Bloggportalen statistik
fredag 29 april 2016
tisdag 12 april 2016
Jöns och Pål
Gubbarna Jöns Jönsson och
Pål Pålsson, ett par lagom knarriga gubbstruttar, någonstans mellan sjuttio och
sjuttiofem år. Med lätt överdriven självtillit, så ansåg de sig vara i exakt den
ålder, då man kunde ”göra vad fan som helst”. Till barn och barnbarns stora
förskräckelse, så gjorde de också precis vad fan som helst. Nu hör det till
saken, att det hade de väl gjort i stort sett hela sitt liv, men de ansåg det av
någon anledning mer legitimt vid passerade sjuttio.
Jo barn och barnbarn hade de
båda, men fruarna hade av naturliga skäl försvunnit för ett antal decennier
sedan.
De hade känt varandra hela
livet, gått i skola och gjort militärtjänst tillsammans och hade ungefär
jämngamla barn. Jöns och Pål bodde grannar strax utanför tätbebyggelsen i Kivik
och odlade Österlenska äpplen. De var absolut inte några brottslingar, det
handlade väl mest om lite småbus då och då, som föranlett enskilda samtal med företrädare
för Simrishamnspolisen. Skattemyndigheten hade väl också försökt få tillstånd
allvarliga samtal med herrarna, men det hade liksom runnit ut i sanden.
Jöns och Pål föddes under
fyrtiotalet och när Jöns såg dagens ljus året före Pål, så diskuterades det
livligt, vad den lille gossen skulle heta. Förslagen var många, men varför
krångla till det menade Jöns Jönssons pappa Jöns Jönsson. "Pojken skall heta
Jöns." Ungefär likadant torde Pål Pålssons pappa Pål Pålsson ha resonerat och
därav blev det rätt många Jöns och Pål i den lilla byn. Inte blev det bättre
när Jöns och Pål fick syskon, då alla fick namn där Jöns respektive Pål
utgjorde begynnelsen i samtliga namn. Så när gamla fru Jönsson, Jöns mamma skulle
ropa in sina telningar, kunde det väl ungefär låta ”Jöns, Jönse, Jönsa och
Jönsjöns”. Lika tokigt lät det hemma hos familjen Pål Pålsson ”Pål, Pålle, Påla
och Pålett. Prästen som döpte de små barnen lär ha haft en viss svaghet för destillerade
drycker, vilket lättsinnigt utnyttjades av Jöns och Påls fädrar. Prästen var
helt enkelt ordentligt på lyset när de små barnen skulle upptas i den kristna
kyrkans gemenskap. Ja så pruttfull att pappa Jöns respektive pappa Pål fick
hjälpa på traven med att säga namnen högt och tydligt i kyrkan, när prästen
strök vatten över de smås huvuden. Att han missa huvudena och sedan högt och
ljudligt snöt sig i den linneservett som var avsedd att torka barnen med,
tycktes inte bekymra någon.
När sedan Jöns och Pål fick
egna barn gick resonemangen ungefär likadant tillväga, men nu var vi ju framme
på sextio- och sjuttiotalet och någon alkoholiserad präst fanns inte att tillgå.
Så de numera sjappade fruarna Jönsson och Pålsson la in sina veton och barnen
fick någorlunda normala namn, som Elvis Jönsson och Elvis Pålsson och
barnbarnen har i jämlikhetens tjugohundratal fått helt vanliga namn.
Ja detta är inledningen till
min berättelse om gubbarna Jöns och Pål, vi får väl se vart det bär hän, men
troligen blir det väl en hel del tokigheter under resans gång.
© Nils Mohlin 2016
Mer skruvat
Nu har jag kommit dit hän,
att ganska mycket är klart med allt som skall skruvas upp och flyttas hit eller
dit. Vad återstår, jo en lång förarglig lista som sitter på väggen mitt framför
nosen på mig i ateljén. Den sitter där och hångrinar ungefär som ett dåligt
samvete, lång som ett ösregn, förarglig som närgångna flugor. Jag har mina
aningar om hur listan hamnat på en så iögonfallande plats. Om jag flyttar på
den lite mer i skym undan, så känns det kanske bättre. Don Felipe tittar på ungefär
som, ”vad tar du dig till”. Jag försöker med ”skall bara ta mig en kopp kaffe”.
Don Felipe är plikttrogen och nonchalerar min klena undanflykt, skuttar ner
till botten våningen och sätter sig utanför dörren till verkstaden.
Jag tar listan i handen och
följer efter Don Felipe. Skruva, skruva, skruva…….
En angenäm tisdag önskas ni
vänner
© Nils Mohlin 2016
lördag 9 april 2016
Skruva hit och skruva dit
Alla som flyttat vet att det
är väldigt mycket som skall skruvas upp. Gardinstänger, krokar och beslag,
vägghängda prydnadssaker, speglar, hyllor, lampor, lampetter,
övervakningskameror till larmet, för att inte tala om alla tavlor som skall
spikas upp. Handlar det då om sammantaget 240 m2, så är det mer än väldigt
mycket som skall skruvas upp. Det finns ju även en del utvändigt som kräver
borrmaskin, skruv och plugg.
När jag arbetat mig genom
byggnaden kvadratmeter för kvadratmeter med ivrig hjälp av Don Felipe, hör jag
min älskade fru. ”Min lilla gubbe, tror du inte de här skulle passa bättre i
bottenvåningen och om vi byter plats på de här och sänker gardinstängerna i
vardagsrummet och kanske skulle det bli bättre om….”. Don Felipe och jag tittar
på varandra och smyger försiktigt ut.
Don Felipes och mina tankar
en lördagskväll i april
En angenäm afton vänner
© Nils Mohlin 2016
fredag 8 april 2016
Det livslånga lärandet
I späd ålder tar vi våra
första steg på lärandets väg, ofta genom att lyssna och se. Vi går i skolor
från sex, sju års ålder fram till en examen vid nitton års ålder, sedan tar
högre studier och specialistutbildningar vid. Studieår med syftet att vi skall
kunna få ett bra arbete och bli dugliga samhällsmedborgare. Detta har vi alla
en erfarenhet av.
Men lärandet är så mycket
mer än så, de erfarenheter vi förvärvar under livet, konsten att lyssna på våra
medmänniskor. Ta del av andras erfarenheter, följa vad som händer i världen, ta
del av den klassiska litteraturen. Insupa kulturen, lära oss av andra kulturer.
Att vandra genom livet med öppna sinnen och prata med våra systrar och bröder
oavsett etnicitet. Vi har något att lära oss av alla.
Lärandet skapar mål och
värderingar, ger oss en stabil grund att bygga våra liv på.
Lite tankar tidig morgon den
9:e april, strax innan jag skall åka på en heldagskurs.
Önskar er en angenäm helg
© Nils Mohlin 2016
torsdag 7 april 2016
Snart sjuttiotvå
Tjusningen med att vara en sjuttioplusare
är egentligen otrolig. För mig har den där speciella tjusningen varat sedan jag
träffade Graciela när jag var sextiofem, snart sju år sedan. Vi pratar mycket,
har samma värderingar och tänker samma tankar. Domedagsprofeterna var många, en
ung vacker kvinna gifter sig med den gamle gubben. Men allt kom på skam, vi är
ett otroligt sammansvetsat och lyckligt par, som lever ett fantastiskt liv tillsammans.
Så har vi det här med gubbe
att reda ut, ett uttryck som emellanåt kan irritera mig. Jag arbetar disciplinerat
mina åtta timmar om dagen, jag målar, skriver, fixar med våra hus och har en
del uppdrag inom kommunen. Jag har skrivit en hel del om gubbar och för mig kan
unga pojkar och män som slösar bort sina liv och lever på soffan eller i sängen
var väl kvalificerade att kallas gubbar.
Så länge vi lever så är det
vår absoluta plikt att förkovra oss, göra vårt bästa, ställa upp för familjen
och vara ett stöd.
Lite tankar torsdagen den
7:e april strax efter 23.00
En angenäm afton mina vänner
© Nils Mohlin 2016
fredag 1 april 2016
Kväll med grabbarna
Märk väl jag skrev grabbarna
inte gubbarna eller något annat nedlåtande.
Kompisarna i soffan Albin
nio år, Elias åtta år och Don Felipe snart ett år, vi har helkväll, utan
föräldrar och allt regelverk raseras totalt. Vi har bara roligt tillsammans.
Albin och Elias diskuterar
kvinnor eller måhända tjejer i deras egen ålder. Men av pratet att höra så är
det två erfarna unga män i soffan. Två Skurupscasanover med blick för kvinnlig
fägring, men som också relativt snabbt tröttnar på mormors och gammelmormors
tjat om att gå och lägga sig. Vänder sig till mig och säger ”Kan du inte säga
till din kvinna att hon skall vara lite tyst!”
Ja mina vänner det var en
kväll med grabbarna och nu sover de två machogubbarna och Don Felipe.
Jag säger god natt vänner
© Nils Mohlin 2016
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)