Bloggportalen statistik
torsdag 19 februari 2015
torsdag 5 februari 2015
Järlåsatrollet på facebook
Troll är onekligen en
tillgång, samtidigt som jag dras med en viss oro för ”vad skall dom nu hitta på
för trolltyg”. Vi har det där med grannar, som bekymrat tittar till mig när jag
pratat med trollet, som alltid håller sig osynlig när grannar är i närheten. Jag
framstår som en lite märklig mumlande gubbe i grannarnas ögon, men de resonerar
som så ”att det är väl så en konstnär och författare beter sig”. Men nu har jag
ju äntligen lyckats fånga Järlåsatrollet på bild, att kunna framlägga som bevis
för de som tvivlar på mina förståndsgåvor.
Järlåsatrollet är ordentligt
högfärdig efter att sett sin bild publicerad. Jag frågar honom – ”Var har du
sett bilden”? – ”På facebook så klart!” – ”Är du med där?” undrar jag slagen av
häpnad, även om jag vid detta lag borde vara väl vand vid Carl Gustavs förmåga.
– ”Nä inte ännu, men jag kollar din sida allt emellanåt.” – ”Du har väl ingen
dator?” – ”Nja jag lånar din ibland, men jag skall fixa en egen.” – ”Okej du
kan få min gamla padda” sa jag närmast utmattad av trollets energi och
kapacitet.
Ett par dagar senare får jag
en vänförfrågan från en sedan länge bortgången Hollywoodskådis John Wayne.
Naturligtvis var det Järlåsatrollet som låg bakom, med profilbild klädd i enorm
hatt som vilade på axlarna och min spanska slangbåge. Nog sjutton var det min
hatt han lånat, men var han hittat slangbågen, som jag fått av Graciela vet i
gudarna. Så bästa vänner får ni en vänförfrågan från John Wayne så ignorera
den, det är bara trolltyg.
Nils Mohlin
© 2015
onsdag 4 februari 2015
Trollkultur
Järlåsatrollet slutar aldrig
med att förvåna mig. I morse när jag kört Graciela till bussen, så satt Carl
Gustav bekvämt tillbakalutad i en solstol när jag kom tillbaka. Solstolen
placerad i en meterhög snödriva utgjorde en märkvärdig syn i det vinterskrudade
landskapet. Det tycker säkert grannarna också, som tittar lite konstigt på mig
och undrar – ”Du mår väl bra?”
På näsan hade han ett par av
mina gamla läsglasögon och läste till syns mycket upptagen dagens tidning. Att
hann höll tidningen upp och ned var tydligen inget problem. När jag påpekade
det för honom, så tittade han en smula förnärmat på mig, vände på tidningen och
rabblade snabbt upp alla nyheter. – ”Egentligen föredrar jag serietidningar” sa
trollet. – ”Inte de där med superhjältar, Stålis, Batman och alla de andra
fjantarna, allt dom gör fixar jag och Klumpeduns i ett nafs. Nä Kalle Anka, Tom
och Jerry är coola killar, Kalle är visserligen lite ilsken av sig, men det är
ju bara sagor”. Fortsatte Carl Gustav samtidigt som han vek hop tidningen,
slängde iväg den som efter en vid båge landade i tunnan för pappersavfall. Jag närmast
fånstirrade när locket på tunnan öppnades sekunden innan den landade i tunnan
och stängdes igen. – ”Hur gjorde du det där?” – ”Fjärrmanövrering såklart,
troll kan trolla begriper du väl”. – ”Okej jag går in och sätter på kaffe”.
Järlåsatrollet har onekligen
många strängar på sin lyra, men blyg som han är så våndas han våldsamt inför
fotograferingen nästa vecka. Jag har förklarat att eftersom han är en av de mer
betydande i den nya boken, så slipper han inte undan. Han undrar hur han skall
vara klädd, kanske som cirkusdirektören i rosa jackett och hög hatt, röda skor
och naturligtvis faluröd svanstofs. – ”Nej lite diskretare om jag får be”.
Nils Mohlin
© 2015
måndag 2 februari 2015
Järlåsatrollet blir cirkusdirektör
Så här i väntan på boken är
Järlåsatrollet riktigt förbaskat otålig. Jag var tvungen att skriva hop en ny
story om hans sista äventyr och trösta honom med att det tar nog bara en fyra
veckor till innan den släpps.
P.S. I slutet av nästa vecka
har Järlåsatrollet lovat att ställa upp på bild.
Järlåsatrollet
blir cirkusdirektör
En dag bestämde sig
Järlåsatrollet för att bjuda alla barnen och gamlingarna i byn på cirkus. –
”Men det kostar mycket pengar” invände jag. – ”Många, många tusen kronor och du
har ju inga pengar” fortsatte jag. – ”Jag startar en cirkus själv” sa Carl
Gustav med sin sedvanligt smått karska om än blyga uppsyn. – ”Ja men bara en
sådan sak, som att skaffa ett tillräckligt stort tält, måste innebära en stor
kostnad”. Trollet tittade på mig med sina stora snälla ögon och sa – ”Det fixar
Klumpeduns och jag i nafs”. Jag virrade tvivlande åt hans fantasier, men å
andra sidan hade de två trollen utfört till syns helt omöjliga sysslor
tidigare.
På en stor öppen plats i
skogen byggde Järlåsatrollet Carl Gustav och bror Klumpeduns en jättelik iglo.
När väl sista blocket var på plats, så ställde sig klumpeduns i Strandsjön och
sög upp kopiöst med vatten i munnen och sprutade över iglon. Brandförsvaret
skulle med avund skådat när Klumpeduns som högeffektiv brandspruta översköljde
iglon med vatten. Under natten frös allt, så det såg mest ut som ett gigantiskt
fult isblock. Men trollen visste på råd och band flata stora stenar på sina
fötter och for sedan fram över iglon med blixtens hastighet. De lyckades på en
timme slipa iglon så att den gnistrade som den finaste kristallkula i både sol –
och månsken. Deras iglobygge var fantastiskt, en glob säkert hundra meter i
diameter och trettio meter hög. Invändigt lika vacker med pelarkolonner av is
som höll konstruktionen uppe. Allt slipat precis som utvändigt till perfekta
ytor. Ishotellet i Jukkasjärvi skulle blekna i jämförelse. En stor rund manege
i mitten och sittplatser runt denna för flera hundra personer. - ”Såja” sa
Järlåsatrollet mycket förnöjsamt. – ”Du och Graciela och alla era nio barnbarn
är välkomna på föreställning i morgonkväll”.
Med viss oro gick vi till
cirkusföreställningen påföljande kväll, när vi kom dit så fanns bara våra
reserverade platser kvar. Hundratals barn och alla åldringar i kommunen fanns
redan på plats. Kupolen gnistrade i månljuset och vissa isblock hade Carl
Gustav slipat så att de fungerade som perfekta strålkastare riktade mot
manegen. Järlåsatrollet uppklädd i rosa jackett, röd – och vitprickig fluga,
hög hatt lika rosa som jacketten och nymålad faluröd svanstofs, lyfte elegant
på hatten bugade och hälsade publiken välkommen. – ”Får jag be om största
möjliga tystnad” var han nu hade fått det ifrån?
Snart fylldes manegen av
skogens alla djur. Älgar, hjortar, rådjur, vildsvin, kaniner, harar, ekorrar,
övervintrande fåglar och till och med ett par tillbakadragna lodjur. Alla
gjorde de bejublade konster, som ingen någonsin för hade sett, bugade mot
publiken och drog sig tillbaka efter utförda konster. Klumpeduns jonglerade med
ett tiotal stenblock och den enda incidenten var att han tappa ett på sin egen
fot. Kvällens spektakulära höjdpunkt var när Carl Gustav och Klumpeduns skulle
dansa på slak lina ett tiotal meter upp i luften. Klumpeduns ramlade ned några
gånger men hoppade upp på linan igen med resultatet att Järlåsatrollet studsade
upp i taket och tillbaka till linan. Om detta nu hörde till föreställningen
eller inte, har jag ingen aning om men alla barn och åldringar jublade över
deras ekvilibristiska konster. Nog var det dans på lina, men kanske inte vad
man förväntade sig.
Dagen efter var iglon borta,
alla barn berättade för föräldrar om vilka roliga drömmar de haft och byns
åldringar hade aldrig mått så bra och varit så glada som de var efter denna
sagolika kväll.
Iglon hade fotograferats
från luften och bilderna kablades ut över jorden. Järlåsaskogen översvämmades
av journalister och fotografer från hela världen, som letade efter den
gigantiska, magiskt lysande kristallkulan. Naturligtvis fanns det inget att
hitta och allt pressfolk jagades på flykt av en flock vildsvin, ett antal
älgar, några vargar som grinade hungrigt och lodjuren. Järlåsatrollet och bror
Klumpeduns låg under en gran och skrattade omåttligt roade åt reportrarnas
nesliga flykt.
Nils Mohlin
© 2015
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)