Bloggportalen statistik
lördag 30 december 2017
torsdag 28 december 2017
Nyårsfirande
Nyårsafton, minus några
grader och solen gnistrar mot mark och träd i vinterskrud. Goda vänner kommer
på besök för traditionellt nyårsfirande och Järlåsatrollet undrar lite försynt
om han och Bror Klumpeduns får vara med och fira in det nya året. ”Naturligtvis
får ni det, men ni får kanske förvandla er lite så att ni inte skrämmer våra
gäster.”
Våra gäster anländer
punktligt och fem minuter senare knackar det och jag gläntar försiktigt på
dörren för att se resultatet av trollens förvandlingsnummer. Den enda
förändringen är att Klumpeduns har blivit mindre, så han är inte stort mer än
20 centimeter längre än Carl Gustavs halvmeter. Järlåsatrollet skyndar sig att
förklara ”Det dumma trollet bredvid mig envisades med att han ville se ut som Humphrey
Bogart, men han har ju varit död i många år. Så jag tänkte att då är det bättre
att jag förminskar det där klumpiga trollet.” ”Okej, men ni får vänta här medan
jag förklarar för våra gäster.”
”Ni har ju läst mina
berättelser om Järlåsatrollet och hans bror, dom skall vara med och fira nyår
ikväll.”
Ett roat leende från våra
gäster, någon virrade på huvudet och jag anade gästernas tankar ”gubben har
blivit tokig i huvudet”. Någon annan sa ”Nils du tål nog inte skumpan”. Då
öppnade jag dörren och släppte in trollen, som sa hej svejs och slog sig ner på
varsin stol. En dam svimmade med en elegans, som en operadiva skulle avundats.
Alla andra satt förstummade med gapande munnar, men snart hade Järlåsatrollet
mjukat upp stämningen med skämt som alla skrattade hejdlöst åt. Som genom ett
under var Järlåsatrollet medelpunkten i kvällens fortsatta umgänge och ingen
tycktes reflektera över att de umgicks med ett par troll. Vid tolvslaget gick
vi alla ut för att titta på de raketer som sköts upp från skilda håll. Bror
Klumpeduns hade gjort en egen raket av mitt gamla oljefat och innan vare sig
jag eller Järlåsatrollet hann stoppa honom tände han på stubinen, Jag vrålade
”ta skydd”, men den exploderade inte. Nej den steg ungefär som en rymdraket med
en eldsvans efter sig, sen såg vi den inte mer. Däremot kunde man på nyheterna
höra om ett föremål som lagt sig i en omloppsbana runt jorden. Stormakterna
förnekade all kännedom om föremålet och skyllde på varandra, tills den dag mitt
gamla oljefat helt plötsligt ramlade ned i huvudet på Donald Trump. Då plötsligt
var det många som ville ta åt sig äran.
Gott
Nytt År vänner önskar
Järlåsatrollet Carl Gustav,
Bror Klumpeduns, jag och Don Felipe.
© Nils Mohlin 2016
fredag 22 december 2017
onsdag 20 december 2017
Troll i tomtefunderingar
Julen står för dörren, vi
har passerat tredje advent, barnens förväntningar är svindlande och föräldrar
börjar bli sönderstressade av samma barns förväntningar och tjat. Affärsmännen
gnuggar händerna inför julens köprush, som förväntas bli större än någonsin.
En tidig morgon i veckan
före julafton knackade Järlåsatrollet på vår dörr. Jag släppte in honom, satte
fram en extra kopp kaffe och undrade vad det var som tyngde honom. Han såg
onekligen en smula bekymrad ut, med slokande axlar, veck i pannan och mörk
blick. - ”Vad vet du om tomten” undrade Carl Gustav. - ”Tja en fantasifigur,
alla farsor smyger på givet klockslag ut från sina hem på julafton, klär ut sig
till tomte, kommer tillbaka och frågar om det finns några snälla barn.
Illusionen håller i sig tills en dag något av barnen säger, ah det är ju bara
pappa som klätt ut sig”. - ”Jo det där känner jag till, men finns det någon
riktig tomte” sa trollet tvivlande, ”Kan du berätta mer”?
”Det jag vet är vad man kan
läsa om i den gamla svenska folktron, där det berättas om troll, tomtar,
vättar, häxor och en del andra varelser. Detta har ju med åren viftats bort som
vidskepelse, men sedan dök ju du och Klumpeduns upp och en del av detta kom på
skam”. - Järlåsatrollet tittade länge på mig ungefär som om han begrundade vad
jag just sagt. ”Det finns tomtar” sa trollet och fortsatte ”men inga snälla, vi
hade en liten elak vätte, som kallade sig för tomte och bodde under ett träd
ett hundratal meter från stora grottan. Jag blev irriterad på honom satte en
lapp i rumpan på honom ÅTER AVSÄNDAREN sedan
kastade Klumpeduns honom till den där låtsastomten i Rovaniemi i Finland”.
”Varför undrar du allt det
här” frågade jag. - ”Klumpeduns och jag skall bli snälla trolltomtar, vi ska ge
julklappar till alla fattiga och behövande i hela Sverige och hinner vi, så tar
vi resten av Norden också”. - ”Ja det där är ju en väldigt fin tanke av er, men
hur i all världen skall ni finansiera det hela”? - ”Enkelt mindre behövande får
dela med sig till riktigt behövande. Så Klumpeduns var på en rundtur och
diskuterade på sitt övertygande diplomatiska sätt med banditerna som
finansierar terrorbrott, så där fick vi in en förfärlig massa pengar, som istället
går till välgörande ändamål. I förbifarten åkte han förbi Putin och Trump, klämde
dom på några miljoner och någon oljemiljardär fick också lätta på börsen”.
”Jaha ni blir ett par
riktiga Robin Hood tomtar”. - ”Nä ett par riktiga trolltomtar”!
Nils Mohlin
©2015
tisdag 19 december 2017
Bakad potatis
Bakad potatis med tillbehör kan i många fall vara en
utsökt och lättlagad rätt. 225 grader i ugnen en dryg timme och klar att
servera med favoriter till, som olika sallader med skaldjur, tonfisk, mimosa
eller vad man nu önskar.
Jag fixade till denna favoriträtt vid ett tillfälle när
ett par av de äldre barnbarnen var på besök. Pojkarna tittade in i ugnen och konstaterade
– ”Bagade panntofflor!” Är man uppfödd i den skånska leran så pratar man inte
rikssvenska. Inte heller den skånska som jag växte upp med i Malmö, snarare med
en österlensk touch på diftongerna. Naturligtvis var bröderna intresserade av
vad för sallader som skulle serveras till de bakade potatisarna. – ”Vau bler de
för sörjor te”
© Nils Mohlin 2017-12-20
Datorer och lite annat
Som ni säkerligen förstått, så är jag och assistenten ett
väl sammansvetsat kompis par. Vi jobbar ihop, vi leker ihop, vi sover ihop. Vi
gör helt enkelt allt tillsammans. Häromdagen skulle Don Felipe och jag gå ut på
vår runda. Jag stannade till i dörren – ”Jäklar
jag glömde min telefon” Assistenten tvärvänder och rusar upp för trapporna
och när jag kommer upp efter en stund för att leta efter den så sitter Don
Felipe som ett tänt ljus framför telefonen och markerar att den ligger just där
på ett bord i vardagsrummet. Ibland förundras man.
Matte står för kvällsmyset och är precis lika villkorslöst
älskad av assistenten, han kan aldrig nog visa sin tillgivenhet. Assistenten
och jag behöver en ny dator, jag kollar på nätet efter en som skall tåla allt.
Okej den gamla ska fungera som skrivaredator tills den pajar. Men vi har ju så mycket
annat vi håller på med, olika uppdrag och så vidare. Det blev en MacBook Air
13,3 MQD32.
Assistenten verkar helt nöjd och drar sig tillbaka för
kvällen och det gör jag också.
En angenäm afton mina vänner
© Nils Mohlin 2017-12-19
söndag 17 december 2017
Inför helgerna
17 december, en vecka till jul och 14 dagar till nyår. Vi
känner oss ganska opåverkade av julhysteri, som var betydligt mer påtaglig när
vi bodde i Stockholm. Upptakten till julen är lugn på Österlen och Kivik. Lite
julmarknader, måttligt pryda hem, lite mer jul hos handlarna som slåss om
marknadsandelar mot en allt mer dominerande internethandel. Årets julklapp spås
el cykeln bli och enligt prognoser förväntas svenska folket förbruka 66 miljarder
på julklappar och mat under helgerna. En ansenlig summa. Efter jul börjar
reorna med kraftigt reducerade priser på det vi handlade innan jul till
ordinarie priser. Efter nyår rea på rea och snart har proppen gått ur för
handlandet denna säsong. Många slickar ekonomiska sår en bra bit in på det nya
året.
Vi har i vår familj bestämt att nu är det endast
småbarnen som får julklappar, alla vuxna får nöja sig med barnens glädje och
maten. Assistenten Don Felipe är lycklig av enbart allt sällskap och alla barn
som han träffar, ett fantastiskt förhållningsätt till julen.
En fortsatt trevlig julupptakt.
© Nils Mohlin 2017-12-17
fredag 15 december 2017
Järlåsatrollet träffar Kungen
Naturligtvis fick
Järlåsatrollets semestertripp till månen oanade följder. CNN var först ut och
därefter följde BBC som visade hemligt filmmaterial som läckt från NASA.
Filmsekvenser som visade ett troll som for likt en skottspole på kors och tvärs
över månytan. En annan filmsnutt visade Järlåsatrollet sittande i sin gamla
solstol med USA:s flagga bakom sig och benen nonchalant uppslängda på månbilens
ena framhjul. Till vänster om sig hade Järlåsatrollet placerat Sveriges flagga.
Det som förundrade mest var att astronauten inte hade rymddräkt utan var iklädd
en röd cylinderhatt och jackett. Vetenskapen var enig, det var förmodligen en
sällsynt väl utvecklad robot som svenskarna hade lyckats få upp på månen.
Kungen kallade regeringen
till konselj för att bli informerad om varför han inte blivit informerad.
Samtliga statsråd inklusive statsministern skruvade nervöst på sig, tittade ner
i bordet och sa samstämmigt ”vi vet inte.” ”Vet inte?” sa Kungen upprört. ”Leta
reda på hjälten och de som ligger bakom!” ”Jamen inte ens Esrange i Kiruna vet
ett dugg” invände statsministern. ”Leta rätt på rymdfararen, hon eller han
skall belönas med de finaste medaljer och ordnar jag har tillåtelse att dela
ut.”
Så var cirkusen igång, att landningsplatsen
fanns någonstans i Uppland var ju ganska så känt vid detta lag. Snart vimlade
det av journalister och myndighetsfolk och en dag fick Uppsalapolisen ett napp.
De stoppade ett troll i Järlåsa som körde en renoverad månbil. Vid närmare
undersökning framgick det av märkningen på fordonet att det tillhörde Nasa i
USA. Järlåsatrollet förklarade ”att han tagit den med hem som suvenir när han
lämnade månen.” Poliserna blev väldigt respektfulla och de hade ju alla vid
detta lag hört talas om Järlåsatrollet och hans bedrifter. Han hjälpte ju barn,
gamla och fattiga och ett sådant troll kunde man ju rakt inte gripa. Poliserna
framförde att vetenskapsmän, myndigheter och kungen ville tala med herr
Järlåsatrollet. De undrade vart inbjudningarna kunde skickas. ”Skicka dem till
min kompis på Tackmossvägen jag bor under hans hus.” Sa trollet och drog iväg
med sitt olagliga fordon.
Så kom det då en inbjudan
från kungaparet, att de ville träffa honom personligen för ett samtal och
belöna honom för hans insats.
Mot min vilja fick jag köra
Järlåsatrollet till det kungliga slottet i Stockholm. Trollet var uppklädd i
sin höga hatt och jackett, om än lite nersolkat av damm från månen och viftade
glatt med sin svans när vi passerade inre borggården. Några ur högvakten
hoppade skrämt åt sidan när trollet passerade. Järlåsatrollet bjöds på ståtlig
lunch under tiden han berättade om sin månresa och vistelsen där. Märkligt nog
tycktes kungaparet inte reagera på trollets lite udda utseende, utan det
konverserades glatt under flera timmar. Till sist dök Järlåsatrollet upp vid
bilen, så till den milda grad behängd med medaljer och ordnar, så jag aldrig
sett dess make. Järlåsatrollet hade fått en utsökt lunch och tydligen en
givande pratstund och inbjudan till Solliden på Öland i juli. Jag hade fått en
varm korv och parkeringsböter.
Nils Mohlin
© 2016
torsdag 14 december 2017
Järlåsatrollet träffar Barack Obama
Det dröjde inte värst länge
förrän ett par storväxta brunbrända herrar med snaggade frisyrer, mörka
kostymer och cowboyboots knackade på och sa ”Mr
Järlåsa Troll, where can we find him?”
Det luktade CIA lång väg om
de två yankeecowboysen och trots mulen himmel bar de mörka solglasögon. Jag
svarade att jag inte visste var Mr Järlåsatrollet befann sig för tillfället.
“We want our lunar rover and flag. Moreover,
the President wants to talk to Mr Järlåsa
Troll. The president invited Mr Järlåsa
Troll to Washington next week. We fly
back on monday, and then we have Mr Järlåsa Troll
with us!” Sa
herrarna, satte sig i en stor svart bil med tonade rutor och försvann i ett
dammoln.
På måndagen stod
Järlåsatrollet, iklädd hatt, jackett och allt dingeldanglet han fått av kungen,
på vår uppfart och väntade på att bli hämtad. Bredvid stod Bror Klumpeduns med
månbilen under armen och flaggan i handen. Avsikten var att vinka av sin
lillebror. Den stora svarta bilen kom med ett släp efter sig, de tvärnitade
framför uppfarten och steg ur. Men där liksom stelnade CIA gubbarna till och
den fina solbrännan, blev snarare kritvit. De tog till och med av sig
solglasögonen och bara stirrade på det halvmeter stora Järlåsatrollet och hans
tre meter höge storebror Klumpeduns. Grannlåten på Järlåsatrollets bröst
tycktes imponera, men det var ändå bror Klumpeduns de stirra mest på.
Klumpeduns stega fram och fattade deras händer och skakade dem till hälsning.
Det var inte bara händerna på CIA killarna som skälvde, nej allt skälvde på dem
och tänderna smattrade som kastanjetter. Till sist samlade de sig så pass att
de lyckades stuva in månbilen i det täckta släppet och öppna bildörren för
Järlåsatrollet.
På Washington Dulles
flygplats togs Järlåsatrollet emot av utrikesminister John Kerry och ett stort
säkerhetsuppbåd. I Vita Huset tog president Barack Obama emot och senare kunde
jag på TV hemma i Järlåsa se hur Järlåsatrollet, lika utstyrd som tidigare stod
och skakade hand med presidenten.
Putin i Ryssland härsknade
till lite för han ansåg att det var ju han som först lärt känna Järlåsatrollet.
Han ringde upp Obama och sa att han hade skänkt mängder av pengar till
välgörande ändamål, som Järlåsatrollet ansvarade för. Så det fick minsann Obama
också se till att göra.
Järlåsatrollet kom hem efter
ett par veckor, med en stor säck pengar på ryggen, som han skulle dela ut till
fattiga, flyktingar och uteliggare. Järlåsatrollet berättade att han erbjudits
jobb på NASA som astronaut, men menade att han började bli lite trött på att
fara runt i rymden och ville företa sig något annat.
”Företa sig något annat”
tänkte jag. ”Det kan inte bli värre, eller?”
©2016
onsdag 13 december 2017
Järlåsatrollet på månen
Efter några lugna dagar
började Järlåsatrollet yppa sina planer, eller som han sa, ”en semestertripp
till månen.” - ”Det är totalt vansinne, inbillar du dig att du skall kunna
studsa dit?” Sa jag i ett lamt försök att försöka avstyra tokigheterna - ”Nja
jag behöver någon avskjutningsramp, men den får jag uppfinna.” Sa trollet
beslutsamt - ”Nu får du väl ändå besinna dig, de människor, som lyckats med
bedriften, har kommit dit med rymdfarkoster. Vet du överhuvudtaget hur långt
det är till månen?” - ”Ja det är 384,400 kilometer, så det är inte så farligt
långt.” - ”INTE SÅ FARLIGT LÅNGT?” sa jag och virrade på huvudet. - ”Dessutom
var de killarna som åkte dit specialtränade för uppdraget och hade rymddräkter.”
La jag till i ett desperat försök att få stopp på dumheterna - ”Kunde Neil
Armstrong, Buzz Aldrin och de andra gubbarna, så kan jag.” Sa Järlåsatrollet
bestämt och fortsatte ”ett litet steg för
människan, men ett jättesprång för mänskligheten”. ”Blir jättestuds för
Järlåsatrollet, men en bagis för ett troll.” Don Felipe och jag virrade på våra
huvuden och gick hem.
Några dagar senare drev
nyfikenheten mig bort till stora grottan och på en öppen yta framför
tvärstannade jag och bara tittade storögt. Där stod ett minirymdskepp elegant
vitmålat och på sidorna stod målat Järlåsatrollet Carl Gustav. ”Vad är det där
tillverkat av?” – ”Tre oljefat och en kon av stål, som jag hittade någonstans.”
- ”Den kommer brinna upp innan du kommit halvvägs, eller så exploderar smörjan,
när du tänder på och ödelägger hela Järlåsa.” Sa jag rent ut sagt riktigt
förbaskad. ”Nej då, den exploderar inte och sedan studsar jag sista sträckan.” -
”Studsar sista sträckan” upprepade jag irriterat. Jag gick arg därifrån och
trollet ropade efter mig ”välkommen till uppskjutning i morgon.”
Jag vägrade att gå på
uppskjutningen, men från fönstret därhemma såg jag oljetunnorna stiga till
väders med en eldsvans efter sig. Jag kände en viss sorg, när jag förstod att
Järlåsatrollet omöjligt skulle kunna överleva detta sista tilltag.
Tiden gick två, tre, fyra
och fem veckor. Den sjätte veckan efter uppskjutningen ramlade ett tämligen
helskinnat troll ned mitt framför vår altan. I händerna hade han USA:s flagga
och i den andra höll han krampaktigt i en månbil. Han reste sig och skakade
lite på kroppen och log med hela ansiktet. Jag bara fånstirrade och trodde inte
mina ögon. ”Skall du inte hälsa mig välkommen hem?” Undrade Järlåsatrollet.
”Jo, naturligtvis gör jag det, men menar du att du verkligen varit på månen?” -
”Självklart och det var därför jag tog lite gringoprylar med hem för att kunna
bevisa det.” Men hur kom du hem?” ”Enkelt med en jättestuds från månen och
sedan skötte jordens dragningskraft resten”. ”Men du kunde ju ha slagit ihjäl
dig.” ”Nä jag använde gringoflaggan som fallskärm”.
Troll, troll, troll, men jag
får väl trösta mig med att det inte kan bli värre. Hoppas jag innerligt.
Nils Mohlin
©2016
Jälåsartollet har nya planer
Järlåsatrollet befann sig i
Kreml och jag var relativt ensam med Bror Klumpeduns. Bror Klumpeduns var stor,
cirka tre meter hög och hiskligt bred, minst två meter. Nu var ju Klumpeduns så
otroligt snäll, han ville ju bara väl, men ibland gick det riktigt åt pepparn.
Om ni nu trodde att det skulle bli lugnt för att Järlåsatrollet hamnat i Kreml
och Bror Klumpeduns stod ensam villrådig kvar i skogen, så bedrar ni er.
Klumpeduns var allt annat än villrådig. Trots att han inte var lika smart som
sin bror Järlåsatrollet, så hände det mycket, ibland alldeles för mycket.
Järlåsatrollet sa sig lägga
tiden på tyst diplomati, förmodligen något han lärt sig av Carl Bildt. Carl
Gustav valde den mer lite inofficiella vägen när han då och då försökt prata
förstånd med makthavare. Men är man tyst så händer ingenting, ansåg
Järlåsatrollet, så han ändrade uttrycket till tyst handfast
övertalningsdiplomati.
Bror Klumpeduns satt på
rumpan och åkte kana på vägen mellan Ribbingebäck och Järlåsa. Timmerbilar körde
rakt ut i terrängen när de mötte ett gigantiskt troll som åkte kana på vägen,
dessutom glatt vinkande och viftande med svans och öron. Men snäll som
Klumpeduns är så lyfte han upp alla fordon och satte dem på vägen när han
återvände till Järlåsaskogen.
Carl Gustav var som sagt i
Kreml och det kändes riktigt bekymmersamt, vet i gudarna vad han kunde hitta
på. Nåväl han kom hem igen efter som han berättade ha gett Vladimir Putin diplomatiskt
smisk i rumpan. Studsat ner till Syrien och spöat upp en massa IS krigare och
efter det hade många flytt hem till mamma.
Väl hemkommen och i samma
ögonblick tillkännagav Järlåsatrollet att han skulle som det första trollet i
trollhistorien ta sig till månen och kolla utsikten. Inte för att jag tvivlade
på honom, men nog kände jag obehag och en väldig massa oro för vad ett sådant
tilltag kunde innebära.
Ni skall allt vara glada som
inte dras med en massa trollbekymmer.
Nils Mohlin
©2016
tisdag 12 december 2017
Järlåsatrollet som svajmastartist
Åter sänkte sig lugnet över
Järlåsaskogen. Järlåsatrollet hade skrinlagt sina planer på namnskylt, utstyrd
klädsel och andra dumheter förknippade med flytten till Kivik. Under ett antal
dagar var det tyst och stilla i skogarna, endast rådjur, älgar och småvilt rörde
sig runt huset. Värmen från braskaminen när jag drack mitt morgonkaffe skänkte
behag och jag njöt av tystnaden som är så påtaglig när man bor i skogen. Efter
fyra dagar av bedrägligt lugn knackade det på dörren, min magkänsla stämde, det
var Järlåsatrollet Carl Gustav. ”Har du kaffe på gång”? ”Visst kom in, är det
bara en kopp kaffe så bjuder jag alltid det vet du”.
”Jag skall bli
svajmastartist” proklamerade trollet högtidligt. Jag tog mig för panna och
kände hur jag stelnade till. ”Gudars skymning vad har ni nu på gång?” - ”Jag
skall bara göra en del nummer i en svajmast, det är väl inte så konstigt?” - ”Jo
det är det i högsta grad. Carl Gustav du är 256 år gammal och din storebror
Klumpeduns har med råge passerat 400 år, ni kan väl börja leva som
trollpensionärer? Spela lite kort, golfa lite, se Hem till gården på TV, lite
normala pensionärsysselsättningar” - ”Du spelar inte kort, du golfar inte och
du ser inte Hem till gården, men du är ju i och för sig bara en spoling med
dina dryga sjuttio år. Troll pensionerar sig sent, farsan var en bit över nio
hundra år när han började dra ner på takten” - ”Lever din far?” Undrade jag
förvånad - ”Klart han gör och har fortfarande lite småbus för sig” - ”Säg inte
att han skall komma och hälsa på bara!” - ”Nä det kan han inte, han är lika
stor och klumpig som Klumpeduns. Och eftersom han hade samma studsteknik som
brorsan och envisades med att alltid landa på rumpan, så är han minst sagt
väldigt öm i den.” Jag drog en ljudlig suck av lättnad - ”Men när vi flyttar
till Kivik kan han komma och hälsa på, då har han bara gångavstånd”. Sa ett
muntert Järlåsatroll. Det där sista låtsades jag inte höra - ”Följ med så skall
du få se mina svajmastnummer”.
Vid den stora grottan hade
trollen byggt en svajmast genom att grena av en stor björk och i toppen på den
surrat ytterligare en björk och ytterligare en björk och ytterligare en. Sedan
såg jag inte fler för masten var så hög, så toppen doldes av ett lågt molntäcke.
Ungefär en trettio meter upp hade de fäst ett rep för att Bror Klumpeduns med
det skulle få masten att svaja. Om detta nu var nödvändigt, för vad jag kunde
se så svajade masten redan otäckt mycket i den svaga vind som rådde.
Järlåsatrollet ställde sig vid foten av masten, hade tagit på sig sin höga
hatt, som han lyfte på och bugade elegant - ”Får jag be om största möjliga tystnad” - Var är det nu jag har hört
dessa smått bevingade ord förr, men avbröts i mina funderingar. Järlåsatrollet
ilade upp i masten och hade snart försvunnit utom synhåll. Strax efter träffade
en knytnävsstor sten Klumpeduns mitt i magen. Tydligen tecknet på att linan
skulle spännas. Bror Klumpeduns drog i repet till dess att det knakade våldsamt
i björkstammarna. Jag försökte vilt viftande avstyra det hela, men försent,
Bror Klumpeduns släppte repet och Järlåsatrollet Carl Gustav for iväg som en
projektil.
Jag vände hemåt, lite
sorgsen över att kanske aldrig mer se mitt kompistroll. Några timmar senare ringde
min mobil, det var Järlåsatrollet - ”Vill bara tala om att det gick lite galet,
så jag hamnade i Kreml”. ”Du har väl ingen mobiltelefon”? ”Nä men jag fick låna
en av Putte”. ”Vem sjutton är Putte”? ”Putin så klart, så jag stannar några
dagar och passar på att prata förstånd med honom”.
Trollbekymmer? Eller vad man
skall kalla det för.
Nils Mohlin
©2016
lördag 25 november 2017
Min matte har köpt en schäslong till mig
Husse har köpt en ny TV -och
läsfåtölj med fotpall. Matte brukar sitta i soffan. Jag har en gammal säng
bredvid ett skåp. Så matte har köpt en splitterny schäslong till mig, så att jag har
någonstans att ta igen mig på kvällarna. Husse säger att hans fåtölj är ergonomiskt
utformad för hans kropp – Nåväl schäslongen är ergonomiskt utformad för min. Jag
kan ligga på längden, på tvären, diagonalt, ja hur som bland massor av kuddar
och plädar. Matte ställer krav på schäslongen och säger att vi får samsa om den,
att den faktiskt är hennes. Så okej vi samsa om den nu och då kan jag vila
huvudet i hennes knä.
Hej då/Don Felipe
© Nils Mohlin 2017-11-25
fredag 24 november 2017
Kärlek, Amor, Amare, Amour, Liebe, Love, Elsker, любовь, miłość
Idag skall jag skriva om kärlek och eftersom min blogg läses i
lika stor utsträckning i många andra länder, så har jag valt ut ordet kärlek på 11
språk. Spanjorer och portugiser använder samma ord och stavning Amor. Danskar
och norrmän har också samma ord Elsker
Vad är kärlek? Jag hade hunnit bli 65 år innan jag kunde svara
på frågan. För drygt 8 år sedan träffades vi och den femte december förlovade
vi oss och gifte oss halvåret senare den femte juni.
Du föddes i en liten stad vi stranden till Rio de la Plata, året
var det samma som jag gjorde en del av min militärtjänst. 18 år gammal kom du
till Sverige 1982. Lärde dig språket på ett halvår, skaffade arbete och började
studera med envetenhet och framgång som många skulle avundas. Samtidigt var du
ensamstående mamma till fyra barn. När du kontaktade mig den 8 oktober 2009
beträffande en krönika jag skrivit, så började mitt livs bästa år. Efter intensiv
mailkontakt, träffades vi första gången, tre veckor senare och förlovade oss
efter ytterligare fem veckor. Vi hade på något märkligt sätt levt parallella
liv med ungefär likartade upplevelser, samma intressen, samma värderingar och
vi kom från vars en sida av jordklotet.
Ömsesidig kärlek uppstod redan i massorna av mailkontakter efter
min krönika. Första mötet glömmer jag aldrig - Dörren öppnades av den vackraste
kvinna jag någonsin sett, hon var dessutom oerhört begåvad, allmänbildad och
hade på sina år i Sverige uträttat mer än vad många andra hinner med på en
livstid. Veckan senare hälsade denna fantastiska kvinna på hos mig och
påföljande vecka flyttade jag hem till henne, Den officiella förklaringen var
att det var opraktiskt att springa fram och tillbaka med datorer. Den riktiga
förklaringen var den största av kärlekar, den vackraste, en passionerade åtrå.
Jag ser det som livets största gåva att fått förmånen att få kalla dig min
älskade fru. Hon är inte bara min älskade hon är fylld av empati och generositet
– Hjärtats generositet, som hon delar med sig till vem det vara må. Du är samma
underbara och vackra kvinna idag och jag ser det som en stor ynnest att få vara
din man och känner samma varma kärleksfulla glädje var gång jag ser dig. Jag är
stolt över att vara din man.
Älskar dig Graciela
© Nils Mohlin 2017-11-25
torsdag 23 november 2017
Vänskap
Jag fortsätter att fundera lite på det där med vänskap.
Något som kan ha sitt ursprung oavsett situation och bestå genom åren. För snart
fyra år sedan träffade jag ett par underbara människor på flygplatsen i
Alicante. Vi blev mycket nära vänner, tyvärr så blir det allt för sällan som vi
träffas. Men vi umgås så ofta vi kan när
vi är i Spanien samtidigt. Vänskap kan uppstå via sociala forum, grannar,
arbete, föreningsliv, ja var som och utvecklas. Jag har en kompis i Smedstorp,
vi brukar hälsa på varandra, dricka kaffe och bara prata. En man som
personifierar det danska gemytet, en riktig vän. Tyvärr var jag inte hemma när
han hade vägarna förbi sist, men vi ses snart.
Vad vore människan utan vänner, relationer där man hyser ömsesidig
respekt och tillit. Helt enkelt en värdefull kamratrelation som består. Jag har
genom min fru lärt känna en gammal gerillakrigare från Latinamerika och har med
honom en härlig kamratrelation. Vänner det har vi som regel en hel del av och
som jag nämnde igår så bygger vi vänskapsrelationer hela livet. Många gånger
kan ett kort möte leda till bestående kontakter och i andra fall byggs en
relation under en längre tid.
Riktig vänskap utkristalliseras när prestige och jaget
läggs åt sidan och man tänker på vännen med välbehag.
En trevlig dag alla vänner
© Nils Mohlin 2017-11-24
En otroligt vanlig dag
Jag tycker om att umgås med människor, det berikar, ger
utbyte och kunskap. Alla har vi kompisar, väninnor, polare, förtrogna o.s.v.
Från tidiga ungdomsår till numera mogen ålder, så förändras förhållningssättet.
Vad är vänskap? Vad är kompisar? Vad är riktiga vänner?
Tajta vänner i tidiga tonår är fint, men sedan händer
något under resans gång. Vi utvecklas olika, vi skaffar oss diverse utbildningar,
vi knyter skiftande sociala band. Vi gifter oss, får barn och är snart
medelålders. Vi har blivit olika. Vi knyter nya band, nya människor, nya bekantskaper.
Förmodligen en process som pågår livet ut.
Jag träffade många fantastiska människor i unga år –
vänner – En del försvann i allt för tidig ålder beroende på sjukdomar eller olyckor.
I vissa fall växte vi ifrån varandra.
Det där med vänskap kan uppstå när som helst i livet, när
jag bodde i Limhamn, i Tyskland, Spanien eller på Avenboksvägen i Kivik.
Grannar är goa vänner.
Vi har dom bästa, såväl i Kivik som i Spanien!
Trevlig torsdag mina vänner!
© Nils Mohlin 2017-11-23
onsdag 15 november 2017
Gubbabänk
Vet ni vad en gubbabänk är
för något? Inte ljugarbänk, även om det säkerligen kan ljugas friskt på en
gubbabänk också. Inte heller någon park- eller torg bänk. Nej gubbabänk är
något som förstående affärsinnehavare har placerat utanför sina butiker. Butiker
som företrädesvis har denna geniala bänk, vänder sig till våra fruar, den
kvinnliga köpkretsen. Vid en tygaffär intill Kungens kurva i Stockholm hade de
till och med placerat ut kuddar, allt för gubbarnas välbefinnande. När jag var
där med min fru för något år sedan, satt där redan två gubbar, men när de såg
mig så gjorde de genast plast. ”Jaha din fru skall också handla”, snart så är
diskussionerna igång om allt från sport, tekniska prylar till världsaktuella ting.
En timme flyter snabbt i trevligt sällskap, tills vi ses nästa gång på en annan
gubbabänk.
När får vi gubbabänkar på
Österlen?
© Nils Mohlin 2017-11-16
tisdag 14 november 2017
Action hos ordningsmakten
För något år sedan gick jag in på en polisstation i en
mindre sydsvensk stad för att göra en anmälan. När jag kom in i ordningsmaktens
lilla krypin, såg det tämligen nedsläckt och obemannat ut trots att klockan var
elva på förmiddagen. Framför mig fanns en inglasad expedition med fördragna
gardiner. Tittade mig omkring, ytterdörren var olåst, kontrollerade tiderna på
dörren – Jodå polisen hade öppet för allmänheten. Jag knackade resolut på
glasdörren till den mörklagda expeditionen, en gång, två gånger, tre gånger –
En gardin flög upp framför den lucka där medborgare tydligen skulle framföra
sina ärenden. Bakom luckan stod en sextioårig man, med håret på ända, skjortan
delvis utanpå byxorna, rödsprängda ögon och en allmänt mosig uppsyn. Omedelbara
reaktionen var – Är han polis. Mannen
mönstrade mig ingående med irriterad uppsyn, både länge och väl. Innan jag hann
knacka på glasluckan gläntade han försiktigt på den och undrade med barsk hes
röst ”Vad vill du?” – ”Göra en anmälan” svarade jag och ansåg som självklaraste
sak i världen att det gör man hos polisen på orten. ”Jag tar inte emot några
anmälningar” sa polisen och såg om möjligt än mer utschasad och irriterad ut.
Jag började så smått härskna till, satte blicken i honom och undrade vad för
sorts polis man skall vända sig till om man ville göra en brottsanmälan. Men
uppgivenhet satte sig företrädaren för ortens ordningsmakt på en stol bakom
luckan. Rättade till slipsen som säkerligen inte var i reglementsenlig ordning,
drog till sig block och papper. ”Vad är det du skall anmäla?” – ”Ett
internetbedrägeri!” - ”Det får du själv göra på nätet!” – ”Men du har ju en
dator bredvid dig” protesterade jag. ”Jag är inte så bra på sådana, du kan gå
in på biblioteket, så hjälper dom dig att göra en anmälan”. Jag tittade länge
och väl på honom, innan han med ett besvärat uttryck, stängde glasluckan, drog
ner gardinen och återgick till vad han nu innan sysslat med.
Väl hemma så gjorde jag en anmälan på nätet och fick
beskedet att polisen skulle ringa upp mig från ett dolt nummer om ett tag. En
månad senare ringde det, men då var det ju så dags.
Tur att jag inte blev rånad, då hade jag väl fått göra
som i Spanien, själv golva rånaren.
© Nils Mohlin 2017-11-15
måndag 13 november 2017
Gossarna Donald och Kim
Världen dras just nu med ett par riktiga galningar, Donald
Trump och Kim Jong-Un. Utan att för den saken gå in på deras pajkastning och
vilken risk de utgör för världsfreden. Så bådar två så stora katastrofer i den
politiska världen inget gott. Om vi bortser från politiken, den kan vi ta del
av i media. Men två utomordentligt okunniga och löjliga figurer, bidrar med
något annat. Kan karikatyrtecknare tänka sig något mer tacksamt att arbeta med
än den härdsmälta Donald Trump och Kim Jong-Un utgör. Jag leker med tanken att
i en berättelse förflytta dem till lämpligare miljö – Sandlådan och förminska
dem till deras rätta mentala ålder – Kanske fem sex år – En liten och fet, en
lite längre och fet. Där kan dom slänga sand på varandra, nypas, kivas och bära
sig illa åt. Nackdelen är att dom skulle skrämma bort alla snälla och
ordentliga barn.
Möjligen kunde jag låta assistenten jaga dom en stund och
bita lille Donald och lille Kim i rumpan. Men risken hade väl varit att
assistenten blivit sjuk av att bita dem. Problemet med att föra tillbaka dem
till korrekt mental ålder är ju att deras föräldrar får ett rent elände, när de
nu äntligen blivit av med dem. Jag tror att jag avstår tillsvidare att skriva
om dessa avarter. Tanken på hur jag kan berätta en saga om två hiskliga figurer
som Donald Trump och Kim Jong-Un får mogna ett tag. Min tanke är inte att
förlöjliga dem, det klarar de så utmärkt bra själva. Det får inte bli en
skräckhistoria och i sanningens namn är det svårt att se humorn mer än möjligen
i deras kroppsspråk och komiska utseenden. Det tar karikatyrtecknarna med
tacksamhet emot och levererar träffsäkra nidbilder på två av vår tids största
dårar.
© Nils Mohlin 2017-11-14
söndag 12 november 2017
Gräs i maten
Barnbarn på besök tre, nio och elva år gamla. Jag hade
lagat en rotfruktsgryta, som jag tänkte att barnen bara måst älska. Istället
för kött så hade jag använt mig av falukorv skuren i tärningar. Smaksättningen
består av dijonsenap, pepparrot och dill. Alla har tyckt mycket om denna
smakrika gryta och den var lagom kryddad för barns munnar.
Alla sätter sig till bords och jag ställer skålen mitt på
bordet och tänkte – Denna kommer alla gilla. Lilla Felicia tre år tittar ner i
grytan och säger med bestämdhet ”Jag vill inte ha gräs i min mat!” En
psykologisk effekt uppstod, de äldre barnen började betrakta gryträtten med
stor misstänksamhet. Välsmakande dill hade helt plötsligt blivit gräs.
Räddningen blev pannkakor som mormor gräddade.
Sålunda ingen dill i maten fortsättningsvis och mitt
självförtroende vad gäller matlagning fick sig en törn.
© Nils Mohlin 2017-11-13
God natt
Sömn och vila behöver vi alla. Assistenten har tre
sängar, en i vårt sovrum, en i vardagsrummet och en i ateljén. Efter frukost,
trädgården patrullerad, morgonrunda avklarad och deltagit i förmiddagens
inledande sysslor. Tittar Don Felipe på mig ungefär som – ”Du får klara dig
själv en stund, nu skall jag ta siesta”. Han går och lägger sig i den säng som
är närmast där jag befinner mig, om jag skulle behöva hans hjälp. Efter vilan
kommer assistenten tillbaka tittar på vad jag gjort, ungefär som – ”Var det där
allt”.
Så där framskrider dagen med ett siestaavbrott efter
rundan vid tvåtiden. På kvällen är glädjen enorm när matte kommer hem,
assistenten har ju så mycket att berätta. Han använder hela sin retoriska
förmåga, verbalt skällande i alla tonlägen, med livligt kroppsspråk, skutt och
hopp refererar han dagens händelser. Kvällen fortsätter med lek och
sällskapligt umgänge där Felipe så rättvist som möjligt försöker visa sin
tillgivenhet och kärlek till oss båda. Framåt nio på kvällen lägger sig
assisten i vardagsrumsängen och efter ett par timmar reser han sig tittar på
oss – ”Varför sitter ni uppe, det är dags att gå och lägga sig på riktigt” –
Varpå han går in till sin säng i sovrummet.
God natt säger Don Felipe
© Nils Mohlin 2017-11-12
fredag 10 november 2017
Maskiner i all ära, men…
När man bor i hus krävs det en hel del redskap för
underhåll och skötsel. För assistenten är detta helt okej, så länge de inte för
mycket oväsen. Gräsklipparen är förmodligen Don Felipes största ovän, men den
är ju i tryggt förvar i verkstaden till nästa säsong. Lövsugen accepterar
assistenten, men betraktar den med viss misstänksamhet. Eftersom jag tycker om
att snickra så har jag en del olika maskiner, som underlättar det hela och
dessa är fullt okej för Felipe. Snarare verkar det som om han också vill ha
skyddsglasögon och hjälpa till. Nu består hans hjälp mer i att ”på ett
arbetsledande plan” påskynda det hela, så vi får tid över för annat - Promenader
till exempel.
Det där med maskiner är faktiskt riktigt kul och eftersom
vi har många projekt på gång, så krävs det en del. Kommer att tänka på en
granne och god vän i Järlåsa, som alltid höll på med projekt och var
synnerligen välförsedd med maskiner och tillbehör. Han hävdade med bestämdhet
att numera hittade han på komplicerade projekt som skulle motivera inköp av nya
avancerade maskiner. Det ligger absolut något i det där när assistenten och jag
skissar upp nya planer, så sneglar vi åt vad kan vara bra att ha.
Av grannen Einar och hans fru i Järlåsa fick Don Felipe när
han var valp, en av sina första och käraste leksaker en tennisboll fäst vid en stump
rep. Om än ordentligt sliten hör det till den ofrånkomliga kvällsritualen, ett
par år senare, att vi skall leka med Einars present. Tack Einar!
Trevlig lördag önskar Don Felipe och jag
© Nils Mohlin 2017-11-11
torsdag 9 november 2017
Fredagsbestyr
I går var jag ute för att sköta om några uppdrag jag har
för kommunen och naturligtvis är assistenten med på dessa tjänsteutövningar.
Han kanske inte är direkt delaktig i mötena, även om han anser sig ha ett och
annat av värde att tillföra. Den gång han var med på ett möte, markerade han
sitt missnöje mot i hans tycke tråkiga människor med tröttsam dialog, genom att
demonstrativt gäspa och lägga sig uttråkad vid min sida. Men passar bil och
papper gör han med den äran.
Fredagar är ju alltid lite speciella, matte är ledig i
två dagar. Assistenten och jag får runda av arbetsveckan, fixa till det som
inte blivit klart. Det skall handlas, lagas mat och förberedas in för lördag
och söndag. Naturligtvis deltar assistenten med livfullhet i synnerhet när
matkassar packas upp och middag skall tillagas.
Morgonrundan är avklarad och kan ta lite längre tid
beroende på att assistenten och jag alltid byter några ord med dem vi möter. En
klapp på huvudet vill assistenten ha och får han inte det inom rimlig tid för
honom sett, så säger han ifrån med ett kort skall. Rimlig tid för Don Felipe
handlar om sekunder.
Nu skall vi återgå till våra fredagssysslor.
Trevlig helg önskar Don Felipe och jag.
© Nils Mohlin 2017-11-10
Fredagsmys
onsdag 8 november 2017
Morgonbestyr
Ny morgon och alla har fått frukost. Morgonpatrulleringen
av trädgården har Don Felipe klarat av och matte har gått till
Simrishamnsbussen. Kaffe och morgonnyheter hör till när assistenten och jag
planerar dagens arbete. Jodå assistenten är mycket delaktig även på våra
frukostmöten och lyssnar intensivt på vad jag har att säga. Han vänder och
vrider på huvudet och släpper inte av på uppmärksamheten för ett ögonblick. När
jag är klar kan ett instämmande woff höras, inte högt utan snarare i den
samtalston jag använder till honom. Jo jag och assistenten pratar mycket och
han har lärt sig en mängd variationer på sitt skall beroende på vad han vill ha
sagt. Vid en av våra rundor så pratade jag och assistenten med varandra när vi
passerade en äldre man, som frågade ”Vem pratar du med” – ”Hunden så klart”.
Jag stannade och förklarade att man faktiskt kan prata med hundar och bygga upp
starka band på det sättet. I de flesta fall förstår hunden mycket väl vad man
vill och vill ju aldrig något annat än att vara till lags.
”Dags för morgonrundan Felipe”. Assistenten står redan
vid dörren.
Morgonhälsningar från assistenten och mig
© Nils Mohlin 2017-11-09
tisdag 7 november 2017
Mycket att stå i
Sjunde november började med att assistenten och jag fick
skrapa bilens vindrutor. Assistenten skrapa väl i och för sig inte utan deltog
snarare med ett klädsamt förstående uttryck. Matte körd till bussen och dags
för Don Felipes morgonrunda, roligare än vanligt med frusna grässtrån, som
tvingas ner i spagat av envis hanhunds intensiva revirmarkeringar. Med stolthet
iakttar han efterlämnade slokande strå.
Vinterhjulen skall på bilen hos verkstaden i Brösarp och
där kommer vi i samtal med förre innehavaren. Han berättar verkstadens historia
både länge och väl. Avbryts av att vår bil är klar och personalen propsar på
att ”kör ut den för sjutton”. Jag backar ut och Don Felipe lägger sig till
rätta med en djup suck. Hemma in med sommarhjulen i garaget och lasta bilen
full av emballage och annat skräp. Efter turen till tippen är det dags för
årets influensavaccination, ni vet den där som erbjuds folk i mogen ålder.
Brösarps vårdcentral är knökfull av personer i mogen ålder, det vill säga pensionärer.
Alla skall fylla i en enkel hälsodeklaration och så pratas det på korsan och
tvärsan om allt från hälsoproblem till barnbarn. Glad för att jag glömt
hörapparaterna hemma och då mest kan nicka ett ja eller nej på lämpliga ställen
lämnar jag nyvaccinerad centralen och åker hem med Felipe för en
eftermiddagsrunda. Kontorsarbete någon timme och det är snart dags att laga
mat, som brukar vara klar tills matte kommer hem.
Imorgon skall vi snickra, skriva, måla och en massa
annat. Vem var det som sa att pensionärer har massor av tid över? Det har inte
jag och assistenten i vart fall.
Trevlig onsdag
© Nils Mohlin 2017-11-08
måndag 6 november 2017
Nattfrost
Fyra dagar innan Mårten vaknar vi till ett frostigt
landskap i Kivik. Vackert med tak, gräsmattor och avlövade grenar som är täckta
med skimrande frusen dagg, som glimmar likt kristaller i tidig morgonsol. Havet nedanför i Hanöbukten ligger näst intill
spegelblankt. Assistenten står lite avvaktande i dörren, känner försiktigt med
tassen på vita grässtrån, innan han rusar ut med en hastighet som skulle göra
en kapplöpningshund grön av avund.
Som om Don Felipe minns sedan i fjol ställer han sig vid
sidan av mig och tittar på igenfrusen bil. Jag morrar, assistenten morrar och under
tiden jag skrapar vindrutor hör jag ett och annat deltagande morr från min
kompis. Snart släpper Don Felipe intresset för igen frostad bil och återupptar
undersökningen av trädgården som tycks bjuda på andra upplevelser en
minusgradig morgon. Assistenten och jag är överens vi kör in bilen i garaget
ikväll.
© Nils Mohlin 2017 11 07
Älskade kö / en repris
Likt en kinesisk drake ringlar sig kön förbi
kyldiskar, kakor, läsk, glass och godishyllor. Gnisslande fulla kundvagnar
knuffas i trånga passager, medan tålamodets eftertraktansvärda dygd ställer
stressade människor inför prövningar, som många gånger överskrider det
förnuftsmässiga tänkandet.
En gammal krum dam använder rollatorn som
murbräcka. Passerar tämligen enkelt ett tjugotal stenansikten, samtidigt som
hon med gnällig stämma mumlar "Jag har bara detta" och håller
upp ett paket kex eller kanske snarare skakar med det. "Jag har bara
detta och så, så svårt för att gå". En femtioårig, högröd korpulent
herre, nummer ett i kön tittar förskräckt på den annalkande åldringen och helt
plötsligt är han nummer två. Damen lägger kexpaketet på disken "Jo jag
skulle ju ha ett paket grädde också, men jag hittar inte, vill du vara så snäll
och kila efter?" Kassörskan slänger en förskräckt blick på kön.
Ansiktsuttryck och blickar som strålar av irritation och otålighet. Kassörskan
låser kassan och ilar iväg mellan den slingrande drakens svans, barnskrik,
hostningar, skramlande och skrapande kundkärror driver stressen till sin
yttersta spets. Minuten senare sätts grädden framför damen, "Det blir
32 kronor". "Oj så dyrt", säger damen men, börjar
sakta fumla i sin kasse på rollatorhandtaget, ur kassen drar hon en mindre
väska, som hon mödosamt knäpper upp och tar fram en liten plånbok. Varsamt
knäpper upp, lägger en tjuga på disken och förflyttar sig mödosamt till mynt
inkastet där hon försiktigt stoppar ner krona efter krona. Ett par rasslar ner
i skålen under, en tappar hon på golvet, som den korpulente böjer sig ner för
att plocka upp, inte av vänlighet. Snarare som en gest av påskyndande, där han
står som nummer två i en kö av växande frustration. När den lilla damen är klar
och samlar hop sina tillhörigheter, nästan på väg ut, vänder hon sig mot
kassörskan "Så glömsk jag är, skulle ju ha en trisslott också".
Hela proceduren upprepas på nytt, väskan ur kassen, plånboken ur väskan, pengar
ur plånboken. Plånboken tillbaka, väskan tillbaka, väskan i kassen, kassen på
rullatorn och tanten börjar vagga fram för att samla hop sina varor, tittar på
nummer två i kön, "Mår du bra lille vän, du är ju alldeles röd i
ansiktet"?
"Vi öppnar här också"
hörs det från motstående kassa, oroliga ögonkast, "Vem hinner
först". Den korpulente kastar sig fram och stöter hop med en
tvillingvagn, de drygt årsgamla barnen börjar skrika. En av dem slänger en
öppnad godispaket mot honom, missar men innehållet sprids över golvet. Stressad
mamma börjar samla hop, skum, choklad eller vad nu det grällfärgade
skräpinnehållet består av. Snabba tonårskillar är nu först i kö två, den
korpulente ställer sig strax bakom, men får besked av mamman att det alls inte
är hans plats, han försökte knuffa undan henne och barnen. Den korpulente är nu
nummer tre i kön, tills en herre knackar honom i ryggen och upplyser om att
hans plats är bakom honom, alltså är han nu nummer fyra. Fyran biter hop och
tänker att det tar nog inte så lång tid, väl framme vid kassan, hörs i en
högtalare "Vi ha fått varor, kan du ta emot Lasse"? Lasse
låser kassan, reser sig och ber om ursäkt och försvinner. Den korpulente vänder
sig om och ser sex kundvagnar i en vansinneskapplöpning mot den andra kön.
Följer själv efter och hamnar kanske som nummer tjugo i en kö där kassan
ideligen hänger upp sig. Remsbyten till kassaapparat, dåliga prismarkeringar
och överflödigt prat mellan kund och kassör. Den korpulente tittar ner i sin
varukorg, släpper den med resignerad min på golvet, lämnar butiken och hamnar
som nummer fem i korvkön på andra sidan gatan.
De
pensionerade makarna har med fördragsamhet behållit sin plats i kön, nummer
nio. Hustrun iakttar makens tilltagande irritation och med tapperhet dämpar hon
en accelererande ilska som riskerar övergå i okvädningsord, usch så obehagligt.
Helt plötsligt får hon syn på något och glömmer maken, tittar sig kring som om
hon vill fånga alla köanonymas intresse. Rycker maken Helmer i rockärmen och
gestikulerar vilt, "Titta, titta... de är ju ICA-Stig". Helmer
tittar på sin fru med frånvarande blick, skakar på huvudet, "Det är
inte ICA-Stig, ser du väl för fan". Jo envisas hustrun, "Det
är visst då ICA-Stig", "Men för helvete vi är på COOP och här
finns ingen jävla ICA-Stig"!
Det första och i och för sig enda samtalet i
kön dog ut, ja mobilsamtal pågick naturligtvis och de bland yngre som inte
pratade, surfade eller sms:ade. Jag har fått en ny knäled för att den gamla var
utsliten, ger mig fan på att tonårsgenerationerna, när det väl blir dags, inte
behöver knäproteser, snarare tumproteser till tummar utslitna av sms och surf.
För vissa i det närmaste på gränsen till
"köpsykos", sniglar raden av otåliga, svärande och mumlande personer
framåt.
En
trevlig måndag
©
Nils Mohlin 2013
söndag 5 november 2017
Profiler
Det är väldigt gott om profiler nuförtiden, TV profiler,
journalistprofiler, politikerprofiler, företagsprofiler osv. Varför inte skriva
TV anställd, journalist, politiker, företagare, chef eller vad det nu är. Ordet
profil har plötsligt fått en väldigt negativ klang, då det i senaste tidens nyhetsflöde
uteslutande förknippats med sexförbrytelser. Visst skall avskyvärda handlingar
komma fram i ljuset och skyldiga fällas i enlighet med svensk lag. Debatten förses
med nytt brännhett stoft i en till synes aldrig sinande takt. Meetoo är bra,
kvinnor kan komma till tals och berätta om övergrepp. Skitstövlar skall inte få
bete sig vedervärdigt mot kvinnor och komma undan med det.
Risken är (inte beroende på Meetoo) att en viss
generalisering slår genom och att alla män betraktas som potentiella dårar och
sexförbrytare
Medaljen har också en baksida - det finns män som blivit lika
kränkande utsatta av kvinnor. Jo jag talar av egen erfarenhet.
Tack för ordet
© Nils Mohlin 5 november 2017
fredag 3 november 2017
Triss
Att i stundens ingivelse köpa en lott har vi nog alla
fallit för. Ett plötsligt infall och en villfarelse om att skrapa fram tre lika
sjusiffriga belopp. Tre lika belopp är tämligen enkelt men vem vill ha
tvåsiffriga futtiga 60 kronor, för att bara byta lotten mot en ny lott. Ny lott
med tresiffriga 120 kronor gånger tre, innebär två nya lotter varav den ena ger
60 kronor, som i sin tur ger en ny lott utan tre lika belopp. Det runda fältet
i mitten skrattar hånfullt x10. Vadå x10, kan en nitlott bli tio gånger värre. Mammon
gnuggar händerna och skrattar belåtet. Är man av födsel och ohejdad vana ingen
spelare så är i vart fall jag vaccinerad mot lottköp tills man om ett halvår
faller för frestelsen igen.
”Lotteri är en inkomstskatt för människor som är dåliga i
matte”
Nu tar assistenten och jag vår morgonrunda.
Trevlig helg
© Nils Mohlin 2017 11 03
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)