Jöns och Pål

Gubbarna Jöns Jönsson och Pål Pålsson, ett par lagom knarriga gubbstruttar, någonstans mellan sjuttio och sjuttiofem år. Med lätt överdriven självtillit, så ansåg de sig vara i exakt den ålder, då man kunde ”göra vad fan som helst”. Till barn och barnbarns stora förskräckelse, så gjorde de också precis vad fan som helst. Nu hör det till saken, att det hade de väl gjort i stort sett hela sitt liv, men de ansåg det av någon anledning mer legitimt vid passerade sjuttio.

Jo barn och barnbarn hade de båda, men fruarna hade av naturliga skäl försvunnit för ett antal decennier sedan.    

De hade känt varandra hela livet, gått i skola och gjort militärtjänst tillsammans och hade ungefär jämngamla barn. Jöns och Pål bodde grannar strax utanför tätbebyggelsen i Kivik och odlade Österlenska äpplen. De var absolut inte några brottslingar, det handlade väl mest om lite småbus då och då, som föranlett enskilda samtal med företrädare för Simrishamnspolisen. Skattemyndigheten hade väl också försökt få tillstånd allvarliga samtal med herrarna, men det hade liksom runnit ut i sanden.

Jöns och Pål föddes under fyrtiotalet och när Jöns såg dagens ljus året före Pål, så diskuterades det livligt, vad den lille gossen skulle heta. Förslagen var många, men varför krångla till det menade Jöns Jönssons pappa Jöns Jönsson. "Pojken skall heta Jöns." Ungefär likadant torde Pål Pålssons pappa Pål Pålsson ha resonerat och därav blev det rätt många Jöns och Pål i den lilla byn. Inte blev det bättre när Jöns och Pål fick syskon, då alla fick namn där Jöns respektive Pål utgjorde begynnelsen i samtliga namn. Så när gamla fru Jönsson, Jöns mamma skulle ropa in sina telningar, kunde det väl ungefär låta ”Jöns, Jönse, Jönsa och Jönsjöns”. Lika tokigt lät det hemma hos familjen Pål Pålsson ”Pål, Pålle, Påla och Pålett. Prästen som döpte de små barnen lär ha haft en viss svaghet för destillerade drycker, vilket lättsinnigt utnyttjades av Jöns och Påls fädrar. Prästen var helt enkelt ordentligt på lyset när de små barnen skulle upptas i den kristna kyrkans gemenskap. Ja så pruttfull att pappa Jöns respektive pappa Pål fick hjälpa på traven med att säga namnen högt och tydligt i kyrkan, när prästen strök vatten över de smås huvuden. Att han missa huvudena och sedan högt och ljudligt snöt sig i den linneservett som var avsedd att torka barnen med, tycktes inte bekymra någon.

När sedan Jöns och Pål fick egna barn gick resonemangen ungefär likadant tillväga, men nu var vi ju framme på sextio- och sjuttiotalet och någon alkoholiserad präst fanns inte att tillgå. Så de numera sjappade fruarna Jönsson och Pålsson la in sina veton och barnen fick någorlunda normala namn, som Elvis Jönsson och Elvis Pålsson och barnbarnen har i jämlikhetens tjugohundratal fått helt vanliga namn.

Ja detta är inledningen till min berättelse om gubbarna Jöns och Pål, vi får väl se vart det bär hän, men troligen blir det väl en hel del tokigheter under resans gång.

© Nils Mohlin 2016