Det har skrivits oändligt
med spaltkilometrar om vilket otroligt sällskap en hund kan vara. Don Felipe är
inget undantag, vid sina fem månaders ålder är det som om vi varit kompisar
hela livet. När jag som nu sitter och skriver, ligger han på sin dyna under
skrivbordet, tittar upp på mig då och då ungefär som ”säg till när du är klar”.
Tillsammans går vi och hämtar posten i lådan som sitter en trehundra meter från
huset, vaksamt och förväntansfullt sätter han sig bredvid. Stolt tar han en
reklamtidning i sin mun och med högburet huvud trippar han hem. Väl innanför
dörren ger han mig tidningen, som är helt oskadd, inte ens så mycket som ett
märke efter tänderna finns. Var dag klockan arton hämtar vi matte vid bussen
tre kilometer bort. Dryga halvtimmen innan börjar Felipe ömsom knuffa till mig
ömsom gå till dörren tills jag kvarten innan säger ”nu ska vi hämta matte”. Jag
hinner knappt ta på mig jacka och skor förrän Felipe med några snabba skutt
står vid bilens bakdörr och väntar.
När matte är hemkommen och
flocken samlad finns inga gränser för Don Felipes glädje. Han får vad jag
brukar kalla för ”valpfnatt” och rusar fram och tillbaka i bottenvåningen med
sin käraste leksak i munnen. Rundar möbler med raketfart och i det närmaste
flyger över trappsteg och andra hinder. När vi alla ätit och flyttat in i
vardagsrummet är det dags för en stunds lek. Don Felipe fördelar rättvist och
outtröttligt sin uppmärksamhet på oss båda, tills han efter någon timme lägger
sig ner och sover. En runda i septembermörk kväll hör till innan vi skall gå
till sängs och Felipe granskar vaksamt omgivningarna. Morrar och skäller till
när han hör ljud från skogens vilda djur, som om han med det säger ”här är det
jag som bestämmer”.
Don Felipe är en otroligt
fantastisk hund.
Nils Mohlin
©2015
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar