Åter sänkte sig lugnet över
Järlåsaskogen. Järlåsatrollet hade skrinlagt sina planer på namnskylt, utstyrd
klädsel och andra dumheter förknippade med flytten till Kivik. Under ett antal
dagar var det tyst och stilla i skogarna, endast rådjur, älgar och småvilt rörde
sig runt huset. Värmen från braskaminen när jag drack mitt morgonkaffe skänkte
behag och jag njöt av tystnaden som är så påtaglig när man bor i skogen. Efter
fyra dagar av bedrägligt lugn knackade det på dörren, min magkänsla stämde, det
var Järlåsatrollet Carl Gustav. ”Har du kaffe på gång”? ”Visst kom in, är det
bara en kopp kaffe så bjuder jag alltid det vet du”.
”Jag skall bli
svajmastartist” proklamerade trollet högtidligt. Jag tog mig för panna och
kände hur jag stelnade till. ”Gudars skymning vad har ni nu på gång?” - ”Jag
skall bara göra en del nummer i en svajmast, det är väl inte så konstigt?” - ”Jo
det är det i högsta grad. Carl Gustav du är 256 år gammal och din storebror
Klumpeduns har med råge passerat 400 år, ni kan väl börja leva som
trollpensionärer? Spela lite kort, golfa lite, se Hem till gården på TV, lite
normala pensionärsysselsättningar” - ”Du spelar inte kort, du golfar inte och
du ser inte Hem till gården, men du är ju i och för sig bara en spoling med
dina dryga sjuttio år. Troll pensionerar sig sent, farsan var en bit över nio
hundra år när han började dra ner på takten” - ”Lever din far?” Undrade jag
förvånad - ”Klart han gör och har fortfarande lite småbus för sig” - ”Säg inte
att han skall komma och hälsa på bara!” - ”Nä det kan han inte, han är lika
stor och klumpig som Klumpeduns. Och eftersom han hade samma studsteknik som
brorsan och envisades med att alltid landa på rumpan, så är han minst sagt
väldigt öm i den.” Jag drog en ljudlig suck av lättnad - ”Men när vi flyttar
till Kivik kan han komma och hälsa på, då har han bara gångavstånd”. Sa ett
muntert Järlåsatroll. Det där sista låtsades jag inte höra - ”Följ med så skall
du få se mina svajmastnummer”.
Vid den stora grottan hade
trollen byggt en svajmast genom att grena av en stor björk och i toppen på den
surrat ytterligare en björk och ytterligare en björk och ytterligare en. Sedan
såg jag inte fler för masten var så hög, så toppen doldes av ett lågt molntäcke.
Ungefär en trettio meter upp hade de fäst ett rep för att Bror Klumpeduns med
det skulle få masten att svaja. Om detta nu var nödvändigt, för vad jag kunde
se så svajade masten redan otäckt mycket i den svaga vind som rådde.
Järlåsatrollet ställde sig vid foten av masten, hade tagit på sig sin höga
hatt, som han lyfte på och bugade elegant - ”Får jag be om största möjliga tystnad” - Var är det nu jag har hört
dessa smått bevingade ord förr, men avbröts i mina funderingar. Järlåsatrollet
ilade upp i masten och hade snart försvunnit utom synhåll. Strax efter träffade
en knytnävsstor sten Klumpeduns mitt i magen. Tydligen tecknet på att linan
skulle spännas. Bror Klumpeduns drog i repet till dess att det knakade våldsamt
i björkstammarna. Jag försökte vilt viftande avstyra det hela, men försent,
Bror Klumpeduns släppte repet och Järlåsatrollet Carl Gustav for iväg som en
projektil.
Jag vände hemåt, lite
sorgsen över att kanske aldrig mer se mitt kompistroll. Några timmar senare ringde
min mobil, det var Järlåsatrollet - ”Vill bara tala om att det gick lite galet,
så jag hamnade i Kreml”. ”Du har väl ingen mobiltelefon”? ”Nä men jag fick låna
en av Putte”. ”Vem sjutton är Putte”? ”Putin så klart, så jag stannar några
dagar och passar på att prata förstånd med honom”.
Trollbekymmer? Eller vad man
skall kalla det för.
Nils Mohlin
©2016
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar