Som sagt igår blev jag opererad och efter operationen har det varit träning och åter träning. Efter 24 timmar blev jag hemskickad tämligen hög på morfin, men det gör ju träningen dess enklare.
Det känns som jag har en jäkla förmåga att hamna i olika situationer. På uppvaket en stor öppen sal, så fanns det fem andra patienter, sköterskor, undersköterskor och en läkare. Jag hade fått ryggmärgsbedövning och det tar ett tag innan den släpper. När den gjort det, sa jag försynt till en sköterska ”jag behöver gå på toaletten”. ”Behöver du kissa?” frågade hon på ett sätt så att det knappast kunde undgå någon. ”Du får inte gå själv ännu! Vi hjälper dig!”
Två personal återkom med en mobil toalettstol, som de ställde mitt på golvet. Med hjälp av en motoriserad gåstol transporterade de mig till den centralt placerade toaletten. Situationen kändes inte riktigt bekväm, men jag drog upp operationsskjortan och stod där praktiskt taget näck och skulle kissa. Då lyfter jag på huvudet och ser femton par ögon riktade mot mig och det jag skall göra.
Jag tittade på dem och sa ”ni kan möjligen inte tänka er att titta åt ett annat håll?”. Icke fasiken kunde jag kissa då.
En annan episod hände i natt. Min rumskompis och jag hade båda varit flitiga med träningen och låg på våra sängar och pratade lite morfinsluddriga om allt mellan himmel och hav. Plötsligt brister kompisen operationssår upp och han började störtblöda. Jag ringer på larm knappen och snart är vårt lilla rum fullt av folk av alla de sorter för att ta hand om kompisen. De flockas runt hans säng och börjar åtgärda det hela, när jag ser från min plats på första parkett en mycket ung AT läkare bli alldeles vit i ansiktet. Hon lutar sig mot väggen och sjunker samman i en hög på golvet. Två personal gick åt för att ta hand om sin däckade kollega. Min kompis blev omplåstrad och vi blev fullproppade med morfin och förmodligen något insomningsmedel för fem minuter senare var vi totalt utslagna och sov resten av natten.
Ó Nils Mohlin 20-02-12
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar