Djupa skogarna

Två stora älgar drog över vägen strax intill Lilla huset på berget. Rådjur finns det gott om och strövar ofta över vår skogstomt. Jag har som barn bott under somrarna vid skog och sjö i Skåne och det mest vilda jag såg då var kaniner, ekorrar och fasaner och hur spännande var det. Någon enstaka gång älg och rådjur. Men nu bor vi i Uppland med en annan fauna och mina förväntningar är höga, då vår tomt gränsar mot milsvid skog. Jag vill se vildsvin, gärna varg och varför inte en björn, om det nu finns några så långt söderöver.

Graciela delar inte fullt ut min entusiasm vad gäller vildsvin, varg och björn. Men för barnbarn berättar hon med inlevelse om troll och andra hemskheter som bor i skogarna. Håret står på ända och ögonen är stora som tefat på de små barnen när skildringarna om djupa skogens varelser når sin kulmen. De slänger ett öga på mig ungefär som ”du försvarar oss va”`?

Jag går ut en sväng på tomten, inte beroende på alla rysliga berättelser, snarare av nyfikenhet på vårt nya boende och alla vilda djur. Jag tittar mot norr, mot öster och väster, sist mot söder och minsann där sitter en liten ekorre fem meter från mig. Den tittar nyfiket, som om den undrar ”är det ni som flyttat in i den stora rödmålade fågelholken”?

Jag är inte jägare, har aldrig jagat och kommer aldrig att göra det, så min nyfikenhet grundar sig mer på att kanske kunna föreviga det vilda på bild. Men jag hade ju tänkt mig något mer spännande än en ekorre, till och med ett av Gracielas troll hade ju varit en höjdare. Men som med så mycket annat så är det tålamod som gäller.

Nils Mohlin

I Lilla huset på berget

© 2014