Ett nytt år

I de sista skälvande timmarna av 2019 vill jag passa på att önska alla mina läsare ett riktigt Gott Nytt år.

Inför 2020 får vi hoppas på en snällare värld, med ömsesidig respekt för varandra. Räcka ut en hand till de som behöver det.

Vi får hoppas på att politiker kan lära sig att samarbeta och lägga prestige åt sidan.

Att förnuftet skall styra världen.

Att människors lika värde respekteras.

Att krig är en dåraktig lösning.

Att många problem runt svält och sjukdomar skall lösas.

Att alla skall må bra i denna ibland lite märkliga värld.

Ett riktigt GOTT NYTT ÅR från assistenten och mig.

Ó Nils Mohlin 19-12-30

Söndag i Kivik

Brasan sprakar sin rogivande melodi, assistenten ligger och sover på sin mjuka fäll strax intill mig. Graciela ser på ett TV program och jag håller på att mörda en person i min nya roman.

Vad kan vara skönare än sådana decembereftermiddagar när julhysterin lagt sig i stugorna och livet återvänt till det normala.

Ó  Nils Mohlin 19-12- 29

Inget skrock i Kivik

Jag vet inte hur vanligt det där med skrock är egentligen och om det överhuvudtaget förekommer längre.

Som ung pojke i slutet på fyrtio och början av femtiotalet, så var det ganska vanligt bland dem som fanns i min närhet. Aldrig lägga nycklar på ett bord, aldrig fälla upp ett paraply inomhus och aldrig gå under en stege. Självklara regler i barndomen, men som jag trotsat hej vilt sedan unga tonår, utan att jag fick taket i huvudet.

Minns att föräldrarna skulle ha en bjudning en gång och det föll sig så olyckligt att antalet skulle bli tretton. Ve och fasa, gud i himmeln, vilken katastrof, tretton vid ett middagsbord, ett oacceptabelt antal. Farsan stormskällde, rev upp himmel och jord tills problemet löstes. Den äldste i syskonskaran, som var någorlunda färdiggrillad i vett och etikett kallades in. Placerades på en pall i en undanskymd hörna vid bordet och blev nummer fjorton.

I ett småborgerligt hem på fyrtio och femtiotalet, så åt barnen jämte utdragsskivan i köket, vid den här typen av sammankomster. Barn skulle komma in finklädda, hälsa och sedan vare sig synas eller höras. 

Det var förmodligen vid ett sådant här tillfälle, som min mellansyster och jag kom på tjusningen med att fälla vattenbomber. Vi kom på oändligt mycket mer, som inte sågs med blida ögon i vuxenvärlden.

Men det där får vi ta en annan gång.

Önskar er en trevlig lördag

Ó  Nils Mohlin 19-12-28

Barnaårens påverkan

Jag är uppfödd på politik. Politik serverades morgon, middag och kväll. Jag hörde radions Eko sändningar innan jag kunde gå. När jag väl kunde prata, så kunde jag namnen på fler politiker i Sverige och världen än vad som fick plats på Svenska Dagbladets första sida. Innan skolåldern hade jag träffat fler politiker än vad jag kunde räkna till på fingrar och tår.

Farsan var journalist och skrev om politik, visserligen utrikespolitik. Ni kanske kan tänka er, det var ungefär som att ha en Mats Knutsson i hemmet. Oavbrutet analyserade och kommenterade det politiska landskapet. Inget ont om Mats Knutsson, jag anser att han är utomordentligt skicklig. Till råga på allt så umgicks farsgubben med en massa politiker och vad pratades det om vid alla deras besök. Jo politik och åter politik.

Jag borde med andra ord vara ordentligt vaccinerad mot all politik.

I vuxen ålder så försökte ett par partier att locka in mig på politikens bana. Jag saknade den sortens ambitioner och tackade artigt och bestämt nej.

Men allt det här politiska matandet i unga år fick djupgående konsekvenser. Jag följer det politiska spelet såväl i Sverige som i utlandet med största intresse. Ser rapport och aktuellt, läser analyser och kommentarer och missar mycket lite.

Snacka om barndomens påverkan.

Önskar er en trevlig afton

Ó  Nils Mohlin 19-12-27

Om jag har förtroende för våra politiker? Tja vad tror ni?

Kuriosa i Kivik

Jag har haft min blogg ett antal år nu och ibland är jag ganska flitig med att skriva och ibland mindre flitig. Vintern inbjuder mer till att skriva små inlägg som avkoppling till mina mord.

Det är roligt när jag får belägg på att bloggen uppskattas och i en ny mätning såg jag att min blogg kommit med på en topplista över mest länkade bloggarna i Sverige.

På topp 10 placeringen hamnade jag på plats nummer 10, bland humaniora, livsåskådning, humor och vardagsbetraktelser på plats nummer 1.

Som lite kuriosa vill jag nämna att förutom i Sverige, så läses den i USA, Ryssland, Frankrike, Tyskland, Ukraina, Spanien, Danmark, Norge, England, Portugal, Finland, Uzbekistan, Indonesien och Uruguay. Det är väl tack vare Googles translate verktyg som den blivit populär i många andra länder.

Det är glädjande att se den snart passerar 100 000 som varit inne och läst något av mina inlägg. I snitt ett par hundra läsare om dagen, vilket är skapligt för en blogg som inte sysslar med mode, utseende och inredning.

Jättetrevligt är också när läsare kommenterar och har synpunkter på mina berättelser. Så kära läsare lämna gärna ett avtryck i form av en kommentar.

Önskar er en härlig fredag

Ó  Nils Mohlin 19-12-27

Bakad potatis på skånska

Bakad potatis med tillbehör är en utsökt och lättlagad rätt. Ugnen på 225 grader och på en dryg timme klara att servera med favoritsallader, skaldjur, tonfisk, mimosa eller vad man nu önskar.

Jag fixade till denna favoriträtt vid ett tillfälle när ett par av de äldre barnbarnen var på besök. Pojkarna tittade in i ugnen och konstaterade – ”Bagade pantofflor!” Är man uppfödd i den skånska leran så pratar man inte rikssvenska. Inte heller den skånska som jag växte upp med i Malmö, snarare med en karaktäristisk Österlensk touch på diftongerna. Naturligtvis var bröderna intresserade av vad för sallader som skulle serveras till de bakade potatisarna. – ”Vau bler de för sörjor te” undrade två hungriga pojkar.

© Nils Mohlin 2019-12-26

Annandag i Kivik

Julhysteri, julafton, mellandagsrea, nytt år, nyårsrea, kan knappast bli värre.

Förskonad från allt det där, njuter jag av fridfull annandag tillsammans med Graciela och assistenten. Har några bra böcker vid min sida, vilket för mig hör till den tid vi kallar jul. Assistenten köpte vi en ny leksak, som ägnas stort intresse.

Solen gick upp 8.34 och ner 15.34 här på Österlen. Dagen börjar sakta men säkert bli aningen längre och när mitten på januari passerats börjar det så smått märkas. Vinter har vi ännu inte haft någon känning av i Kivik, men meteorologerna har lovat att den kommer traditionsenligt den 10 januari.

Vinter kan vi för vår del gärna vara förutan. Kyla, halka och snöskottning finns inte på min favoritlista. Kyla visst om det inte blir halt och man graciöst likt en pingvin försöker hålla balansen, medan fötter obevekligt glider åt totalt fel håll.

Snöskottningen ett djävulens påfund och enda trösten är att fem, sex andra lika sammanbitna gubbar i gatan har lika roligt som jag. Ibland händer det, snökaos på Österlen, med snökanoner och igenkorkade vägar. Då ställer jag undan snöskyffeln och gör som björnen, går i ide. 

Önskar er en härlig fortsättning

Ó  Nils Mohlin 19-12-26

En stor människa

I januari för ganska många år sedan träffade jag ett par på Alicantes flygplats, vi satt bredvid varandra på flyget. Vi upplevde en nödlandning tillsammans på Bergamo flygfältet strax norr om Milano. Frun bjöd mig på smörgåsar, eftersom det var en av Ryan Airs turer som inte accepterade kortbetalning. Endast kontanter och det hanterar jag aldrig, så bjöd mannen mig dessutom på ett par flaskor vatten. 

Dessa personer blev Gracielas och mina vänner för livet. Våra innerligaste och bästa vänner. Vi hade förmånen att få lära känna en underbar familj, Asmeret, Melles och deras fina barn.

Vi umgicks i Stockholm när vi bodde där och i Spanien där vi bara har några mil mellan oss. I deras umgänge var hjärtevärmen påtaglig, omtänksamheteten, den oerhörda generositeten, inte bara den materiella utan jag tänker närmast på hjärtats stora generositet. 

Jag har i mitt liv träffat och lärt känna oändligt med människor, ett fåtal har lämnat så bestående och djupa avtryck som Melles och hans familj. Vänner i vars sällskap man mår så oerhört väl.

Det har inte gått en dag sedan Melles så tragiskt gick bort vid 59 års ålder i september utan att han funnits med i mina tankar.

En oerhört stor person, fantastiskt intelligent och lärd, en man som man kunde tala med i timmar. Sista gången vi träffades var när han hälsade på oss i Los Alcázares september 2018 och berättade entusiastiskt om sitt hemland Eritrea. Vi pratades vid i telefon ett par gånger till och mailade varandra. Jag har vid snart 76 års ålder upplevt mycket i mitt liv av allt, sorg, glädje, mycket näst intill omöjligt att nämna.

Det var en oändlig glädje att få bli vän med Melles och hans underbara familj.

Det är med en oändlig sorg jag tänker på honom och minns honom. Han blev som en mycket nära bror till mig, som trots att han är borta, alltid kommer att finnas vid min sida och i mina tankar.

Dessa rader tillägnar jag Melles familj, Asmeret, Lidia, Miriam och Aman. Ni kommer alltid att vara mina vänner.

Ó  Nils Mohlin 19-12-24

2019 ungefär som alla andra år

Vi har snart kommit till den tidpunkt då det är dags för media att sammanfatta det gångna året.

Krönikor över politiska tillkortakommanden och fadäser, kan faktiskt inte erinra mig att något motsatt inträffat.

Skjutningar och sprängningar.

Presidentval i USA 2020 och Donald Trump mot lika ålderstigna demokrater.

Det kan knappast bli värre, så bättre en snart åttiårig demokrat, än den förolämpning mot världen som sitter i Vita huset nu.

Vladimir Putin som har suttit vid makten i ett kvarts sekel, när hans ämbetsperiod är över 2024, har vi vant oss vid. Även om han har passerat sjuttio när det är dags för val, så lär han hitta på ett eller annat sätt att hålla sig kvar vid makten.

Kvinnor som utsatts för sexuellt ofredande av kända och okända och vi fick lära oss att det finns något som heter Vikingasjukan.

Långvarig turbulens i akademin, en kulturprofil med starka band skakar galler, en del lämnade sina stolar. Det hela rundades av med att en ny nobelkommitté utsåg Slobodan Milosevics kompis Peter Handke till en av litteraturpristagarna. Ett klavertramp, omtvistat och oklokt. Summeringen av ärevördig akademi blev som sur smak i munnen. 

En gick med flaggan i topp Sara Danius, som tyvärr gick bort allt för tidigt.

Greta läxade upp världens ledare. Vad finns att tillägga?

Naturkatastrofer och mycket annat elände.

Något positivt? Jo Etiopiens premiärminister Abiy Ahmed fick nobels fredspris för att ha varit den drivande parten i det historiska fredsavtalet mellan Etiopien och Eritrea. En mycket glädjande nyhet och jag tänker på min käre vän Melles, som var från Eritrea och tyvärr och till stor sorg rycktes bort i september blott 59 år gammal.

Ó  Nils Mohlin 19-12-23

Kivik-Luvan ett måste

Har varit hos Peter och handlat två Kivik-Luvor. Luvan bärs av alla rättrogna Kiviksbor och alla andra också för den delen.

Gör som jag bli en äkta Österlenare, kontakta Peter och köp Kivik-Luvan.

www.stenrosgarden.se

Nils Mohlin 19-12-23

Midvinterfest

Vi har valt bort den konsumtionshysteriska moderna julen.

Julen har en ursprunglig koppling till vintersolståndet. Jule eller midvinterfest med traditioner långt innan sagorna om skattskrivning, myrra, ängeln Gabriel, Bethlehem, Josef, Maria och Jesus hittades på. 

Midvinterfesten skall egentligen firas på dagen för vintersolståndet och är en fornnordisk tradition. Symboliken var att man smakade av vinterförråden, barnen fick välja sig ett namn efter hädangångna förfäder. Man firade att efter årets kortaste dag vände det mot ljusare tider. 

Var ordet jul kommer från kan ingen med exakthet svara på. En teori är att det kommer av ordet hjul och symboliserar att året går runt.

Så det vi kallar jul är en tradition som härstammar från vikingarnas tid och har inget att göra med de avsevärt modernare kristna versionerna, som grundar sig på skickligt formulerade myter. Som förre ärkebiskopen KG Hammar uttryckte det ”Bibelns berättelser skall inte ses som verkliga händelser, utan som ett sätt att måla med orden.”

Alla firar den jul som tilltalar dem.

Vi firar Jule eller Midvinterfest, som överensstämmer med våra värderingar.

Jag önskar alla mina läsare en riktigt God Jul, Jule eller midvinterfest, vilket ni nu föredrar.

Ó  Nils Mohlin 19-12-22

En gentleman på besök

En liten fyraårig herre hälsar på, en riktig gentleman. Hjälpsam och artig bistår han mig när jag balanserar med kryckor och skall sätta foderlister i vårt uppfräschade kök. När svavelosande kommentar snubblar över mina läppar, tittar han med förebrående och räcker mig spiken jag tappade.

Snart övergår unge mannens intresse till Lego, jag tittar mig kring och levererar en sordinerad synpunkt om envist spik.

Färdig med lister engageras jag och assistenten i avancerat Legobygge. När tjusigt torn rasar hörs något från unge gentlemannen, som allt för väl påminner mig om mina tidigare kommentarer.

Små grytor har också öron.

Önskar er en härlig afton

Ó  Nils Mohlin 19-12-21

Nyårslöften

Efter jul kommer nyår och i samband med nyår kommer nyårslöften. Inte alla men en hel del avlägger löften, en del kanske realistiska och en del ouppnåeliga.

Har aldrig riktigt förstått kråksången i det hela och i synnerhet inte de löften som avges i rusets sista dimmiga minuter av det gamla året. Löften som kommit på skam redan efter ett antal timmar in på det nya året, om de överhuvudtaget koms ihåg. Vissa skall banta, andra spara pengar, skilja sig, gifta sig, säga sitt hjärtas mening till chefen, studera, byta arbete och så vidare. 

Beslut och löften som kan fattas när som helst på året, men helst med klart huvud.

Jag har aldrig avgett några löften, mer än att jag säger till min fru att jag älskar henne och alltid kommer att göra det, men det säger jag ofta.

Vid min ålder och det har varit så i många år nöjer jag mig med att som betraktare studera timide herr Svensson som i drinkars takt blir allt modigare och skall minsann sätta den bufflig chefen på plats. Nyårsdagen en av svår ruelse ansatt herr Svensson undrar vad han sagt och går snällt till arbetet första vardagen och säger ”Javisst chefen, självklart chefen, det ordnar jag chefen.”

Assistenten och jag avger inga löften, mer än att vi kommer att gå på som vanligt och med det önskar vi er en härlig lördag och söndag.

Ó  Nils Mohlin 19-12-20

foto: Fredrik Ekblad

Midvinterfest i Kivik

Nu är det snart det där som kallas julafton och som jag enligt uråldriga traditioner envisas med att kalla midvinterfest.

En midvinterfest kan firas i all enkelhet med något gott och hälsosamt, ingen stress, inget frosseri, bara ha det trevligt och umgås med nära och kära.

Julafton är förknippat med en del bra saker, men även en hel del dåligt.

Läste att det är årets stora hjärtinfarktsdag. Stress, för mycket fet mat och för mycket alkohol bäddar för ett ovälkommet rekord och överbelastning på hjärtklinikerna.

Vi skippar helt julmaten och äter gärna lax, lite skaldjur, grönsaker och vi kanske till och med delar på en flaska gott vin till detta. Men sen får det vara bra, vi mår gott och går till sängs när vi är trötta.

Jag önskar alla mina läsare en riktigt God Jul och Assistenten Don Felipe instämmer med glada svansviftningar

Ó  Nils Mohlin 19-12-20

Väga ord

Alla känner vi till uttrycket ”då får man allt väga sina ord”, att använda sin verbala förmåga till bristningsgränsen för att inte stöta sig med en person. När man istället för att linda in ett budskap i superlativer kanske hellre vill säga ”Dra åt helvete!” Jag tillhör tveklöst dra åt helvetekategorin. Bär sig en person illa åt då talar jag om det.

Väga ord det är också av största betydelse när man skriver, fast på ett annat sätt. Då gäller det att skapa snygga formuleringar, miljöer och karaktärer, använda synonymer, inga upprepningar, vilket är lätt hänt. Få ett flyt i texten så att det blir tilltalande för en läsare. En bra handling kan gå i stöpet av taskigt utformad text.

Det är ungefär som att måla en tavla där färgerna måste vara i samklang med varandra, så måste orden och meningarna också vara i samklang i en text.

Jag har hunnit till ungefär sidan 200 i min nya roman. En manlig journalist och en kvinnlig läkare sitter och pratar med varandra en sen kväll någonstans i Kivik medan decemberregnet piskar på rutorna. Samtalet är av avgörande betydelse för handlingen i sin helhet. På de relativt få sidor som beskriver samtalet gäller det inte bara att tappa bort viktiga trådar utan ge scenen en trovärdighet, som om man satt bredvid och lyssnade. Det är som författare oerhört spännande att formulera sig och hela tiden eftersträva en förbättring.

Utan att väga mina ord önskar jag er en förträfflig afton.

Ó  Nils Mohlin 19-12-19

Bromsa i Kivik

Jag har varit på bilbesiktningen idag, för första gången på många år. Vi har en Volvo XC 60 årsmodell 2017 och enligt nya regler skall tydligen även tämligen nya bilar besiktigas.

I januari för ett år sedan var jag inne på Bilia för service och den personlige serviceteknikern sa att bromsarna snart var slut och om inte annat så var det nödvändigt att byta dem vid nästa nästa servicetillfälle som är i januari 20.

Jag har kört 2.300 mil sedan förra servicen och frågade besiktningskillen hur bromsarna var. ”Helt perfekta, utan anmärkning!”

Då undrar jag hur fan Bilia kan påstå motsatsen ett år tidigare. Ett sätt att plocka kunder på pengar, finns det någon vinning för serviceteknikern själv? Eller vad fan handlar det om? Jag brukar lätt kunna köra mellan 8 och 10 tusen mil innan det är dags för nya bromsbelägg.

Nog finns det anledning att vara observant på bilverkstäder även om det gäller de stora och vad jag hittills trott seriösa verkstäderna.

Önskar er en trevlig torsdag

Ó  Nils Mohlin 19-12-19

Barnförbjudet

Jag var inne på det där med film och då kommer jag att tänka på när jag som grabb gick på matiné. 

På Drottningtorget i Malmö låg biografen Grand och varje söndag klockan 13 och 15 visades veckans matinéfilm i början på femtiotalet. 75 öre kostade det och naggade veckopengen på två kronor rejält.

Stående repertoar var Hopalong Cassidy som handlade om en västernhjälte inspelade på trettio och fyrtiotalet. Dessa filmer varvades med Helan och Halvan. 

När dessa rullar var uppslitna började nya västernhjältar dyka upp. Självklart John Wayne, James Stewart, Glenn Ford, Richard Widmark och några till, vilka alla tillförde något nytt. Vi grabbar hade fått nya idoler och ”hands up” blev nästan som ett tilltal.

Vi blev äldre och de barnförbjudna filmerna började locka i 12, 13 årsåldern. För två kronor kunde man sitta längst fram och njuta den förbjudna världen.

Två kronor var hela veckopengen, men jag hade börjat tjäna pengar som springschas och hade lite andra inkomstkällor. Jag sålde tombuteljer på systembolaget och tidningspapper som vi grabbar lastade på handlarens paketcykel och trampade ut till frihamnen med. Med ens kände vi oss ganska förmögna och kunde se många barnförbjudna filmer. Ibland blev vi utslängda när vår ålder ifrågasattes, men i de flesta fall kunde vi avnjuta en stor mängd krigsfilmer. Just krigsfilmer massproducerades i spåren av andra världskriget.

Farsan frågade när man kom hem.

”Har ni varit på bio grabbar, vad såg ni?”

”Åsa Nisse!”

Önskar er en härlig fortsättning på veckan och Assistenten viftar en hälsning med svansen.

Ó  Nils Mohlin 19-12-18

Jul i Kivik

”En liten tomtegubbe satt en gång
vid stugan sin uppå en tuva.
Han tyckte dagen var så fasligt lång,
han satt och vände på sin luva.
Usch, han frös och han nös,
atschi, atschi, atschi, prosit!
Usch, han frös och han nös,
stackars gubben hade snuva.”

Som jag tidigare berättat så firar inte Graciela och jag jul, vilket jag är mycket tacksam för. Julen kan i många fall vara förknippad med tvång och en massa måsten. I stora familjer när unga människor helt plötsligt får svärföräldrar på halsen, så tillförs ytterligare traditioner. Då blir det ibland bäddat för kaos och tvistigheter och saknar då svärdotter eller måg civilkuraget att klart markera för sina föräldrar vad som är acceptabelt eller inte acceptabelt, så är det bäddat för äktenskapliga kriser. Jag minns allt för väl elaka, dominanta föräldrars beteende mot systrar och svågrar. Jag valde att ta avstånd och gå min egen väg.

Nu är vi förskonade från allt sådant, jag tillhör den lilla exklusiva skara som har svärföräldrar, som är yngre än mig. Så alla juldiskussioner kom av sig redan vid Gracielas och min första jul tillsammans. Nu firar Graciela och jag vår elfte jul på vårt sätt, har det mysigt, umgås och äter något gott, gör det lite festligare. Barn och barnbarn träffar vi de andra dagarna.

Jag förstår att min medelålders son börjat tänka i mina banor. När jag pratade med honom igår så berättade han, att han köpt en resa till México. Han tar hela familjen med till Yucatanhalvön på några semesterveckor. Klok markering!

I vilket fall som helst så önskar jag er alla en riktigt God Jul och Don Felipe hälsar med livlig svansviftning.

Ó  Nils Mohlin 19-11-18

Film i Kivik

Assistenten och jag befinner oss som regel i skrivarhörnan när klockan går mot midnatt. Ibland gör vi ett avbrott och hoppas på att någon sevärd film visas. Det är inte ofta men ibland händer det. Vi såg om Gudfaderfilmerna med Marlon Brando i den första och Al Pacino som hans son. Ett par andra favoritskådespelare jag har är Denzel Washington, Robert Duvall, dansken Mads Mikkelsen och några till. Bland de kvinnliga håller jag på Helen Mirren som jag tycker är enastående oavsett roll. Det finns fler, men dessa tänker jag omedelbart på när det gäller stora skådespelarprestationer.

Jag har funderat på en sak, att en del skådisar tycks i hela sin karriär vara hänvisade till att spela bovar. Har naturligtvis med utseende att göra, som många av maffiagubbarna i Gudfadern, med anletsdrag som bara en mamma kan älska. Samma sak i många andra filmer taskigt utseende är lika med gangster.

När jag borstar tänderna lite senare och tittar mig i spegeln, tänker jag, om jag nu hade varit skådis, så hade jag tveklöst blivit en maffiagubbe. Assistenten viftar på svansen ungefär som om han håller med. Vi går och lägger oss och assisten tittar på mig som han vill säga ”jag hade varit polishund”.

God natt!

Ó  Nils Mohlin 19-12-17

Vad är ålder i Kivik?

Vid snart 76 års ålder har man ju hunnit vara med om ett och annat. En belöning är när yngre generationer frågar till råds om olika saker, en annan är när man på ett möte kan bidra med förnuft och eftertänksamhet.

Nu tänker ni Mohlin börjar bli rejält gammal. Gammal vad är det? Ett ytterst föränderligt begrepp.

Jag minns mina morföräldrar, min far och många andra när de var i den ålder jag nu är i. Mina morföräldrar och i synnerhet min mormor, minns jag som en mycket klok kvinna. Visst var hon gammal, tyckte jag då, men så mycken klokhet och visdom hon bjöd på. En näst intill sakral stämning när hon berättade om sitt liv och hur man skall förhålla sig till sin tillvaro.

Jag har mött väldigt gamla människor som inte är stort mer än femtio och det är tragiskt, de har missat livet.

Som sagt nu när jag snart är 76 så tänker jag köra på som vanligt. Felipe och jag har våra bus, lära barnbarn bus, skriva, måla och vad andan faller på.

Så nog är jag i en fantastisk ålder, gör vad jag vill. Ibland väldigt disciplinerat och oftast inte.

Det blir toppen att fylla 76.

En underbar dag till er mina vänner!

Ó  Nils Mohlin 19-12-17

Ett namn som förpliktigar

Jag fick Don Felipe i födelsedagspresent av min fru när jag fyllde sjuttioett. Visserligen föddes han samma dag, så jag fick honom åtta veckor senare, men det roliga är att vi har gemensam födelsedag. I april blir denne ädle herre fem år och det må firas. Under de åtta veckor jag fick vänta på att få hem den lille valpen så funderades det på namn.

En tuff liten dvärgschnauzer måste ju ha ett namn som passar och jag funderade på en massa olika alternativ. Eftersom vi vistas mycket i Spanien, så ventilerades också en del spanska möjligheter.

Graciela föreslog ganska snart Don Felipe. Min omedelbara tanke var att en så ärofylld titel var väl reserverade för kungar och prinsar eller stora maffialedare som Don Corleone i Gudfadern.

Valpen döptes till Don Felipe precis som spanske kungen. Sexton veckor gammal när Don hade fått sina valpsprutor, rabiesvaccinationer och eget pass var det dags att presentera honom för grannarna i Spanien. Felipe älskar åka bil och trivdes under hela resan ner, som var 350 mil eftersom vi bodde i Uppsala då.

Första morgonen när Felipe utforskade kvarteret kallade Graciela på honom.

”Don Felipe, Don Felipe!”

Ganska högt och snart kom de närmaste grannarna rusande ut och gestikulerade vilt och sa i mun på varandra.

”Graciela, Graciela du vet väl att Don Felipe i femman är döv, så vill du honom något får du gå bort och skrika i hans öra.”

I Kvarteret där vi bor i Los Alcázares blev Don Felipe omedelbart mittpunkten och omåttligt populär. Även om alla skrattade våldsamt åt namnet till en början, så vande de sig rätt fort och när vi kommer ner nu så är Don Felipe det första dom frågar efter. 

Min kompis blev ju ganska snart Assistent åt mig och i kvarteret i Kivik kallas han kort och gott för Flippen.

Assistenten Don Felipe och jag önskar er en härlig vecka.

Ó  Nils Mohlin 19-12-16

Don Felipe och jul i Kivik

Min assistent Don Felipe skulle jag vilja säga ger fullständigt fan i julen. Bortsett från om det tappas en pepparkaka eller något annat som faller på läppen och han kvickt kan lägga beslag på den. Men för att hitta godbitar på golvet, så är det så mycket bättre när barnbarn kommer på besök. Ju mindre barnen är dess mer hamnar på golvet. Ofta är de små barnen mycket generösa mot Felipe, som återgäldar givmildheten med att troget vara vid deras sida och delta i lekar. När barnen åkt lägger han sig vid min sida med en ljudlig suck, ungefär som ”det är tröttsamt med småbarn”.

Även om vi inte firar julen något speciellt, så är vi inte helt förtappade, okej vi har ingen julgran. Julgranen står grön och grann i stugan och med den följde 10 000 insekter. Vem sjutton vill ha in 10 000 insekter, som kvicknar till liv i stugvärmen. Vi har mycket levande ljus, men det har vi i och för sig hela den mörka årstiden och trevligt har vi inte bara till julen.

Minns med skräck barndomsjular med ett hem som fullständigt dignade av allt fruktansvärt krimskrams. Inte nog med det sedan skulle man gå i julbön och som sju, åttaåring sitta på en hård träbänk. Lyssna på tråkiga fantasisagor framförda av en präst, som var så vederkvickt av starka drycker att han krampaktigt fick hålla sig i predikstolen. Spänt väntade jag på det oundvikliga att han skulle kasa ner, men han klarade sig till tredje trappsteget nerifrån innan han stöp. Som grädden på moset skulle tjocka släkten inställa sig i julottan klockan sju påföljande morgon. Ny någorlunda nykter präst, men lika förödande tråkig och jag somnade ganska så omedelbart. Väcktes med ett ryck när morfar drog mig i håret och gav mig en skarp blick. Prästen pratade om synd och attan vad vi måste ha syndat, så som han gick på. 

Det där med min relation till kyrkan har inte blivit bättre med åren. Som före ärkebiskopen K G Hammar sa att ”bibelns berättelser skall man inte se som verkliga händelser utan mer som ett sätt att måla med orden”. 

Jag respekterar de som har glädje av kyrkan. Men själv så är jag inte med i svenska statskyrkan och föredrar vetenskapens teorier om vår och världens tillkomst. Mina kyrkobesök begränsar sig till att som gammal ingenjör och arkitekturintresserad studera byggnaderna.

Don Felipe och jag önskar er en härlig söndag

Ó  Nils Mohlin 19-12-15