Bloggportalen statistik

måndag 16 oktober 2017

En vanlig morgon


Jag tycker om att sova, vill inte bli störd. När jag vaknar på morgonen, så måste jag stretcha ordentligt, sträcka ut och skaka på mig. Lite morgongympa helt enkelt för att komma i gång inför dagen. Om nu husse fortfarande sover, vilket ha gör allt som oftast, då måste jag väcka honom och han är riktigt tjurig på morgonen. Kaffe hjälper mot den akuta tjurigheten, så jag visar honom var kaffekokaren står. Mitt liv som hund har oändliga ansvarsområden, se till så att matte och husse får sitt kaffe på morgonen. Se till så att jag själv får mat sedan måste jag gå ut och kolla läget oavsett väder, samma vissa lunch och kväll. De här turerna morgon, middag och kväll, gör jag mest av pliktkänsla, jag vet väl att styra mitt liv. Jag är en tuffis som vare sig lyssnar på den ene eller den andre. Möjligen om jag hör ”Mat” eller ”Godis”, så kan jag väl göra ett undantag. Jo jag brukar komma när matte eller husse kallar dom kan vilja något speciellt. Jag patrullerar av tomten några gånger om dagen och markerar skarpt om något är fel. Jag fjäskar och smörar så mycket jag kan framför husse, han faller hejdlöst och jag får genom min vilja. Jag är en smart hund.

Hej då nu är det dags att rasta husse på morgonrundan/Don Felipe

© Nils Mohlin 16 oktober 2017
 

fredag 13 oktober 2017

Jag vill ha lasagne


Jag älskar mat och hur kul tror ni det är för en äkta gourmand att serveras två skålar torrfoder - en på morgonen och en på kvällen. Samma visa året runt, när jag egentligen vill ha lasagne, smarriga korvar, lite biff då och då och vanför inte lite fina dessertostar.
Matte kan jag lura till mig lite av då och då, men husse, jag bara virrar på huvudet åt att han nonchalerar min smaklökar. Han kan ju själv smaka på det jäkla torrfodret, undrar just om han skulle vilja tugga på det 730 gånger om året. Min lott i livet är torrfodret och samtidigt inhalera alla ljuvliga dofter från spisen. Där står jag och luktar på läckerheter när husse säger ”det är dags för mat Felipe”. Äntligen tänker jag, han har tagit sitt förnuft till fånga. Nej då samma torrfoder som jag snabbt äter upp och försöker se vrålhungrig ut, så att husse skall förbarma sig och lägga en läckerbit i skålen. Ingen läckerbit serveras, men i ärlighetens namn kan husse också någon gång ge mig en bit godis eller något annat gott om jag varit riktigt duktig.
Så mitt liv går ut på att vara riktigt duktig, det kan löna sig. Jag har en effektiv specialare när barnbarn hälsar på. Då sätter jag mig under yngsta barnets stol, av den enkla anledningen att dom spiller mest. Som på beställning spiller barnet precis sådant jag vill ha, till exempel lasagne. Det gäller att vara smart.

Hej då/Don Felipe

© Nils Mohlin 14 oktober 2017
 

torsdag 12 oktober 2017

Jag är en diva


Jag är en diva säger husse-vadå diva? Det säger sig väl själv, att som dvärgschnauzerhanne kan jag inte lalla runt som en tönt. Jag har ädla anor som förpliktigar, jag har ett aristokratiskt namn-Don Felipe. Så jag uppträder med elegans och rör mig med värdighet, det vill säga som det anstår en fin gentleman. Jag går med högburet huvud, smidiga steg och elegant svansföring. Men tro inte för den skull att jag är en högfärdig aristokratgubbe, jag kan busa också, riktigt ordentligt till och med. Roligast är att busa och leka med matte och husse, men så har vi Ozzy och hans snälla matte som jag fick följa med på långpromenad igår. Husse går där och låter fortfarande som ångtåget mellan Brösarp och ST: Olof. Förkyld säger han och då får jag lite kortare rundor-ganska oförskämt. Tur att Ozzy och hans matte finns. Det där med diva, vi kan väl uttrycka det som så att jag har mina små vanor, man måste ju hävda sina rättigheter, även om husse påstår att det är ovanor.

Hundlivet är ju lite balansgång, där jag blandar min elegans med lite fjäsk och tjat på husse, så jag får ungefär som jag vill, nästan i alla fall.

Nu skall jag ta siesta

Hej då/Don Felipe

© Nils Mohlin 13 oktober 2017

onsdag 11 oktober 2017

Jag är så jäkla bra


Nu skall jag berätta om varför jag är en så jäkla bra hund.

Jag är dvärgschnauzer, svart och så klok att ni skulle bara häpna. Tycker ni att jag skryter-Nää-förstå mig rätt, jag vill bara ge lite luft och utrymme åt mina innersta tankar. Jag är två och ett halvt år gammal och i människoår betraktat är jag en vuxen karl. Husse är en himla massa hundår gammal, ja matte också. Jag står här i min krafts dagar och filosoferar över hundlivet. Hur man kan bli så bra och smart, som jag är? Nej jag är ingen skrytsam hundlighet, vill bara poängtera hur jäkla bra jag är. Till exempel så väcker jag husse när han sover för länge. Jag vaktar dygnet runt och säger artigt till om någon obehörig försöker komma in på mitt revir. Jag hämtar och lämnar grejor och kan till och med leta rätt på saker som är försvunna eller som matte/husse inte trodde fanns.

Fy sjutton vad jag är bra, men det tycker matte och husse också. Det enda jag är lite besvärlig med är kloklippning, då kan dom dra åt helsike. Jag morrar och nafsar, vem det än är som skall putsa mina klor, så kan dom dra åt pepparn. Det är mina klor, bry er inte. Sedan är det kanske lite skämmigt att leva rövare när det är kloklippningsdags, men jag är ju den hundlighet jag är. Denna lilla brist till trots så är jag världens bästa vovve, säger husse.

Hej då/Don Felipe

© Nils Mohlin 12 oktober 2017
 

En hund och hans husse


My name is Felipe, Don Felipe – Husse heter Mohlin, Nils Mohlin. Vi är bästa kompisar och gör allt tillsammans. Matte har åkt till Stockholm för att hälsa på Signe, Alfred, Jessica, Jasmine och Kevin, hon kommer hem på lördag. Fram till dess får vi karlar klara oss själva och det gör vi riktigt bra. Visst, jag saknar matte och leta efter henne hela kvällen igår, husse saknar också, men han letar inte. Han bara säger ”matte kommer på lördag och då hämtar vi henne vid tåget i Simrishamn.”

Husse är superförkyld, snörvlar, hostar och nyser. Han låter ungefär som det gamla ångloket som tuffar runt mellan Brösarp och ST: Olof. Men förkylning är ingen ursäkt för att stanna inne, även om husse tycker det. Nu skall jag ta med husse på en stärkande morgonrunda, sedan kan han väl få en kopp kaffe till, om jag får lite godis.

Morgonrundor är toppen allt är fräscht, nytt och härligt, där ligger min runda ungefär som dagstidningen för er konstiga människor. Jag kollar och läser av allt som hänt sedan igår kväll. Ingen Donald Trump eller Kim Jong-Un, tvåbeningar utan hjärnor. Nej enbart positiva nyheter, vem har varit före mig, bajat och pinkat här eller där. De ni är nyheter, släng ert dagblad i tunnan och gör som vi hundar ”ta en stärkande nyhetsrunda på morgonen”.

Hälsningar

Don Felipe

© Nils Mohlin 11 oktober 2017

torsdag 5 oktober 2017

Gubbanalys/en repris


Är gubbe motsatsen till gumma och gubbdjävel motsats till kärring? Eller är en gubbe en forntidslämning som lallar runt, snörvlar, hostar, harklar sig, spottar, svär och är allmänt vresig och otrevlig. Är en gubbe en senil relik från för i tiden, med buskiga ögonbryn, tofsar i öronen, glappande löständer och med filttofflor som kasar över golvet? Kan en gubbe måhända vara som Hasse Alfredssons Malte Lindeman eller rentav en Åsa-Nisse i Knohult. Eller är en gubbe rätt och slätt en äldre man. Mycket beroende på betraktaren, för en tioåring kan jag tänka mig att alla män över trettio är gubbar.

Sedan finns det ju andra gubbar, grön gubbe, streckgubbe, dynamitgubbe, tomtegubbe, snögubbe och jordgubbe, men det är inte dom vi diskuterar nu.

Min fru säger ”Min kära lilla gubbe”, det är något annat det. Säger hon ”Lilla gubben”, då är det något på gång, IKEA till exempel. Gubbe kan vara ett smeknamn, ett skällsord eller vad värre är ett nedvärderande epitet. Allt beroende på hur ordet ”Gubbe” uttrycks.

Kärvänligt kan det sägas lilla gubben till en liten pojke, till och med en hund av hankön kan tilltalas med detta.

Gubbe är det relaterat till ålder och i så fall när blir man gubbe eller rent av gubbdjävel?

Gubbvälde eller en dominerande förekomst av äldre män inom politik och affärsvälden var mycket vanligt förekommande för inte så många år sedan.

Ordet gubbdjävlar använde jag mig själv av för inte så länge sedan och avsåg då några maktfullkomliga herrar, samtliga yngre än mig själv. ”Hur fan kör du gubbdjävel” – kan jag höra mig själv uttrycka bakom ratten ibland.

I barndomen blev alla gubbar efter fullgjord värnplikt, då de ofta inhandlade sin första hatt. Gubbar bar hatt, tanter bar också hatt som regel året runt. Runt 55, 60 år blev en del gubbar farbröder, varför dom nu blev det är ju ganska oförklarligt. Dom var ju inga bröder till min far, men lik förbaskat var tilltalet farbror. En farbror kunde ofta vara en ganska välklädd gubbe som ibland hade spatserkäpp som ett förstärkande attribut. En farbroder kunde också vara en man med valkiga händer och keps, två olika slags farbröder. De kom från olika världar och behandlades också olika, klasskillnad kallades det.

Den positive gubben är den äldre mannen som är så klok att han utgör en symbol för vishet. Så finns den otrevlige och sure gubben, som alltid gnatar, bråkar och utgör en skräck för alla barn. Dessutom har vi den skröplige gubben som mödosamt tar sig fram med rullatorn och ingen förstår, eftersom han är tandlös och har sprucken röst. Mumlande gubbar finns också, pratar oavbrutet med lågmäld röst, till syns med sig själv, får väl bästa svar då. Blängande gubbar, som blänger på allt och alla i sin övertygelse att allt har gått åt helvete i moderna tider.

Gubbe är dialektalt och betyder egentligen klump, hur smickrande är egentligen det. Man kan också höra uttrycken gubbstrutt, gubbskrälle, gubbfan och så vidare. Däremot att göra en gubbe, då har man trampat i klaveret och gjort bort sig. Tilltalet gubbe uppfattas av många som lite nedsättande, vilket det absolut inte är, tänk på Göteborgarens ”du är en go gubbe”.

Gubbröra är ingen röra av gubbar utan en synnerligen välsmakande entrérätt.

Uttrycket ”gå ut med grabbarna” förändras med tiden till att ”gå ut med gubbarna”. När och hur denna förändring sker eller om den bara smyger sig på det vet jag inte. Oavsett hur, torde det vara ett ovedersägligt bevis på inträdet i gubbskaran.

”Gammal man gör så gott han kan, dansar fan så illa, hela kroppen rister han, men ändan den står stilla” skaldade Hasse Alfredsson en gång för mycket länge sedan.

© Nils Mohlin (en gubbe i Kivik) 2014

En trevlig helg till er alla