För något år sedan gick jag in på en polisstation i en
mindre sydsvensk stad för att göra en anmälan. När jag kom in i ordningsmaktens
lilla krypin, såg det tämligen nedsläckt och obemannat ut trots att klockan var
elva på förmiddagen. Framför mig fanns en inglasad expedition med fördragna
gardiner. Tittade mig omkring, ytterdörren var olåst, kontrollerade tiderna på
dörren – Jodå polisen hade öppet för allmänheten. Jag knackade resolut på
glasdörren till den mörklagda expeditionen, en gång, två gånger, tre gånger –
En gardin flög upp framför den lucka där medborgare tydligen skulle framföra
sina ärenden. Bakom luckan stod en sextioårig man, med håret på ända, skjortan
delvis utanpå byxorna, rödsprängda ögon och en allmänt mosig uppsyn. Omedelbara
reaktionen var – Är han polis. Mannen
mönstrade mig ingående med irriterad uppsyn, både länge och väl. Innan jag hann
knacka på glasluckan gläntade han försiktigt på den och undrade med barsk hes
röst ”Vad vill du?” – ”Göra en anmälan” svarade jag och ansåg som självklaraste
sak i världen att det gör man hos polisen på orten. ”Jag tar inte emot några
anmälningar” sa polisen och såg om möjligt än mer utschasad och irriterad ut.
Jag började så smått härskna till, satte blicken i honom och undrade vad för
sorts polis man skall vända sig till om man ville göra en brottsanmälan. Men
uppgivenhet satte sig företrädaren för ortens ordningsmakt på en stol bakom
luckan. Rättade till slipsen som säkerligen inte var i reglementsenlig ordning,
drog till sig block och papper. ”Vad är det du skall anmäla?” – ”Ett
internetbedrägeri!” - ”Det får du själv göra på nätet!” – ”Men du har ju en
dator bredvid dig” protesterade jag. ”Jag är inte så bra på sådana, du kan gå
in på biblioteket, så hjälper dom dig att göra en anmälan”. Jag tittade länge
och väl på honom, innan han med ett besvärat uttryck, stängde glasluckan, drog
ner gardinen och återgick till vad han nu innan sysslat med.
Väl hemma så gjorde jag en anmälan på nätet och fick
beskedet att polisen skulle ringa upp mig från ett dolt nummer om ett tag. En
månad senare ringde det, men då var det ju så dags.
Tur att jag inte blev rånad, då hade jag väl fått göra
som i Spanien, själv golva rånaren.
© Nils Mohlin 2017-11-15
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar