Bloggportalen statistik

lördag 20 augusti 2016

Kalabalik i Strasbourg


Vi brukar ta bilen ett par gånger per år och köra ner till vårt hus i Los Alcázares. Sedan vi flyttade till Kivik så har vi ganska så exakt 270 mil från dörr till dörr, innan var sträckan 350 mil. Kiviksboendet har många fördelar och en av dessa är att tur och retur resan är 540 mil istället för tidigare 700 mil. Många tycker säkert att vi är helknasiga som kör bil, när flyget från Kastrup är i Alicante på tre timmar. Visst händer det då och då att jag flyger ner och sedan hyr en bil i Alicante, bekvämt, enkelt och snabbt. Men förutom att min älskade Graciela inte är riktigt kompis med flygplan, så har bilkörandet onekligen sin charm. Vi har upplevt många trevliga och minnesvärda episoder och då kanske jag inte i första hand syftar på vägpirater, som vi också stiftat bekantskap med. Vi har till dags dato kört ungefär 6 500 mil i Europa under de åren vi haft huset i Los Alcázares och jag kan lova er att vi aldrig har tråkigt på våra resor. I år hade vi svärfar Cesar med i bilen genom Tyskland, Frankrike och Spanien, med Andrea Bocelli och Sarah Brightman på CD spelarens högsta volym och diagonal spansk konversation mellan Cesar i baksätet och dotter Graciela i passagerarsätet fram, så kan jag lova att man långt ifrån har tråkigt. Don Felipe instämmer eller protesterar med ett ”Woff” då och då. Tre dagsetapper och två övernattningar i franska Strasbourg och Perpignan. Travemünde – Strasbourg 84 mil, Strasbourg – Perpignan 95 mil, Perpignan – Los Alcázares 84 mil. Aha säger den observante, det där blir bara 263 mil. Vi har tio mil till färjeläget i Trelleborg, så det blir faktiskt 273 mil om vi skall vara petiga.

På hemresan sov vi över på samma Ibis hotell som alltid i Strasbourg, vid det här laget är vi ganska välkända och personalen alltid mycket trevlig och tillmötesgående. Efter lång dag med många mil brukar Graciela och jag, efter en lätt måltid dra oss tillbaka till rummet, se på TV en stund och sedan sova. Ve och fasa Tv:n fungera inte, varpå Graciela går ned till receptionen och på franska förklarar att Tv:n är oduglig. Vaktmästare kallas in som ordnar det hela medan vi äter vår måltid. Tillbaka på rummet med fungerande Tv, så hittar Graciela en nyckelknippa, som hon inte känner igen. Som den rättrådiga person hon är, så ringer Graciela receptionen och säger att vaktmästaren glömt sin nyckelknippa på vårt rum. En upprörd portier talar genast om att det är mycket allvarligt, då det handlar om huvudnycklar som går till hela hotellet. Graciela lovar lämna in nycklarna till receptionisten när vi skall äta vår frukost. Med det nöjer sig portiern, vi är med andra ord väldigt betrodda på hotellet och får förtroendet att förvara nycklarna under natten.

Klockan sex stiger vi upp rastar Don Felipe och gör oss redo för frukost. Graciela skall bara lämna in ”huvudnycklarna” till receptionen. Jag vet inte varför, men jag bad att få se på nycklarna. ”Det där är min nyckelknippa” utbrast jag förvånad, ”Jag har bara satt på en ny nyckelbricka”.

Nu utbröt kalabaliken, för i receptionen, som var bemannad med ny personal, låg ett meddelande ”Mme Molin chambre 115 doit présenter les clés maîtresses de l'hôtel » (Fru Mohlin på rum 115 skall lämna in hotellets huvudnycklar). Nu återstod för fru Mohlin att förklara att hon inte hade några huvudnycklar utan det var hennes mans nycklar. Personalen godtog inte förklaringen rakt av utan upprörda diskussioner fördes mellan personal, min fru och några till, samtidigt som det ideligen pekades på det med rött bläck textade A4 meddelandet. Min omedelbara tanke var att snart har vi väl komissarie Clouseau och hela gendarmeriet här om de inte godtar Gracielas förklaringar. Efter en evighet passerar vaktmästaren som fixat Tv :n och viftar med sin huvudnyckelknippa och allt rabalder lägger sig som lugnet efter stormen. I stundens hetta så har energisk receptionist debiterat oss även för tyske herr Schmidts vistelse på hotellet. Efter mängder av ursäkter och tillrättad debitering önskade personalen oss trevlig resa och välkomna tillbaka. Om det där sista « Välkomna tillbaka » verkligen kom från hjärtat vill jag låta vara osagt, det lät väldigt ansträngt.

© Nils Mohlin 2016

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar