1933 kom Fritiof Nilsson
Piratens bok Bock i Örtagård ut. En bok som berättar om patron Jon Esping,
herre till Gottorps säteri i Tosterup. Med oslipat sätt och övertygelse om sin
egen förträfflighet hade han vissa framgångar i samhället. I filmatiseringen
från 1958 gestaltas Esping av Edvin Adolphson på ett oförglömligt sätt.
Berättelsen om Jon Esping
skildras med all den mustighet och gemytligt burleska stil som var lite av
Piratens signum. Jag har läst boken för många år sedan och läser den nu igen.
Jag slåss åter över den språkliga elegans, som den grovkornige lymmeln Esping
och miljöerna han rör sig i skildras. Vi följer Esping från överdådigt
smörgåsbord på hotell Horn i Malmö till hans ambitioner att bli kyrkvärd. Den
ende kvalificerade utmanaren, tillika en kyrkans man la ner sin kandidatur när
patron Esping höll 1000 riksdaler under konkurrentens näsa.
Patron Esping var en ganska
oförarglig knöl jämfört med vad dagens samhälle har att erbjuda i den vägen. De
jag har i tankarna har på olika krokiga vägar, ofta i en gråzon med tiden lyckats
bli tämligen välbärgade. Sedan skall de likt Esping göra tappra försök att bli
rumsrena och goda samhällsmedborgare. Dessutom gärna skryta om det för
alla som vill höra på, men det finns ju ingen, så alla drabbas som kommer i
närheten av dessa pratkvarnar. Dessa sentida ättlingar till patron Jon Esping
finns över hela världen signifikant lidande av varierande stadier av hybris.
Det värsta exemplet jag kan
tänka mig idag är Donald Trump, en obildad tölp som likt en svulst spyr ut
föraktfulla uttalanden om kvinnor, muslimer, invandrare och gud vet vad. Att en
sådan sjuk person överhuvudtaget kan komma ifråga och tillåtas kandidera till
världens mäktigaste ämbete är en skrämmande sanning och en skam för USA.
Lite tankar en torsdag i
november
© Nils Mohlin 2016
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar