En sen kväll knackade det på
dörren. Klockan var över tio och Graciela tittade undrande på mig, jag reste
mig för att gå och öppna. En ung kille stod utanför dörren. ”Det var ni som
beställt pizzor” sa han med munter uppsyn. ”Nej vi har inte beställt något”
invände jag bestämt. ”Jodå 200 stycken” sa pizzabudet minst lika bestämt. Då
dök Järlåsatrollet och Bror Klumpeduns upp. Åsynen av trollen i månskenet,
ljuden från alla djur som rörde sig i skogen, en vargs ylande och Don Felipe
som skällde, blev de facto för mycket för pizzakillen. Han svimmade raklång i
snön.
Klumpeduns ställde honom
rakt upp igen och höll honom i ett stadigt tag, vilket knappast stärkte den
unge pizzagossens självkänsla. Skakar asplöv så skakade pizzabagarens son sju
resor värre. ”JJJaag ssskkka bbaara llämna pizzor.” ”Det är vi som skall ha
dem” sa Järlåsatrollet bestämt. Klumpeduns satte 200 pizzor på en presenning,
järlåsatrollet gav grabben 12 tusen kronor, tio för pizzorna och två i dricks.
Pizzabagarens gamla bil hade nog aldrig framförts i den hastighet, som när
sonen lämnade Järlåsaskogen för ett något stillsammare samhälle tre kilometer
bort.
”Två hundra pizzor?” undrade
jag och ”betalar du inte med pengar du skall ha till välgörenhet?” ”Jo, men det
finns något som heter representation!” ”Representation, för vem och hur då?”
frågade jag. ”Jag och Klumpeduns såklart, jag äter 25 och Klumpeduns 175.
Behöver vi mer pengar så hälsar Klumpeduns bara på hos Putin och Obama. Men
just nu behöver våra magar lite representation” sa Järlåsatrollet och stack
till mig en gigantisk pizza.
©Nils Mohlin 2016
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar