Bloggportalen statistik

onsdag 13 september 2017

Oväder i Skåne och skjutövningar


Assistenten Don Felipe och jag har kollat tomten så att inget löst skall kunna blåsa iväg. Väder som bjuder till innomhusvistelse och kanske skriva några rader. Jag bläddrar i en bok som gavs ut 2012, där jag mycket summariskt återgett en del av min uppväxt och händelser senare i livet som format mig. Det skall så småningom komma en omarbetad och mer omfattande upplaga av denna bok, det är bara just nu som tiden inte räcker till. Jag tänker återberätta ett par episoder, karaktäristiska för min morfar.

Morfar vaknade, med ett stönande tog han sig ur sängen ackompanjerat av lätet från sängens hårt ansträngda fjäderbotten och ljudliga fjärtar. Hör knarret från golvbräderna och hur han stunden efter tömmer blåsan i nattkärlet av finaste porslin, som alltid stod placerad vid sängens fotända. Stanken av urin påskyndade tveklöst morgonrutinerna. Sedan var det kön till utedasset. Visserligen med två hål, så att jag kunde sitta bredvid min morfar och samtala. En inramad svart och vit bild av konungafamiljen prydde dassets långvägg. Toalettpapper? – Telefonkatalogen och gamla tidningar! – Inget Lambi eller Duni där inte!

Min morfar fiskade mycket och rökningen av ålen skötte han själv, vilket tog flera timmar. Han eldade med alspån och kvistar av eneträd, samtidigt som han drack kaffegök och när ålarna sen kväll var färdiga var som regel morfar det också.

Min morfar hade ett salongsgevär, som vi grabbar ibland fick beundra och smeka kolven av ädlaste trä. En dag när morfar troligen var stärkt av kaffegök, så kom han med det avundsvärda geväret under armen och en tom sardinburk i handen. Förklarade att ”nu skall jag lära er skjuta prick pojkar”. Lasse, Åke, Rolf och jag samlades förväntansfullt runt morfar och lyssnade på förhållningsreglerna. Samtidigt hördes mormor högljutt smälla igen dörren om sig, som en tydlig markering av missnöje. Sardinburken med etiketten pryd av uniformerad Gustav den V placerades på en rutten stubbe och skulle naturligtvis utgöra måltavla. Från stubben stegade morfar upp ett antal meter, drog ett streck i marken, som vi skulle stå bakom under skjutövningarna. Till saken hör att på en bondgård på femtiotalet var alla höns frigående och rörde sig fritt på gårdsplan och bakom ladan där undervisningen skulle ske. Morfar skulle som den ypperliga skytt han ansåg sig vara skjuta den första serien på fem skott. Som jag nämnde var han stärkt med ett antal kaffegökar och hade dessutom starr på båda ögonen. Första problemet var att hitta det egenhändigt markerade strecket på marken. Jag visade honom till rätta och morfar la kolven mot axeln för att sikta in sig på målet Gustav den V. Till vår stora förvåning var inte gevärspipan stilla, den cirkulerade än hit och än dit. Skottet avlossades, Gustav den V stod oskadd, däremot flög en höna upp förtvivlat flaxande, avslutade med en runda på marken och föll ner stendöd. Morfar vrålade ”SPRING”, vilket vi också gjorde. Jag försökte få med mig min morfar, men av ålder och kaffegök var han inte så snabb längre. Sekunderna efter stod han öga mot öga mot en mycket vredgad lantbrukare med en död höna i handen. Morfar fick köpa gårdens bästa värphöna, mormor konfiskerade geväret och tillagade hönan.

Som en kommentar vill jag påpeka att jag tror inte att morfar var alkoholist, det blev bara lite för många kaffegökar ibland.

© Nils Mohlin 170913

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar