Kanonmat

Grannen har köpt en kanon, ja ni läste rätt. Bom…Bom…Bom, låter det var femte minut eller 288 gånger per dygn. Los Alcázares är för mig ett av de fridfullaste ställena på jorden. Där man njuter sitt otium, påtar i trädgården, fixar med huset, pratar med grannarna och håller siesta. Denna frid störs nu 2016 gånger per vecka. Trädgårdsmästaren har förklarat krig och mina närmaste grannar och jag mobiliserar. Vad har vi att sätta emot detta grovkalibriga monster som likt en haubits spyr ut sina dånande kanonader över nejden. Fåglarna flaxar skrämt iväg från nysådd skir gröda och sätter sig i de gamla olivträden utanför vår port. Under två minuter äter de oliver och lämnar sina visitkort i orimlig mängd runt entrén till vår patio. Merparten av fågelspillningen borde rimligen ligga hos trädgårdsmästaren. Fåglarna återvänder till de lockande grödorna på andra sidan gatan tills kanonen smäller igen och de åter sitter i olivträden och uträttar sina behov, detta upprepas som sagt, var femte minut. Mina spanska grannar och jag tittar på varandra, diskuterar om vi kan stjäla kanonen, men det är nog olagligt. I vart fall sabotera den jäkeln, en granne har ett par säckar cement hemma och föreslår att vi fyller kanonröret med betong. Vad har jag att tillgå, en slangbåge som Graciela köpte på mercadillo åt mig för några år sedan, inte mycket att möta en kanon med. Många olika förslag, men alla lika orimliga, resignerat rycker vi på axlarna och samtalet glider över till andra ämnen, bland annat hur de skall lyckas lära mig prata flytande spanska. Under två timmar håller Silvestre spansklektion med mig. En ganska märklig upplevelse, då Silvestre enbart pratar spanska, men en väl fungerande undervisning.

Dagen därpå sopar jag trottoaren framför vårt hus, när jag vänder mig om ser jag att en av Guardia civils bilar stannat utanför vår port. Tänker naturligtvis ”vad har jag nu hittat på”, eller är det våra revolutionära samtal gällande kanonen. Framrutan glider ner och en glatt leende polis säger ”Hola Nils, har du gått några matcher sedan du slog rånaren på käften förra året”. Efter en stunds trevligt samtal kör de vidare, vänder in på åkern där kanonen är placerad, redan finns det ett par andra polisbilar på plats. Äntligen tänker jag, men gud vad jag bedrog mig, det handlade om att kontrollera arbetskraften på fältet. De är ganska så effektiva med att kolla och hitta illegala invandrare.

Kanonen får vi leva med.

Nils Mohlin

© 2014