkan av att jag vet exakt hur jag ser ut i den här 

vinkeln.”

Och det mest fascinerande är att många verkar går på det. 

För någonstans vet vi att mycket är filtrerat. 

Så vi gör det enda rimliga. Vi lägger upp något nytt. Något lite snyggare, 

lite gladare, lite mer beundransvärt.

Bara för att existera

Långt ifrån alla, men ett fåtal fungerar ungefär så på sociala medier. 

Lagom är bäst!

Och jäkligt kul i alla de fall det enbart handlar om en vettig kontakt med 

vänner och Facebook kompisar.

C Nils Mohlin 2026 07 02

 

 

 

Fjärrkontroll

 Fjärrkontroller är ett av hemmets mest mystiska föremål. Absolut 

nödvändig – och samtidigt aldrig där de borde vara.

De börjar sitt liv som stolt symbol för kontroll. Med en enkel 

knapptryckning kan man styra hela världar, byta kanal, höja volymen, 

pausa livet. Man sitter där i soffan och känner sig som en slags 

vardaglig härskare över elektroniken. Tills det ögonblick då 

fjärrkontrollen försvinner.

Samma sak med fjärrkontrollen vi har till luftkonditioneringen i Spanien.

De försvinner. Inte ibland. Alltid.

Det märkliga är att fjärrkontroller försvinner aldrig långt bort. De 

försvinner bara… precis utom räckhåll. De är inte borta i geografisk 

mening, utan i en slags existentiell dimma mellan soffkuddar, sängkläder

 och verklighet.

Sökandet börjar rationellt, “Jag lade dem här nyss.” Sedan eskalerar det 

snabbt: “De kan inte bara försvinna.”

Man lyfter på kuddar och vänder ut och in på det mesta.

När man till slut hittar dem – vilket alltid sker på den mest osannolika 

platsen, till exempel i köket eller under något man redan lyft på. 

Eller som i sovrummet. Min fru har för vana att låta kontrollen ligga kvar 

i sängen, vilket innebär att bästa stället att leta är under sängen. – 

Sedan uppstår nästa problem, den funkar inte.

Man trycker. Inget händer. Man trycker hårdare. Fortfarande inget. Till 

slut börjar man trycka med en övertygelse om att problemet är 

psykologiskt, som om fjärrkontrollen behöver tydligare kommunikation.

Det är då eventuellt batteribyte kommer in i bilden. Ett projekt som 

börjar med hopp och oftast slutar med att de plötsligt fungerar igen – 

utan att man gjort något särskilt – accepterar utan att ifrågasätta. 

Man har nämligen lärt sig att relationen till en fjärrkontroll bygger på 

ömsesidig respekt.

Och så sitter man där igen, i soffan eller ligger i sängen med full kontroll.

Åtminstone tills de försvinner nästa gång.

C Nils Mohlin 26 07 01

https://nilsmohlin.blogspot.com