Järlåsatrollet hade vid nyår
avlagt nyårslöften, inget som kanske berörde honom själv så värst mycket. Nej
snarare Bror Klumpeduns, som under Järlåsatrollets ledning skulle gymnastisera
bort sisådär en sextio, sjuttio kilo. Bror Klumpeduns var inte speciellt
intresserad av lillebrors nyårslöften och menade att hans extrakilon bara gav
pondus och karaktär åt hans sofistikerade utseende. Något som Järlåsatrollet
viftade bort med en fnysning, ”du blir bara klumpigare för var dag som går.
Välter det mesta, springer på träd och berghällar och inte att förglömma dina
nysningar.” Bror Klumpeduns såg verkligen trumpen ut när Järlåsatrollet öste
förmaningar över honom. Klumpeduns reste sig i protest och drog samtidigt in
den gigantiska magen, så att han näst intill såg atletisk ut. Klumpeduns vände
på huvudet och log sitt bredaste trollsmil mot mig. Men samtidigt som han
släppte ut magen stod han framför en riktigt stor ek, som rycktes ur marken och
sopade med sig ett tiotal andra träd. Alltsammans låg ett trettiotal meter bort
som ett gigantiskt plockepinnspel. En förlägen Klumpeduns vände sig om för att
kolla lillbrorsans reaktion. Järlåsatrollet var ordentligt röd, flera nyanser
mörkare än den faluröda svanstofsen, medan han hytte med fingret och
sammanbitet väste. ”Om en timme börjar vi med språngmarsch!”
Språngmarschen var ingen bra
ide, för marken vibrerade så att fönsterrutor sprack och skorstensstockar satte
sig lite här och där. Till och med ett och annat hus åkte på sniskan. Språngmarscherna
blev indragna och gymnastikpassen påbörjades. En protesterande Klumpeduns fick
göra tusen situps och därefter lika många armhävningar, allt medan
Järlåsatrollet satt i sin gamla solstol. Dirigerande det hela, ett, två, ett,
två, ett, två och så ta i lite, samtidigt smuttande på sin grankottsoppa. Det
hela avslutades med lite balansakter. Järlåsatrollet hoppade upp på Bror
Klumpeduns axlar och ställde sig upp så han balanserade på axlarna och sa, ”du
skall göra likadant på bergkammen där borta, förstått.” Klumpeduns nickade
ihärdigt, men någon miss hade det blivit i kommunikationen. Klumpeduns hoppade
upp men inte på bergkammen utan på Järlåsatrollets axlar. Resultatet blev att
Carl Gustav försvann ner i marken, lika effektivt och snabbt som en pålningsmaskin
driver ner järnspont. Klumpeduns la sig på alla fyra stack ner ena armen i
hålet och fick tag i Järlåsatrollets kalufs och drog med ett ryck upp honom.
För säkerhetskull höll Klumpeduns sin lillebror på armlängds avstånd medan
Järlåsatrollet sprutade av sig värsta ilskan.
Jag behöver kanske inte
tillägga att det var slut gymnastiserat och Bror Klumpeduns bygger vidare på
sitt sofistikerade utseende.
© Nils Mohlin 2016
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar