En Euro är det väl inga
problem med, men på en euro går det 100 cent. Okej två 50 cent mynt är en euro,
men sedan kommer alla jäkla småmynt, en cent, två cent, fem cent, tio cent och
20 cent. ”Betala med kort” säger någon och det gör vi också i stor utsträckning.
Nu finns det undantag, vissa vägtullar, marknader och en del affärer.
Sparar man på alla de där
förargliga mynten, så har i vart fall jag gällivarehäng på brallorna efter ett
par dagar. Vis av lärdomen lägger vi numera småmynt i en skål. När skålen är
full skickar vi svärfar med dryga kilot småmynt till handlaren. ”Dom behöver
växel” säger min älskade fru. Tålmodig kassörska räknar mynt och köande infödda
spanjorer bidrar hjälpsamt, missnöjda turister svär frustrerat på respektive
språk. Efter lång räkne procedur tar svärfar sin bolsa, lyfter på sombreron,
tackar alla hjälpsamma spanjorer, skänker ett leende åt ilsket högröda mellaneuropéer
och går hem till oss med bröd, ost och vad det nu är.
En annan episod med småmynt
berättade vår spanske vän Silvestre om. Han och några vänner blev bjudna på
restaurang av en bekant. När det var dags att betala tog bekantingen fram en
bärkasse med småmynt, som på grund av tyngden var placerad i ytterligare två,
tre kassar. Snart var all personal och alla gäster involverade i att räkna 15
kg småmynt. I slutändan visade det sig att mynten inte räckte, så generös
bekant fick lägga till en sedel och fick småmynt i växel, som blev till dricks.
När vi körde tillbaka till
Sverige iordningställde jag två påsar med småmynt till de första vägtullarna
när man kör in i Valenciaregionen. Trots Gracielas protester tog tullvakten
emot innehållet, med enda kravet att jag fick tömma innehållet på den lilla
disken. Efter idogt räknande lyftes vägbommen och vi kunde köra vidare mot
Sverige.
© Nils Mohlin 2016
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar