Fjärrkontroller är ett av hemmets mest mystiska föremål. Absolut
nödvändig – och samtidigt aldrig där de borde vara.
De börjar sitt liv som stolt symbol för kontroll. Med en enkel
knapptryckning kan man styra hela världar, byta kanal, höja volymen,
pausa livet. Man sitter där i soffan och känner sig som en slags
vardaglig härskare över elektroniken. Tills det ögonblick då
fjärrkontrollen försvinner.
Samma sak med fjärrkontrollen vi har till luftkonditioneringen i Spanien.
De försvinner. Inte ibland. Alltid.
Det märkliga är att fjärrkontroller försvinner aldrig långt bort. De
försvinner bara… precis utom räckhåll. De är inte borta i geografisk
mening, utan i en slags existentiell dimma mellan soffkuddar, sängkläder
och verklighet.
Sökandet börjar rationellt, “Jag lade dem här nyss.” Sedan eskalerar det
snabbt: “De kan inte bara försvinna.”
Man lyfter på kuddar och vänder ut och in på det mesta.
När man till slut hittar dem – vilket alltid sker på den mest osannolika
platsen, till exempel i köket eller under något man redan lyft på.
Eller som i sovrummet. Min fru har för vana att låta kontrollen ligga kvar
i sängen, vilket innebär att bästa stället att leta är under sängen. –
Sedan uppstår nästa problem, den funkar inte.
Man trycker. Inget händer. Man trycker hårdare. Fortfarande inget. Till
slut börjar man trycka med en övertygelse om att problemet är
psykologiskt, som om fjärrkontrollen behöver tydligare kommunikation.
Det är då eventuellt batteribyte kommer in i bilden. Ett projekt som
börjar med hopp och oftast slutar med att de plötsligt fungerar igen –
utan att man gjort något särskilt – accepterar utan att ifrågasätta.
Man har nämligen lärt sig att relationen till en fjärrkontroll bygger på
ömsesidig respekt.
Och så sitter man där igen, i soffan eller ligger i sängen med full kontroll.
Åtminstone tills de försvinner nästa gång.
C Nils Mohlin 26 07 01
https://nilsmohlin.blogspot.com
