Bloggportalen statistik

onsdag 26 november 2014

Djupa skogarna


Två stora älgar drog över vägen strax intill Lilla huset på berget. Rådjur finns det gott om och strövar ofta över vår skogstomt. Jag har som barn bott under somrarna vid skog och sjö i Skåne och det mest vilda jag såg då var kaniner, ekorrar och fasaner och hur spännande var det. Någon enstaka gång älg och rådjur. Men nu bor vi i Uppland med en annan fauna och mina förväntningar är höga, då vår tomt gränsar mot milsvid skog. Jag vill se vildsvin, gärna varg och varför inte en björn, om det nu finns några så långt söderöver.
Graciela delar inte fullt ut min entusiasm vad gäller vildsvin, varg och björn. Men för barnbarn berättar hon med inlevelse om troll och andra hemskheter som bor i skogarna. Håret står på ända och ögonen är stora som tefat på de små barnen när skildringarna om djupa skogens varelser når sin kulmen. De slänger ett öga på mig ungefär som ”du försvarar oss va”`?
Jag går ut en sväng på tomten, inte beroende på alla rysliga berättelser, snarare av nyfikenhet på vårt nya boende och alla vilda djur. Jag tittar mot norr, mot öster och väster, sist mot söder och minsann där sitter en liten ekorre fem meter från mig. Den tittar nyfiket, som om den undrar ”är det ni som flyttat in i den stora rödmålade fågelholken”?
Jag är inte jägare, har aldrig jagat och kommer aldrig att göra det, så min nyfikenhet grundar sig mer på att kanske kunna föreviga det vilda på bild. Men jag hade ju tänkt mig något mer spännande än en ekorre, till och med ett av Gracielas troll hade ju varit en höjdare. Men som med så mycket annat så är det tålamod som gäller.

Nils Mohlin
I Lilla huset på berget
© 2014



söndag 23 november 2014

iPhone


Min kära fru Graciela och jag har köpt vars en ny iPohne. Först handlade Graciela och var fruktansvärt missnöjd. Hon hörde inte ett skvatt av vad uppringaren sa. Jag fick ringa ett tjugotal gånger till henne för att testa. Men hon hörde fortfarande inte ett dugg av vad jag sa, hur kärvänliga ord jag än använde. Hon testade alla tänkbara inställningar som finns att tillgå på en modern iPhone.  Jag behövde också en ny telefon och naturligtvis gick vi till den butik där Graciela handlat sin. Samtidigt skulle vi kanske kunna få rätsida på den felaktiga produkt som Graciela inhandlat.
Graciela höll upp den fatala telefonen framför hjälpsam säljare och sa ”telefonen är oduglig, jag hör absolut ingenting”. Säljaren log sitt bredaste leende och sa ”det blir nog bättre om du drar av skyddsfilmen”. Det är få gånger jag upplevt Graciela svarslös, men med skammens rodnad iakttog hon säljaren som avlägsnade det förargliga skyddet.
Vi lämnade butiken med våra nya telefoner som fungerar alldeles utmärkt och vi hör förträffligt av vad som sägs i luren.
Tilläggas skall att Graciela är mycket duktig på allt det där med telefoner, datorer och lärde mig min nya iPhone i ett nafs, men skyddsemballage är hon tydligen inte så bevandrad i.
Nils Mohlin

© 2014

fredag 21 november 2014

Oönskade dofter


Alla har vi någon gång trampat i hundbajs. Jag klämde en sådan där hög med mina nya boots i går, de grova sulorna absorberade merparten i sitt räfflade mönster. Hur sjutton jag än bar mig åt, kasande fram på en gräsmatta, akrobatiska övningar vid ett staket i tappert försök att skrapa skorna rena så satt ohjälpligt två centimeter doftämne kvar under mina nya skor. Med skorna i hand gick jag in i vår port i strumpsockarna. Tog hissen tillsammans med fru Svensson på sjunde våningen, som tittade på min strumpklädda fötter, mönstrade mig från topp till tå ungefär som om författare och konstnärer är inte riktigt kloka. Stanken blev hon medveten om på andra plan gav mig en mördande blick och steg av hissen fem våningar för tidigt. Jag gick av på nästa våningsplan och skyndade in i duschen och spolad skojäklarna rena, trodde jag. Påföljande dag hämtar jag min fru i Märsta, vi skall till Uppsala för att hämta nycklar till Lilla huset på berget.
Efter två minuter håller Graciela för näsan och säger ”här luktar hundskit”. Jag medgav mitt felsteg i en förarglig hög hundspillning, men försvarade mig med att skorna var ordentligt rengjorda. Hundskit är med andra ord inte en skitsak, jag beordrades av min kära fru att inhandla ett par nya skor innan vi skulle träffa mäklare och säljare för slutuppgörelse. Nya skor var lätt inhandlade, min fru sa till säljaren ”han behåller dem på, är du snäll och packar in de andra”. Visst sa tjänstvillig säljare och min fru tillade ”Min man har trampat i något man absolut inte får trampa i”. Säljaren stelnade till tog ett djupt andetag, grimaserade och tappade mina fina boots. Skorna är numera inpackade i kartong och försluten plastpåse och hänger i ett träd bakom Lilla huset på berget.
Jag skall smyga ut i natten och hämta mina boots och promenera runt och skall snart dyka upp med dem i offentliga sammanhang igen. Mina boots har blivit mobbade! Jag tycker inte alls de har någon besvärande lukt, snarare en genuin lukt av högkvalitativt läder.
Nils Mohlin
© 2014


torsdag 20 november 2014

Kundpinne


Alla har vi stått i kassakö och ve den person som inte lägger helig pinne eller kassaklots efter det varorna är placerade på bandet. Läste för några år sedan att danskarna är ytterst petiga med att kundedeler eller skillepind omedelbart skall läggas på plats när man lagt upp sina varor. I Danmark förväntas man helt enkelt att lägga dit varudelaren efter sig annars blir det ett jäkla liv enligt samma artikel.
Ett jäkla liv kan det bli i Sverige också. Var häromdagen och handlade i vår lokala matbutik. En dam står och betalar, en kille i femtioårsåldern står före mig och har pliktskyldigast lagt pinnen som en gräns mellan hans och mina varor. Vi står och pratar om allt mellan himmel och jord i väntan på vår tur att betala. Naturligtvis missar jag att lägga den förbannade pinnen. En liten skinntorr gubbstrutt knuffar mig samtidigt som han mumlande förbannelser kliver över mina fötter. Han sträcker sig näst intill liggande över varorna och hugger en pinne som han med en smäll placerar efter mina varor. Visst jag hade missat pinndjävlen. Gubbfan på dryga en och sextio och minst nittio bast står bakom mig med eldsprutande blickar. Fylld av ilska rabblande Imperiusförbannelsen, Cruciatusförbannelsen och Avada Kedavra. Hade förbannelserna haft någon effekt borde jag fallit stendöd i Coops kassakö. Min tur att betala och jag vänder mig till den äldre upprörde mannen och sa ”Jag önskar dig också en bra dag”. Han skakar med en pinne mot mig och mot bättre vetande säger jag till den lille mannen ”Se upp så att du inte själv hamnar som kassaklots mellan varorna, ni är förvillande lika”.
Nils mohlin
© 2014






                      

tisdag 18 november 2014

fredag 14 november 2014

Kanonmat

Grannen har köpt en kanon, ja ni läste rätt. Bom…Bom…Bom, låter det var femte minut eller 288 gånger per dygn. Los Alcázares är för mig ett av de fridfullaste ställena på jorden. Där man njuter sitt otium, påtar i trädgården, fixar med huset, pratar med grannarna och håller siesta. Denna frid störs nu 2016 gånger per vecka. Trädgårdsmästaren har förklarat krig och mina närmaste grannar och jag mobiliserar. Vad har vi att sätta emot detta grovkalibriga monster som likt en haubits spyr ut sina dånande kanonader över nejden. Fåglarna flaxar skrämt iväg från nysådd skir gröda och sätter sig i de gamla olivträden utanför vår port. Under två minuter äter de oliver och lämnar sina visitkort i orimlig mängd runt entrén till vår patio. Merparten av fågelspillningen borde rimligen ligga hos trädgårdsmästaren. Fåglarna återvänder till de lockande grödorna på andra sidan gatan tills kanonen smäller igen och de åter sitter i olivträden och uträttar sina behov, detta upprepas som sagt, var femte minut. Mina spanska grannar och jag tittar på varandra, diskuterar om vi kan stjäla kanonen, men det är nog olagligt. I vart fall sabotera den jäkeln, en granne har ett par säckar cement hemma och föreslår att vi fyller kanonröret med betong. Vad har jag att tillgå, en slangbåge som Graciela köpte på mercadillo åt mig för några år sedan, inte mycket att möta en kanon med. Många olika förslag, men alla lika orimliga, resignerat rycker vi på axlarna och samtalet glider över till andra ämnen, bland annat hur de skall lyckas lära mig prata flytande spanska. Under två timmar håller Silvestre spansklektion med mig. En ganska märklig upplevelse, då Silvestre enbart pratar spanska, men en väl fungerande undervisning.
Dagen därpå sopar jag trottoaren framför vårt hus, när jag vänder mig om ser jag att en av Guardia civils bilar stannat utanför vår port. Tänker naturligtvis ”vad har jag nu hittat på”, eller är det våra revolutionära samtal gällande kanonen. Framrutan glider ner och en glatt leende polis säger ”Hola Nils, har du gått några matcher sedan du slog rånaren på käften förra året”. Efter en stunds trevligt samtal kör de vidare, vänder in på åkern där kanonen är placerad, redan finns det ett par andra polisbilar på plats. Äntligen tänker jag, men gud vad jag bedrog mig, det handlade om att kontrollera arbetskraften på fältet. De är ganska så effektiva med att kolla och hitta illegala invandrare.
Kanonen får vi leva med.

Nils Mohlin

© 2014

torsdag 13 november 2014

Finalist - Fredrik Mohlin

Svenskt näringsliv


UTMÄRKELSE De fem finalisterna till utmärkelsen Årets mest företagsamma människa i Skåne är alla personer som skapar jobb, utvecklar, vågar och ser möjligheter. Här kan du läsa om Fredrik Mohlin, vad han gör och känner sig extra nöjd med under 2014. Rösta på denna finalist eller några av de andra! Vill du kan du också vara med och tävla om en surfplatta mini.




Fredrik Mohlin

Joblink AB
Om du ser tillbaka på det senaste året – vad av det du gjort som företagare som du är mest stolta över och varför? Att jag sätter så pass många personer i arbete, ofta människor som står utanför arbetsmarknaden, till exempel ungdomar och nysvenskar. Under 2014 har vi utvecklat vår tjänst. Det har gett oss fler kunder men framförallt har vi kommit i kontakt med och hjälpt fler arbetssökande. Idag ser vi att vi fått en starkare marknadsposition där vi utmanar de traditionella metoderna.
Bara företagsamma människor kan skapa jobb. Vad skulle kunna få dig att anställa fler? Självfallet en näringslivspolitik som inte bygger på hård beskattning och höga arbetsgivaravgifter. Ett öppnare, modernare företagsklimat anpassat till dagens näringsliv. Men vi är också konjunkturberoende, i en bra konjunktur har vi mycket att göra och anställer också fler.
Varför tycker du att man ska rösta på dig som årets mest företagsamma i Skåne? Det jag brinner för, och det som motiverar mig att cykla till jobbet varje dag är att sätta folk i arbete. Ett jobb är något som ligger alla människor varmt om hjärtat då det öppnar upp livet och gör allting möjligt. Om ni som röstar delar min uppfattning och tycker det jag gör är viktigt för både Skåne och Sverige ska ni rösta på mig.
Juryns motivering:
Fredrik har med sitt enastående driv och engagemang skapat ett bemanningsföretag som, förutom att sätta unga i arbete, även utmanar de stora giganterna inom bemannings- och rekryteringsbranschen.

Röstar gör ni på
http://skane.svensktnaringsliv.se/

söndag 2 november 2014

Hur jag blev terrorist


Jaha nu är det snart dags igen att passera flygplatsens säkerhetskontroll. Lägger upp öppnad väska, utplockad dator på rullbandet, stoppar nycklar, småmynt och mobil i lådan för mindre föremål. Jacka, tröja med blixtlås och bälte placerar jag också på bandet. Så långt allt väl tills jag skall passera genom de larmade bågarna. Rött ljus lyser hånfullt mot mig och det irriterande tjutet får säkerhetspersonal att skynda till för att kasta sig över terroristen Nils. Jag får plocka av mig skor lätta på brallorna allt medan jag ihärdigt förklarar att jag har en djävla knäprotes. När jag är noga genomsökt och en tjänsteman med handscanner undersökt knäet, släpps slutligen terroristen förbi nålsögat. Misstänksamma blickar iakttar mig medan jag tar på skor, trär bältet på plats igen och ordnar klädseln. Medpassagerare ger mig skrämda blickar som jag möter med ett brett leende, ungefär som om jag skall inte kapa planet denna gång heller.
Detta var proceduren på Skavsta och den är bara som en stilla vindpust jämfört med när jag skall kontrolleras på Alicante airport, då rusar alla de stora grabbarna till. Skärrade medresenärer tittar och pekar ”Titta dom tog honom, han är nog en sådan där al-Qaida kille”. Efter utförd striptease och de sett ärret på benet, dunkar de mig i ryggen, skakar hand och önskar mig en trevlig resa. Hade det inte varit för risken att åka fast för förargelseväckande beteende, så hade jag ta mig sjutton flugit i morgonrock. All visitation hade ju gått så mycket enklare, dessutom hade det känts ganska bekvämt.

Nils Mohlin

© 2014