Bloggportalen statistik

torsdag 28 januari 2016

Respekt


Det talas väldigt ofta och mycket om att visa respekt för sina medmänniskor. Visst skall man det och självklart är att detta innefattar – Kön, ras, sexuell läggning och religion.

Sedan kanske jag skiljer mig från många övriga med att anse, att all annan respekt måste man göra sig förtjänt av. Det kan handla om kunskaper, visdom, studieresultat, prestationer i arbetslivet. Men det handlar också mycket om människors beteenden och förhållningsätt till sin omgivning för att erhålla den respekt, som många så hett eftertraktar.

Det kan också handla om heroiska insatser av olika slag och jag tänker kanske inte då i första hand på de som sker i sportens värld. Nej snarare på människor, som utan tanke på sig själv gör insatser av stor betydelse för sina medmänniskor. Ett sådant aktuellt exempel är Four Brothers & a Friend. Bröderna Alejandro, Julian, Gabriel och Lucio Firpo lämnade tillsammans med vännen Magnus Manhammar allt i Sverige. De reste ner till Lesbos och har utan tanke på egen vinning räddat livet på många barn och båtflyktingar. De arbetade sida vid sida och undsatte flyktingarna när de vattenfyllda gummiflottarna kapsejsade kanske ett tjugotal meter från stranden.

Brödernas mamma Blanca Firpo är också en sådan person, vilket man om inte annat inser, när man läst boken om hennes liv i militärdiktatur ”Lukten av min egen rädsla”.

Det finns många andra exempel på hjältar och hjältinnor, men jag begränsar mig till dessa, som jag fått förmånen att stifta lite närmare bekantskap med.

Alla kan inte bli hjältar eller hjältinnor invänder någon. Jo man kan vara hjälte på många sätt, våga stå uppför sina värderingar och för det som är rätt. Genom hårt arbete, intensiva studier, ansvarstagande i familjer, räcka ut en hand till den som behöver, visa ödmjukhet och empati. Allt sådant vinner också min respekt.

Nils Mohlin

©2016



 

onsdag 27 januari 2016

Jälåsatrollet har nya planer


Järlåsatrollet befann sig i Kreml och jag var relativt ensam med Bror Klumpeduns. Bror Klumpeduns var stor, cirka tre meter hög och hiskligt bred, minst två meter. Nu var ju Klumpeduns så otroligt snäll, han ville ju bara väl, men ibland gick det riktigt åt pepparn. Om ni nu trodde att det skulle bli lugnt för att Järlåsatrollet hamnat i Kreml och Bror Klumpeduns stod ensam villrådig kvar i skogen, så bedrar ni er. Klumpeduns var allt annat än villrådig. Trots att han inte var lika smart som sin bror Järlåsatrollet, så hände det mycket, ibland alldeles för mycket.

Järlåsatrollet sa sig lägga tiden på tyst diplomati, förmodligen något han lärt sig av Carl Bildt. Carl Gustav valde den mer lite inofficiella vägen när han då och då försökt prata förstånd med makthavare. Men är man tyst så händer ingenting, ansåg Järlåsatrollet, så han ändrade uttrycket till tyst handfast övertalningsdiplomati.

Bror Klumpeduns satt på rumpan och åkte kana på vägen mellan Ribbingebäck och Järlåsa. Timmerbilar körde rakt ut i terrängen när de mötte ett gigantiskt troll som åkte kana på vägen, dessutom glatt vinkande och viftande med svans och öron. Men snäll som Klumpeduns är så lyfte han upp alla fordon och satte dem på vägen när han återvände till Järlåsaskogen.

Carl Gustav var som sagt i Kreml och det kändes rikrigt bekymmersamt, vet i gudarna vad han kunde hitta på. Nåväl han kom hem igen efter som han berättade ha gett Vladimir Putin diplomatiskt smisk i rumpan. Studsat ner till Syrien och diplomatiskt spöat upp en massa IS krigare och efter det hade många flytt hem till mamma.

Väl hemkommen och i samma ögonblick tillkännagav Järlåsatrollet att han skulle som det första trollet i trollhistorien ta sig till månen och kolla utsikten. Inte för att jag tvivlade på honom, men nog kände jag obehag och en väldig massa oro för vad ett sådant tilltag kunde innebära.

Ni skall allt vara glada som inte dras med en massa trollbekymmer.

Nils Mohlin

©2016

 

tisdag 26 januari 2016

vikoperdinbil.se


Det finns många olika sorters bedragare eller skojare, vad man nu väljer att kalla dem för. Min fru och jag köpte, när vi höll på att bygga till, en gammal Renault Scenic av 2002 års modell. Praktiskt att transportera byggmaterial och skräp i utan att behöva tänka på att den andra bilen skulle bli fördärvad eller sluka mil. Vi köpte Renaulten för hovsamma 16,500 kronor, körde ungefär tre tusen mil med den. Fick den godkänd vid besiktningen i november och betalade skatt för hela 2016.

Min fru läser en annons, när vi bestämt oss för att göra av med den, ”vikoperdinbil.se”. Man blir utlovad en värdering på nätet och jag skickar in uppgifter och får reda på att Renaulten värderas till 13,311 kronor. Det är bara att köra till närmaste station som låg i Uppsala, svårhittad och oskyltad, men betalning utlovas inom 24 timmar.

Ganska oprofessionellt vänder en kille ut och in på bilen under en timmes tid, knappar in data på sin padda och vi sätter oss att vänta. ”Det tar max tio minuter” sa en nervös gosse när jag börja sätta blicken i honom. Efter en halvtimme kom beskedet, de som en dag tidigare värderat Renaulten till 13,311 kronor erbjöd sig nu att betala 2,100 kronor. Jag undrade över skillnaden, ”Ja du förstår där är en repa och då måste vi lackera om hela bilen”. ”Bullshit man lackerar inte om 14 år gamla bilar”.

Jag tog Renaulten körde hem, satte en annons på blocket och sålde den en kvart senare för 10,000 kronor.

Dagen efter besöket hos ”vikoperdinbil.se” fick jag ett nytt erbjudande, ”vi har ändrat oss vi bjuder 5,316 för din bil”. en höjning med 155 %, hur fan gick det till. Dagligen bombaderas jag med mail om vad de är beredda att betala för den gamla trotjänaren. Jag pratade med en kille som var där samtidigt med mig och hade fått ett fruktansvärt skambud på sin Volvo S60 och lika  upprörd körde där ifrån.

Så vad är detta företags policy, man kan undra, kanske att dra fördel av människor som är i desperat behov av pengar och säljer för vad som helst.

Se upp för ”vikoperdinbil.se”, sälj bilen på blocket istället.

Nils Mohlin

©2016

Järlåsatrollet som svajmastartist


Åter sänkte sig lugnet över Järlåsaskogen. Järlåsatrollet hade skrinlagt sina planer på namnskylt, utstyrd klädsel och andra dumheter förknippade med flytten till Kivik. Under ett antal dagar var det tyst och stilla i skogarna, endast rådjur, älgar och småvilt rörde sig runt huset. Värmen från braskaminen när jag drack mitt morgonkaffe skänkte behag och jag njöt av tystnaden som är så påtaglig när man bor i skogen. Efter fyra dagar av bedrägligt lugn knackade det på dörren, min magkänsla stämde, det var Järlåsatrollet Carl Gustav. ”Har du kaffe på gång”? ”Visst kom in, är det bara en kopp kaffe så bjuder jag alltid det vet du”.

”Jag skall bli svajmastartist” proklamerade trollet högtidligt. Jag tog mig för panna och kände hur jag stelnade till. ”Gudars skymning vad har ni nu på gång”? ”Jag skall bara göra en del nummer i en svajmast, det är väl inte så konstigt”? ”Jo det är det i högsta grad. Du Carl Gustav är 256 år gammal och din storebror Klumpeduns har med råge passerat 400 år, ni kan väl börja leva som trollpensionärer? Spela lite kort, golfa lite, se Hem till gården på TV, lite normala pensionärsysselsättningar”. ”Du spelar inte kort, du golfar inte och du ser inte Hem till gården, men du är ju i och för sig bara en spoling med dina dryga sjuttio år. Troll pensionerar sig sent, farsan var en bit över nio hundra år när han började dra ner på takten”. ”Lever din far”? Undrade jag förvånad. ”Klart han gör och har fortfarande lite småbus för sig”. ”Säg inte att han skall komma och hälsa på bara”! ”Nä det kan han inte, han är lika stor och klumpig som Klumpeduns. Och eftersom han hade samma studsteknik som brorsan och envisades med att alltid landa på rumpan, så är han minst sagt väldigt öm i den.” Jag drog en ljudlig suck av lättnad. ”Men när vi flyttar till Kivik kan han komma och hälsa på, då har han bara gångavstånd”. Sa ett muntert Järlåsatroll. Det där sista låtsades jag inte höra. ”Följ med så skall du få se mina svajmastnummer”.

Vid den stora grottan hade trollen byggt en svajmast genom att grena av en stor björk och i toppen på den surrat ytterligare en björk och ytterligare en björk och ytterligare en. Sedan såg jag inte fler för masten var så hög, så toppen doldes av ett lågt molntäcke. Ungefär en trettio meter upp hade de fäst ett rep för att Bror Klumpeduns med det skulle få masten att svaja. Om detta nu var nödvändigt, för vad jag kunde se så svajade masten redan otäckt mycket i den svaga vind som rådde. Järlåsatrollet ställde sig vid foten av masten, hade tagit på sig sin höga hatt, som han lyfte på och bugade elegant. ”Får jag be om största möjliga tystnad”. Var är det nu jag har hört dessa smått bevingade ord förr, men avbröts i mina funderingar. Järlåsatrollet ilade upp i masten och hade snart försvunnit utom synhåll. Strax efter träffade en knytnävsstor sten Klumpeduns mitt i magen. Tydligen tecknet på att linan skulle spännas. Bror Klumpeduns drog i repet till dess att det knakade våldsamt i björkstammarna. Jag försökte vilt viftande avstyra det hela, men försent, Bror Klumpeduns släppte repet och Järlåsatrollet Carl Gustav for iväg som en projektil.

Jag vände hemåt, lite sorgsen över att kanske aldrig mer se mitt kompistroll. Då ringde min mobil, det var Järlåsatrollet, ”vill bara tala om att det gick lite galet, så jag hamnade i Kreml”. ”Du har väl ingen mobiltelefon”? ”Nä men jag fick låna en av Putte”. ”Vem sjutton är Putte”? ”Putin så klart, så jag stannar några dagar och passar på att prata förstånd med honom”.

Trollbekymmer? Ja det kan man säga.

Nils Mohlin

©2016

lördag 23 januari 2016

Järlåsatrollets tillbyggnadsplaner


”Vi måste bygga till gäststugan i Kivik” sa en upprörd Carl Gustav. ”Varför då, den är väl drygt tio gånger så stor som krypinet du har nu under vårt hus. Därtill ingår det en liten veranda, där du kan sitta och dricka kaffe och din grankottsoppa”. Undrade jag av naturliga skäl. ”Jo den måste breddas med minst en meter”! ”Nu får du allt förklara dig, det kostar pengar och man måste ha byggnadslov”. ”Strunta i det där med byggnadslov, det fixar jag. Tar bara ett snack med vem det nu är som har hand om sådant trams”. Invände ett energiskt Järlåsatroll. ”Du har ännu inte motiverat varför stugan måste breddas, så gör det” uppmanade jag trollet. Järlåsatrollet stod och skruvade på sig en lång stund innan han mumlade något, som jag inte hörde. ”Prata högre så att jag hör dig”. ”Okej då skylten får inte plats”. ”Vilken skylt”? Åter en lång besvärande tystnad innan trollet knappt hörbart sa ”Min namnskylt”. ”Den vill jag allt se och ge mitt godkännande till innan den sätts upp”! ”Den står under altanen, du kan följa med och se på den”. Jag följde efter trollet bakom huset och in under altanen och mycket riktigt där stod något långt dolt under en presenning. Järlåsatrollet drog sakta bort presenningen och jag fick dra mig flera steg bakåt för att överhuvudtaget kunna läsa vad som var skrivit med halvmeterhöga röda bokstäver.

JÄRLÅSATROLLET DON CARLOS GUSTAVO VON KIVIK

”Du har fått totalt fnatt, du tror väl inte du får sätta upp det där åbäket. Var får du Don ifrån och Carlos Gusavo, det kan man kalla för trams”! ”Nä det är inget trams, Felipe heter ju Don Felipe och Carlos Gustavo är mycket praktiskt när vi är nere i Spanien”. Agiterade trollet med stor energi. ”Gå och titta på vår namnskylt”! Uppmanade jag Järlåsatrollet. ”Ja men där står ju bara Graciela och Nils Mohlin”. ”Just det och på din skylt skall det stå Carl Gustav och inget annat, max höjd två centimeter och max bredd tio cm”! ”Jaha” sa trollet och lommade iväg. Efter en stund kom han tillbaka ”kan det stå Casa trollet Carl Gustav von Kivik då. Det står ju Casa Mohlin på huset i Spanien ju”? ”Ja i Spanien, men nu gäller det Kivik i Sverige och på din dörrskylt skall det stå Carl Gustav och den fäster vi på dörren”. Trollet funderade en stund, ”men min kundkrets då och alla mina supportrar, hur skall de kunna hitta mig”? ”Supportrar har du tack vare att jag skrivit om dig, men det där med kundkrets, vad är det för något”? ”Tja en och annan som vill ha lite trolleri utfört”. Jag suckade, ryckte på axlarna och gick in och slog upp en kopp kaffe. Trollbekymmer är inte alltid det lättaste.

Nils Mohlin

©2016

fredag 22 januari 2016

Fåfänga i Järlåsaskogen


Jag har tidigare berättat lite om Järlåsatrollets fåfänga och efter det att jag talade om flytten till Kivik, så har han spökat till sig riktigt ordentligt. När jag tittade ut genom fönstret en frostig vintermorgon, så vem är det som spatserar förbi på vägen, jo Järlåsatrollet. Inget besynnerligt i det, om det inte varit för hans klädsel som verkligen stack ut och kanske inte direkt passade ett troll. Iklädd jackett, cylinderhatt och med spatserkäpp gick han värdigt längs vägen med Bror Klumpeduns fem meter bakom sig. Klumpeduns var som vanligt klädd i sina slitna hängselbyxor, en allt för liten tröja så den stora magen var bar. Båda trollen var som brukligt barfota, vilket var helt okej i Klumpeduns fall, men till en jackett borde rimligen ett par lackskor varit mer på sin plats.

Jag gick ut till trollen för att närmare skåda Järlåsatrollets klädsel. I byxbaken hade han klippt hål för svansen och tofsen var nydoppad i burken med falu rödfärg, men det var inte bara den som var röd. Cylinderhatten som rimligen borde vara grå eller svart, var exakt lika röd som svanstofsen. Dessutom balanserade den bedrägligt på den enorma toviga kalufsen, hjälpligt uppstöttad av två öron med stora tofsar på, även dessa rödmålade. I handen höll han en käpp, som han tydligen tagit från min samling, en elegant spansk käpp helt sonika avkapad en dryg halvmeter för att passa trollet. På bröstet hade han satt en skylt, där det med spretiga röda bokstäver stod ”Järlåsatrollet Carl Gustav von Kivik”. På en skylt som han hängt runt halsen på Klumpeduns stod det ”Butler Klumpeduns”.

Med viss svårighet höll jag mig för skratt, för att inte såra mina kompisar, men undrade. ”Varför har du spökat ut dig så där”? ”När vi flyttar till Kivik måste jag vara representativ”! Sa Järlåsatrollet lite högfärdigt. ”Nej nej nej, det där duger inte, för er del gäller det att synas och höras så lite som möjligt när ni kommer till Kivik, precis som här i Järlåsa”! ”Jaså varför då”? ”Men snälla Carl Gustav, folk tror inte att troll finns och får dom då syn på er, så har vi snart hela världspressen på plats plus mängder av nyfikna.” ”Verka i det tysta med andra ord menar du”? ”Exakt”!

Senare på eftermiddagen såg jag att trollen satt på varsin sida om en stubbe och spelade poker i den tjugogradiga kylan och som vanligt förlorade Klumpeduns. Men viktigare var att nu hade de sina vanliga trollkläder på sig, visserligen Carl Gustav med lysande röda svans- och örontofsar.

Nils Mohlin

©2016

torsdag 21 januari 2016

Trollet Carl Gustav von Kivik


Så kom den dag jag var tvungen att berätta för trollen om vår förestående flytt till Kivik på Österlen. Lite surmulet lyssnade trollen när jag talade om det vackra Österlen och Kivik som vi skall flytta till. ”Finns det någon grotta eller något sådant som vi kan bo i”? Undrade Carl Gustav ”vi flyttar med begriper du väl”. ”Nja vi har en liten gäststuga på tomten där du kan bo Carl Gustav, men Klumpeduns lär knappast få plats i den”. Även om Carl Gustav då och då förminskat sin storebror till närmare sjättedelen av hans normala storlek, så var det inget bestående, efter ett antal timmar var han tre meter hög igen och näst intill lika bred. ”Vi studsar ner och kollar” sa Järlåsatrollet bestämt.

Efter ett par timmar var trollen tillbaka. ”Nå” undrade jag ”Vad tyckte ni”? ”Det är okej, jag flyttar in i gäststugan om jag får in en TV där”. ”Ja det kan vi väl ordna, men var gör vi av Klumpeduns”? Järlåsatrollet kliade sig i huvudet och en vilsen groda hoppade ut ur den toviga kalufsen på honom. ”Han får bo på Stenshuvud, vi hitta en lagom grotta där”. Jag tänkte stilla och såg ett skräckscenario framför mig. ”Bror Klumpeduns i en nationalpark med många turister, det kan aldrig gå väl”. Jag skakade på huvudet och satte ord på mina tankar och la för säkerhetskull till ”Inga sprängningar, inga omkullvälta träd, inga nysningar och i övrigt ett mycket gott uppförande, så får det kanske bli en tillfällig lösning”. Bror Klumpeduns nickade ivrigt och gladlynt på sitt stora huvud och den enorma näsan vibrerade, som om han skulle nysa. Visst nös han, jag hamnade i en snödriva 25 meter bort och strax intill Järlåsatrollet och Don Felipe.

Järlåsatrollet stegade pionröd av ilska bort till sin bror, hoppade upp och vred om den hiskliga näsan. ”Visa trollhyfs, jag har sagt åt dig att hålla för munnen”. Slokörad lommade Klumpeduns bort till grottan efter att fått utegångsförbud i två veckor av sin lillebror. ”Nu skall jag gå och packa” sa Carl Gustav. ”Det är ingen brådska vi flyttar först om ett par månader”. ”En annan sak jag undrar över, där nere kan jag väl inte kalla mig för Järlåsatrollet, det blir ju liksom fel, eller hur”? ”Du kan ju kalla dig för Kivikstrollet Carl Gustav” föreslog jag. Carl Gustav försvann under vårt hus där han också hade en liten bostad, samtidigt som han mumlade ”Kivikstrollet Carl Gustav, Kivikstrollet Carl Gustav, Kivikstrollet Carl Gustav, kanske inte så tokigt”. Han kom ut efter en stund igen och sa. ”Det är fler bokstäver i Järlåsatrollet än i Kivikstrollet”! ”Ja det skiljer på en, har det någon betydelse”? ”Ja det har det, kan jag kalla mig för Trollet Carl Gustav von Kivik”? ”Gå och lägg dig, sov på saken”!

©2016

Så kan det gå när man träffar Järlåsatrollet


Efter stora smällen i Järlåsaskogen blev nästan allt lugnt igen. Inte riktigt eftersom sju flyende hemvärnsgubbar förlorat sina vapen och påstod sig ha sett troll och en hund som förmodligen var en förminskad varg, dessutom en man som stod och pratade med trollen. Bossen för den lokala hemvärnsgruppen, en förtidspensionerad lärare hade bekymmer, sju försvunna vapen, sju versioner förvirrade berättelser och sju vettskrämda hemvärnsgubbar. Således beslöt den nervöse hemvärnsbossen att en ny övning skulle förläggas till området där spaningspatrullen enligt egen utsago blivit överfallna och förlorat sina vapen. Övningen skulle ske nästkommande helg, eftersom sju vapen var förlorade åtminstone för tillfället, så var gruppens eldkraft avsevärt reducerad. Hemvärnschefen vågade inte be om fler vapen, då var han ju tvungen att förklara var de andra blivit av och detta skulle följas av en polisutredning.

En tidig lördagsmorgon stod en grupp hemvärnsgubbar uppställda på Tackmossvägen i Järlåsa. Samtliga ungefär lika panikslagna, två bar försvarets automat karbiner, någon hade en hagelbössa, jag tror tillochmed att jag såg skymten av en slangbåge. När den tappra gruppen passerade vårt hus, så skällde Don Felipe, i rena förskräckelsen tappade chefen sitt vapen, ett annat vapen gick av rakt upp i luften. Chefen samlade mod och kommenderade ”Med språng framåt mannar”. Nu var det ju så att ingen i den tappra gruppen vare sig hade kondition eller figur för språngmarsch i oländig terräng. Några ramlade och någon ställde sig lutad mot träd kippande efter andan och andra bara kved. Så den djärva insatsen fortsatte i maklig takt ungefär som en behaglig söndagspromenad, med den stora skillnaden att det var en mycket nervös skara som promenerade.

Naturligtvis så hade Järlåsatrollet full kontroll på situationen och instruerade Bror Klumpeduns noga. Hemvärnsgruppen nådde fram till grottan sen eftermiddag beroende på att de hade gått i cirklar och kommit vilse, så hade en tio minuter lång promenad blivit närmare åtta timmar lång. Stridsmoralen var inte på topp, mannarna gnällde, de var hungriga, de ville hem, de ville se på fotboll och dricka öl.

I gläntan framför stora grottan tvärstannade gruppen, där låg ju vapnen, sju stycken, men vad hade hänt. Det var slagit en knut på alla vapenpiporna precis som på Carl Fredrik Reuterswärds berömda revolver. Då träder Järlåsatrollet Carl Gustav och Bror Klumpeduns fram, Carl Gustav knäpper med fingrarna och alla de tappra soldaterna står stilla som i hypnos. Bror Klumpeduns slår knut på gruppens sista vapen, Carl Gustav knäpper med fingrarna igen. Bror Klumpeduns vrålar ”BUUU” och gruppen flyr hals över huvud. Sen söndagseftermiddag dyker medlemmarna upp från alla riktningar, så reträtten skedde inte i samlad trupp utan snarare som när räven kommer in i hönsgården, åt alla håll.

Nåväl truppen samlades på parkeringsplatsen i Järlåsa och där låg alla vapen med en knut på piporna. Den lokala hemvärnsgruppen upplöstes och hemvärnschefen satt och arbetade med en rapport om vad som hänt med vapnen under närmare två månader. Till sist kallade försvarsmakten in honom för en muntlig redogörelse, men den var så förvirrad så det hela avskrevs med tiden och vapnen gick till destruktion.

Nils Mohlin

©2016

onsdag 20 januari 2016

Krig i Järlåsaskogen


Ett fruktansvärt dån hördes tidig morgon, eller snarare en explosion, som fick av snö vinter skrudad barrskog helt plötsligt lysa grön, när snön rasade till marken. Tak och bergknallar blev hastigt lika nakna som på sommaren. Träden stod och skakade i flera minuter, ungefär som när våta hundar skakar på sig. Den lokale hemvärnschefen kallade in sina trupper, ett gäng småfeta, yrvakna fritidscowboys, med illasittande uniformer och vapen spretande i alla riktningar. ”Ryssen kommer, framåt soldater” skrek hemvärnsbefälet. Hälften av de tappra försvann hem till mamma, resten stod och stampade i tjugo gradig kyla och undrade. ”När får vi mat”?

Vis av erfarenheten drog jag på mig alla vinterkläderna och i sällskap med Don Felipe gick jag in i skogen mot trollens hemvist. Tio minuter senare vid trollens grotta stod Järlåsatrollet och Bror Klumpeduns, lika svarta som Don Felipe, men av sot, endast Carl Gustavs svanstofs lyste faluröd denna morgontimme. ”Vad har ni nu hittat på”? Undrade jag smått skräckslaget.

”Vi bara bygger till lite, precis som du och Graciela gjort”. ”Bygger till, hur då bygger till, med en explosion som hörts vida omkring. Försvaret mobiliserar och snart har vi väl både Nato och Putin här med sina jaktplan”. I samma ögonblick kom sju hemvärnsgubbar på gåsrad, tvärstannade när dom får syn på två svarta troll, den halvmeter höge Carl Gustav och tre meter Bror Klumpeduns. Bror Klumpeduns säger ”Buuuu” och det låter väldigt mycket när det stora trollet säger ”Bu”. De tappra slängde sina bössor och flydde hals över huvud i mindre ordnad formation än gåsrad, snarare som en väldigt skrämd gåsflock. Don Felipe instämde glatt skällande av glädje och vill gärna följa efter och sätta mer skräck i de flyende.

Runt i kring låg klippblock från den stora raserade grottan, så sprängningen var väl inte helt lyckad. ”Vad sprängde ni med”? Undrade jag strängt, Trollen skruvade lite på sig och Järlåsatrollet förklarade att han rört samman lite av varje och spetsat det hela med sprängdeg och pentylstubin och till det hade han kopplat några tändhattar. ”Jaha och var fick ni sprängdegen och pentylstubinen från”? ”Vi hittade ett gammalt förråd, som tillhört ingenjörtrupperna”. Jag bara virrade på huvudet och sa åt dem ”Se till att städa upp och snygga till er, för annars vimlar det snart av myndighetsfolk och journalister här”.

Måste säga att trollen kan vara väldigt effektiva ibland och på få minuter hade de återställt grottan, sett till så att snön var tillbaka på träd, bergknallar och tak. Timmen senare knackade två skamsna troll på min dörr och undrade ”Bjuder du på kaffe”

Nils Mohlin

©2016

måndag 18 januari 2016

Lukten av min egen rädsla



”Lukten av min egen rädsla” är en av de starkaste skildringar jag läst om militärdiktaturen i Argentina. Trettiotusen människor försvann – torterades till döds, eller slängdes levande ut från flygplan. Blanca Firpo överlevde och flydde med sin familj till Sverige.

Blanca Firpo berättar och Marie Sälmark skriver ”Vi ville överleva, inte för att rädda våra liv utan för att kunna berätta för världen vad som skedde. Torterarna slog ihjäl oss i Guds namn. Det luktade bränt om oss efter eltortyren. Mensblodet rann och min kropp var blåslagen. Om jag inte duschade fick jag stryk och om jag duschade blev jag våldtagen. Mellan våldtäkterna slog de med batongen eller testade vattentortyr. Jag skall aldrig glömma och jag ser mina döda kamraters ansikten framför mig om och om igen.”

En skakande berättelse om vänner som dödas och hur Blanca själv greps den 11 mars 1979 av Alfredo Astiz. Blanca hade varit på flykt undan militären en längre tid, hennes man var redan tillfångatagen och placerad i dödslägret Esma. Läsaren ges en inblick i en av historiens värsta skamfläckar militärdiktaturen i Argentina.

Jag har genom min fru Graciela, som kommer från Uruguay träffat många starka personligheter, med levnadsöden som starkt påminner om Blanca Firpos. Det är angeläget att dessa fruktansvärda övergrepp berättas och skrivs ner, det var inte bara Argentina som hade militärdiktatur. Militärjuntorna har i modern tid varit vanligt förekommande i Latinamerika.  

Blanca Firpo berättar att lidandet aldrig tar slut. Söndersparkade njurar, sönderslaget skelett som trycker på hjärta och lungor, skadade tänder, nedsatt hörsel och en posttraumatisk stress som alltid gör sig påmind. Blanca ger inte upp och arbetar nu med sina överlevande kamrater i Buenos Aires för att få de ansvariga militärerna dömda för brott mot mänskligheten. Ännu en otroligt stark personlighet jag fått stifta bekantskap med

 

Blanca Firpos bok läser man inte bara en gång, den är ett skakande nutidsdokument, som man återkommer till.

 

Nils Mohlin

fredag 15 januari 2016

När skall Annelie Nordström ta sitt ansvar?


Anders Bergström Kommunals tredje vice ordförande och kassör offrades på syndens altare och tvingades avgå. Helt berättigat, men nu väntar vi bara på att Kommunals ordförande tar sitt fulla ansvar och avgår. Jag tror ingen är så enfaldig att man inbillar sig att Annelie Nordström varit ovetande om vad som pågått, i synnerhet som hon åtnjutit en hel del av ”fackpamparnas förmåner”.

Så i rättvisans namn ersätt hela kommunals ledning och städa ut alla lik ur garderoben. Skall fackförbunden ha sina medlemmars stöd, så är det hög tid att se över pamparnas liv och leverne, som här och där finansierats med inbetalda avgifter.

Själv har jag gudskelov alltid varit facklig vilde.

Nils Mohlin

©2016

torsdag 14 januari 2016

Fackpampars lyxliv på medlemmars bekostnad


Fackföreningsrörelsen har historiskt sett haft stor betydelse för arbetarrörelsen och under 30, 40, 50 och 60-talet hade de onekligen sitt berättigande. Idealister bar fanan högt och slogs för arbetarnas villkor.

 

Under sextiotalets sista år började nytt ledarskap komma in i förbunden, 1968 blev Hasse ”Hoffa” Ericson ordförande för transport. Skandalerna var många och slutligen sparkades ”Hoffa” den 29 januari 1980 av en enig förbundsstyrelse.

 I Januari 1991 mördades Byggnadsarbetarförbundets ordförande Bertil Whinberg och Träindustriarbetareförbundets ordförande Ove Fredriksson i Tallinn när de umgicks med prostituerade. En besvärande omständighet i det hela var att makan till Bertil Whinberg, Margareta Whinberg var en av drivkrafterna bakom Sexköpslagen.
Nu är det kommunals tur som på medlemmarnas bekostnad startar lyxrestaurang med nakenshower. Inhyrd porrskådespelerska springer runt naken tillsammans med ”Lets dance” domaren Tony Irving. Gratis lyxsemestrar för ledningen på Marholmen, såväl Marholmen som lyxkrogen Metropol ägs av Kommunals handelsbolag Lyran.

 
 
Tror ta mig tusan att de är på lyran hela gänget.
Skäms!
Nils Mohlin
©2016
 

måndag 11 januari 2016

Flytta till Kivik


Flytta är inte så tokigt, även om det är en hel del praktiska saker som skall lösas. Försäljning av den gamla bostaden, packa, städa och så vidare. Men jag måste säga att det känns ganska lätt när vi skall flytta till ett i mitt tycke, en av de vackraste platserna i Sverige. Kivik på Österlen, till ett hus med havsutsikt och gångavstånd till den gamla fiskehamnen. Jag citerar några rader från Kivik Tourism hemsida:

”Fiskebåtar, äppelodlingar, marknader, konst och annan kultur – så mycket och ändå så behändigt! Kivik är en av Österlens riktiga pärlor, en gammal by som slumrade sig fram genom århundradena och som nu lockar till besök med ett allt rikare utbud av affärer, restauranger och sevärdheter.
Det gamla fiskeläget Kivik har en ovanligt väl bevarad och underhållen äldre bebyggelse.
En promenad i de gamla kvarteren nära hamnen är en ren njutning. Det var här som den burleske författaren Fritiof Nilsson Piraten gärna tillbringade somrarna, ibland i sällskap med sin excentriske vän Sten Broman, mannen som hatade dragspel och älskade färggranna kostymer.


Det mestadels behagliga klimatet har gjort Kivik till ett centrum för den svenska äppelodlingen. Både i byn och i dess närhet surrar det av flitiga bin i pollineringstider och när äppelodlingarna blommar i maj är det ännu vackrare än vanligt i våra trakter.

På Österlen verkar hundratals konstnärer och konsthantverkare, och det var just här som den första Konstrundan arrangerades påsken 1969. Inpå knutarna, söderut, finns Kivik Art och Stenshuvud, Sveriges sydligaste nationalpark, med en sällsynt rik fauna och flora. Strax norr om Kivik börjar landets längsta och kanske finaste sandstrand, den som löper ända bort till Åhus och där Hanöbuktens vågor kluckar och brusar mot land.”

http://kiviktourism.se/

Nils Mohlin
 



 

Kivik

Till påsk flyttar vi till Fritiof Nilsson Piratens gamla hemtrakter Kivik på Österlen.

Så ofta vi hinner kommer vi åka till vårt älskade Los Alcázares

 

söndag 3 januari 2016

Fritiof Nilsson Piraten


 

Kring påsk flyttar vi till Fritiof Nilsson Piratens gamla hemtrakter i Kivik. Det känns väldigt speciellt, då jag hade förmånen att få lära känna Piraten under de sista åren av hans levnad. Piraten som han kallades av de flesta, blev känd för bland annat böckerna Tre terminer, Bombi Bitt och jag, Bokhandlaren som slutade bada och många fler. Fritiof Nilson Piraten gick bort i januari 1972 och jag träffade honom första gången fem år tidigare när jag var 23 år. Han hade en vinterbostad på Fredriksbergsgatan 2 i samma  hus som byggmästaren jag arbetade hos hade sitt kontor. Anledningen till att vi möttes var att varje dag, strax innan klockan tolv hämtades han av Sten Broman och dennes chaufför, för att inta lunch på anrika hotell Savoy mittemot centralstationen i Malmö.

Lunchen sköljdes ner med snaps, öl och några groggar som avrundning på det hela. Strax efter fyra kom herrarna tillbaka till Fredriksbergsgatan, ungefär vid den tidpunkt jag slutade för dagen. Piraten hade vissa svårigheter med gåendet och det blev inte bättre efter lunchen, så jag hjälpte honom ganska ofta till bostaden fem trappor upp. Efter att den här proceduren upprepats ett antal gånger bjöd han in mig i bostaden, tog mig direkt med in i sin skrivarlya. Om det nu var för att undvika livspartnerns vredgade blickar eller om han ville visa skrivarlyan, det allra heligaste det vet jag inte. Piraten var en mycket rolig och lärd person och underhöll mig under ett par timmar tills han var trött och jag lämnade honom. Detta upprepades ett tiotal gånger, att han satt och språkade med mig som var nära femtio år yngre. Det är med glatt minne jag kommer ihåg några av de mest givande samtal jag har haft i mitt liv.

Piraten hade en viss svaghet för de destillerade dryckerna och hade en ganska så äventyrlig uppväxt. Han lyckades bli relegerad från Ystad läroverk efter vad som kallades ”värdshusbesök, spritförtäring, slarvig skolgång och opassande kontakter med det motsatta könet”. Han skärpte sig efter en tid till sjöss, kom hem och tog studenten som privatist vid arton års ålder. Han utbildade sig till jurist i Lund och blev en skicklig advokat, dessutom en mycket underhållande sådan i rättssalen. 1933 när Bock i Örtagård kom ut blev Piraten författare på heltid.
På hans gravsten i Ravlunda står det ”Här under är askan av en man som hade vanan att skjuta allt till morgondagen. Dock bättrades han på sitt yttersta och dog verkligen den 31 jan. 1972.”


Nils Mohlin

©2016

lördag 2 januari 2016

Järlåsatrollets nyårslöften


På nyårsdagen stötte jag på Järlåsatrollet när jag var ute och sopa rent från snön, som än så länge fallit tämligen sparsamt. ”Brukar du avge nyårslöften”, ville Järlåsatrollet veta. ”Nja jag är kanske för gammal för det där och sedan håller man dem sällan. ”Jag har avgett nyhetslöften” raljerade trollet. ”Jaså vad då?” undrade jag, rätt så trött på hans intensiva energi. ”Min bror Klumpeduns skall banta 50 kilo till sommaren”. ”Ja men Carl Gustav det är väl inget nyårslöfte du kan ge, det måste komma från Bror Klumpeduns själv.” ”Vadå nyårslöfte som nyårslöfte, nu skall klumpisen gå ner minst 50 kilo” sa trollet med övertygande bestämdhet.

Järlåsarollet började späka och träna sin gamle bror, som glad i hågen ställde upp på löprundor och all annan fysisk aktivitet. Klumpeduns rusade genom Uppland på korsen och tvären, han åt mindre, tills sanningen en dag uppdagades. Klumpeduns hade mött Mohammed, en kebab och pizzakille i Morgongåva. Järlåsatrollet smått förargad förlät sin bror, som fortfarande är över 400 år gammal och näst intill lika tung.

”Åt helsike med nyårslöften” skaldade Järlåsatrollet som den värsta poet. ”Vad är det med dig, tror du att du är Sam Carlquist, eller någon annan diktarsnubbe”?

”Nä jag försöker ju bara fostra min bror.”

God fortsättning på det nya året vänner

Järlåsatrollet, Klumpeduns och jag