Leve Semlan

Sex miljoner semlor, 132 ton mandelmassa och 211 ton grädde har svenska folket stoppat i sig idag. Under hela säsongen äts det 40 miljoner semlor. Någon mer än jag som satte kvällskaffet i vrångstrupen och kände ett lätt illamående när siffrorna presenterades? Vem tänker på blodfetter, diabetes och sådana saker när de vitpudrade små skapelserna frestar i diskar och skyltfönster.

Jag har inte ätit någon, har aldrig varit speciellt förtjust i dem heller, men häpnar över siffrorna.

Jag läste att bagerier fått bygga ut och nyanställa, vilket i och för sig är bra, för att kunna tillfredsställa folkets glupande begär efter semlor. 

Känns nästan som viktväktarna och träningsinstituten sponsrar det hela, i förlängningen blir det ju ett ekonomiskt lyft för dem också.

Är det någon som kan äta en sådan där liten kladdig jäkel utan att få florsocker och grädde spritt över nosen?

Nu ska jag inte vanhelga semlan mer. Det måste vara många som älskar den och jag unnar er verkligen 40 miljoner semlor.

Ó  Nils Mohlin 20-02-25

På kryckor i Kivik

Fjorton dagar efter operation, så jobbar jag på med övningar. Nu är det mest som en jäkla träningsvärk i benet och jag är uppe mycket och styltar runt med kryckor. Tränar även på att gå med en krycka, men det får ta sin lilla tid. Alla starka värktabletter har jag fasat ut och klarar mig riktigt bra utan. Man blir lite flummig av de där jädrans morfinpreparaten och det är inget tillstånd jag gillar.

Kan tänka mig nästa flygresa, vilket helsikes liv det kommer att bli på säkerhetspersonalen när allting börjar tjuta. Med en knäprotes och en höftprotes i höger ben kommer det att låta som om jag har med mig ett maffigt maskingevär. Man skulle nästan kunna tro att jag samlar på proteser.

Det här stilla livet blir en aning enahanda, läsa, skriva, kolla facebook och träna. Ljuspunkterna är naturligtvis att prata med Graciela och assistenten. Men idag har jag faktiskt uträttat en hel del kontorsarbete och avverkat många mail och telefonsamtal. 

Imorgon skall jag till Hässleholm för att ta agraffen och lite kontroll, efter det återstår fyra veckor som jag enligt läkare skall hålla mig lugn. Det är väl bara till att lyda, så att den där jäkla kulan inte hoppar ur led, vilket tydligen är en risk om man inte följer förhållningsreglerna.

Ó  Nils Mohlin 20-02-25

Framsteg i Kivik

Nio dagar efter operationen börjar jag kunna röra mig ganska hyggligt, även om jag ännu är beroende av kryckorna. Assistentens och min dag består rätt mycket av träning, korta promenader och vila. Det blir fortfarande en hel del sömn för än så länge så suger både promenader och annan träning en hel del. Assistenten har anpassat sig bra till konvalescensen, men följer mig med ett vakande öga. Felipes dagliga turer sköter Graciela och ibland följer han med snälla grannar på en extra eftermiddags tur. Om sex dagar är det återbesök på sjukhuset i Hässleholm för kontroll och borttagning av agraffen.

Eftersom jag på samma ben för åtta år sedan fick en knäprotes så har jag en viss erfarenhet av den här typen av operationer och kan konstatera att höftledsingreppet är avsevärt enklare. Höftledsprotesen ger mindre smärtor och man kommer fortare igång. Även operationsärret talar sitt tydliga språk cirka 15 centimeter mot knäprotesens halvmeterlånga ärr.

För att fördriva tiden så läser jag mycket och för mig finns det då inget bättre än en härlig tegelstensroman som griper tag. Just nu är jag inne på min tredje under dessa dagarna, Robert Harris ”En officer och spion”. En historisk roman som tar sitt avstamp i Dreyfusaffären, en politisk rättsskandal i slutet av 1800-talets Frankrike.

Om någon vecka räknar jag med att kunna återgå till ett någorlunda normalt liv och snart också kunna köra bil. Sex veckor sa dom att man inte fick köra bil på, men får jag bara upp rörligheten i benet och de starka värktabletterna har jag snart fasat ut så tror jag att jag kanske kan köra efter fyra veckor. Vi får se.

Ó  Nils Mohlin 20-02-20

Rehabilitering i Kivik

En vecka sedan jag blev opererad och det går så sakteliga framåt. Inte tillräckligt fort enligt assistenten som kollar mig stup i kvarten. Min dag består av träning, vila och träning och det väl så det skall vara. Mina promenader som är en nödvändig bit i rehabiliteringen har jag tyvärr beroende på ett helsikes väder fått förlägga inomhus de senaste dagarna.

Det blir rätt många böcker lästa under en sådan här rehabilitering och ett bättre sätt att fördriva tiden vet jag inte. Då glöms även smärtor för stunden, som kan vara nog så jobbiga den första tiden. Visst har jag fått morfin som smärtstillande att inta tre gånger dagligen. Vilket jag också gjorde de första dagarna, men jag försöker nu fasa ut drogen och begränsa det till en inför natten. Morfinet dämpar ju smärtorna avsevärt, men jag är inte riktigt förtjust i den dimmiga tillvaro man försätts i, så mitt nästa mål är att bli av med det giftet. 

Graciela gör allt för att underlätta min vardag och det uppskattar jag verkligen. Men jag har sagt att hon inte får passa upp mig för mycket, utan det är viktigt att jag själv gör så mycket som möjligt. Idag överraskade jag Graciela med att ha frukosten klar när klockan ringde. Det var ett äventyr att med två kryckor koka kaffe och duka fram, men jag tappade inget och frukosten uppskattades.

Nu har Graciela gått till arbetet, så assistenten och jag sköter huset.

Ó  Nils Mohlin 20-02-18

Avkoppling i brasans sken

Fyra dygn efter operation gör jag mitt träningsprogram flitigt, under assistentens vakande öga. Visst sjutton har jag ont och är på morgonen stel som en pinne och det tar onekligen för lång tid att förflytta sig från sängen via toaletten till frukostbordet i köket. Längre uppåt dagen blir jag betydligt raskare när lederna kommit igång.

Men det är väl ganska typiskt mig, vill se snabba resultat. Den 26 tar dom agraffen och sedan ytterligare några veckor innan jag får köra bil, men allt löser sig med tiden. Det är åtta år sedan jag fick knäprotesen och man glömmer fort att det måste få ta sin tid.

Vi fick hem två kubikmeter björkved idag och dom brukar ställa det utanför på uppfarten. Men när killen som vi köper ved av hörde att jag precis blivit opererad, så var han snäll och körde med sin truck in de två stora pallarna i ett av våra garage. 

Så nu härliga lördag njuter Graciela, assistenten och jag av brasans sköna värme och läser varsin bok. Nja inte Don Felipe han nöjer sig med att ligga på sin favoritplats mellan oss och behagfullt sträcka på sig i värmen från den sprakande brasan.

Ó  Nils Mohlin 20-02-15

Träna, träna, träna

 Snart tre dygn efter operation går det stadigt framåt. Vi har en lång balkong utmed Hanöbukten och på den tar jag nu mina ”långpromenader”. Träningsprogrammet jag fått skall naturligtvis åtföljas av promenader. Tjugo varv på balkongen blir nästan tvåhundra meter och det gånger fyra, så är jag  uppe i nära 800 meter. Förmodligen ser det ganska knäppt ut där jag går fram och tillbaka, ungefär som jag med steg mäter balkongens längd, glömmer och måste mäta om igen och igen.

I morgon om vädret tillåter skall jag förlägga promenaderna till gatan utanför vårt hus, då behöver grannarna inte undra över min mentala hälsa.

Man blir nästan lite fanatisk på den här träningen, men sporras när man märker tydliga framsteg. Jag har kanske en fördel efter att ha styrketränat i 53 år och blir då mer disciplinerad och har dessutom en rejäl grund att bygga på.

Pratade med min rumskompis från sjukhuset och han vägrar att träna förrän smärtan släpper. Men som läkare, sjuksköterskor och sjukgymnast påpekade så är träningen det viktigaste för rehabilitering och bli smärtbefriad. De sa jag till min kompis, men han lät inte intresserad.

Nu skall jag promenera!

Ó  Nils Mohlin 20-02-14

Fötter uppåt sträck, knäna böj

Vicka på fötterna, dra upp det opererade benet så långt det går, lyft stussen från underlaget och lyft det opererade benet. Så ser ungefär min dag ut nu, resultatet av operationen är till stor del beroende av egna insatsen. Nog sjutton gör jag framsteg, min högerfot som pekade rakt höger innan har börjat peka framåt. Alla de här övningarna är jäkligt smärtsamma att utföra, men det dövas i viss mån av morfin, som jag får ta tre gånger per dag. Var kväll ger jag mig själv en spruta med blodförtunnande medel, så att proppar undviks.

Assistenten står förundrad och iakttar husses smått knasiga beteende och undrar när han skall bli som vanligt igen.

Med erfarenhet av min knäprotes, så tar det sin lilla tid. Men jag måste säga att en höftledsoperation är betydligt enklare, så det bör väl också påverka rehabiliteringen. Agrafftagningen skall ske den 26 februari och då har det ju gått drygt 14 dagar med intensiv träning. Sjuksköterskan skall ringa mig på fredag för att höra om hälsotillståndet, sedan en kontroll om tre månader och efter det kan väl Mohlin släppas ut på grönbete.

Fötter uppåt sträck, knäna böj…

Ó  Nils Mohlin 20-02-13

Rapport från sjuksängen

Som sagt igår blev jag opererad och efter operationen har det varit träning och åter träning. Efter 24 timmar blev jag hemskickad tämligen hög på morfin, men det gör ju träningen dess enklare.

Det känns som jag har en jäkla förmåga att hamna i olika situationer. På uppvaket en stor öppen sal, så fanns det fem andra patienter, sköterskor, undersköterskor och en läkare. Jag hade fått ryggmärgsbedövning och det tar ett tag innan den släpper. När den gjort det, sa jag försynt till en sköterska ”jag behöver gå på toaletten”. ”Behöver du kissa?” frågade hon på ett sätt så att det knappast kunde undgå någon. ”Du får inte gå själv ännu! Vi hjälper dig!”

Två personal återkom med en mobil toalettstol, som de ställde mitt på golvet. Med hjälp av en motoriserad gåstol transporterade de mig till den centralt placerade toaletten. Situationen kändes inte riktigt bekväm, men jag drog upp operationsskjortan och stod där praktiskt taget näck och skulle kissa. Då lyfter jag på huvudet och ser femton par ögon riktade mot mig och det jag skall göra.

Jag tittade på dem och sa ”ni kan möjligen inte tänka er att titta åt ett annat håll?”. Icke fasiken kunde jag kissa då.

En annan episod hände i natt. Min rumskompis och jag hade båda varit flitiga med träningen och låg på våra sängar och pratade lite morfinsluddriga om allt mellan himmel och hav. Plötsligt brister kompisen operationssår upp och han började störtblöda. Jag ringer på larm knappen och snart är vårt lilla rum fullt av folk av alla de sorter för att ta hand om kompisen. De flockas runt hans säng och börjar åtgärda det hela, när jag ser från min plats på första parkett en mycket ung AT läkare bli alldeles vit i ansiktet. Hon lutar sig mot väggen och sjunker samman i en hög på golvet. Två personal gick åt för att ta hand om sin däckade kollega. Min kompis blev omplåstrad och vi blev fullproppade med morfin och förmodligen något insomningsmedel för fem minuter senare var vi totalt utslagna och sov resten av natten.

Ó  Nils Mohlin 20-02-12

Ciara hälsar på

Ciara härjar på Österlen också, träden böjer sig motvilligt i stormens framfart. Lösa föremål som inte säkrats virvlar likt papperstussar i vredgad vind. Regnet piskar på fönsterrutor i oupphörligt crescendo. Vindstötar som bringar ur balans och vi prisar vår ombonade och sköna bostad. Vi sitter i vars en fåtölj och läser, assistenten bevakar scenariot utomhus och morrar till lite när vinden blir alltför våldsam. Tittar på mig ungefär som ”Husse se till och gör något!”

Ledsen Felipe jag kan inget göra, varpå han går och lägger sig mellan oss.

Klass två varningar med stormbyar på 25 - 27 sekundmeter över Österlen får oss att uppskatta hemmets lugna vrå.

Tåg och färjetrafik har ställts in. Men efter vad jag hört skall det värsta dra förbi under kvällen och natten.

Önskar er en skön kväll

Ó  Nils Mohlin 20-02-09

I väntan på operation

På tisdag är det dags för operation. Egentligen skulle jag opereras den 26 mars, men idag hörde de av sig, med tanke på svårigheterna jag har att gå och våldsamma smärtor dygnet runt. De hade vänligheten att stoppa in mig på en akut tid. Tack vare att vi inte har någon vinter, så är det också minimalt med halkolyckor och inga brutna lårbenshalsar, så må det milda vädret hålla i sig tills jag ligger på operationsbordet

Min knäprotes skall få sällskap av en höftprotes och det konstiga är att jag nästan haft mer smärtor i knäet än i höften. Beroende på att benet roterat åt höger, så har det blivit väldiga spänningar i knäprotesen. Högerfoten pekar i princip rakt åt höger, hade det dröjt lite till så kanske den pekat bakåt. Vilket vore rätt festligt om vi haft snö, en fot pekar bakåt och en framåt. Vilket jäkla håll gick han på?

Onekligen ser jag fram mot att kunna röra mig obehindrat igen, gå mina promenader med assistenten, jobba lite med husen, kunna stå framför staffliet igen. Sådant som vi alla tar som helt naturligt, så efter snart två år, först med käpp, sedan en krycka och gångna halvåret två kryckor, blir det underbart att få röra sig normalt igen.

Min underbara fru har varit fantastisk och har på alla sätt förberett hemmet för min hemkomst. Kommunens arbetsterapeut har hälsat på mig och utrustat mig med allehanda hjälpmedel. Bil säger dom att jag inte får köra på sex veckor, men hygglig granne har lovat att ställa upp och köra vår bil, så nu har jag egen privatchaufför.

Önskar er en härlig helg

Ó  Nils Mohlin 20-02-07

Järlåsatrollet och Kim Jong-un

Järlåsatrollet och Bror Klumpeduns var efter att ha åtnjutit den personlighetsförändrade ayatollans gästfrihet i tre veckor och fått honom till att dela ut sin privata förmögenhet till de fattiga, redo för nya äventyr.

Carl Gustav bestämde snabbt att de skulle hälsa på lille tjockisen Kim Jong-un.

Med tre studsar och lika många mellanlandningar slog de ner vid lille Kims robotfabrik i Pyongsong. Ja inte riktigt Carl Gustav slog ned bredvid, medan Bror Klumpeduns landade mitt i hela härligheten och ställde till med en faslig oreda. Robotar spreds över stor areal och pös som omskakade läskflaskor innan Järlåsatrollet med en fingerknäppning förvandlade arsenalen till lösgodis och alla militära stridsfordon blev legoklotsar.

Kim Jong-un kom störtande med halva krigsmakten, gapade och skrek om vedergällning och att de två inkräktarna, som säkert var CIA gubbar utsända av presidentskämtet i USA skulle gripas.

Järlåsatrollet tittade på den lille blekfete gossen, som stampade i marken och skrek som ett bortskämt barn. Han tog upp en näve smågodis, som han räckte tjocke Kim ”Seså här får du lite godis och var nu en snäll diktator och sätt dig och lek”. 

Generalerna som åsåg det hela, hur lille Kim satte sig på marken, åt godis och började leka med lego, kliade sig i huvudena och undrade vad som stod på. De gapade än mer av förvåning och omåttlig skadeglädje när det lilla trollet gav bortskämde Kim smisk i rumpan. Den äldste av generalerna som visste att hans huvud, liksom många andras satt löst om Kim Jong-un fick bestämma. Gick fram tillsammans med några andra generaler och satte sig i drivorna av smågodis mittemot erövrarna Järlåsatrollet och Bror Klumpeduns.

Efter lite förmanande ord från Carl Gustav upplöstes armen, alla pengar som Kim Jong-un lagt på sig själv, robotar och andra dumheter gick till folket istället.

Diplomatiska kontakter etablerades med hela världen och Nordkorea blev en fredlig mönsterstat och enades med Sydkorea.

Kim Jong-un fortsatte att äta godis och leka med Lego, medan landet demokratiserades och kloka ledare valdes av folket. Alla statyer och bilder av Kim Jong-un och hans företrädare plockades bort. En ny staty restes på största torget i huvudstaden Pyongyang föreställande Järlåsatrollet och hans bror.

Tämligen nöjda njöt de av lille Kims gästfrihet under ganska lång tid, ja Kim satt mest på golvet och lekte som ett snällt barn.

I USA skrev en annan galning på twitter om sina enastående insatser i Nordkorea och hur han ensam befriat världen från ondskan.

Järlåsatrollet konstaterade kort och gott ”Dags att hälsa på Trumper i USA”. 

Ó  Nils Mohlin 20-02-02

Järlåsatrollet hälsar på ayatolla

Ayatolla Ali Khamenei hörde talas om ett nedslag utanför Teheran och var förvissad om att det var Donald Trump som hittade på nya dumheter. Någon ny sorts bomb, sa ayatolla och rådgjorde med sex mullor. Ingen bomb sa någon den exploderade inte. Men det var ett ruskigt nedslag, som uppmätes till 6 på richterskalan. Jo en bomb som åsnan Trump skickat gapade ayatolla och svor om vedergällning ända tills den så kallade bomben lugnt och stilla promenerade in i Teheran. Inte en utan två bomber, en liten på cirka halvmetern och en jättestor på drygt tre meter. Ett nytt vapen, tvåbenta bomber gormade ayatolla, när Järlåsatrollet och Bror Klumpeduns kom till palatset i Jamaran. 

Trollet Carl Gustav som struntade i vett och etikett och brukliga seder ställde sig utanför byggnaden och ropade. ”Jag vill prata med högsta hönset”. Varpå tvåhundra soldater rusade mot dem, Klumpeduns tittade på Carl Gustav och undrade ”Dom ser arga ut, skall vi använda din diplomati eller min?” Carl Gustav tittade på de anstormande krigarna och sa ”Som omväxling kan vi ju prova din.”

Längre än så han inte Carl Gustav förrän Klumpeduns sprang soldaterna till möttes, så att marken sattes i så våldsam vibration, att det fick soldaterna att tvärstanna och alla rättrogna att fly med sina bönemattor under armen. Trollen gick fram till de skräckslagna soldaterna och skakade hand med dem och som genom ett trolleri så hade de skaffat sig tvåhundra nya kompisar. Ayatollan som såg hela spektaklet slet sig i hår och skägg av rent raseri.

I sällskap med soldaterna gick de in i palatset och mötte ilsken ayatolla, som skrek ”Piska dem, stena, halshugg och häng dem”.

Då härsknade Carl Gustav till och sa ”Hör du skäggtolla nu får du allt lugna ner dig lite, annars får du smisk”. Spritt fnitter hördes bland soldaterna, vilket gjorde ayatollan än mer rasande. Järlåsatrollet knäppte med fingrarna och vips låg ayatollan med rumpan bar över hans knä och fick smisk. En del soldater kom sig till och med för att applådera och hurra för Irans nya hjältar när ayatollan med blossande röd rumpa torkade tårarna ur ögonen. 

Bror Klumpeduns påpekade att det var dags att äta och tillsammans med soldaterna avnjöt de en formidabel måltid, medan ayatolla stod i skamvrån och begrundade sina synder. Soldaterna skickades för att släppa ut alla fångar som orätt satt fängslade. Efter den dagen satt ayatollan som en snäll farbror och läste sagor om Järlåsatrollet och Bror Klumpeduns för alla barn på samma torg där otäcka bestraffningar förr hade ägt rum. Han skickade till och med vänligt julkort till Donald i USA och hoppades att han också skulle få smisk i rumpan och bli snäll.

Ó  Nils Mohlin 20-02-01