Jag älskar mat och hur kul tror ni det är för en äkta
gourmand att serveras två skålar torrfoder - en på morgonen och en på kvällen.
Samma visa året runt, när jag egentligen vill ha lasagne, smarriga korvar, lite
biff då och då och vanför inte lite fina dessertostar.
Matte kan jag lura till
mig lite av då och då, men husse, jag bara virrar på huvudet åt att han
nonchalerar min smaklökar. Han kan ju själv smaka på det jäkla torrfodret,
undrar just om han skulle vilja tugga på det 730 gånger om året. Min lott i
livet är torrfodret och samtidigt inhalera alla ljuvliga dofter från spisen.
Där står jag och luktar på läckerheter när husse säger ”det är dags för mat
Felipe”. Äntligen tänker jag, han har tagit sitt förnuft till fånga. Nej då
samma torrfoder som jag snabbt äter upp och försöker se vrålhungrig ut, så att
husse skall förbarma sig och lägga en läckerbit i skålen. Ingen läckerbit
serveras, men i ärlighetens namn kan husse också någon gång ge mig en bit godis
eller något annat gott om jag varit riktigt duktig.
Så mitt liv går ut på att
vara riktigt duktig, det kan löna sig. Jag har en effektiv specialare när
barnbarn hälsar på. Då sätter jag mig under yngsta barnets stol, av den enkla
anledningen att dom spiller mest. Som på beställning spiller barnet precis
sådant jag vill ha, till exempel lasagne. Det gäller att vara smart.
Hej då/Don Felipe
© Nils Mohlin 14 oktober 2017
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar