Är gubbe motsatsen till
gumma och gubbdjävel motsats till kärring? Eller är en gubbe en forntidslämning
som lallar runt, snörvlar, hostar, harklar sig, spottar, svär och är allmänt
vresig och otrevlig. Är en gubbe en senil relik från för i tiden, med buskiga
ögonbryn, tofsar i öronen, glappande löständer och med filttofflor som kasar
över golvet? Kan en gubbe måhända vara som Hasse Alfredssons Malte Lindeman
eller rentav en Åsa-Nisse i Knohult. Eller är en gubbe rätt och slätt en äldre
man. Mycket beroende på betraktaren, för en tioåring kan jag tänka mig att alla
män över trettio är gubbar.
Sedan finns det ju andra
gubbar, grön gubbe, streckgubbe, dynamitgubbe, tomtegubbe, snögubbe och
jordgubbe, men det är inte dom vi diskuterar nu.
Min fru säger ”Min kära
lilla gubbe”, det är något annat det. Säger hon ”Lilla gubben”, då är det något
på gång, IKEA till exempel. Gubbe kan vara ett smeknamn, ett skällsord eller
vad värre är ett nedvärderande epitet. Allt beroende på hur ordet ”Gubbe”
uttrycks.
Kärvänligt kan det sägas
lilla gubben till en liten pojke, till och med en hund av hankön kan tilltalas
med detta.
Gubbe är det relaterat till
ålder och i så fall när blir man gubbe eller rent av gubbdjävel?
Gubbvälde eller en
dominerande förekomst av äldre män inom politik och affärsvälden var mycket vanligt
förekommande för inte så många år sedan.
Ordet gubbdjävlar använde
jag mig själv av för inte så länge sedan och avsåg då några maktfullkomliga
herrar, samtliga yngre än mig själv. ”Hur fan kör du gubbdjävel” – kan jag höra
mig själv uttrycka bakom ratten ibland.
I barndomen blev alla gubbar
efter fullgjord värnplikt, då de ofta inhandlade sin första hatt. Gubbar bar hatt,
tanter bar också hatt som regel året runt. Runt 55, 60 år blev en del gubbar
farbröder, varför dom nu blev det är ju ganska oförklarligt. Dom var ju inga
bröder till min far, men lik förbaskat var tilltalet farbror. En farbror kunde
ofta vara en ganska välklädd gubbe som ibland hade spatserkäpp som ett
förstärkande attribut. En farbroder kunde också vara en man med valkiga händer
och keps, två olika slags farbröder. De kom från olika världar och behandlades
också olika, klasskillnad kallades det.
Den positive gubben är den
äldre mannen som är så klok att han utgör en symbol för vishet. Så finns den
otrevlige och sure gubben, som alltid gnatar, bråkar och utgör en skräck för
alla barn. Dessutom har vi den skröplige gubben som mödosamt tar sig fram med
rullatorn och ingen förstår, eftersom han är tandlös och har sprucken röst.
Mumlande gubbar finns också, pratar oavbrutet med lågmäld röst, till syns med
sig själv, får väl bästa svar då. Blängande gubbar, som blänger på allt och
alla i sin övertygelse att allt har gått åt helvete i moderna tider.
Gubbe är dialektalt och
betyder egentligen klump, hur smickrande är egentligen det. Man kan också höra
uttrycken gubbstrutt, gubbskrälle, gubbfan och så vidare. Däremot att göra en
gubbe, då har man trampat i klaveret och gjort bort sig. Tilltalet gubbe
uppfattas av många som lite nedsättande, vilket det absolut inte är, tänk på
Göteborgarens ”du är en go gubbe”.
Gubbröra är ingen röra av
gubbar utan en synnerligen välsmakande entrérätt.
Uttrycket ”gå ut med
grabbarna” förändras med tiden till att ”gå ut med gubbarna”. När och hur denna
förändring sker eller om den bara smyger sig på det vet jag inte. Oavsett hur,
torde det vara ett ovedersägligt bevis på inträdet i gubbskaran.
”Gammal man gör så gott han
kan, dansar fan så illa, hela kroppen rister han, men ändan den står stilla”
skaldade Hasse Alfredsson en gång för mycket länge sedan.
© Nils Mohlin (en gubbe i
Kivik) 2014
En trevlig helg till er alla
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar