Efter stora smällen i
Järlåsaskogen blev nästan allt lugnt igen. Inte riktigt eftersom sju flyende
hemvärnsgubbar förlorat sina vapen och påstod sig ha sett troll och en hund som
förmodligen var en förminskad varg, dessutom en man som stod och pratade med trollen.
Bossen för den lokala hemvärnsgruppen, en förtidspensionerad lärare hade
bekymmer, sju försvunna vapen, sju versioner förvirrade berättelser och sju
vettskrämda hemvärnsgubbar. Således beslöt den nervöse hemvärnsbossen att en ny
övning skulle förläggas till området där spaningspatrullen enligt egen utsago
blivit överfallna och förlorat sina vapen. Övningen skulle ske nästkommande
helg, eftersom sju vapen var förlorade åtminstone för tillfället, så var
gruppens eldkraft avsevärt reducerad. Hemvärnschefen vågade inte be om fler
vapen, då var han ju tvungen att förklara var de andra blivit av och detta
skulle följas av en polisutredning.
En tidig lördagsmorgon stod
en grupp hemvärnsgubbar uppställda på Tackmossvägen i Järlåsa. Samtliga ungefär
lika panikslagna, två bar försvarets automat karbiner, någon hade en
hagelbössa, jag tror tillochmed att jag såg skymten av en slangbåge. När den tappra
gruppen passerade vårt hus, så skällde Don Felipe, i rena förskräckelsen
tappade chefen sitt vapen, ett annat vapen gick av rakt upp i luften. Chefen
samlade mod och kommenderade ”Med språng framåt mannar”. Nu var det ju så att
ingen i den tappra gruppen vare sig hade kondition eller figur för språngmarsch
i oländig terräng. Några ramlade och någon ställde sig lutad mot träd kippande
efter andan och andra bara kved. Så den djärva insatsen fortsatte i maklig takt
ungefär som en behaglig söndagspromenad, med den stora skillnaden att det var
en mycket nervös skara som promenerade.
Naturligtvis så hade
Järlåsatrollet full kontroll på situationen och instruerade Bror Klumpeduns
noga. Hemvärnsgruppen nådde fram till grottan sen eftermiddag beroende på att
de hade gått i cirklar och kommit vilse, så hade en tio minuter lång promenad
blivit närmare åtta timmar lång. Stridsmoralen var inte på topp, mannarna
gnällde, de var hungriga, de ville hem, de ville se på fotboll och dricka öl.
I gläntan framför stora
grottan tvärstannade gruppen, där låg ju vapnen, sju stycken, men vad hade
hänt. Det var slagit en knut på alla vapenpiporna precis som på Carl Fredrik
Reuterswärds berömda revolver. Då träder Järlåsatrollet Carl Gustav och Bror
Klumpeduns fram, Carl Gustav knäpper med fingrarna och alla de tappra
soldaterna står stilla som i hypnos. Bror Klumpeduns slår knut på gruppens
sista vapen, Carl Gustav knäpper med fingrarna igen. Bror Klumpeduns vrålar ”BUUU”
och gruppen flyr hals över huvud. Sen söndagseftermiddag dyker medlemmarna upp
från alla riktningar, så reträtten skedde inte i samlad trupp utan snarare som
när räven kommer in i hönsgården, åt alla håll.
Nåväl truppen samlades på
parkeringsplatsen i Järlåsa och där låg alla vapen med en knut på piporna. Den
lokala hemvärnsgruppen upplöstes och hemvärnschefen satt och arbetade med en
rapport om vad som hänt med vapnen under närmare två månader. Till sist kallade
försvarsmakten in honom för en muntlig redogörelse, men den var så förvirrad så
det hela avskrevs med tiden och vapnen gick till destruktion.
Nils Mohlin
©2016
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar