Järlåsatrollet firar nyår

Nyårsafton i Järlåsa minus några grader och solen gnistrar mot mark och barrträd i vinterskrud. Goda vänner kommer på besök för traditionellt nyårsfirande och Järlåsatrollet undrar lite försynt om han och Bror Klumpeduns får vara med och fira in det nya året. ”Naturligtvis får ni det, men ni får kanske förvandla er lite så att ni inte skrämmer våra gäster.”

Våra gäster anländer punktligt och fem minuter senare knackar det och jag gläntar försiktigt på dörren för att se resultatet av trollens förvandlingsnummer. Den enda förändringen är att Klumpeduns har blivit mindre, så han är inte stort mer än 20 centimeter längre än Carl Gustavs halvmeter. Järlåsatrollet skyndar sig att förklara ”Det dumma trollet bredvid mig envisades med att han ville se ut som Humphrey Bogart, men han har ju varit död i många år. Så jag tänkte att då är det bättre att jag förminskar det där klumpiga trollet.” ”Okej, men ni får vänta här medan jag förklarar för våra gäster.”

”Ni har ju läst mina berättelser om Järlåsatrollet och hans bror, dom skall vara med och fira nyår ikväll.”

Ett roat leende från våra gäster, någon virrade på huvudet och jag anade gästernas tankar ”gubben har blivit tokig i huvudet”. Någon annan sa ”Nils du tål nog inte skumpan”. Då öppnade jag dörren och släppte in trollen, som sa hej svejs och slog sig ner på varsin stol. En dam svimmade med en elegans, som en operadiva skulle avundats. Alla andra satt förstummade med gapande munnar, men snart hade Järlåsatrollet mjukat upp stämningen med skämt som alla skrattade hejdlöst åt. Som genom ett under var Järlåsatrollet medelpunkten i kvällens fortsatta umgänge och ingen tycktes reflektera över att de umgicks med ett par troll. Vid tolvslaget gick vi alla ut för att titta på de raketer som sköts upp från skilda håll. Bror Klumpeduns hade gjort en egen raket av mitt gamla oljefat och innan vare sig jag eller Järlåsatrollet hann stoppa honom tände han på stubinen, Jag vrålade ”ta skydd”, men den exploderade inte. Nej den steg ungefär som en rymdraket med en eldsvans efter sig, sen såg vi den inte mer. Däremot kunde man på nyheterna höra om ett föremål som lagt sig i en omloppsbana runt jorden. Stormakterna förnekade all kännedom om föremålet och skyllde på varandra, tills den dag mitt gamla oljefat helt plötsligt ramlade ned i huvudet på den främste IS ledaren. Då plötsligt ville både USA och Ryssland ta åt sig äran.

Gott Nytt År vänner önskar

Järlåsatrollet Carl Gustav, Bror Klumpeduns och Jag

Gott NYTT ÅR

Ett riktigt GOTT NYTT ÅR önskar jag er alla

Julklappsbok

"Herr Svensson, Järlåsatrollet och andra gubbar" finns tillgänglig hos alla nätbokhandlare. Dels som fysisk bok och dels som E-bok.
Vill ni ha ett signerat ex så skicka ett mail till nils.mohlin@gmail.com
Kostnaden är då 145 kronor inkl. frakt

https://www.facebook.com/nilsmohlin/

Järlåsatrollet besöker banken

Järlåsatrollet hade planer inför julen, att med Bror Klumpeduns hjälp dela ut massor av julklappar till fattiga och behövande. Den ena långtradaren efter den andra levererade tonvis med leksaker, kläder, filtar, konserver, godis och mycket annat.

Banken knorrade skräckslaget, när Järlåsatrollet stegade in iklädd sin rosa höga hatt och nymålad svanstofs, för att betala alla varorna. Chocken över att se ett troll komma in med ett badkar på ena axeln och en jättesäck på den andra, fick kunder att huvudstupa fly, ja bankdirektören och ett par anställda också. Kvar stannade fru Svensson i den kassa, hon troget suttit i de senaste 25 åren. Det gick en del rykten om ett par troll, som var snälla och hjälpsamma. Det och mycket annat fick fru Svensson höra talas om av pratsamma kunder. ”Är det möjligtvis herr Järlåsatrollet som besöker oss”? Undrade en med tanke på situationen tämligen balanserad fru Svensson. ”Carl Gustav är namnet” påpekade Järlåsatrollet samtidigt som han lyfte på sin rosa hatt och bugade artigt. ”Jag skall betala lite räkningar” sa trollet och räckte fram en tjugo centimeter tjock bunta. ”De flesta av våra kunder betalar via internet och det tar en förfärlig tid att gå genom alla de räkningarna” sa en nu väldigt professionell fru Svensson. ”Hur mycket rör det sig om i pengar”? ”Tja runt en miljard kan jag tänka mig” sa Järlåsatrollet fundersamt. ”En miljard”? Stammade en nu något mindre professionell fru Svensson. Samtidigt stirrade hon på det gamla badkaret och säcken som trollet med en duns placerade på golvet. ”Men det är ju ryska rubel” protesterade fru Svensson vilt. ”Ja närmare bestämt nio miljarder ryska rubel, rubeln är ju knappt värd någonting alls”. I samma ögonblick öppnades dörren och Bror Klumpeduns tryckte in två säckar till, ja tryckte in, Klumpeduns var ju allt för stor för att kunna ta sig in i lokalen. Då svimmade fru Svensson.

Den flyende bankdirektören ringde polisen och påstod att ett rån pågick i banken. ”Hur många och kan du ge en snabb beskrivning av gärningsmännen”? Undrade polisen i larmcentralen. ”Ett troll”! ”Inte nu igen” tänkte polisen och tog sig för pannan. När Järlåsatrollet hörde sirenerna knäppte han med fingrarna och förvandlade sig till en prydligt klädd äldre herre, med svans och röd svanstofs. Poliserna störtade in med dragna vapen, precis när Järlåsatrollet gav fru Svensson ett glas vatten och diskret stoppade svansen innanför rocken. ”Var är rånaren” skrek insatschefen. ”Vilken rånare” undrade en nu betydligt mer sansad fru Svensson, ”han är i så fall den förste rånare som har med sig nio miljarder rubel till banken”. Poliserna stirrade på pengarna, som tog en stor andel av golvet i anspråk. ”Detta måste kontrolleras, så att inte pengarna kommer från brottslig verksamhet”. ”Ring Putte” sa Järlåsatrollet i den äldre mannens skepnad. ”Putte”? ”Ja han som bossar i Ryssland, Vladimir Putin har skänkt pengarna efter viss diplomatisk övertalning”.

Efter noggrann kontroll från skattemyndigheter, polis, utrikesdepartementet och så kallad tyst diplomati, så medgav Putin att han skänkt pengarna till en synnerligen storväxt herre med svans. Pengarna skulle användas till välgörande ändamål. Räkningarna blev betalda i rätt tid, tack vare en mycket hjälpsam fru Svensson.

Bankdirektören som efter händelsen blev en smula förvirrad, gick runt och mumlade troll, troll, troll och hamnade efter läkares inrådan på ett vilohem. Fru Svensson blev efter 25 års trogen tjänst utsedd till ny bankdirektör. Journalister skrev om troll, men det upphörde när fru Svensson med bestämdhet hävdade, förmodligen av ren lojalitet mot Järlåsatrollet, ”att något troll hade då inte hon sett”.

Nils Mohlin

© 2015

 

Järlåsatrollet och Donald Trump

Järlåsatrollet Carl Gustav är ett väldigt godhjärtat troll, som allt emellanåt förargas över orättvisor i samhället och som han uttrycker det ”vrickade politiker”. Bror Klumpeduns är bara ett genomsnällt troll, utan sin lillebrors förmåga att reflektera över saker och ting. Han gör i stort sett vad Järlåsatrollet säger åt honom att göra, även om ett och annat inte riktigt blir som tänkt var. Man kan ju fråga sig vad troll har för anledning att engagera sig i samhällsproblem och vad som sker på den politiska arenan. ”Det ingår i mina trolltyg att dra dumma politiker i öronen” säger Carl Gustav med bestämdhet när jag frågar honom. Jag erinrar mig att en och annan Sverigedemokrat, såväl som Putin har fått känna på hans trolltyg och med stigande bävan undrar jag vad han nu har i tankarna.

”Donald Trump, honom skall vi trumpa till och smisk i rumpan ska han ha” sa trollet med en övertygelse, som rimligen inte kunde ifrågasättas. ”Ställ nu inte bara till med nåt elände” i det närmaste bönade jag och tittade oroligt på det beslutsamma Järlåsatrollet. ”Ni ska väl för böveln inte studsa till USA och spöa upp Donald Trump”. ”Nä det mesta sköter jag från stora grottan, jag kan ju trolla”. Jo det hade jag ju sett ett och annat prov på.

På kvällen slog jag på CNN för att se om det fanns något om Donald Trump, jodå där stod han på ett direktsänt kampanjmöte och ondgjorde sig över färgade, muslimer, judar och en del till. Raljerade, svor och drog med sig skaror av åhörare med samma fördomsfulla åsikter. Precis som jag, beroende på intensiv avsky för personen ifråga och hans åsikter, skall byta kanal, så börjar han kvacka som en groda. Han harklar sig, gör en gest som ursäkt mot publiken och fortsätter kvacka. Sekunderna efter lyfter hans peruk och svävar omkring metern över huvudet, när han desperat börjar att jaga den så tappar han brallorna. När han vänder ryggen mot kameran ser man en grisknorr i rumpan på honom, som kameramannen med glädje zoomar in. Ytterligare halvminuten senare har Donald Trump förvandlats till den gris som han hela tiden varit, grymtar mot åhörarna och springer skamset ut. Efter att kameran följt Donald Trumps nesliga sorti, vänds den åter mot podiet och där står Järlåsatrollet och Klumpeduns vilt vinkande, för att sekunden efter bara försvinna. Då knackar det på dörren, det är Järlåsatrollet och Klumpeduns som glatt frågar ”har du något kaffe på gång”. Järlåsatrollet vrider om näsan på Klumpeduns och han krymper ett par meter, så att de båda kan komma in i vårt hus. ”Var det du Carl Gustav som förvandla Donald Trump till en gris”? ”Japp, jag funderade först på att förvandla honom till en groda, men hans kvackande lät så kaxigt, så han fick bli en gris istället”.

Tillsammans med trollen såg jag fortsättningen av programmet, där reportrar över hela världen undrande spekulerade över vad som hänt. Trump kom som Donald Trump och lämnade som en välgödd gris.

Nils Mohlin

©2015

Järlåsatrollet i tomtefunderingar

Julen står för dörren, vi har passerat andra advent, barnens förväntningar är svindlande och föräldrar börjar bli sönderstressade av samma barns förväntningar och tjat. Affärsmännen gnuggar händerna inför julens köprush, som förväntas bli större än någonsin.

En tidig morgon i veckan före tredje advent knackade Järlåsatrollet på vår dörr. Jag släppte in honom, satte fram en extra kopp kaffe och undrade vad det var som tyngde honom. Han såg onekligen en smula bekymrad ut, med slokande axlar, veck i pannan och mörk blick. ”Vad vet du om tomten” undrade Carl Gustav. ”Tja en fantasifigur, alla farsor smyger på givet klockslag ut från sina hem på julafton, klär ut sig till tomte, kommer tillbaka och frågar om det finns några snälla barn. Illusionen håller i sig tills en dag något av barnen säger, ah det är ju bara pappa som klätt ut sig”. ”Jo det där känner jag till, men finns det någon riktig tomte” sa trollet tvivlande, ”Kan du berätta mer”?

”Det jag vet är vad man kan läsa om i den gamla svenska folktron, där det berättas om troll, tomtar, vättar, häxor och en del andra varelser. Detta har ju med åren viftats bort som vidskepelse, men sedan dök ju du och Klumpeduns upp och en del av detta kom på skam”. Järlåsatrollet tittade länge på mig ungefär som om han begrundade vad jag just sagt. ”Det finns tomtar” sa trollet och fortsatte ”men inga snälla, vi hade en liten elak vätte, som kallade sig för tomte och bodde under ett träd ett hundratal meter från stora grottan. Jag blev irriterad på honom satte en lapp i rumpan på honom ÅTER AVSÄNDAREN sedan kastade Klumpeduns honom till den där låtsastomten i Rovaniemi i Finland”.

”Varför undrar du allt det här” frågade jag. ”Klumpeduns och jag skall bli snälla trolltomtar, vi ska ge julklappar till alla fattiga och behövande i hela Sverige och hinner vi, så tar vi resten av Norden också”. ”Ja det där är ju en väldigt fin tanke av er, men hur i all världen skall ni finansiera det hela”? ”Enkelt mindre behövande får dela med sig till riktigt behövande. Så Klumpeduns var på en rundtur och diskuterade på sitt övertygande sätt med banditerna som finansierar terrorbrott, så där fick vi in en förfärlig massa pengar, som istället går till välgörande ändamål. I förbifarten åkte han förbi Putin och klämde honom på nån miljard och någon oljemiljardär fick också lätta på börsen”.

”Jaha ni blir ett par riktiga Robin Hood tomtar”. ”Nä ett par riktiga trolltomtar”!

Nils Mohlin

©2015

 

Järlåsatrollets björnar

 

En tisdagsmorgon satt Järlåsatrollet på vårt altanräcke, bekvämt lutad mot husväggen, med en stor kopp Zoégas Skånerost bredvid sig och läste Dagens Nyheter. Förvisso höll han tidningen upp och ner, men återgav ändå ordagrant några rader ur en artikel som upprörde honom. ”En närgången björn som hälsat på alltför närgånget i ett tätbebyggt område i Dalby utanför Uppsala, har skjutits av skyddsjägare. Björnen, som sköts på måndagseftermiddagen, har också besökt andra orter i länet. – Den hade varit inne på gårdar i trakten och bedömdes vara farlig för människor, säger Christer Nordström, presstalesman vid Uppsalapolisen, till P4 Uppland.”

Järlåsatrollet såg för ovanlighetens skull riktigt arg ut. ”Varför skjuter människor djur?” Undrade han och slog med tidningen mot räcket. ”Jag skjuter inte några djur” sa jag som ett försök att blidka honom. ”Nä inte du, men många andra, så nu ska Klumpeduns och jag skydda björnarna”. ”Finns här fler” undrade jag med stigande nyfikenhet. ”O ja, här finns minst fyra till, en stor bamsing som vi kallar Klumpejöns, sedan en mamma Klumpelisa och två ungar, Lillklump och Storklump”. ”Oj det var inte illa, men var håller dom hus?” ”De bor i grottan tillsammans med Klumpeduns”. ”Men björnar kan vara farliga” invände jag. ”Inte dom inte, dom är lika klumpiga som Klumpeduns och ungefär lika korkade, därför har hela gänget fått namn med Klump i”.

I samma ögonblick ser jag Klumpeduns dyka upp i skogsbrynet och efter en hiskligt storvuxen björnhane, Klumpejöns förmoda jag och tätt efter Klumpelisa, Lillklump och Storklump. Järlåsatrollet Carl Gustav som sett på när jag dresserade Don Felipe, kommenderade SITT och ögonblickligen satte sig fyra björnar på rad, till och med Klumpeduns satte sig. ”Inte du ditt dumma troll, det gäller björnarna” sa en vilt gestikulerande Carl Gustav. Därefter visade Järlåsatrollet allt han lärt björnarna, ungefär samma saker som Don Felipe lärt sig. Sitt, ligg, hämta bollar, gå fint, räcka tass och så vidare. De skulle hälsa på mig och om än något motvilligt så hälsade jag i tur och ordning på dem och inte gjorde de vare sig mig eller Don Felipe något illa. Järlåsatrollet sa åt dem ”Gå hem” och alla björnarna lommade i väg mot grottan och efter följde Klumpeduns. ”Dumma troll, det gällde björnarna, inte dig, du skall fälla skog, mycket försiktigt”.

Nils Mohlin

© 2015

Järlåsatrollets slangbåge

 

Veckan efter det att Järlåsatrollet avslutat sina försök med att förbättra bror Klumpeduns förståndsgåvor förflöt livet i Järlåsaskogen tämligen normalt. Nåja normalt är väl kanske att ta i, men bror Klumpeduns hade nu återhämtat sig så pass att färgskiftningarna begränsade sig till rött, gult och grönt. Med en trafiksignals exakthet skiftade han nu från klart lysande rött, till gult för att därefter bli intensivt grön. Tidningar och radio rapporterade om allvarliga trafikstörningar mellan Uppsala/Strängnäs och Uppsala/Sala. Tågtrafiken som passerade Järlåsa slogs i det närmaste ut och järnvägsbommarna på vägen mot Ribbingebäck gick upp och ned ungefär med ett par vindrutetorkares hastighet. Järlåsatrollet Carl Gustav insåg att så där kunde det ju inte fortsätta och vred om näsan på sin bror Klumpeduns. Hör och häpna det hjälpte faktiskt med en näsomvridning, så numera är bror Klumpeduns mer åt det babyrosa hållet. Järlåsatrollet förklarade att med tiden skulle Klumpeduns se tämligen normal ut igen, ja så normal han nu kunde se ut.

Säga vad man vill men nog var Järlåsatrollet storslagen i många avseenden. Han hade efter att läst genom nationalencyklopedin en gång, memorerat innehållet i sin helhet och kunde allt från A till Ö. Han hade gu bevars läst Frankenstein, Doktor Jekyll och mister Hyde och en del andra böcker, som allt emellanåt inspirerade honom till diverse trollhyss. Bortsett från experimenten med sin bror så var han ju ett mycket snällt troll och experimenten förklarade han att de utfördes ju i all välmening.

Bror Klumpeduns och Järlåsatrollet spände en gammal wire mellan största trädet vid grottan och största trädet vid vår bostad. Jag virrade på huvudet och undrade vad dom skulle ha den till. ”För att snabbt ta oss mellan grottan och ert hus och så kan du och Don Felipe också använda er av den.” ”Jag kan inte gå på slak lina, dessutom är det fult och misspryder hela skogen, så den får ni plocka ner igen.” Järlåsatrollet blev lite besviken, men sedan sken han upp och sa ”Vi ska bara göra en sak innan vi tar ner den”. Fylld av undran, men med ett stänk av bävan stod Don Felipe och jag på altanen för att se vad som var i görningen. Efter en stund kom Järlåsatrollet springande med en enorm säck på raka armar säkerligen fem m3 stor och med ett innehåll som stank över hela Järlåsa, trots att säcken såg ut att vara väl försluten. Bror Klumpeduns stod redo vid wiren och spände den som en slangbåge med den gigantiska avfallssäcken placerad i centrum. Klumpeduns backade ända till Ribbingebäck, det knakade våldsamt, som högljudd protest från träden. Slutligen svischar wiren till och säcken med det illaluktande innehållet passerar ett hundratal meter över vårt hus.

På kvällsnyheterna meddelade en nyhetsuppläsare med ett något roat leende på läpparna, att drygt två ton svingödsel slagit ned som en projektil från himmeln i Sverigedemokraternas Stockholmskansli. Björn Söder aviserade två timmar senare att han lämnar uppdraget som andre vice talman med omedelbar verkan.

Wiren plockades ner och lugnet i Järlåsaskogen var för tillfället återställt. Trollbröderna la sin energi mer åt att samla ved och röja skog, än att hitta på trollhyss.

Nils Mohlin

©2015

Järlåsatrollet som vetenskapsman

 

Det har gått drygt 14 dagar sedan jag såg Järlåsatrollet och bror Klumpeduns. Carl Gustav hade inte varit synlig runt huset och hans bostad under vårt hus föreföll vara tom. Don Felipe sprang in under huset för att hälsa på Järlåsatrollet, men kom besviken ut igen utan att hitta sin svansprydde kompis. Med ett litet sting av sorg trodde jag bröderna lämnat Järlåsa, men å andra sidan tror jag knappast de skulle ge sig iväg utan att ta farväl. En tidig morgon beslöt jag mig för att besöka den stora grottan djupt inne i skogen för att se om trollbröderna möjligen hade bosatt sig där istället. Grottan var belägen dryga fyra kilometer in i skogen, där växtligheten var som snårigast och tätast. Det var samma grotta som Carl Gustav anordnat sitt fantastiska födelsedagskalas i och jag visste att bröderna var i grottan då och då. Problemet var att hitta dit, nu fanns ingen upplyst stig att följa, som Järlåsatrollet ordnat inför sitt kalas. Jag fick förlita mig på kompass, lokalsinne och Don Felipes spårsinne. Don Felipe gick stolt först, vädra lite med nosen emellanåt, revirmarkerande var tredje meter, så det tog oss ett par timmar innan vi var framme.

Don Felipe och jag gick in i grottan och kom fram till den stora sal där festligheterna ägt rum för snart ett år sedan. Överväldigad av förvåning, nästan lite skärrad tittade jag mig omkring alltmedan Don Felipe morrade och skällde. Grottan såg ut som ett stort laboratorium om än ett kaotiskt sådant, men överallt bubblade det, pös, rök och väste från olikfärgade vätskor. Det gamla badkaret som trollen en gång lagat en utsökt Janssons frestelse i, vibrerade, så att det inte kunde stå stilla utan for fram och tillbaka över golvet. Innehållet en giftgrön sörja stänkte än hit och än dit, så Don Felipe och jag gick på betryggande avstånd runt det hela fram till Järlåsatrollet. Iklädd en laboratorierock, som förmodligen en gång i tiden varit vit, men nu snarare påminde om ett färgspektrum. Dessutom bar han ett par enorma glasögon, jag förstod inte varför, för något fel på hans syn tror jag inte fanns. Vid närmare granskning så såg jag att glasen saknades, det var bara glasögonbågar han bar. Nåja trollet hade ju visat fåfängliga tendenser innan. På ett bord bredvid låg några böcker uppslagna, Mary Shelleys Frankenstein, Robert Louis Stevensons Doktor Jekyll och mister Hyde och Leonardo da Vincis anatomiska studier. På en gammal ekstock bredvid satt bror Klumpeduns, illröd, rödare än det rödaste jag någonsin sett.

Nu började jag bli riktigt orolig i synnerhet med tanke på den uppslagna litteraturen framför mig och undrade ”Va sjutton håller du på med Carl Gustav?” ”Min bror är rätt korkad och jag skall försöka få honom till att bli lite klokare.” ” Men snälla Carl Gustav du kan ju skada honom med det där rävgiftet du kokar samman, den stackaren är ju illande röd.” ”Ja vadå i går var han mörkblå.” ”Men tänk om han blir allvarligt sjuk.” ”Inte han inte, en gång drack han ett helt fat dieselolja, han sprutade eld som en kinesisk drake i fjorton dagar, men sjuk blev han inte."

Järlåsatrollet slutade efter lång övertalning sina experiment med bror Klumpeduns intellektuella förmågor. Om Bror Klumpeduns fick några men efter sin brors experiment, nej inga om man bortser från att en dag kunde han vara babyrosa för att nästa vara blå, röd eller grön. Klumpeduns själv tyckte det var häftigt, Carl Gustav hade ju faluröd svanstofs och sedan flöt livet i Järlåsaskogen på ungefär som om ingenting hade hänt.

Nils Mohlin

©2015

 

E bok

Nu finns ”Herr Svensson, Järlåsatrollet och andra gubbar” att ladda ner som E bok också för er som är intresserade av det alternativet.

Problem/Utmaning

 

Min fru har i samband med en konferens plockat bort ordet problem och ersatt det med utmaning.

Om vi nu bortser från olika fysiska problem, vilket detta inte skall handla om utan snarare alldagliga problem i arbete och vardag. Något vi alla ställs inför, synonymerna är många, svårighet, bekymmer, dilemma, trångmål, brydsamhet och så vidare. Alla är det ord med en negativ klang

Ordet problem kommer från grekiskans problema som betecknar det förelagda, en uppgift. Många använder det i betydelsen svårighet, medan det för andra innebär en utmaning. Problem är en uppstådd situation, som försvårar möjligheten att nå uppsatt mål. Vägen till målet är lösningen och lösningen hittar man genom att analysera problemet och begrunda alternativa möjligheter. Problemlösning är en komplex intellektuell funktion, en tankeprocess som man använder för att lösa problem. En utmaning med andra ord.

Nils Mohlin

©2015

Gubbabänk

Vet ni vad en gubbabänk är för något? Inte ljugarbänk, även om det säkerligen kan ljugas friskt på en gubbabänk också. Inte heller någon park- eller torg bänk. Nej gubbabänk är något som förstående affärsinnehavare har placerat utanför sina butiker. Butiker som företrädesvis har denna geniala bänk, vänder sig till våra fruar, den kvinnliga köpkretsen. Vid en tygaffär intill Kungens kurva i Stockholm har de till och med placerat ut kuddar, allt för gubbarnas välbefinnande. När jag var där med min fru sist, satt där redan två gubbar, men när de såg mig så gjorde de genast plats. ”Jaha din fru skall också handla”, snart så är diskussionerna igång om allt från sport, diverse krämpor till världsaktuella ting. En timme flyter snabbt iväg i trevligt sällskap, tills vi ses nästa gång på en annan gubbabänk.

Gud välsigne alla gubbabänkar

Nils Mohlin

©2015

En fantastisk hund

 

Det har skrivits oändligt med spaltkilometrar om vilket otroligt sällskap en hund kan vara. Don Felipe är inget undantag, vid sina fem månaders ålder är det som om vi varit kompisar hela livet. När jag som nu sitter och skriver, ligger han på sin dyna under skrivbordet, tittar upp på mig då och då ungefär som ”säg till när du är klar”. Tillsammans går vi och hämtar posten i lådan som sitter en trehundra meter från huset, vaksamt och förväntansfullt sätter han sig bredvid. Stolt tar han en reklamtidning i sin mun och med högburet huvud trippar han hem. Väl innanför dörren ger han mig tidningen, som är helt oskadd, inte ens så mycket som ett märke efter tänderna finns. Var dag klockan arton hämtar vi matte vid bussen tre kilometer bort. Dryga halvtimmen innan börjar Felipe ömsom knuffa till mig ömsom gå till dörren tills jag kvarten innan säger ”nu ska vi hämta matte”. Jag hinner knappt ta på mig jacka och skor förrän Felipe med några snabba skutt står vid bilens bakdörr och väntar.

När matte är hemkommen och flocken samlad finns inga gränser för Don Felipes glädje. Han får vad jag brukar kalla för ”valpfnatt” och rusar fram och tillbaka i bottenvåningen med sin käraste leksak i munnen. Rundar möbler med raketfart och i det närmaste flyger över trappsteg och andra hinder. När vi alla ätit och flyttat in i vardagsrummet är det dags för en stunds lek. Don Felipe fördelar rättvist och outtröttligt sin uppmärksamhet på oss båda, tills han efter någon timme lägger sig ner och sover. En runda i septembermörk kväll hör till innan vi skall gå till sängs och Felipe granskar vaksamt omgivningarna. Morrar och skäller till när han hör ljud från skogens vilda djur, som om han med det säger ”här är det jag som bestämmer”.

Don Felipe är en otroligt fantastisk hund.

Nils Mohlin

©2015

Don Felipe möter Järlåsatrollet och Klumpeduns

 

Don Felipe är en dvärgschnauzer ganska så exakt fem månader. Idag kan man tydligt lägga märke till de karaktäristiska dragen, klok, orädd, uthållig, läraktig, lugn och tillgiven. Dessutom vaktar han så väl i Järlåsa som i Los Alcázares. Visst busas det en del fortfarande och gränser testas, men alltid med en lekfull tillgivenhet. Ungefär som ”Jag ska bara kolla vad det är för något”.

Järlåsatrollet Carl Gustav och bror Klumpeduns blev stormförtjusta i honom från första början. Han sov lite väl mycket tyckte trollen, men idag så är han mer vaken och jagar faluröd svanstofs och hoppar på bror Klumpeduns mage. Biter sig fast i deras byxor och följer med på kortare turer in i skogen, ja det vill säga om jag eller Graciela följer med, helst båda.

Enda problemet som är värt att nämna är det där med vakthållningen. Järlåsatrollet lovade redan vid vårt första möte att vakta oss och huset och det är för honom en betydande uppgift. När han märkte att han fick konkurrens från en liten valp, så småtjurade trollet några dagar, men valpen charmade Carl Gustav med sin lekfullhet och numera vaktar dom på skift, Don Felipe på dagtid och Järlåsatrollet på nätterna. Don Felipe har vid detta lag revir markerat varenda tuva på vår tomt och för säkerhets skull även Carl Gustav och Bror Klumpeduns. Jag sa naturligtvis till Don Felipe ”att så där fick han inte göra”. Men trollen brydde sig inte utan såg det snarare som en hedersbetygelse, en sorts ingånget broderskap. Trollen har varit fullt sysselsatta med att samla ved inför väntande vinter.  Häromdagen kom bror Klumpeduns med en säkert 25 meter lång gran, dryga metern vid rotändan slängd över axeln, ungefär som vi kan slänga vår överrock. På betryggande avstånd trippade Don Felipe med en pinne i munnen fullt förvissad om att den var minst lika stor som Klumpeduns pinne. ”Ditt dumma troll, det skall vara björk” röt Järlåsatrollet. ”Jaha” sa Klumpeduns, gjorde helt om för att gå tillbaka in i skogen och välte ett tiotal andra träd när granstocken rotera som en propeller. Som ni kanske förstår så är Don Felipe alltid med på våra trollmöten numera och Järlåsatrollet bjöd honom på en skål med grankottsoppa. Don Felipe har aptit, men efter att smakat på grankottsoppan, så välte han ut den med tassen, tittade på Carl Gustav ungefär som ”vad är det för smörja du bjuder på”.

Numera är allt frid och fröjd i Järlåsaskogen, alla har sina uppgifter och alla är kompisar.

Nils Mohlin

©2015

 

 

Don Felipe på resa genom Europa

Vi har nyss kommit hem från vårt Los Alcázares. Tur och retur dryga sjuhundra mil med bil. Ibland tar vi färjan mellan Trelleborg och Travemünde och så gjorde vi denna gång. På nedresan med färjan satt vi i baren och kopplade av med en öl. Don Felipe då knappt tre och en halv månad, men med eget tjusigt pass, lekte med en boll. Några meter från oss satt en bastant tysk dam med ryggen mot oss. Naturligtvis rullade bollen in under damens stol och hamnade mellan hennes fötter. Don Felipe smög försiktigt under stolen och just som han skall ta bollen så ändrar den tyska damen sina fötter och stöter till bollen. En förnärmad Don Felipe ger upp sitt mest auktoritära valpskall och resultatet lät inte vänta på sig. En förskräckt dam lyfter, ja verkligen lyfter, dryga tio centimeter från stolen och hamnar med en ljudlig duns i stolen igen. Ingen skada skedd mer än att den lilla valpen skrämt slag på damen i fråga. Damen vänder sig om och spänner en mördande blick i mig, som denna gång faktiskt var helt oskyldig. Graciela hade köpt bollen och det var hon som rullade bollen till Don Felipe och lyckades placera den mellan damens fötter.

Don Felipe lämnade sina visitkort vid ett flertal rast uppehåll genom Tyskland, Frankrike och Spanien. Nästan så man fick intrycket av att han ville revirmarkera större delen av Europa. Det hela upprepades på returresan med tydlig myndig bestämdhet och då av en valp som var nästan månaden äldre.

Nåväl Don Felipe älskar att åka bil och sov sig genom större delen av resan, vilket innebar att energin var på topp när vi stannade vid något IBIS hotell för nattvila. Men med sin karaktäristiska dvärgschnauzermentalitet livfull, alert, lydig, vänlig, orädd och intelligent charmade han hotellpersonal och alla andra han mötte under resan, med undantag för den tyska damen.

I Spanien och Los Alcázares blev han den naturliga medelpunkten när vi träffade våra vänner där nere, dessutom fick han en massa hundkompisar.

Väl hemma igen lyfte han på benet och kisade på Klumpeduns, ungefär som han talade om att ”nu tar jag över igen”.

Nu har Don Felipe två ställen att vakta en stor skogstomt i Järlåsa och pation i Los Alcázares, så nog kan man säga att det är en upptagen herre.

 

Nils Mohlin

© september 2015

Ett farväl

En kär vän har berövats mig, en vän som har varit mig trogen under många år. Oavsett behandling, om jag har suttit på honom, halvlegat på honom eller slängt upp fötterna på honom. En vän som jag kunnat lita på i alla lägen. Av någon outgrundlig anledning så har min fru inte delat min förtjusning. Visst lite märkt av ålder, några skavanker här och där, men han åldrades med värdighet. Nu ligger min vän ute på backen och väntar på container som skall föra honom till soptippen.

Ja ni läste rätt soptippen och där skall min kära gamla Poäng fåtölj sluta sina dagar. Don Felippe och jag skruvade med sinnen tyngda av sorg isär denna gamla vän. Vi la ut honom på backen och jag stod stilla framför min gamle vän, Don Felipe kände stundens allvar och satte sig fint bredvid mig och tog farväl. När väl denna cermoni var avklarade satte Don Felipe tänderna i sittdynan och började dra den mot väntande container.

Nils Mohlin

©juli 2015

En fin man

Vid lilla huset på berget har vi på lagom avstånd grannar, trevliga fina människor, som det alltid är roligt att byta några ord med. Snett emot på andra sidan skogsvägen bor en äldre man som jag hälsat på några gånger. Han har precis som vi varit permanent boende här, men under ganska lång tid har han inte synts till.

I går kom han tillbaka med sin gamla bil och jag fick en lång pratstund med honom, han är 87 år, reslig och rakryggad med vitt hår. Han plågas av värk i stort sett hela kroppen efter långt och tungt yrkesliv. Men det var inte värken som gjorde honom så nedstämd, något jag omedelbart observerat i hans fårade ansikte. Efter en stund började han berätta för mig.

”Min fru och jag flyttade hit 1965, vi byggde allt själva, vi slet och gjorde fint, jag rullade upp flera ton matjord som min fru använde till att anlägga den finaste trädgård jag vet. Hon satte vackra blommor och buskar, som hon skött och ansat hela sitt liv. Numera kör jag bara hit för att se till hennes blommor, men det är svårt för mig.”

Är det din värk? Undrade jag, för då kan vi alltid hjälpas åt.

”Nej” sa han och skakade sakta på sitt åldrade huvud. Min fru har kommit in på ett äldreboende och känner inte igen mig mer. Vi har haft ett sådant fint liv tillsammans och detta är värsta som hänt mig. Jag har tappat livslusten!” Avslutade han med tårar i ögonen.

Naturligtvis sa jag till honom att han alltid var välkommen över till oss om han ville prata en stund eller bara ta en kopp kaffe. Han tackade, vände sig om och gick sakta, med tunga steg upp till trädgården vid sitt och hustruns hus på andra sidan vägen.

Nils Mohlin

© 22 maj 2015

Mårten Wedebrand har recenserat "Herr Svensson, Järlåsatrollet och andra gubbar"

söndag 17 maj 2015

Herr Svensson, Järlåsatrollet och andra gubbar - Nils Mohlin

Jag har svårt att sätta ord på känslan jag får då jag läser Nils Mohlins nya kåserisamling. Jag känner att den är trevlig, men kan man kalla en bok trevlig utan att folk tror man menar det lite överslätande. För det är verkligen inte så jag menar.

Kåserier är en svår konstart att få helt rätt. Det blir lätt lite banalt och poänglöst. Mohlin har en del som faller åt det hållet men ofta har han en så trevlig ton och bra öga för situationer att beskriva. Vissa kåserier, framförallt ett par om författarens liv i Spanien (I samma ort där jag ofta är), har lite drag åt Ehrenmarkhållet. Och på samma sätt som Torsten Ehrenmark av många ansågs vara en trevlig gubbe, så får jag samma känsla av Mohlin och hans bok. Jag tror författaren är en utmärkt berättare av anekdoter på middagar och andra tillställningar. Jag känner inte till Mohlins musiksmak, men jag tror att han skulle fungera ypperligt som sommarpratare om han pratar på det sätt han skriver.

Jag gillar kåserier och kortare berättelser av detta slag. En bok som denna ska inte streckläsas och man kan hoppa i den lite. Låta den ligga på nattduksbordet och ta fram den då man vill fyllas av en bra känsla.
För det ger denna bok mig verkligen; en bra och trevlig känsla. Man känner igen sig i flera situationer som Mohlin skriver om (i mitt fall framförallt i den första delen om Spanien) och, till skillnad från alltför många författare idag, så bjuder Mohlin på sig själv och berättar även om när han inte gjort rätt eller förstått rätt. Det gör också att känslan blir att Nils Mohlin är en trevlig"gubbe" :)

Denna bok var mitt första möte med Nils Mohlin, men jag känner mig ganska säker på att det inte var det sista.

Ha med denna bok i hängmattan i sommar.

Missa inte!

”Herr Svensson, Järlåsatrollet och andra gubbar”

Finns nu tillgänglig hos nätbokhandlarna för cirka 140 plus porto.

Snart ges den även ut som E bok.

ISBN 978-91-87679-33-9

Ni som ännu inte beställt och vill ha ett signerat ex skicka en beställning till nils.mohlin@gmail.com Boken kostar då 100 kronor plus porto 40 kronor.

Glöm inte att ange er adress! 

Lars Erlandsson har läst Obsesión

Lars Erlandsson har läst min bok Obsesión;
Den var verkligen bra, Nils, och jag har svårt att släppa den helt.Den har förändrat mitt sätt att tänka. Fler borde läsa den!Balkongflickorna blir fler och fler!

Nu tillgänglig hos nätbokhandlarna

”Herr Svensson, Järlåsatrollet och andra gubbar”

Finns nu tillgänglig hos nätbokhandlarna för cirka 140 plus porto.

Snart ges den även ut som E bok.

ISBN 978-91-87679-33-9

Ni som ännu inte beställt och vill ha ett signerat ex skicka en beställning till nils.mohlin@gmail.com Boken kostar då 100 kronor plus porto 40 kronor.

Glöm inte att ange er adress!

Nils

Min nya bok "Herr Svensson, Järlåsatrollet och andra gubbar"

Min nya bok ”Herr Svensson, Järlåsatrollet och andra gubbar”

Finns nu tillgänglig ISBN 978-91-87679-33-9

Den kan köpas som fysisk bok eller E-bok via våra största nätbokhandlare.

Om ni vill ha ett signerat ex så kan ni beställa detta genom att mejla mig på nils@nilsmohlin.se Priset för signerat ex är 100 kronor plus porto 40 kronor, totalt 140 kronor. Till andra länder inom EU tillkommer 40 kronor

Nu kommer min nya bok

Bästa vänner boken ”Herr Svensson, Järlåsatrollet och andra gubbar” får jag i vecka 16 och börjar skicka ut signerade exemplar den 14 april till alla er som beställt.

Boken kan också beställas både som fysisk bok och E bok via våra största internetbokhandlare fr.o.m. den 14 april.

Ni som vill ha ett signerat ex skicka en beställning till nils.mohlin@gmail.com Boken kostar då 100 kronor plus porto, i handeln kommer priset att ligga på cirka 140 kronor och för E boken någon tia billigare

Herr Svensson, Järlåsatrollet och andra gubbar

Herr Svensson, Järlåsatrollet och andra gubbar

Släpps preliminärt den 25:e mars

Järlåsatrollet på facebook

Troll är onekligen en tillgång, samtidigt som jag dras med en viss oro för ”vad skall dom nu hitta på för trolltyg”. Vi har det där med grannar, som bekymrat tittar till mig när jag pratat med trollet, som alltid håller sig osynlig när grannar är i närheten. Jag framstår som en lite märklig mumlande gubbe i grannarnas ögon, men de resonerar som så ”att det är väl så en konstnär och författare beter sig”. Men nu har jag ju äntligen lyckats fånga Järlåsatrollet på bild, att kunna framlägga som bevis för de som tvivlar på mina förståndsgåvor.

Järlåsatrollet är ordentligt högfärdig efter att sett sin bild publicerad. Jag frågar honom – ”Var har du sett bilden”? – ”På facebook så klart!” – ”Är du med där?” undrar jag slagen av häpnad, även om jag vid detta lag borde vara väl vand vid Carl Gustavs förmåga. – ”Nä inte ännu, men jag kollar din sida allt emellanåt.” – ”Du har väl ingen dator?” – ”Nja jag lånar din ibland, men jag skall fixa en egen.” – ”Okej du kan få min gamla padda” sa jag närmast utmattad av trollets energi och kapacitet.

Ett par dagar senare får jag en vänförfrågan från en sedan länge bortgången Hollywoodskådis John Wayne. Naturligtvis var det Järlåsatrollet som låg bakom, med profilbild klädd i enorm hatt som vilade på axlarna och min spanska slangbåge. Nog sjutton var det min hatt han lånat, men var han hittat slangbågen, som jag fått av Graciela vet i gudarna. Så bästa vänner får ni en vänförfrågan från John Wayne så ignorera den, det är bara trolltyg.

Nils Mohlin

© 2015

Trollkultur

Järlåsatrollet slutar aldrig med att förvåna mig. I morse när jag kört Graciela till bussen, så satt Carl Gustav bekvämt tillbakalutad i en solstol när jag kom tillbaka. Solstolen placerad i en meterhög snödriva utgjorde en märkvärdig syn i det vinterskrudade landskapet. Det tycker säkert grannarna också, som tittar lite konstigt på mig och undrar – ”Du mår väl bra?”

På näsan hade han ett par av mina gamla läsglasögon och läste till syns mycket upptagen dagens tidning. Att hann höll tidningen upp och ned var tydligen inget problem. När jag påpekade det för honom, så tittade han en smula förnärmat på mig, vände på tidningen och rabblade snabbt upp alla nyheter. – ”Egentligen föredrar jag serietidningar” sa trollet. – ”Inte de där med superhjältar, Stålis, Batman och alla de andra fjantarna, allt dom gör fixar jag och Klumpeduns i ett nafs. Nä Kalle Anka, Tom och Jerry är coola killar, Kalle är visserligen lite ilsken av sig, men det är ju bara sagor”. Fortsatte Carl Gustav samtidigt som han vek hop tidningen, slängde iväg den som efter en vid båge landade i tunnan för pappersavfall. Jag närmast fånstirrade när locket på tunnan öppnades sekunden innan den landade i tunnan och stängdes igen. – ”Hur gjorde du det där?” – ”Fjärrmanövrering såklart, troll kan trolla begriper du väl”. – ”Okej jag går in och sätter på kaffe”.

Järlåsatrollet har onekligen många strängar på sin lyra, men blyg som han är så våndas han våldsamt inför fotograferingen nästa vecka. Jag har förklarat att eftersom han är en av de mer betydande i den nya boken, så slipper han inte undan. Han undrar hur han skall vara klädd, kanske som cirkusdirektören i rosa jackett och hög hatt, röda skor och naturligtvis faluröd svanstofs. – ”Nej lite diskretare om jag får be”.

Nils Mohlin

© 2015

Järlåsatrollet blir cirkusdirektör

Så här i väntan på boken är Järlåsatrollet riktigt förbaskat otålig. Jag var tvungen att skriva hop en ny story om hans sista äventyr och trösta honom med att det tar nog bara en fyra veckor till innan den släpps.

P.S. I slutet av nästa vecka har Järlåsatrollet lovat att ställa upp på bild.

Järlåsatrollet blir cirkusdirektör

En dag bestämde sig Järlåsatrollet för att bjuda alla barnen och gamlingarna i byn på cirkus. – ”Men det kostar mycket pengar” invände jag. – ”Många, många tusen kronor och du har ju inga pengar” fortsatte jag. – ”Jag startar en cirkus själv” sa Carl Gustav med sin sedvanligt smått karska om än blyga uppsyn. – ”Ja men bara en sådan sak, som att skaffa ett tillräckligt stort tält, måste innebära en stor kostnad”. Trollet tittade på mig med sina stora snälla ögon och sa – ”Det fixar Klumpeduns och jag i nafs”. Jag virrade tvivlande åt hans fantasier, men å andra sidan hade de två trollen utfört till syns helt omöjliga sysslor tidigare.

På en stor öppen plats i skogen byggde Järlåsatrollet Carl Gustav och bror Klumpeduns en jättelik iglo. När väl sista blocket var på plats, så ställde sig klumpeduns i Strandsjön och sög upp kopiöst med vatten i munnen och sprutade över iglon. Brandförsvaret skulle med avund skådat när Klumpeduns som högeffektiv brandspruta översköljde iglon med vatten. Under natten frös allt, så det såg mest ut som ett gigantiskt fult isblock. Men trollen visste på råd och band flata stora stenar på sina fötter och for sedan fram över iglon med blixtens hastighet. De lyckades på en timme slipa iglon så att den gnistrade som den finaste kristallkula i både sol – och månsken. Deras iglobygge var fantastiskt, en glob säkert hundra meter i diameter och trettio meter hög. Invändigt lika vacker med pelarkolonner av is som höll konstruktionen uppe. Allt slipat precis som utvändigt till perfekta ytor. Ishotellet i Jukkasjärvi skulle blekna i jämförelse. En stor rund manege i mitten och sittplatser runt denna för flera hundra personer. - ”Såja” sa Järlåsatrollet mycket förnöjsamt. – ”Du och Graciela och alla era nio barnbarn är välkomna på föreställning i morgonkväll”.

Med viss oro gick vi till cirkusföreställningen påföljande kväll, när vi kom dit så fanns bara våra reserverade platser kvar. Hundratals barn och alla åldringar i kommunen fanns redan på plats. Kupolen gnistrade i månljuset och vissa isblock hade Carl Gustav slipat så att de fungerade som perfekta strålkastare riktade mot manegen. Järlåsatrollet uppklädd i rosa jackett, röd – och vitprickig fluga, hög hatt lika rosa som jacketten och nymålad faluröd svanstofs, lyfte elegant på hatten bugade och hälsade publiken välkommen. – ”Får jag be om största möjliga tystnad” var han nu hade fått det ifrån?

Snart fylldes manegen av skogens alla djur. Älgar, hjortar, rådjur, vildsvin, kaniner, harar, ekorrar, övervintrande fåglar och till och med ett par tillbakadragna lodjur. Alla gjorde de bejublade konster, som ingen någonsin för hade sett, bugade mot publiken och drog sig tillbaka efter utförda konster. Klumpeduns jonglerade med ett tiotal stenblock och den enda incidenten var att han tappa ett på sin egen fot. Kvällens spektakulära höjdpunkt var när Carl Gustav och Klumpeduns skulle dansa på slak lina ett tiotal meter upp i luften. Klumpeduns ramlade ned några gånger men hoppade upp på linan igen med resultatet att Järlåsatrollet studsade upp i taket och tillbaka till linan. Om detta nu hörde till föreställningen eller inte, har jag ingen aning om men alla barn och åldringar jublade över deras ekvilibristiska konster. Nog var det dans på lina, men kanske inte vad man förväntade sig.

Dagen efter var iglon borta, alla barn berättade för föräldrar om vilka roliga drömmar de haft och byns åldringar hade aldrig mått så bra och varit så glada som de var efter denna sagolika kväll.

Iglon hade fotograferats från luften och bilderna kablades ut över jorden. Järlåsaskogen översvämmades av journalister och fotografer från hela världen, som letade efter den gigantiska, magiskt lysande kristallkulan. Naturligtvis fanns det inget att hitta och allt pressfolk jagades på flykt av en flock vildsvin, ett antal älgar, några vargar som grinade hungrigt och lodjuren. Järlåsatrollet och bror Klumpeduns låg under en gran och skrattade omåttligt roade åt reportrarnas nesliga flykt.

Nils Mohlin

© 2015

Frisbee och pedagogik i Järlåsa

Det bästa Järlåsatrollet Carl Gustav vet är att leka med barn och göra konster för dem. Bror Klumpeduns är minst lika road som barnen och skrattar hejdlöst åt sin lillebrors upptåg. Dagisbarnen i Järlåsa har oavsett vad som än är populärt bland barn, en enda idol och det är Järlåsatrollet. När barnen försöker berätta för sina föräldrar, blir dessa måttligt roade av sina barns vilda fantasier men tänker. ”Det där går över med tiden”. Det märkliga är att alla barnen berättar exakt samma saker, så det är väl någon form av ”kollektiv fantasi” föreslog någon förälder. Alla uppnålade teckningar i dagislokalerna föreställer samma sak, Järlåsatrollet. ”Förståsigpåare” anser att de måste samtala med barnen för att reda ut om det ligger någon traumatisk händelse bakom barnens beteende. – ”Men alla barnen är ju glada och strålar av lycka” invände en förståndig förälder. Alla pedagogiska försök från dagisfröknar och förståsigpåarna rann ut i sanden, barnen ritade Järlåsatrollet och skrev med spretiga bokstäver Carl Gustav. – ”Är det kanske kungen ni ritar av, eftersom det står Carl Gustav på alla teckningarna”? Undrade vänlig dagisfröken. – ”Nä inte han, det är Järlåsatrollet, ser du väl”. Sa en förolämpad fyra år gammal Eskil.

För det mesta så sprang Järlåsatrollet ned någon timme var dag till barnen på dagiset och lekte med dem på baksidan som vätte mot skogen. Pedagogiska fröknar tog fikapaus och missade trollet var gång. Bror Klumpeduns låg alltid på magen i skogsbrynet och tittade på alla lekarna. Just den dagen som skulle kunnat rubba maktbalansen i världen så spelade Järlåsatrollet Carl Gustav frisbee med barnen. Alla barn lyckades att fånga den och göra konster precis som Carl Gustav och de jublade av glädje.

Inspirerad Klumpeduns ville också spela frisbee, så han gick in i skogen för att hitta en alldeles egen. Efter en dryg timme hittade han, vad han tyckte var en lämplig frisbee. Ett stort klippblock minst fem meter i diameter, mellan tjugo och fyrtio centimeter tjockt och tämligen runt. Med munter uppsyn skickar Klumpeduns iväg blocket som stiger till ofantlig höjd och naturligtvis så fångar alla stormakter det på sina radar och satellitövervakningar. Länder la sig i högsta beredskap, men kunde ganska snart konstatera att föremålet lagt sig i en omloppsbana runt jorden. Vem hade skickat i väg den märkliga farkosten, var diskussionsämnet bland världens ledare och alla skyllde på alla. De mest roade var alla UFO fantaster som äntligen ansåg sig fått bevisat att flygande tefat finns och att utomjordingar lämnat Tellus i all hast efter ett kortare besök.

Bror Klumpeduns hade blivit av med sin frisbee, men tänkte ”bäst att inte säga något till Carl Gustav för då skäller han bara på mig.”

Nils Mohlin

© 2015

Klumpeduns på promenad

Järlåsatrollet Carl Gustav är onekligen en alldeles speciell liten figur. Vad han och ibland med hjälp av sin bror Klumpeduns inte klarar av är inte värt att nämna. Han är liten till växten, ungefär halvmetern hög, men längden kompenseras mer än väl av hans snabbtänkthet och slughet. Storebror Klumpeduns är gott och väl sex gånger så lång och lika bred som ladugårdsdörren på bondens lada ner i Ribbingebäck. Men å huvudets vägnar är han snarare sex gånger mindre än sin lillebror. Som trollteam är de oslagbara och gör enbart goda gärningar. Även om Klumpeduns gör sina små misstag ibland, så är det inte av ondska, nej han är helt enkelt förskräckligt klumpig och ibland går det rent galet.

En dag fick Klumpeduns för sig att han skulle ta en promenad till byn, inget konstigt med det kan man kanske tycka. Men när ett dryga tre meter stort troll klampar fram på snöhal väg. Med händerna på ryggen, lätt böjd rygg, en enorm kalufs som spretar åt alla håll, en hiskelig näsa och tofsar på öronen. Gående mitt på vägen ungefär som vilken promenerande som helst, även om sådana skulle gått lite mer vid sidan av, så får det naturligtvis sina följder. Timmerbilen med släp kanade av vägen, la sig på sidan och alla timmerstockar blockerade vägen. Om det nu berodde på halkan, åsynen av trollet och faktumet att han promenerade mitt på vägen, eller allt sammantaget, må vara osagt. Men chauffören flydde och sprang det fortaste han kunde raka vägen hem till mamma i Ribbingebäck. Mamma ringde polisen, samtidigt som Klumpeduns lyfte upp timmerbilen på vägen igen, la tillbaka alla stockar snyggt och prydligt och promenerade vidare.

Inne i Järlåsa tryckte han sin stora näsa mot handlarens skyltfönster och skrämde alla på flykt. Handlaren ringde polisen, medan Klumpeduns insåg att det var bäst at ta sig hem till lillebror Carl Gustav igen. Klumpeduns gjorde det med en studs och landade en tjugo meter in i skogen bakom Lilla huset på berget. Snart vimlade Järlåsa av poliser som kunde konstatera att timmerbilen stod snyggt parkerad på vägen, men fick en bot för där fick man rakt inte parkera. Alla inne i Järlåsa pratade i mun på varandra för att berätta om trollet. Polisen klargjorde att troll inte finns, det är bara fantasier och inget annat. Inget hade hänt, chauffören var nog överansträngd och beordrades en tids vila. Kunderna i butiken hade sett spöken mitt på ljusa dagen sa poliserna virrade på huvudet och återvände till Uppsala.

Bakom Lilla huset på berget stod Järlåsatrollet Carl Gustav och råskällde på bror Klumpeduns och gav honom fjorton dagars utegångsförbud.

Nils Mohlin

© 2015

Rastlösa troll spelar krocket

Troll kräver en hel del sysselsättning annars är det lätt hänt att de blir rastlösa. Jag har än så länge lyckats hålla dem ganska så aktiva med allt som finns att göra i skogen runt Lilla huset på berget. Men en dag hade de inget att göra och jag föreslog dem att de kunde roa sig med det gamla krocketspelet som ligger i förrådet. Snö bör väl inte vara något hinder för kreativa troll.

Visst de började att spela krocket men inte med mina ålderstigna grejor. De hade skaffat sig ett par rejäla järnsläggor och gamla kanonkulor som klot. De hann bara med var sitt slag. Järlåsatrollets kanonkula for i väg och landade på sverigedemokraten Björn Söders fot, vilket resulterade i ytterligare en långtidssjukskriven i Sverigedemokraterna. Under lång tid framöver satt Söder och Jimmie Åkesson, löste korsord och läste högt för varandra ur vett och etikett, mänskliga rättigheter och lite annat. Klumpeduns kanonkula träffade en rysk ubåt i Östersjön. Ubåten tvingades nesligt att söka nödhamn i Nynäshamn och togs emot av politiker och överbefälhavare som klappade sig för bröstet. Ryssarna hävdade att de blivit beskjutna av svenska försvaret, men tog tillbaka detta när det visade sig att hålet i det bepansrade skrovet förorsakats av en kanonkula från sjuttonhundratalet. Under lång tid framöver var mysteriet med de två kanonkulorna förstasidesstoff i pressen. Ingen löste mysteriet, men alla var rörande överens om att träffarna med kanonkulorna var klockrena.

Nils Mohlin

©2015

När jag gick in i väggen

Helger har som jag så många gånger förr påtalat en alldeles speciell status i mitt liv. Graciela är ledig och vi gör en massa saker tillsammans, åker inte enbart till Ikea, om nu någon tror det. Ungefär varannan helg storhandlar vi, något man måste göra när man bor i Lilla huset på berget och kan bli insnöad.

Dessa helger lagar Graciela också en massa mat och fryser in i lagom middagsportioner. Graciela är en otroligt snäll person och besparar mig en massa tankemöda och besvär under veckan. Bara att plocka fram en förpackning från frysen och värma när jag hämtat Graciela vid busshållplatsen i Järlåsa. Men det finns nog ytterligare en aspekt i det hela. När min veckomeny blivit lite ensidig, grönsakssoppa i tre dagar, potatis och sill i två dagar, då börjar Graciela att himla med ögonen och frågar försynt. – ”Passar det dig om vi veckohandlar på lördag?” – ”Visst.” Svarar jag och jublar av glädje inombords, även jag kan bli lite trött på grönsakssoppa.

Min uppgift dessa matlagningsdagar är att skala, skiva, riva och vad det nu är, raskt skall det gå för Graciela är snabb vid spisen. Någon timme senare när allt var klart i går vände jag mig om för att gå in i Tv rummet, samtidigt med huvudet vänt mot Graciela. Jag missade dörrhålet med en halvmeter och ”gick in i väggen”.

Nils Mohlin

© 2015