Bloggportalen statistik

måndag 29 februari 2016

Järlåsatrollet gymnastiserar


Järlåsatrollet hade vid nyår avlagt nyårslöften, inget som kanske berörde honom själv så värst mycket. Nej snarare Bror Klumpeduns, som under Järlåsatrollets ledning skulle gymnastisera bort sisådär en sextio, sjuttio kilo. Bror Klumpeduns var inte speciellt intresserad av lillebrors nyårslöften och menade att hans extrakilon bara gav pondus och karaktär åt hans sofistikerade utseende. Något som Järlåsatrollet viftade bort med en fnysning, ”du blir bara klumpigare för var dag som går. Välter det mesta, springer på träd och berghällar och inte att förglömma dina nysningar.” Bror Klumpeduns såg verkligen trumpen ut när Järlåsatrollet öste förmaningar över honom. Klumpeduns reste sig i protest och drog samtidigt in den gigantiska magen, så att han näst intill såg atletisk ut. Klumpeduns vände på huvudet och log sitt bredaste trollsmil mot mig. Men samtidigt som han släppte ut magen stod han framför en riktigt stor ek, som rycktes ur marken och sopade med sig ett tiotal andra träd. Alltsammans låg ett trettiotal meter bort som ett gigantiskt plockepinnspel. En förlägen Klumpeduns vände sig om för att kolla lillbrorsans reaktion. Järlåsatrollet var ordentligt röd, flera nyanser mörkare än den faluröda svanstofsen, medan han hytte med fingret och sammanbitet väste. ”Om en timme börjar vi med språngmarsch!”

Språngmarschen var ingen bra ide, för marken vibrerade så att fönsterrutor sprack och skorstensstockar satte sig lite här och där. Till och med ett och annat hus åkte på sniskan. Språngmarscherna blev indragna och gymnastikpassen påbörjades. En protesterande Klumpeduns fick göra tusen situps och därefter lika många armhävningar, allt medan Järlåsatrollet satt i sin gamla solstol. Dirigerande det hela, ett, två, ett, två, ett, två och så ta i lite, samtidigt smuttande på sin grankottsoppa. Det hela avslutades med lite balansakter. Järlåsatrollet hoppade upp på Bror Klumpeduns axlar och ställde sig upp så han balanserade på axlarna och sa, ”du skall göra likadant på bergkammen där borta, förstått.” Klumpeduns nickade ihärdigt, men någon miss hade det blivit i kommunikationen. Klumpeduns hoppade upp men inte på bergkammen utan på Järlåsatrollets axlar. Resultatet blev att Carl Gustav försvann ner i marken, lika effektivt och snabbt som en pålningsmaskin driver ner järnspont. Klumpeduns la sig på alla fyra stack ner ena armen i hålet och fick tag i Järlåsatrollets kalufs och drog med ett ryck upp honom. För säkerhetskull höll Klumpeduns sin lillebror på armlängds avstånd medan Järlåsatrollet sprutade av sig värsta ilskan.

Jag behöver kanske inte tillägga att det var slut gymnastiserat och Bror Klumpeduns bygger vidare på sitt sofistikerade utseende.

© Nils Mohlin 2016

söndag 28 februari 2016

Trollbröder går i kyrkan


”Vad gör folk i det där konstiga huset med ett torn på” frågade Järlåsatrollet lite fundersamt. ”Det är en kyrka och dit går folk när dom vill lyssna på Guds ord.” ”Vem är Gud?” ”Det får du fråga prästen om, för jag har ingen vettig förklaring.” ”Prästen vad gör han?” ”Han talar för Gud.” ”Jaså kan inte Gud snacka själv då?” Du får prata med prästen, för jag kan inte reda ut vad han säger, mycket hämtar han förmodligen från bibeln och kryddar det med lite visdomsord. Men man måste nog vara troende om man skall ta bibeln på fullt allvar.” Järlåsatrollet nickade instämmande och sa ”jag provade att läsa den, men kom bara till hälften sen somnade jag. När kan man gå till kyrkan?” ”Det är ju söndag så kila du dit och lyssna när dom ringer i klockorna, men skräm inte slaget på de fåtal besökare som finns där.”

Så kom det sig att Järlåsatrollet och Bror Klumpeduns gick på söndagens högmässa i Järlåsa. Järlåsatrollet Carl Gustav slog sig ner på en av kyrkbänkarna Bror Klumpeduns satte sig på golvet då han absolut inte fick plats i de gamla slitna bänkarna. En ganska ung präst fick omedelbart syn de nykomna besökarna och gick fram för att hälsa dem välkomna till kyrkan. Men drog tveksamt tillbaka sin hand när Bror Klumpeduns sträckte fram sin, stor som ett ordinärt dasslock. Så den påtagligt nervöse unge prästen nöjde sig med en bugning åt de nya kyrkbesökarna.

Fruarna Svensson, Karlsson och Jönsson och de två gubbarna båda med namnen Jönsson, kände väl till trollen som så generöst bjudit dem på mat vid några tillfällen. Och herr Järlåsatrollet kom ganska så regelbundet till hemmet och underhöll de gamla med sina trollhistorier. Svensson, Karlsson, Jönsson, Jönsson och Jönsson var liksom själva ryggraden i församlingen och i sanningens namn de enda som besökte högmässorna. Trots sina höga åldrar tog de sig lojalt till kyrkan, själasörjaren vårdade dem noga och avlade trogna besök på äldreboendet.

Det hela började med att Järlåsatrollet frågade varför han klättrade upp i predikstolen när han istället skulle kunna sätta sig på en bänk och prata med sina åhörare. Prästen följde trollet uppmaning och tog en stol och satte sig framför de sju kyrkbesökarna. Så mycket till högmässa blev det inte, då Järlåsatrollet ideligen avbröt med frågor, näst intill omöjliga att lämna trovärdiga svar på.

Efter den söndagen började prästen att grubbla och ifrågasätta sitt kall och blev med tiden ICA handlare. Trollen besökte inte kyrkan fler gånger. Svensson, Karlsson, Jönsson, Jönsson och Jönsson anslöt sig till bingon istället som så lägligt inföll på samma tidpunkt som högmässorna. På bingon kunde de vinna för de gjorde de minsann aldrig i kyrkan, där skulle de förargligt nog lägga kollekt. En av gubbarna Jönsson hade börjat lägga byxknappar, då han ansåg sig behöva sina pengar bättre. Byxknapparna donerades efter ett antal år till kyrkans syförening, som sålde dem på loppis för tjugofem kronor, till gubben Jönssons stora förtret.

© Nils Mohlin 2016

lördag 27 februari 2016

Patetisk – ett jävla ord


Ett ord jag hör allt för ofta är ”Patetisk”, vad betyder ordet och vad innebär det: Högstämd, gripande, rörande, känslosam, fylld av patos, lidelsefull; högtravande, melodramatisk, svulstig; löjeväckande, ynklig, ömklig, misslyckad.

Ett ord med många olika värderingar, som förr i tiden var ett beröm har vänts till motsatsen, ett nedvärderande ord. ”Gud vad du är patetisk”

Jag hoppas innerligt att jag slipper höra detta ord fler gånger, ofta vårdslöst använt i fel sammanhang. Ibland får man tycka till om ord och hur de används.

Med andra ord så kan man vara patetisk både i positiv och negativ mening, men rent ut sagt använd inte ordet om ni inte vet exakt vad ni vill ha sagt.

© Nils Mohlin 2016

Flytta är inte det enklaste


Så här med 14 skälvande dagar kvar till flytt, med lådor staplade i någon form av ordning, börjar en förnöjsam känsla ta tag i mig. Där står de noggrant märkta med ungefär, ömtåligt, tåligt och kläder. Med hjälpsam Don Felipe och hjälpsamma Järlåsatrollet och Bror Klumpeduns, borde detta vara tämligen enkelt tycker ni.

Enkelt? Nja, Don Felipe är kanske enkel, han har bara några pinnar han vill ha med från skogen. Däremot insisterar Järlåsatrollet och Klumpeduns att ta med sig sina favoritklippblock, merdelen av Stora Grottan och en oändlig massa kottar. Dom lägger till en björn, en varg, det skygga lodjuret och en del andra djur, det är ju deras kompisar. Jag har förklarat för dem att det är en omöjlighet och jag bekostar definitivt inte transporten, sedan finns det inte plats i Kivik för alla deras önskemål. Lätt packning gäller för trollen, kottar okej, det behövs ju till grankottsoppan.

Trollen resignerar och menar att de kan ju göra ett och annat gästspel i Järlåsaskogen, men det blir ju Kivik som gäller sedan. Järlåsatrollet och Bror Klumpeduns lovar att verkligen försöka uppföra sig på ett Kiviks mässigt sätt, inte nysa, inga experiment, inga explosioner. Med andra ord leva som troll, lite i skymundan.

© Nils Mohlin 2016

fredag 19 februari 2016

God morgon


Järlåsatrollet har lite dålig koll på det där med veckodagar. På vardagar stiger Graciela och jag upp kvart i fem. När jag skjutsat henne till bussen timmen senare, så brukar Carl Gustav och jag ta en kopp kaffe. Lördagar och söndagar är heliga för Graciela och mig, då har vi våra sovmorgnar och vill helst inte bli störda före klockan nio.

Klockan sex bulta det på dörren och när jag sömnig och lite morgonkantig i humöret öppnade dörren, så var det naturligtvis Järåsatrollet Carl Gustav som stod utanför. Lika munter som alltid sa han med sin lite barnsliga röst – ”Du har försovit dig!” – ”Nej jag har inte försovit mig, det är lördag och jag vill sova!” – ”Skall du sova bort hela dagen bara för att det är lördag, ni människor är då allt lite underliga.”

Trollet tog sig an kaffet medan jag lite surmulet tittade på det lilla energiknippet under tiden han gjorde iordning kaffekokaren. Jag brukar själv laga mycket starkt kaffe, men det är bara en lätt susning i jämförelse med det som trollet lagar. Hans kaffe är ruggigt starkt, ger mig sjutton på att det skulle får fart på självaste Tutanchamon. Först efter ett par klunkar så ser jag att han lagt beslag på min Spanienkeps. – ”Jag bara lånar den” skyndade han sig att säga när han såg min blick.

Ha en fantastik lördag vänner önskar Järlåsatrollet och jag.

Nils Mohlin

© 2016 en tidig lördagsmorgon

Simrishamns kommun


Nu när flytten snart går till Simrishamns kommun, så vill jag gärna presentera deras hemsida http://www.simrishamn.se/

En framåt kommun belägen i en av Sveriges vackraste landsdelar, Österlen.

torsdag 18 februari 2016

Nationalencyklopedin


 
 
Femte dagen i vecka sju inleds med lite mer humana strax under 0 grader. Järlåsatrollet sitter i solstolen under gatlyktan och läser mitt gamla uppslagsverk, när jag kommer ut för att skrapa bilrutorna. Kvart över fem och trollet har oavbrutet djupt försjunken läst encyklopedin i fyra dygn. ”Hur långt har du kommit?” undrade jag. ”Till O, stör mig inte.” En ganska märklig syn må jag säga att se ett halvmeterstort troll sitta i en solstol under gatlyktan, med mina gamla läsglasögon och min pälsmössa. Ibland håller han böckerna upp och ner och ibland rättvända. ”Kan du verkligen läsa texten när du håller boken upp och ned?” frågar jag starkt tvivlande på hans förmåga. Trollet börjar blixtsnabbt rabbla upp innehåll från A-O och lär väl hålla på så ett bra tag framöver. Förvånad över att han överhuvudtaget kan läsa och än mer över, att han tycks kunna återge texten ur minnet fullständigt korrekt. Jag kör med ett stänk av resignation och beundran Graciela till bussen.
©Nils Mohlin 2016
 
 
 

onsdag 17 februari 2016

Järlåsatrollet representerar


En sen kväll knackade det på dörren. Klockan var över tio och Graciela tittade undrande på mig, jag reste mig för att gå och öppna. En ung kille stod utanför dörren. ”Det var ni som beställt pizzor” sa han med munter uppsyn. ”Nej vi har inte beställt något” invände jag bestämt. ”Jodå 200 stycken” sa pizzabudet minst lika bestämt. Då dök Järlåsatrollet och Bror Klumpeduns upp. Åsynen av trollen i månskenet, ljuden från alla djur som rörde sig i skogen, en vargs ylande och Don Felipe som skällde, blev de facto för mycket för pizzakillen. Han svimmade raklång i snön.

Klumpeduns ställde honom rakt upp igen och höll honom i ett stadigt tag, vilket knappast stärkte den unge pizzagossens självkänsla. Skakar asplöv så skakade pizzabagarens son sju resor värre. ”JJJaag ssskkka bbaara llämna pizzor.” ”Det är vi som skall ha dem” sa Järlåsatrollet bestämt. Klumpeduns satte 200 pizzor på en presenning, järlåsatrollet gav grabben 12 tusen kronor, tio för pizzorna och två i dricks. Pizzabagarens gamla bil hade nog aldrig framförts i den hastighet, som när sonen lämnade Järlåsaskogen för ett något stillsammare samhälle tre kilometer bort.

”Två hundra pizzor?” undrade jag och ”betalar du inte med pengar du skall ha till välgörenhet?” ”Jo, men det finns något som heter representation!” ”Representation, för vem och hur då?” frågade jag. ”Jag och Klumpeduns såklart, jag äter 25 och Klumpeduns 175. Behöver vi mer pengar så hälsar Klumpeduns bara på hos Putin och Obama. Men just nu behöver våra magar lite representation” sa Järlåsatrollet och stack till mig en gigantisk pizza.

©Nils Mohlin 2016

fredag 12 februari 2016

Flytta till Kivik


Med så där ganska exakt fyra veckor kvar till Österlenflytten, börjar planerandet. Även om vi har tämligen gedigen erfarenhet av att just flytta, så känns det nästan som om man är nybörjare var gång. Inte riktigt, flyttbil är beställd till den 14 mars, efter offerter och förhandlingar med en sex olika företag. Där prisbilden varierar likt berg och dalbanan, trots att de erbjuder samma tjänst med försäkringar och allt. Dags att köpa hem flyttkartonger igen och packa allt. Positivt är att denna gång är det inte så mycket att slänga, det gjorde vi vid flytten från Stockholm.

Efter 15 månader i Järlåsaskogen, som till stor del handlat om byggnadsarbeten, men även härliga naturupplevelser, så flyttar vi till Kivik. En av Sveriges vackraste platser, i vårt tycke.

Don Felipe deltar mycket aktivt i flyttbestyren och kommer tjänstvilligt bärande med än det ena och än det andra.

Många har undrat om Järlåsatrollet och Bror Klumpeduns flyttar med. Självklart gör dom det och har redan packat sina tillhörigheter i vars en jutesäck.

Den 15 mars anländer flyttbilen vår adress i Kivik, lätt att flytta in då Kivikshuset är betydligt större än våra nuvarande 100 kvadratmeter.

Vi ses i Kivik

© Nils Mohlin 2016
 

torsdag 11 februari 2016

Fjolårets bok "Herr Svensson, Järlåsatrollet och andra gubbar"




"Herr Svensson, Järlåsatrollet och andra gubbar" finns tillgänglig hos alla nätbokhandlare. Dels som fysisk bok och dels som E-bok.
Vill ni ha ett signerat ex så skicka ett mail till nils.mohlin@gmail.com
Kostnaden är då 145 kronor inkl. frakt

https://www.facebook.com/nilsmohlin/

Flyttbestyr


Om cirka en månad så går flytten till vårt nya hus i Kivik. Där finns gott om utrymme för både ateljé, ett lite gallerie och skrivarhörna.



Sedan får vi se om det blir tid över för att åka ner till Los Alcázares lite längre fram.

 

söndag 7 februari 2016

Don Felipe arbetar


”Husse försöker att lära mig en massa saker, som han säger är nyttiga att kunna. Vadå nyttiga, sitt, ligg, hit, gå fint och en massa annat trams, när mitt kall här i livet är att vakta huset, bilen och Järlåsa. Har ni hört på maken, som till exempel när jag skall ha mat, så skall jag sitta som ett tänt ljus och vänta på husses tecken innan jag får röra käket. Sedan kommenderar han ligg och en massa mer, men jag har kommit på att gör jag som han säger så får jag beröm och godis. Det gäller att vara smart här i livet.

Som jag sa, att vakta det är mitt jobb. Tänk bara att folk och bilar med för den delen har fräckheten att gå och köra på min väg, som passerar mitt hus. Sedan är här en fördömd ekorre och när jag skall läxa upp honom, så sticker han upp i ett träd bara. Synnerligen oförskämt i synnerhet när jag tydligt markerat att trädet är mitt.

När jag åker bil så har jag det riktigt tufft, kan ni tänka er att när vi är och handlar så finns det fräcka människor, som parkerar bredvid oss. Husse säger det är okej, så jag skäller inte på dem längre. Det värsta är egentligen vägen in till Stenhagen, där promeneras det friskt och ingen tar minsta notis om att det är min väg. Busshållplatsen i Järlåsa ingår också i mitt vaktområde, det är där matte åker på morgonen och kommer på kvällen. Det är många som trotsar mig, de står där och hänger på mattes hållplats, precis som om de har rätt till det. Husse tycker visst det, men det gör inte jag.”

”Hoppas ni förstår att livet kan vara tufft för en stor modig vakthund, som mig.”

Låter dvärgschnauzern Don Felipe hälsa

©Nils Mohlin 2016

 

fredag 5 februari 2016

En dag med Don Felipe


Vardagar är ett helsike tycker Don Felipe ”då skall vi upp halv fem för att köra matte till bussen. Helger toppen då sover jag till åtta eller halv nio. Sedan går jag ut med husse, sträcker och spänner mig på trädäcket likt Arnold Schwarzenegger i sina bästa dagar, fast jag har nog mer muskler. Husse kan vara lite trumpen på morgonen innan han fått sitt kaffe, tre stora baljor Zoega Skånerost skall det vara, annars vill jag inte snacka med honom.

Jag måste rusa runt för att se vad som hänt under natten, läsa av alla spår, kolla allt. Husse står och stampar ungefär som han fryser, han behöver väl för sjutton inte lysa med den där jäkla ficklampan när jag bajar. Något lite privatliv får man väl ha.

Mat det gillar jag och när jag rastat husse så får jag mitt välförtjänta mål föda. Sedan har jag energi och tar ut husse och rastar honom lite till.

Husse har en ovana, han sitter och skriver en massa och då ligger jag vid hans fötter och det är i och för sig rätt mysigt. Jag passar på att sova en stund då.

Jag brukar tjata lite på husse så att vi kommer ut på vår eftermiddagsrunda, den är verkligen toppen. Då kan jag liksom tala om för alla vem som verkligen bestämmer i Järlåsa. Jag hämtar alltid posten samtidigt, jag tar hem reklamen och husse det där som kallas räkningar.

På kvällen kommer matte hem och det är verkligen toppen. Hon är jättesnäll och jag brukar hjälpa henne av med kappan, sedan får hon och jag mat. Efter det får jag ligga i mattes knä och hon klappar mig och klappar mig, det är jättemysigt. Ibland för att husse inte skall bli sur ligger jag i hans knä också, men det är obekvämt. Han har en knasig protes istället för ett knä och den kyler och känns hård, så jag hoppar ner efter en stund.

Vi leker lite alla tre, sedan rastar jag husse innan vi lägger oss vid tiotiden.

Wowff

© Nils Mohlin 2016

Don Felipe på hal is


Don Felipe och jag tar våra dagliga turer på Järlåsaskogens ishala vägar. Med Dvärgschnauzerns smått överdrivna självförtroende och övertygelse om att han faktiskt är en Riesenschnauzer, så promenerar han med ett övermod, som kommer på kant i en nerförsbacke som är glashal av is.

Don Felipe står orörlig på sina tassar och kasar i en tornadoliknande spiral nerför en ett par hundra meter lång backe. Liknar närmast Walt Disneys Bambi när han försöker återfå balansen i slutet av backen, men kasar i mål vid brevlådorna på rumpan. Reser sig förnärmat upp och morrar åt den fördömda nerförsbacken.

Promenaden fortsätter allt medan Don Felipe arbetar på att återupprätta sitt självförtroende. Morrar och skäller åt stolpar, soptunnor och klipphällar. Pratar med snälla grannar, allt medan Don Felipe blir omklappad och tänker ”Visst jag är bäst i Järlåsaskogen och hela världen.”

Hemma vid brasan igen lägger sig Don Felipe med en suck och en blick på mig. ”Du husse jag är väl bäst?”

”Ja du är bäst.”

© Nils Mohlin 2016

Järlåsatrollets föräldrar


Järlåsatrollet var en omtänksam son, för nu förhöll det sig nämligen på det viset att trollpappa skulle fylla 900 år. Naturligtvis lovade Järlåsatrollet Carl Gustav att ordna stort kalas i Järlåsaskogen och han berättade om sina planer för mig. Han bjöd in mig, Graciela och alla våra barnbarn och självklart alla barn och gamlingar i Järlåsa. Jag undrade lite försiktigt ”kommer din mamma med och du har sagt att din pappa är lite till åren kommen och kan inte studsa längre för han är öm i baken. Hur kommer dom hit?” ”Klumpedunds hämtar dom!” ”Jaha, men ni är 27 bröder, kommer dom andra 25 hit då?” ”Nej dom förvandla sig till dumma Sverigedemokrater och blev politiker med idiotiska värderingar, så dom är inte välkomna!” ”Har du inga systrar?” undrade jag. ”Jo en, men hon revolterade mot familjen och for till Blåkulla och har stannat där ” svarade trollet med en axelryckning.

Med Bror Klumpeduns ankomst för lite mer än ett år sedan i färskt minne var jag aningen nervös. Då han samtidigt röjde ett par hundra kvadratmeter av vår skog och slog upp ett jättelikt hål i marken som numera är en damm. Jag började verkligen oroas över vad som skulle hända när Klumpeduns skulle studsa hit med sina föräldrar.

Bror Klumpeduns missade målet med några mil och hamnade i utkanten av Uppsala med sina föräldrar. Ett stort område skövlades fullständigt, men ingen skada skedd, hela arealen skulle bebyggas och entreprenören slapp kostbara röjningsarbeten. Bror klumpeduns tog föräldrarna under sina armar och studsade bort till stora grottan med lite bättre precision.

Järlåsatrollet hämtade mig för att presentera sina trollföräldrar. Nog var dom stora alltid, till och med Bror Klumpeduns med sina tre meter såg liten ut. Jag vände mig mot Järlåsatrollet och viskade ”växer troll alltid?” ”Ja många, men inte jag.”

Jag satt mittemot trollpappa och trollmamma och nog sjutton skuggade dom solen för det började kännas svalt, så jag flyttade mig till solsidan. ”Vad skall jag kalla dom för?” frågade jag Järlåsatrollet. ”Tja prova med Trollfarsa och Trollmorsa, vet jag.”

Trollfarsa berättade med en röst som mullrade likt åska om hur han träffat ”Birger Jarl någon gång på 1250-talet. Sedan sonen Valdemar Birgersson, som sparkades av Magnus Ladulås någon gång i slutet på 1200-talet. Efter det lärde han känna Birger Magnusson 1290 när Ladulås knallade vidare. Sedan var det Sten Sture och hela det gänget. Ja där var några fjantar emellan. Men sen kom Gustav Vasa 1523, vi blev kompisar och jag jobbade heltid för honom.” Trollmorsa gav Trollfarsa en smäll i nacken, när hon tyckte att han drog på för mycket. Hon kallade på trollsmåttingarna och menade då Carl Gustav och Klumpeduns, som hoppade upp och satte sig i hennes knä. Klumpeduns runt 400 år och Järlåsatrollet 256 år. Småttingar?

Kalaset, ja det är en historia för sig och det får jag berätta om sen.

©Nils Mohlin 2016

onsdag 3 februari 2016

Järlåsatrollet som John Blund


Lugnet började så sakteliga återvända till Järlåsaskogen. Som Järlåsatrollet Carl Gustav uttryckte det, så var han innerligt trött på kändislivet, statsbesök och allt annat trams, som följt i spåren av hans lilla semestertripp till månen. Han ville att allt skulle bli som vanligt igen. Jag kunde inte annat än instämma och föreslog de båda trollbröderna, att de skulle begränsa sig till välgörenheten. Hjälpa fattiga, flyktingar och barn i nöd. Räckte inte det till, med tanke på deras enorma energi, så fick de i värsta fall hitta på lite mindre iögonfallande trollhyss.

Jaktsäsongen stod för dörren och varenda tant och gubbe som innehade ett skjutvapen av något slag dök upp i Järlåsaskogarna. Klädseln var oftast ganska så dyrbar och färgvarierande från grönt till kamouflage. Obligatorisk var också en skärmmössa med olikfärgade band rött, gult och så vidare. Järlåsatrollet och Bror Klumpeduns var långt från oförberedda och rusade kors och tvärs genom skogen för att möta den för djuren annalkande faran. De dök upp framför var jägare och blåste på dem, med resultatet att de drygt hundra jägare som kommit till skogarna sov djupt inom ett fåtal minuter.

När mörkret fallit så sprang trollen runt igen och knäppte med fingrarna framför varje jägare. Vips var de vakna igen och under en mångfald av varierande förbannelser tog sig jägarna med möda till sina respektive bilar. Ingen kunde begripa hur de kunde somna på sina jaktpass och det hela upprepades var dag under jaktsäsongen.

Djurens hade klarat sig med livet i behåll och säkert någon jägare också. I all upphetsning, så hände det ju då och då att någon sköt i ren iver bara något rörde sig.

Äntligen ett vettigt trollhyss.

Nils Mohlin

©2016

Järlåsatrollet träffar Barack Obama


Det dröjde inte värst länge förrän ett par storväxta brunbrända herrar med snaggade frisyrer, mörka kostymer och cowboyboots knackade på och sa ”Mr Järlåsa Troll, where can we find him?”

Det luktade CIA lång väg om de två yankeecowboysen och trots mulen himmel bar de mörka solglasögon. Jag svarade att jag inte visste var Mr Järlåsatrollet befann sig för tillfället.

“We want our lunar rover and flag. Moreover, the President wants to talk to Mr Järlåsa Troll. The president invited Mr Järlåsa Troll to Washington next week. We fly back on monday, and then we have Mr Järlåsa Troll with us!Sa herrarna, satte sig i en stor svart bil med tonade rutor och försvann i ett dammoln.

På måndagen stod Järlåsatrollet, iklädd hatt, jackett och allt dingeldanglet han fått av kungen, på vår uppfart och väntade på att bli hämtad. Bredvid stod Bror Klumpeduns med månbilen under armen och flaggan i handen. Avsikten var att vinka av sin lillebror. Den stora svarta bilen kom med ett släp efter sig, de tvärnitade framför uppfarten och steg ur. Men där liksom stelnade CIA gubbarna till och den fina solbrännan, blev snarare kritvit. De tog till och med av sig solglasögonen och bara stirrade på det halvmeter stora Järlåsatrollet och hans tre meter höge storebror Klumpeduns. Grannlåten på Järlåsatrollets bröst tycktes imponera, men det var ändå bror Klumpeduns de stirra mest på. Klumpeduns stega fram och fattade deras händer och skakade dem till hälsning. Det var inte bara händerna på CIA killarna som skälvde, nej allt skälvde på dem och tänderna smattrade som kastanjetter. Till sist samlade de sig så pass att de lyckades stuva in månbilen i det täckta släppet och öppna bildörren för Järlåsatrollet.

På Washington Dulles flygplats togs Järlåsatrollet emot av utrikesminister John Kerry och ett stort säkerhetsuppbåd. I Vita Huset tog president Barack Obama emot och senare kunde jag på TV hemma i Järlåsa se hur Järlåsatrollet, lika utstyrd som tidigare stod och skakade hand med presidenten.

Putin i Ryssland härsknade till lite för han ansåg att det var ju han som först lärt känna Järlåsatrollet. Han ringde upp Obama och sa att han hade skänkt mängder av pengar till välgörande ändamål, som Järlåsatrollet ansvarade för. Så det fick minsann Obama också se till att göra.

Järlåsatrollet kom hem efter ett par veckor, med en stor säck pengar på ryggen, som han skulle dela ut till fattiga, flyktingar och uteliggare. Järlåsatrollet berättade att han erbjudits jobb på NASA som astronaut, men menade att han började bli lite trött på att fara runt i rymden och ville företa sig något annat.

”Företa sig något annat” tänkte jag. ”Det kan inte bli värre, eller?”

©2016

måndag 1 februari 2016

Järlåsatrollet träffar Kungen


Naturligtvis fick Järlåsatrollets semestertripp till månen oanade följder. CNN var först ut och därefter följde BBC och visade hemligt filmmaterial som läckt från NASA. Filmsekvenser som visade ett troll som for likt en skottspole på kors och tvärs över månytan. En annan filmsnutt visade Järlåsatrollet sittande i sin gamla solstol med USA:s flagga bakom sig och benen nonchalant uppslängda på månbilens ena framhjul. Till vänster om sig hade Järlåsatrollet placerat Sveriges flagga. Det som förundrade mest var att astronauten inte hade rymddräkt utan var iklädd en röd cylinderhatt och jackett. Vetenskapen var enig, det var förmodligen en sällsynt väl utvecklad robot som svenskarna hade lyckats få upp på månen.

Kungen kallade regeringen till konselj för att bli informerad om varför han inte blivit informerad. Samtliga statsråd inklusive statsministern skruvade nervöst på sig, tittade ner i bordet och sa samstämmigt ”vi vet inte.” ”Vet inte?” sa Kungen upprört. ”Leta reda på hjälten och de som ligger bakom!” ”Jamen inte ens Esrange i Kiruna vet ett dugg” invände statsministern. ”Leta rätt på rymdfararen, hon eller han skall belönas med de finaste medaljer och ordnar jag har tillåtelse att dela ut.”

Så var cirkusen igång, att landningsplatsen fanns någonstans i Uppland var ju ganska så känt vid detta lag. Snart vimlade det av journalister och myndighetsfolk och en dag fick Uppsalapolisen ett napp. De stoppade ett troll i Järlåsa som körde en renoverad månbil. Vid närmare undersökning framgick det av märkningen på fordonet att det tillhörde Nasa i USA. Järlåsatrollet förklarade ”att han tagit med den hem som suvenir när han lämnade månen.” Poliserna blev väldigt respektfulla och de hade ju alla vid detta lag hört talas om Järlåsatrollet och hans bedrifter. Han hjälpte ju barn, gamla och fattiga och ett sådant troll kunde man ju rakt inte gripa. Poliserna framförde att vetenskapsmän, myndigheter och kungen ville tala med herr Järlåsatrollet. De undrade vart inbjudningarna kunde skickas. ”Skicka dem till min kompis på Tackmossvägen jag bor under hans hus.” Sa trollet och drog iväg med sitt olagliga fordon.

Så kom det då en inbjudan från kungaparet, att de ville träffa honom personligen för ett samtal och belöna honom för hans insats.

Mot min vilja fick jag köra Järlåsatrollet till det kungliga slottet i Stockholm. Trollet var uppklädd i sin höga hatt och jackett, om än lite nersolkat av damm från månen och viftade glatt med sin svans när vi passerade inre borggården. Några ur högvakten hoppade skrämt åt sidan när trollet passerade. Järlåsatrollet bjöds på ståtlig lunch under tiden han berättade om sin månresa och vistelsen där. Märkligt nog tycktes kungaparet inte reagera på trollets lite udda utseende, utan det konverserades glatt under flera timmar. Till sist dök Järlåsatrollet upp vid bilen, så till den milda grad behängd med medaljer och ordnar, så jag aldrig sett dess make. Järlåsatrollet hade fått en utsökt lunch och tydligen en givande pratstund och inbjudan till Solliden på Öland i juli. Jag hade fått en varm korv och parkeringsböter.

Nils Mohlin

© 2016

Järlåsatrollet på månen


Efter några lugna dagar började Järlåsatrollet yppa sina planer, om som han sa, ”sin semestertripp till månen.” ”Det är totalt vansinne, inbillar du dig att du skall kunna studsa dit?” Sa jag i ett lamt försök att försöka avstyra tokigheterna. ”Nja jag behöver någon avskjutningsramp, men den får jag uppfinna.” Sa trollet beslutsamt. ”Nu får du väl ändå besinna dig, de människor, som lyckats med bedriften, har kommit dit med rymdfarkoster. Vet du överhuvudtaget hur långt det är till månen?” ”Ja det är 384.400 kilometer, så det är inte så farligt långt.” ”INTE SÅ FARLIGT LÅNGT?” sa jag och virrade på huvudet. ”Dessutom var de killarna som åkte dit specialtränade för uppdraget och hade rymddräkter.” La jag till i ett desperat försök att få stopp på dumheterna. ”Kunde Neil Armstrong, Buzz Aldrin och de andra gubbarna, så kan jag.” Sa Järlåsatrollet bestämt och fortsatte ”ett litet steg för människan, men ett jättesprång för mänskligheten”. ”Blir jättestuds för Järlåsatrollet, men en bagis för ett troll.” Don Felipe och jag virrade på våra huvuden och gick hem.

Några dagar senare drev nyfikenheten mig bort till stora grottan och på en öppen yta framför tvärstannade jag och bara tittade storögt. Där stod ett minirymdskepp elegant vitmålat och på sidorna stod målat Järlåsatrollet Carl Gustav. ”Vad är det där tillverkat av?” Tre oljefat och en kon av stål, som jag hittade någonstans.” ”Den kommer brinna upp innan du kommit halvvägs, eller så exploderar smörjan, när du tänder på och ödelägger hela Järlåsa.” Sa jag rent ut sagt riktigt förbaskad. ”Nej då, den exploderar inte och sedan studsar jag sista sträckan.” ”Studsar sista sträckan” upprepade jag irriterat. Jag gick arg därifrån och trollet ropade efter mig ”välkommen till uppskjutning i morgon.”

Jag vägrade att gå på uppskjutningen, men från fönstret därhemma såg jag oljetunnorna stiga till väders med en eldsvans efter sig. Jag kände en viss sorg, när jag förstod att Järlåsatrollet omöjligt skulle kunna överleva detta sista tilltag.

Tiden gick två, tre, fyra och fem veckor. Den sjätte veckan efter uppskjutningen ramlade ett tämligen helskinnat troll ned mitt framför vår altan. I händerna hade han USA:s flagga och i den andra höll han krampaktigt i en månbil. Han reste sig och skakade lite på kroppen och log med hela ansiktet. Jag bara fånstirrade och trodde inte mina ögon. ”Skall du inte hälsa mig välkommen hem?” Undrade Järlåsatrollet. ”Jo, naturligtvis gör jag det, men menar du att du verkligen varit på månen?” ”Självklart och det var därför jag tog lite gringoprylar med hem för att kunna bevisa det.” Men hur kom du hem?” ”Enkelt med en jättestuds från månen och sedan skötte jordens dragningskraft resten”. ”Men du kunde ju ha slagit ihjäl dig.” ”Nä jag använde gringoflaggan som fallskärm”.

Troll, troll, troll, men jag får väl trösta mig med att det inte kan bli värre. Hoppas jag innerligt.

Nils Mohlin

©2016