Oönskade dofter

Alla har vi någon gång trampat i hundbajs. Jag klämde en sådan där hög med mina nya boots i går, de grova sulorna absorberade merparten i sitt räfflade mönster. Hur sjutton jag än bar mig åt, kasande fram på en gräsmatta, akrobatiska övningar vid ett staket i tappert försök att skrapa skorna rena så satt ohjälpligt två centimeter doftämne kvar under mina nya skor. Med skorna i hand gick jag in i vår port i strumpsockarna. Tog hissen tillsammans med fru Svensson på sjunde våningen, som tittade på min strumpklädda fötter, mönstrade mig från topp till tå ungefär som om författare och konstnärer är inte riktigt kloka. Stanken blev hon medveten om på andra plan gav mig en mördande blick och steg av hissen fem våningar för tidigt. Jag gick av på nästa våningsplan och skyndade in i duschen och spolad skojäklarna rena, trodde jag. Påföljande dag hämtar jag min fru i Märsta, vi skall till Uppsala för att hämta nycklar till Lilla huset på berget.

Efter två minuter håller Graciela för näsan och säger ”här luktar hundskit”. Jag medgav mitt felsteg i en förarglig hög hundspillning, men försvarade mig med att skorna var ordentligt rengjorda. Hundskit är med andra ord inte en skitsak, jag beordrades av min kära fru att inhandla ett par nya skor innan vi skulle träffa mäklare och säljare för slutuppgörelse. Nya skor var lätt inhandlade, min fru sa till säljaren ”han behåller dem på, är du snäll och packar in de andra”. Visst sa tjänstvillig säljare och min fru tillade ”Min man har trampat i något man absolut inte får trampa i”. Säljaren stelnade till tog ett djupt andetag, grimaserade och tappade mina fina boots. Skorna är numera inpackade i kartong och försluten plastpåse och hänger i ett träd bakom Lilla huset på berget.

Jag skall smyga ut i natten och hämta mina boots och promenera runt och skall snart dyka upp med dem i offentliga sammanhang igen. Mina boots har blivit mobbade! Jag tycker inte alls de har någon besvärande lukt, snarare en genuin lukt av högkvalitativt läder.

Nils Mohlin

© 2014