Bloggportalen statistik

lördag 30 december 2017

torsdag 28 december 2017

Nyårsfirande


Nyårsafton, minus några grader och solen gnistrar mot mark och träd i vinterskrud. Goda vänner kommer på besök för traditionellt nyårsfirande och Järlåsatrollet undrar lite försynt om han och Bror Klumpeduns får vara med och fira in det nya året. ”Naturligtvis får ni det, men ni får kanske förvandla er lite så att ni inte skrämmer våra gäster.”

Våra gäster anländer punktligt och fem minuter senare knackar det och jag gläntar försiktigt på dörren för att se resultatet av trollens förvandlingsnummer. Den enda förändringen är att Klumpeduns har blivit mindre, så han är inte stort mer än 20 centimeter längre än Carl Gustavs halvmeter. Järlåsatrollet skyndar sig att förklara ”Det dumma trollet bredvid mig envisades med att han ville se ut som Humphrey Bogart, men han har ju varit död i många år. Så jag tänkte att då är det bättre att jag förminskar det där klumpiga trollet.” ”Okej, men ni får vänta här medan jag förklarar för våra gäster.”

”Ni har ju läst mina berättelser om Järlåsatrollet och hans bror, dom skall vara med och fira nyår ikväll.”

Ett roat leende från våra gäster, någon virrade på huvudet och jag anade gästernas tankar ”gubben har blivit tokig i huvudet”. Någon annan sa ”Nils du tål nog inte skumpan”. Då öppnade jag dörren och släppte in trollen, som sa hej svejs och slog sig ner på varsin stol. En dam svimmade med en elegans, som en operadiva skulle avundats. Alla andra satt förstummade med gapande munnar, men snart hade Järlåsatrollet mjukat upp stämningen med skämt som alla skrattade hejdlöst åt. Som genom ett under var Järlåsatrollet medelpunkten i kvällens fortsatta umgänge och ingen tycktes reflektera över att de umgicks med ett par troll. Vid tolvslaget gick vi alla ut för att titta på de raketer som sköts upp från skilda håll. Bror Klumpeduns hade gjort en egen raket av mitt gamla oljefat och innan vare sig jag eller Järlåsatrollet hann stoppa honom tände han på stubinen, Jag vrålade ”ta skydd”, men den exploderade inte. Nej den steg ungefär som en rymdraket med en eldsvans efter sig, sen såg vi den inte mer. Däremot kunde man på nyheterna höra om ett föremål som lagt sig i en omloppsbana runt jorden. Stormakterna förnekade all kännedom om föremålet och skyllde på varandra, tills den dag mitt gamla oljefat helt plötsligt ramlade ned i huvudet på Donald Trump. Då plötsligt var det många som ville ta åt sig äran.

Gott Nytt År vänner önskar                             

Järlåsatrollet Carl Gustav, Bror Klumpeduns, jag och Don Felipe.

© Nils Mohlin 2016

fredag 22 december 2017

God Jul

Jag ber att få önska alla mina läsare en riktigt

GOD JUL


onsdag 20 december 2017

Troll i tomtefunderingar


Julen står för dörren, vi har passerat tredje advent, barnens förväntningar är svindlande och föräldrar börjar bli sönderstressade av samma barns förväntningar och tjat. Affärsmännen gnuggar händerna inför julens köprush, som förväntas bli större än någonsin.

En tidig morgon i veckan före julafton knackade Järlåsatrollet på vår dörr. Jag släppte in honom, satte fram en extra kopp kaffe och undrade vad det var som tyngde honom. Han såg onekligen en smula bekymrad ut, med slokande axlar, veck i pannan och mörk blick. - ”Vad vet du om tomten” undrade Carl Gustav. - ”Tja en fantasifigur, alla farsor smyger på givet klockslag ut från sina hem på julafton, klär ut sig till tomte, kommer tillbaka och frågar om det finns några snälla barn. Illusionen håller i sig tills en dag något av barnen säger, ah det är ju bara pappa som klätt ut sig”. - ”Jo det där känner jag till, men finns det någon riktig tomte” sa trollet tvivlande, ”Kan du berätta mer”?

”Det jag vet är vad man kan läsa om i den gamla svenska folktron, där det berättas om troll, tomtar, vättar, häxor och en del andra varelser. Detta har ju med åren viftats bort som vidskepelse, men sedan dök ju du och Klumpeduns upp och en del av detta kom på skam”. - Järlåsatrollet tittade länge på mig ungefär som om han begrundade vad jag just sagt. ”Det finns tomtar” sa trollet och fortsatte ”men inga snälla, vi hade en liten elak vätte, som kallade sig för tomte och bodde under ett träd ett hundratal meter från stora grottan. Jag blev irriterad på honom satte en lapp i rumpan på honom ÅTER AVSÄNDAREN sedan kastade Klumpeduns honom till den där låtsastomten i Rovaniemi i Finland”.

”Varför undrar du allt det här” frågade jag. - ”Klumpeduns och jag skall bli snälla trolltomtar, vi ska ge julklappar till alla fattiga och behövande i hela Sverige och hinner vi, så tar vi resten av Norden också”. - ”Ja det där är ju en väldigt fin tanke av er, men hur i all världen skall ni finansiera det hela”? - ”Enkelt mindre behövande får dela med sig till riktigt behövande. Så Klumpeduns var på en rundtur och diskuterade på sitt övertygande diplomatiska sätt med banditerna som finansierar terrorbrott, så där fick vi in en förfärlig massa pengar, som istället går till välgörande ändamål. I förbifarten åkte han förbi Putin och Trump, klämde dom på några miljoner och någon oljemiljardär fick också lätta på börsen”.

”Jaha ni blir ett par riktiga Robin Hood tomtar”. - ”Nä ett par riktiga trolltomtar”!

Nils Mohlin

©2015

 

tisdag 19 december 2017

Bakad potatis


Bakad potatis med tillbehör kan i många fall vara en utsökt och lättlagad rätt. 225 grader i ugnen en dryg timme och klar att servera med favoriter till, som olika sallader med skaldjur, tonfisk, mimosa eller vad man nu önskar.

Jag fixade till denna favoriträtt vid ett tillfälle när ett par av de äldre barnbarnen var på besök. Pojkarna tittade in i ugnen och konstaterade – ”Bagade panntofflor!” Är man uppfödd i den skånska leran så pratar man inte rikssvenska. Inte heller den skånska som jag växte upp med i Malmö, snarare med en österlensk touch på diftongerna. Naturligtvis var bröderna intresserade av vad för sallader som skulle serveras till de bakade potatisarna. – ”Vau bler de för sörjor te”

© Nils Mohlin 2017-12-20

Datorer och lite annat


Som ni säkerligen förstått, så är jag och assistenten ett väl sammansvetsat kompis par. Vi jobbar ihop, vi leker ihop, vi sover ihop. Vi gör helt enkelt allt tillsammans. Häromdagen skulle Don Felipe och jag gå ut på vår runda. Jag stannade till i dörren – ”Jäklar jag glömde min telefon” Assistenten tvärvänder och rusar upp för trapporna och när jag kommer upp efter en stund för att leta efter den så sitter Don Felipe som ett tänt ljus framför telefonen och markerar att den ligger just där på ett bord i vardagsrummet. Ibland förundras man.

Matte står för kvällsmyset och är precis lika villkorslöst älskad av assistenten, han kan aldrig nog visa sin tillgivenhet. Assistenten och jag behöver en ny dator, jag kollar på nätet efter en som skall tåla allt. Okej den gamla ska fungera som skrivaredator tills den pajar. Men vi har ju så mycket annat vi håller på med, olika uppdrag och så vidare. Det blev en MacBook Air 13,3 MQD32.

Assistenten verkar helt nöjd och drar sig tillbaka för kvällen och det gör jag också.

En angenäm afton mina vänner

© Nils Mohlin 2017-12-19

söndag 17 december 2017

Inför helgerna


17 december, en vecka till jul och 14 dagar till nyår. Vi känner oss ganska opåverkade av julhysteri, som var betydligt mer påtaglig när vi bodde i Stockholm. Upptakten till julen är lugn på Österlen och Kivik. Lite julmarknader, måttligt pryda hem, lite mer jul hos handlarna som slåss om marknadsandelar mot en allt mer dominerande internethandel. Årets julklapp spås el cykeln bli och enligt prognoser förväntas svenska folket förbruka 66 miljarder på julklappar och mat under helgerna. En ansenlig summa. Efter jul börjar reorna med kraftigt reducerade priser på det vi handlade innan jul till ordinarie priser. Efter nyår rea på rea och snart har proppen gått ur för handlandet denna säsong. Många slickar ekonomiska sår en bra bit in på det nya året.

Vi har i vår familj bestämt att nu är det endast småbarnen som får julklappar, alla vuxna får nöja sig med barnens glädje och maten. Assistenten Don Felipe är lycklig av enbart allt sällskap och alla barn som han träffar, ett fantastiskt förhållningsätt till julen.

En fortsatt trevlig julupptakt.

© Nils Mohlin 2017-12-17

fredag 15 december 2017

Järlåsatrollet träffar Kungen


Naturligtvis fick Järlåsatrollets semestertripp till månen oanade följder. CNN var först ut och därefter följde BBC som visade hemligt filmmaterial som läckt från NASA. Filmsekvenser som visade ett troll som for likt en skottspole på kors och tvärs över månytan. En annan filmsnutt visade Järlåsatrollet sittande i sin gamla solstol med USA:s flagga bakom sig och benen nonchalant uppslängda på månbilens ena framhjul. Till vänster om sig hade Järlåsatrollet placerat Sveriges flagga. Det som förundrade mest var att astronauten inte hade rymddräkt utan var iklädd en röd cylinderhatt och jackett. Vetenskapen var enig, det var förmodligen en sällsynt väl utvecklad robot som svenskarna hade lyckats få upp på månen.

Kungen kallade regeringen till konselj för att bli informerad om varför han inte blivit informerad. Samtliga statsråd inklusive statsministern skruvade nervöst på sig, tittade ner i bordet och sa samstämmigt ”vi vet inte.” ”Vet inte?” sa Kungen upprört. ”Leta reda på hjälten och de som ligger bakom!” ”Jamen inte ens Esrange i Kiruna vet ett dugg” invände statsministern. ”Leta rätt på rymdfararen, hon eller han skall belönas med de finaste medaljer och ordnar jag har tillåtelse att dela ut.”

Så var cirkusen igång, att landningsplatsen fanns någonstans i Uppland var ju ganska så känt vid detta lag. Snart vimlade det av journalister och myndighetsfolk och en dag fick Uppsalapolisen ett napp. De stoppade ett troll i Järlåsa som körde en renoverad månbil. Vid närmare undersökning framgick det av märkningen på fordonet att det tillhörde Nasa i USA. Järlåsatrollet förklarade ”att han tagit den med hem som suvenir när han lämnade månen.” Poliserna blev väldigt respektfulla och de hade ju alla vid detta lag hört talas om Järlåsatrollet och hans bedrifter. Han hjälpte ju barn, gamla och fattiga och ett sådant troll kunde man ju rakt inte gripa. Poliserna framförde att vetenskapsmän, myndigheter och kungen ville tala med herr Järlåsatrollet. De undrade vart inbjudningarna kunde skickas. ”Skicka dem till min kompis på Tackmossvägen jag bor under hans hus.” Sa trollet och drog iväg med sitt olagliga fordon.

Så kom det då en inbjudan från kungaparet, att de ville träffa honom personligen för ett samtal och belöna honom för hans insats.

Mot min vilja fick jag köra Järlåsatrollet till det kungliga slottet i Stockholm. Trollet var uppklädd i sin höga hatt och jackett, om än lite nersolkat av damm från månen och viftade glatt med sin svans när vi passerade inre borggården. Några ur högvakten hoppade skrämt åt sidan när trollet passerade. Järlåsatrollet bjöds på ståtlig lunch under tiden han berättade om sin månresa och vistelsen där. Märkligt nog tycktes kungaparet inte reagera på trollets lite udda utseende, utan det konverserades glatt under flera timmar. Till sist dök Järlåsatrollet upp vid bilen, så till den milda grad behängd med medaljer och ordnar, så jag aldrig sett dess make. Järlåsatrollet hade fått en utsökt lunch och tydligen en givande pratstund och inbjudan till Solliden på Öland i juli. Jag hade fått en varm korv och parkeringsböter.

Nils Mohlin

© 2016

torsdag 14 december 2017

Järlåsatrollet träffar Barack Obama


Det dröjde inte värst länge förrän ett par storväxta brunbrända herrar med snaggade frisyrer, mörka kostymer och cowboyboots knackade på och sa ”Mr Järlåsa Troll, where can we find him?”

Det luktade CIA lång väg om de två yankeecowboysen och trots mulen himmel bar de mörka solglasögon. Jag svarade att jag inte visste var Mr Järlåsatrollet befann sig för tillfället.

“We want our lunar rover and flag. Moreover, the President wants to talk to Mr Järlåsa Troll. The president invited Mr Järlåsa Troll to Washington next week. We fly back on monday, and then we have Mr Järlåsa Troll with us!Sa herrarna, satte sig i en stor svart bil med tonade rutor och försvann i ett dammoln.

På måndagen stod Järlåsatrollet, iklädd hatt, jackett och allt dingeldanglet han fått av kungen, på vår uppfart och väntade på att bli hämtad. Bredvid stod Bror Klumpeduns med månbilen under armen och flaggan i handen. Avsikten var att vinka av sin lillebror. Den stora svarta bilen kom med ett släp efter sig, de tvärnitade framför uppfarten och steg ur. Men där liksom stelnade CIA gubbarna till och den fina solbrännan, blev snarare kritvit. De tog till och med av sig solglasögonen och bara stirrade på det halvmeter stora Järlåsatrollet och hans tre meter höge storebror Klumpeduns. Grannlåten på Järlåsatrollets bröst tycktes imponera, men det var ändå bror Klumpeduns de stirra mest på. Klumpeduns stega fram och fattade deras händer och skakade dem till hälsning. Det var inte bara händerna på CIA killarna som skälvde, nej allt skälvde på dem och tänderna smattrade som kastanjetter. Till sist samlade de sig så pass att de lyckades stuva in månbilen i det täckta släppet och öppna bildörren för Järlåsatrollet.

På Washington Dulles flygplats togs Järlåsatrollet emot av utrikesminister John Kerry och ett stort säkerhetsuppbåd. I Vita Huset tog president Barack Obama emot och senare kunde jag på TV hemma i Järlåsa se hur Järlåsatrollet, lika utstyrd som tidigare stod och skakade hand med presidenten.

Putin i Ryssland härsknade till lite för han ansåg att det var ju han som först lärt känna Järlåsatrollet. Han ringde upp Obama och sa att han hade skänkt mängder av pengar till välgörande ändamål, som Järlåsatrollet ansvarade för. Så det fick minsann Obama också se till att göra.

Järlåsatrollet kom hem efter ett par veckor, med en stor säck pengar på ryggen, som han skulle dela ut till fattiga, flyktingar och uteliggare. Järlåsatrollet berättade att han erbjudits jobb på NASA som astronaut, men menade att han började bli lite trött på att fara runt i rymden och ville företa sig något annat.

”Företa sig något annat” tänkte jag. ”Det kan inte bli värre, eller?”

©2016

onsdag 13 december 2017

Järlåsatrollet på månen


Efter några lugna dagar började Järlåsatrollet yppa sina planer, eller som han sa, ”en semestertripp till månen.” - ”Det är totalt vansinne, inbillar du dig att du skall kunna studsa dit?” Sa jag i ett lamt försök att försöka avstyra tokigheterna - ”Nja jag behöver någon avskjutningsramp, men den får jag uppfinna.” Sa trollet beslutsamt - ”Nu får du väl ändå besinna dig, de människor, som lyckats med bedriften, har kommit dit med rymdfarkoster. Vet du överhuvudtaget hur långt det är till månen?” - ”Ja det är 384,400 kilometer, så det är inte så farligt långt.” - ”INTE SÅ FARLIGT LÅNGT?” sa jag och virrade på huvudet. - ”Dessutom var de killarna som åkte dit specialtränade för uppdraget och hade rymddräkter.” La jag till i ett desperat försök att få stopp på dumheterna - ”Kunde Neil Armstrong, Buzz Aldrin och de andra gubbarna, så kan jag.” Sa Järlåsatrollet bestämt och fortsatte ”ett litet steg för människan, men ett jättesprång för mänskligheten”. ”Blir jättestuds för Järlåsatrollet, men en bagis för ett troll.” Don Felipe och jag virrade på våra huvuden och gick hem.

Några dagar senare drev nyfikenheten mig bort till stora grottan och på en öppen yta framför tvärstannade jag och bara tittade storögt. Där stod ett minirymdskepp elegant vitmålat och på sidorna stod målat Järlåsatrollet Carl Gustav. ”Vad är det där tillverkat av?” – ”Tre oljefat och en kon av stål, som jag hittade någonstans.” - ”Den kommer brinna upp innan du kommit halvvägs, eller så exploderar smörjan, när du tänder på och ödelägger hela Järlåsa.” Sa jag rent ut sagt riktigt förbaskad. ”Nej då, den exploderar inte och sedan studsar jag sista sträckan.” - ”Studsar sista sträckan” upprepade jag irriterat. Jag gick arg därifrån och trollet ropade efter mig ”välkommen till uppskjutning i morgon.”

Jag vägrade att gå på uppskjutningen, men från fönstret därhemma såg jag oljetunnorna stiga till väders med en eldsvans efter sig. Jag kände en viss sorg, när jag förstod att Järlåsatrollet omöjligt skulle kunna överleva detta sista tilltag.

Tiden gick två, tre, fyra och fem veckor. Den sjätte veckan efter uppskjutningen ramlade ett tämligen helskinnat troll ned mitt framför vår altan. I händerna hade han USA:s flagga och i den andra höll han krampaktigt i en månbil. Han reste sig och skakade lite på kroppen och log med hela ansiktet. Jag bara fånstirrade och trodde inte mina ögon. ”Skall du inte hälsa mig välkommen hem?” Undrade Järlåsatrollet. ”Jo, naturligtvis gör jag det, men menar du att du verkligen varit på månen?” - ”Självklart och det var därför jag tog lite gringoprylar med hem för att kunna bevisa det.” Men hur kom du hem?” ”Enkelt med en jättestuds från månen och sedan skötte jordens dragningskraft resten”. ”Men du kunde ju ha slagit ihjäl dig.” ”Nä jag använde gringoflaggan som fallskärm”.

Troll, troll, troll, men jag får väl trösta mig med att det inte kan bli värre. Hoppas jag innerligt.

Nils Mohlin

©2016

Jälåsartollet har nya planer


Järlåsatrollet befann sig i Kreml och jag var relativt ensam med Bror Klumpeduns. Bror Klumpeduns var stor, cirka tre meter hög och hiskligt bred, minst två meter. Nu var ju Klumpeduns så otroligt snäll, han ville ju bara väl, men ibland gick det riktigt åt pepparn. Om ni nu trodde att det skulle bli lugnt för att Järlåsatrollet hamnat i Kreml och Bror Klumpeduns stod ensam villrådig kvar i skogen, så bedrar ni er. Klumpeduns var allt annat än villrådig. Trots att han inte var lika smart som sin bror Järlåsatrollet, så hände det mycket, ibland alldeles för mycket.

Järlåsatrollet sa sig lägga tiden på tyst diplomati, förmodligen något han lärt sig av Carl Bildt. Carl Gustav valde den mer lite inofficiella vägen när han då och då försökt prata förstånd med makthavare. Men är man tyst så händer ingenting, ansåg Järlåsatrollet, så han ändrade uttrycket till tyst handfast övertalningsdiplomati.

Bror Klumpeduns satt på rumpan och åkte kana på vägen mellan Ribbingebäck och Järlåsa. Timmerbilar körde rakt ut i terrängen när de mötte ett gigantiskt troll som åkte kana på vägen, dessutom glatt vinkande och viftande med svans och öron. Men snäll som Klumpeduns är så lyfte han upp alla fordon och satte dem på vägen när han återvände till Järlåsaskogen.

Carl Gustav var som sagt i Kreml och det kändes riktigt bekymmersamt, vet i gudarna vad han kunde hitta på. Nåväl han kom hem igen efter som han berättade ha gett Vladimir Putin diplomatiskt smisk i rumpan. Studsat ner till Syrien och spöat upp en massa IS krigare och efter det hade många flytt hem till mamma.

Väl hemkommen och i samma ögonblick tillkännagav Järlåsatrollet att han skulle som det första trollet i trollhistorien ta sig till månen och kolla utsikten. Inte för att jag tvivlade på honom, men nog kände jag obehag och en väldig massa oro för vad ett sådant tilltag kunde innebära.

Ni skall allt vara glada som inte dras med en massa trollbekymmer.

Nils Mohlin

©2016

 

tisdag 12 december 2017

Järlåsatrollet som svajmastartist


Åter sänkte sig lugnet över Järlåsaskogen. Järlåsatrollet hade skrinlagt sina planer på namnskylt, utstyrd klädsel och andra dumheter förknippade med flytten till Kivik. Under ett antal dagar var det tyst och stilla i skogarna, endast rådjur, älgar och småvilt rörde sig runt huset. Värmen från braskaminen när jag drack mitt morgonkaffe skänkte behag och jag njöt av tystnaden som är så påtaglig när man bor i skogen. Efter fyra dagar av bedrägligt lugn knackade det på dörren, min magkänsla stämde, det var Järlåsatrollet Carl Gustav. ”Har du kaffe på gång”? ”Visst kom in, är det bara en kopp kaffe så bjuder jag alltid det vet du”.

”Jag skall bli svajmastartist” proklamerade trollet högtidligt. Jag tog mig för panna och kände hur jag stelnade till. ”Gudars skymning vad har ni nu på gång?” - ”Jag skall bara göra en del nummer i en svajmast, det är väl inte så konstigt?” - ”Jo det är det i högsta grad. Carl Gustav du är 256 år gammal och din storebror Klumpeduns har med råge passerat 400 år, ni kan väl börja leva som trollpensionärer? Spela lite kort, golfa lite, se Hem till gården på TV, lite normala pensionärsysselsättningar” - ”Du spelar inte kort, du golfar inte och du ser inte Hem till gården, men du är ju i och för sig bara en spoling med dina dryga sjuttio år. Troll pensionerar sig sent, farsan var en bit över nio hundra år när han började dra ner på takten” - ”Lever din far?” Undrade jag förvånad - ”Klart han gör och har fortfarande lite småbus för sig” - ”Säg inte att han skall komma och hälsa på bara!” - ”Nä det kan han inte, han är lika stor och klumpig som Klumpeduns. Och eftersom han hade samma studsteknik som brorsan och envisades med att alltid landa på rumpan, så är han minst sagt väldigt öm i den.” Jag drog en ljudlig suck av lättnad - ”Men när vi flyttar till Kivik kan han komma och hälsa på, då har han bara gångavstånd”. Sa ett muntert Järlåsatroll. Det där sista låtsades jag inte höra - ”Följ med så skall du få se mina svajmastnummer”.

Vid den stora grottan hade trollen byggt en svajmast genom att grena av en stor björk och i toppen på den surrat ytterligare en björk och ytterligare en björk och ytterligare en. Sedan såg jag inte fler för masten var så hög, så toppen doldes av ett lågt molntäcke. Ungefär en trettio meter upp hade de fäst ett rep för att Bror Klumpeduns med det skulle få masten att svaja. Om detta nu var nödvändigt, för vad jag kunde se så svajade masten redan otäckt mycket i den svaga vind som rådde. Järlåsatrollet ställde sig vid foten av masten, hade tagit på sig sin höga hatt, som han lyfte på och bugade elegant - ”Får jag be om största möjliga tystnad” - Var är det nu jag har hört dessa smått bevingade ord förr, men avbröts i mina funderingar. Järlåsatrollet ilade upp i masten och hade snart försvunnit utom synhåll. Strax efter träffade en knytnävsstor sten Klumpeduns mitt i magen. Tydligen tecknet på att linan skulle spännas. Bror Klumpeduns drog i repet till dess att det knakade våldsamt i björkstammarna. Jag försökte vilt viftande avstyra det hela, men försent, Bror Klumpeduns släppte repet och Järlåsatrollet Carl Gustav for iväg som en projektil.

Jag vände hemåt, lite sorgsen över att kanske aldrig mer se mitt kompistroll. Några timmar senare ringde min mobil, det var Järlåsatrollet - ”Vill bara tala om att det gick lite galet, så jag hamnade i Kreml”. ”Du har väl ingen mobiltelefon”? ”Nä men jag fick låna en av Putte”. ”Vem sjutton är Putte”? ”Putin så klart, så jag stannar några dagar och passar på att prata förstånd med honom”.

Trollbekymmer? Eller vad man skall kalla det för.

Nils Mohlin

©2016

lördag 25 november 2017

Min matte har köpt en schäslong till mig


Husse har köpt en ny TV -och läsfåtölj med fotpall. Matte brukar sitta i soffan. Jag har en gammal säng bredvid ett skåp. Så matte har köpt en splitterny schäslong till mig, så att jag har någonstans att ta igen mig på kvällarna. Husse säger att hans fåtölj är ergonomiskt utformad för hans kropp – Nåväl schäslongen är ergonomiskt utformad för min. Jag kan ligga på längden, på tvären, diagonalt, ja hur som bland massor av kuddar och plädar. Matte ställer krav på schäslongen och säger att vi får samsa om den, att den faktiskt är hennes. Så okej vi samsa om den nu och då kan jag vila huvudet i hennes knä.

Hej då/Don Felipe

© Nils Mohlin 2017-11-25
 

 

 

fredag 24 november 2017

Kärlek, Amor, Amare, Amour, Liebe, Love, Elsker, любовь, miłość


Idag skall jag skriva om kärlek och eftersom min blogg läses i lika stor utsträckning i många andra länder, så har jag valt ut ordet kärlek på 11 språk. Spanjorer och portugiser använder samma ord och stavning Amor. Danskar och norrmän har också samma ord Elsker

Vad är kärlek? Jag hade hunnit bli 65 år innan jag kunde svara på frågan. För drygt 8 år sedan träffades vi och den femte december förlovade vi oss och gifte oss halvåret senare den femte juni.

Du föddes i en liten stad vi stranden till Rio de la Plata, året var det samma som jag gjorde en del av min militärtjänst. 18 år gammal kom du till Sverige 1982. Lärde dig språket på ett halvår, skaffade arbete och började studera med envetenhet och framgång som många skulle avundas. Samtidigt var du ensamstående mamma till fyra barn. När du kontaktade mig den 8 oktober 2009 beträffande en krönika jag skrivit, så började mitt livs bästa år. Efter intensiv mailkontakt, träffades vi första gången, tre veckor senare och förlovade oss efter ytterligare fem veckor. Vi hade på något märkligt sätt levt parallella liv med ungefär likartade upplevelser, samma intressen, samma värderingar och vi kom från vars en sida av jordklotet.

Ömsesidig kärlek uppstod redan i massorna av mailkontakter efter min krönika. Första mötet glömmer jag aldrig - Dörren öppnades av den vackraste kvinna jag någonsin sett, hon var dessutom oerhört begåvad, allmänbildad och hade på sina år i Sverige uträttat mer än vad många andra hinner med på en livstid. Veckan senare hälsade denna fantastiska kvinna på hos mig och påföljande vecka flyttade jag hem till henne, Den officiella förklaringen var att det var opraktiskt att springa fram och tillbaka med datorer. Den riktiga förklaringen var den största av kärlekar, den vackraste, en passionerade åtrå. Jag ser det som livets största gåva att fått förmånen att få kalla dig min älskade fru. Hon är inte bara min älskade hon är fylld av empati och generositet – Hjärtats generositet, som hon delar med sig till vem det vara må. Du är samma underbara och vackra kvinna idag och jag ser det som en stor ynnest att få vara din man och känner samma varma kärleksfulla glädje var gång jag ser dig. Jag är stolt över att vara din man.

Älskar dig Graciela

© Nils Mohlin 2017-11-25
 
 
 

torsdag 23 november 2017

Vänskap


Jag fortsätter att fundera lite på det där med vänskap. Något som kan ha sitt ursprung oavsett situation och bestå genom åren. För snart fyra år sedan träffade jag ett par underbara människor på flygplatsen i Alicante. Vi blev mycket nära vänner, tyvärr så blir det allt för sällan som vi träffas.  Men vi umgås så ofta vi kan när vi är i Spanien samtidigt. Vänskap kan uppstå via sociala forum, grannar, arbete, föreningsliv, ja var som och utvecklas. Jag har en kompis i Smedstorp, vi brukar hälsa på varandra, dricka kaffe och bara prata. En man som personifierar det danska gemytet, en riktig vän. Tyvärr var jag inte hemma när han hade vägarna förbi sist, men vi ses snart.

Vad vore människan utan vänner, relationer där man hyser ömsesidig respekt och tillit. Helt enkelt en värdefull kamratrelation som består. Jag har genom min fru lärt känna en gammal gerillakrigare från Latinamerika och har med honom en härlig kamratrelation. Vänner det har vi som regel en hel del av och som jag nämnde igår så bygger vi vänskapsrelationer hela livet. Många gånger kan ett kort möte leda till bestående kontakter och i andra fall byggs en relation under en längre tid.

Riktig vänskap utkristalliseras när prestige och jaget läggs åt sidan och man tänker på vännen med välbehag.

En trevlig dag alla vänner

© Nils Mohlin 2017-11-24

En otroligt vanlig dag


Jag tycker om att umgås med människor, det berikar, ger utbyte och kunskap. Alla har vi kompisar, väninnor, polare, förtrogna o.s.v. Från tidiga ungdomsår till numera mogen ålder, så förändras förhållningssättet. Vad är vänskap? Vad är kompisar? Vad är riktiga vänner?

Tajta vänner i tidiga tonår är fint, men sedan händer något under resans gång. Vi utvecklas olika, vi skaffar oss diverse utbildningar, vi knyter skiftande sociala band. Vi gifter oss, får barn och är snart medelålders. Vi har blivit olika. Vi knyter nya band, nya människor, nya bekantskaper. Förmodligen en process som pågår livet ut.

Jag träffade många fantastiska människor i unga år – vänner – En del försvann i allt för tidig ålder beroende på sjukdomar eller olyckor. I vissa fall växte vi ifrån varandra.

Det där med vänskap kan uppstå när som helst i livet, när jag bodde i Limhamn, i Tyskland, Spanien eller på Avenboksvägen i Kivik. Grannar är goa vänner.

Vi har dom bästa, såväl i Kivik som i Spanien!

Trevlig torsdag mina vänner!

© Nils Mohlin 2017-11-23

onsdag 15 november 2017

Gubbabänk


Vet ni vad en gubbabänk är för något? Inte ljugarbänk, även om det säkerligen kan ljugas friskt på en gubbabänk också. Inte heller någon park- eller torg bänk. Nej gubbabänk är något som förstående affärsinnehavare har placerat utanför sina butiker. Butiker som företrädesvis har denna geniala bänk, vänder sig till våra fruar, den kvinnliga köpkretsen. Vid en tygaffär intill Kungens kurva i Stockholm hade de till och med placerat ut kuddar, allt för gubbarnas välbefinnande. När jag var där med min fru för något år sedan, satt där redan två gubbar, men när de såg mig så gjorde de genast plast. ”Jaha din fru skall också handla”, snart så är diskussionerna igång om allt från sport, tekniska prylar till världsaktuella ting. En timme flyter snabbt i trevligt sällskap, tills vi ses nästa gång på en annan gubbabänk.

När får vi gubbabänkar på Österlen?

© Nils Mohlin 2017-11-16

tisdag 14 november 2017

Action hos ordningsmakten


För något år sedan gick jag in på en polisstation i en mindre sydsvensk stad för att göra en anmälan. När jag kom in i ordningsmaktens lilla krypin, såg det tämligen nedsläckt och obemannat ut trots att klockan var elva på förmiddagen. Framför mig fanns en inglasad expedition med fördragna gardiner. Tittade mig omkring, ytterdörren var olåst, kontrollerade tiderna på dörren – Jodå polisen hade öppet för allmänheten. Jag knackade resolut på glasdörren till den mörklagda expeditionen, en gång, två gånger, tre gånger – En gardin flög upp framför den lucka där medborgare tydligen skulle framföra sina ärenden. Bakom luckan stod en sextioårig man, med håret på ända, skjortan delvis utanpå byxorna, rödsprängda ögon och en allmänt mosig uppsyn. Omedelbara reaktionen var – Är han polis. Mannen mönstrade mig ingående med irriterad uppsyn, både länge och väl. Innan jag hann knacka på glasluckan gläntade han försiktigt på den och undrade med barsk hes röst ”Vad vill du?” – ”Göra en anmälan” svarade jag och ansåg som självklaraste sak i världen att det gör man hos polisen på orten. ”Jag tar inte emot några anmälningar” sa polisen och såg om möjligt än mer utschasad och irriterad ut. Jag började så smått härskna till, satte blicken i honom och undrade vad för sorts polis man skall vända sig till om man ville göra en brottsanmälan. Men uppgivenhet satte sig företrädaren för ortens ordningsmakt på en stol bakom luckan. Rättade till slipsen som säkerligen inte var i reglementsenlig ordning, drog till sig block och papper. ”Vad är det du skall anmäla?” – ”Ett internetbedrägeri!” - ”Det får du själv göra på nätet!” – ”Men du har ju en dator bredvid dig” protesterade jag. ”Jag är inte så bra på sådana, du kan gå in på biblioteket, så hjälper dom dig att göra en anmälan”. Jag tittade länge och väl på honom, innan han med ett besvärat uttryck, stängde glasluckan, drog ner gardinen och återgick till vad han nu innan sysslat med.

Väl hemma så gjorde jag en anmälan på nätet och fick beskedet att polisen skulle ringa upp mig från ett dolt nummer om ett tag. En månad senare ringde det, men då var det ju så dags.

Tur att jag inte blev rånad, då hade jag väl fått göra som i Spanien, själv golva rånaren.

© Nils Mohlin 2017-11-15

måndag 13 november 2017

Gossarna Donald och Kim


Världen dras just nu med ett par riktiga galningar, Donald Trump och Kim Jong-Un. Utan att för den saken gå in på deras pajkastning och vilken risk de utgör för världsfreden. Så bådar två så stora katastrofer i den politiska världen inget gott. Om vi bortser från politiken, den kan vi ta del av i media. Men två utomordentligt okunniga och löjliga figurer, bidrar med något annat. Kan karikatyrtecknare tänka sig något mer tacksamt att arbeta med än den härdsmälta Donald Trump och Kim Jong-Un utgör. Jag leker med tanken att i en berättelse förflytta dem till lämpligare miljö – Sandlådan och förminska dem till deras rätta mentala ålder – Kanske fem sex år – En liten och fet, en lite längre och fet. Där kan dom slänga sand på varandra, nypas, kivas och bära sig illa åt. Nackdelen är att dom skulle skrämma bort alla snälla och ordentliga barn.

Möjligen kunde jag låta assistenten jaga dom en stund och bita lille Donald och lille Kim i rumpan. Men risken hade väl varit att assistenten blivit sjuk av att bita dem. Problemet med att föra tillbaka dem till korrekt mental ålder är ju att deras föräldrar får ett rent elände, när de nu äntligen blivit av med dem. Jag tror att jag avstår tillsvidare att skriva om dessa avarter. Tanken på hur jag kan berätta en saga om två hiskliga figurer som Donald Trump och Kim Jong-Un får mogna ett tag. Min tanke är inte att förlöjliga dem, det klarar de så utmärkt bra själva. Det får inte bli en skräckhistoria och i sanningens namn är det svårt att se humorn mer än möjligen i deras kroppsspråk och komiska utseenden. Det tar karikatyrtecknarna med tacksamhet emot och levererar träffsäkra nidbilder på två av vår tids största dårar.

© Nils Mohlin 2017-11-14

 
 
 

söndag 12 november 2017

Gräs i maten


Barnbarn på besök tre, nio och elva år gamla. Jag hade lagat en rotfruktsgryta, som jag tänkte att barnen bara måst älska. Istället för kött så hade jag använt mig av falukorv skuren i tärningar. Smaksättningen består av dijonsenap, pepparrot och dill. Alla har tyckt mycket om denna smakrika gryta och den var lagom kryddad för barns munnar.

Alla sätter sig till bords och jag ställer skålen mitt på bordet och tänkte – Denna kommer alla gilla. Lilla Felicia tre år tittar ner i grytan och säger med bestämdhet ”Jag vill inte ha gräs i min mat!” En psykologisk effekt uppstod, de äldre barnen började betrakta gryträtten med stor misstänksamhet. Välsmakande dill hade helt plötsligt blivit gräs. Räddningen blev pannkakor som mormor gräddade.

Sålunda ingen dill i maten fortsättningsvis och mitt självförtroende vad gäller matlagning fick sig en törn.
© Nils Mohlin 2017-11-13 

God natt


Sömn och vila behöver vi alla. Assistenten har tre sängar, en i vårt sovrum, en i vardagsrummet och en i ateljén. Efter frukost, trädgården patrullerad, morgonrunda avklarad och deltagit i förmiddagens inledande sysslor. Tittar Don Felipe på mig ungefär som – ”Du får klara dig själv en stund, nu skall jag ta siesta”. Han går och lägger sig i den säng som är närmast där jag befinner mig, om jag skulle behöva hans hjälp. Efter vilan kommer assistenten tillbaka tittar på vad jag gjort, ungefär som – ”Var det där allt”.

Så där framskrider dagen med ett siestaavbrott efter rundan vid tvåtiden. På kvällen är glädjen enorm när matte kommer hem, assistenten har ju så mycket att berätta. Han använder hela sin retoriska förmåga, verbalt skällande i alla tonlägen, med livligt kroppsspråk, skutt och hopp refererar han dagens händelser. Kvällen fortsätter med lek och sällskapligt umgänge där Felipe så rättvist som möjligt försöker visa sin tillgivenhet och kärlek till oss båda. Framåt nio på kvällen lägger sig assisten i vardagsrumsängen och efter ett par timmar reser han sig tittar på oss – ”Varför sitter ni uppe, det är dags att gå och lägga sig på riktigt” – Varpå han går in till sin säng i sovrummet.

God natt säger Don Felipe

© Nils Mohlin 2017-11-12

fredag 10 november 2017

Maskiner i all ära, men…


När man bor i hus krävs det en hel del redskap för underhåll och skötsel. För assistenten är detta helt okej, så länge de inte för mycket oväsen. Gräsklipparen är förmodligen Don Felipes största ovän, men den är ju i tryggt förvar i verkstaden till nästa säsong. Lövsugen accepterar assistenten, men betraktar den med viss misstänksamhet. Eftersom jag tycker om att snickra så har jag en del olika maskiner, som underlättar det hela och dessa är fullt okej för Felipe. Snarare verkar det som om han också vill ha skyddsglasögon och hjälpa till. Nu består hans hjälp mer i att ”på ett arbetsledande plan” påskynda det hela, så vi får tid över för annat - Promenader till exempel.

Det där med maskiner är faktiskt riktigt kul och eftersom vi har många projekt på gång, så krävs det en del. Kommer att tänka på en granne och god vän i Järlåsa, som alltid höll på med projekt och var synnerligen välförsedd med maskiner och tillbehör. Han hävdade med bestämdhet att numera hittade han på komplicerade projekt som skulle motivera inköp av nya avancerade maskiner. Det ligger absolut något i det där när assistenten och jag skissar upp nya planer, så sneglar vi åt vad kan vara bra att ha.

Av grannen Einar och hans fru i Järlåsa fick Don Felipe när han var valp, en av sina första och käraste leksaker en tennisboll fäst vid en stump rep. Om än ordentligt sliten hör det till den ofrånkomliga kvällsritualen, ett par år senare, att vi skall leka med Einars present. Tack Einar!

Trevlig lördag önskar Don Felipe och jag

© Nils Mohlin 2017-11-11

 

torsdag 9 november 2017

Fredagsbestyr


I går var jag ute för att sköta om några uppdrag jag har för kommunen och naturligtvis är assistenten med på dessa tjänsteutövningar. Han kanske inte är direkt delaktig i mötena, även om han anser sig ha ett och annat av värde att tillföra. Den gång han var med på ett möte, markerade han sitt missnöje mot i hans tycke tråkiga människor med tröttsam dialog, genom att demonstrativt gäspa och lägga sig uttråkad vid min sida. Men passar bil och papper gör han med den äran.

Fredagar är ju alltid lite speciella, matte är ledig i två dagar. Assistenten och jag får runda av arbetsveckan, fixa till det som inte blivit klart. Det skall handlas, lagas mat och förberedas in för lördag och söndag. Naturligtvis deltar assistenten med livfullhet i synnerhet när matkassar packas upp och middag skall tillagas.

Morgonrundan är avklarad och kan ta lite längre tid beroende på att assistenten och jag alltid byter några ord med dem vi möter. En klapp på huvudet vill assistenten ha och får han inte det inom rimlig tid för honom sett, så säger han ifrån med ett kort skall. Rimlig tid för Don Felipe handlar om sekunder.

Nu skall vi återgå till våra fredagssysslor.

Trevlig helg önskar Don Felipe och jag.

© Nils Mohlin 2017-11-10
Fredagsmys
 

 

onsdag 8 november 2017

Morgonbestyr


Ny morgon och alla har fått frukost. Morgonpatrulleringen av trädgården har Don Felipe klarat av och matte har gått till Simrishamnsbussen. Kaffe och morgonnyheter hör till när assistenten och jag planerar dagens arbete. Jodå assistenten är mycket delaktig även på våra frukostmöten och lyssnar intensivt på vad jag har att säga. Han vänder och vrider på huvudet och släpper inte av på uppmärksamheten för ett ögonblick. När jag är klar kan ett instämmande woff höras, inte högt utan snarare i den samtalston jag använder till honom. Jo jag och assistenten pratar mycket och han har lärt sig en mängd variationer på sitt skall beroende på vad han vill ha sagt. Vid en av våra rundor så pratade jag och assistenten med varandra när vi passerade en äldre man, som frågade ”Vem pratar du med” – ”Hunden så klart”. Jag stannade och förklarade att man faktiskt kan prata med hundar och bygga upp starka band på det sättet. I de flesta fall förstår hunden mycket väl vad man vill och vill ju aldrig något annat än att vara till lags.

”Dags för morgonrundan Felipe”. Assistenten står redan vid dörren.

Morgonhälsningar från assistenten och mig

© Nils Mohlin 2017-11-09

tisdag 7 november 2017

Mycket att stå i


Sjunde november började med att assistenten och jag fick skrapa bilens vindrutor. Assistenten skrapa väl i och för sig inte utan deltog snarare med ett klädsamt förstående uttryck. Matte körd till bussen och dags för Don Felipes morgonrunda, roligare än vanligt med frusna grässtrån, som tvingas ner i spagat av envis hanhunds intensiva revirmarkeringar. Med stolthet iakttar han efterlämnade slokande strå.

Vinterhjulen skall på bilen hos verkstaden i Brösarp och där kommer vi i samtal med förre innehavaren. Han berättar verkstadens historia både länge och väl. Avbryts av att vår bil är klar och personalen propsar på att ”kör ut den för sjutton”. Jag backar ut och Don Felipe lägger sig till rätta med en djup suck. Hemma in med sommarhjulen i garaget och lasta bilen full av emballage och annat skräp. Efter turen till tippen är det dags för årets influensavaccination, ni vet den där som erbjuds folk i mogen ålder. Brösarps vårdcentral är knökfull av personer i mogen ålder, det vill säga pensionärer. Alla skall fylla i en enkel hälsodeklaration och så pratas det på korsan och tvärsan om allt från hälsoproblem till barnbarn. Glad för att jag glömt hörapparaterna hemma och då mest kan nicka ett ja eller nej på lämpliga ställen lämnar jag nyvaccinerad centralen och åker hem med Felipe för en eftermiddagsrunda. Kontorsarbete någon timme och det är snart dags att laga mat, som brukar vara klar tills matte kommer hem.

Imorgon skall vi snickra, skriva, måla och en massa annat. Vem var det som sa att pensionärer har massor av tid över? Det har inte jag och assistenten i vart fall.

Trevlig onsdag

© Nils Mohlin 2017-11-08
 

måndag 6 november 2017

Nattfrost


Fyra dagar innan Mårten vaknar vi till ett frostigt landskap i Kivik. Vackert med tak, gräsmattor och avlövade grenar som är täckta med skimrande frusen dagg, som glimmar likt kristaller i tidig morgonsol. Havet nedanför i Hanöbukten ligger näst intill spegelblankt. Assistenten står lite avvaktande i dörren, känner försiktigt med tassen på vita grässtrån, innan han rusar ut med en hastighet som skulle göra en kapplöpningshund grön av avund.

Som om Don Felipe minns sedan i fjol ställer han sig vid sidan av mig och tittar på igenfrusen bil. Jag morrar, assistenten morrar och under tiden jag skrapar vindrutor hör jag ett och annat deltagande morr från min kompis. Snart släpper Don Felipe intresset för igen frostad bil och återupptar undersökningen av trädgården som tycks bjuda på andra upplevelser en minusgradig morgon. Assistenten och jag är överens vi kör in bilen i garaget ikväll.

© Nils Mohlin 2017 11 07

Älskade kö / en repris


 Likt en kinesisk drake ringlar sig kön förbi kyldiskar, kakor, läsk, glass och godishyllor. Gnisslande fulla kundvagnar knuffas i trånga passager, medan tålamodets eftertraktansvärda dygd ställer stressade människor inför prövningar, som många gånger överskrider det förnuftsmässiga tänkandet.

 En gammal krum dam använder rollatorn som murbräcka. Passerar tämligen enkelt ett tjugotal stenansikten, samtidigt som hon med gnällig stämma mumlar "Jag har bara detta" och håller upp ett paket kex eller kanske snarare skakar med det. "Jag har bara detta och så, så svårt för att gå". En femtioårig, högröd korpulent herre, nummer ett i kön tittar förskräckt på den annalkande åldringen och helt plötsligt är han nummer två. Damen lägger kexpaketet på disken "Jo jag skulle ju ha ett paket grädde också, men jag hittar inte, vill du vara så snäll och kila efter?" Kassörskan slänger en förskräckt blick på kön. Ansiktsuttryck och blickar som strålar av irritation och otålighet. Kassörskan låser kassan och ilar iväg mellan den slingrande drakens svans, barnskrik, hostningar, skramlande och skrapande kundkärror driver stressen till sin yttersta spets. Minuten senare sätts grädden framför damen, "Det blir 32 kronor". "Oj så dyrt", säger damen men, börjar sakta fumla i sin kasse på rollatorhandtaget, ur kassen drar hon en mindre väska, som hon mödosamt knäpper upp och tar fram en liten plånbok. Varsamt knäpper upp, lägger en tjuga på disken och förflyttar sig mödosamt till mynt inkastet där hon försiktigt stoppar ner krona efter krona. Ett par rasslar ner i skålen under, en tappar hon på golvet, som den korpulente böjer sig ner för att plocka upp, inte av vänlighet. Snarare som en gest av påskyndande, där han står som nummer två i en kö av växande frustration. När den lilla damen är klar och samlar hop sina tillhörigheter, nästan på väg ut, vänder hon sig mot kassörskan "Så glömsk jag är, skulle ju ha en trisslott också". Hela proceduren upprepas på nytt, väskan ur kassen, plånboken ur väskan, pengar ur plånboken. Plånboken tillbaka, väskan tillbaka, väskan i kassen, kassen på rullatorn och tanten börjar vagga fram för att samla hop sina varor, tittar på nummer två i kön, "Mår du bra lille vän, du är ju alldeles röd i ansiktet"?

 "Vi öppnar här också" hörs det från motstående kassa, oroliga ögonkast, "Vem hinner först". Den korpulente kastar sig fram och stöter hop med en tvillingvagn, de drygt årsgamla barnen börjar skrika. En av dem slänger en öppnad godispaket mot honom, missar men innehållet sprids över golvet. Stressad mamma börjar samla hop, skum, choklad eller vad nu det grällfärgade skräpinnehållet består av. Snabba tonårskillar är nu först i kö två, den korpulente ställer sig strax bakom, men får besked av mamman att det alls inte är hans plats, han försökte knuffa undan henne och barnen. Den korpulente är nu nummer tre i kön, tills en herre knackar honom i ryggen och upplyser om att hans plats är bakom honom, alltså är han nu nummer fyra. Fyran biter hop och tänker att det tar nog inte så lång tid, väl framme vid kassan, hörs i en högtalare "Vi ha fått varor, kan du ta emot Lasse"? Lasse låser kassan, reser sig och ber om ursäkt och försvinner. Den korpulente vänder sig om och ser sex kundvagnar i en vansinneskapplöpning mot den andra kön. Följer själv efter och hamnar kanske som nummer tjugo i en kö där kassan ideligen hänger upp sig. Remsbyten till kassaapparat, dåliga prismarkeringar och överflödigt prat mellan kund och kassör. Den korpulente tittar ner i sin varukorg, släpper den med resignerad min på golvet, lämnar butiken och hamnar som nummer fem i korvkön på andra sidan gatan.

De pensionerade makarna har med fördragsamhet behållit sin plats i kön, nummer nio. Hustrun iakttar makens tilltagande irritation och med tapperhet dämpar hon en accelererande ilska som riskerar övergå i okvädningsord, usch så obehagligt. Helt plötsligt får hon syn på något och glömmer maken, tittar sig kring som om hon vill fånga alla köanonymas intresse. Rycker maken Helmer i rockärmen och gestikulerar vilt, "Titta, titta... de är ju ICA-Stig". Helmer tittar på sin fru med frånvarande blick, skakar på huvudet, "Det är inte ICA-Stig, ser du väl för fan". Jo envisas hustrun, "Det är visst då ICA-Stig", "Men för helvete vi är på COOP och här finns ingen jävla ICA-Stig"!

 Det första och i och för sig enda samtalet i kön dog ut, ja mobilsamtal pågick naturligtvis och de bland yngre som inte pratade, surfade eller sms:ade. Jag har fått en ny knäled för att den gamla var utsliten, ger mig fan på att tonårsgenerationerna, när det väl blir dags, inte behöver knäproteser, snarare tumproteser till tummar utslitna av sms och surf.

 För vissa i det närmaste på gränsen till "köpsykos", sniglar raden av otåliga, svärande och mumlande personer framåt.

En trevlig måndag

© Nils Mohlin 2013
 

 

 

 

 

 

söndag 5 november 2017

Profiler


Det är väldigt gott om profiler nuförtiden, TV profiler, journalistprofiler, politikerprofiler, företagsprofiler osv. Varför inte skriva TV anställd, journalist, politiker, företagare, chef eller vad det nu är. Ordet profil har plötsligt fått en väldigt negativ klang, då det i senaste tidens nyhetsflöde uteslutande förknippats med sexförbrytelser. Visst skall avskyvärda handlingar komma fram i ljuset och skyldiga fällas i enlighet med svensk lag. Debatten förses med nytt brännhett stoft i en till synes aldrig sinande takt. Meetoo är bra, kvinnor kan komma till tals och berätta om övergrepp. Skitstövlar skall inte få bete sig vedervärdigt mot kvinnor och komma undan med det.

Risken är (inte beroende på Meetoo) att en viss generalisering slår genom och att alla män betraktas som potentiella dårar och sexförbrytare

Medaljen har också en baksida - det finns män som blivit lika kränkande utsatta av kvinnor. Jo jag talar av egen erfarenhet.

Tack för ordet

© Nils Mohlin 5 november 2017

fredag 3 november 2017

Triss


Att i stundens ingivelse köpa en lott har vi nog alla fallit för. Ett plötsligt infall och en villfarelse om att skrapa fram tre lika sjusiffriga belopp. Tre lika belopp är tämligen enkelt men vem vill ha tvåsiffriga futtiga 60 kronor, för att bara byta lotten mot en ny lott. Ny lott med tresiffriga 120 kronor gånger tre, innebär två nya lotter varav den ena ger 60 kronor, som i sin tur ger en ny lott utan tre lika belopp. Det runda fältet i mitten skrattar hånfullt x10. Vadå x10, kan en nitlott bli tio gånger värre. Mammon gnuggar händerna och skrattar belåtet. Är man av födsel och ohejdad vana ingen spelare så är i vart fall jag vaccinerad mot lottköp tills man om ett halvår faller för frestelsen igen.

”Lotteri är en inkomstskatt för människor som är dåliga i matte”

Nu tar assistenten och jag vår morgonrunda.

Trevlig helg

© Nils Mohlin 2017 11 03