Tutan, den där lilla underbara manikén, som oftast sitter centrerad på ratten. Med handen på den kan man ge uttryck för alla mänskliga känslor och tala om att här kommer jag. Irritation, ilska till och med glädje eller bara för att påkalla uppmärksamhet.
Vi har långa köer där bilister instämmer med sina signalhorn i kören av frustrerade signaler som studsar mot betong och byggnader och ekar över nejden.
Vi har semesterkön där några husbilar sniglar fram mitt på körbanan i 50 på en 80 eller 90 väg. Blir omkörda i 110 ackompanjerade av ihållande ilskna signaler och fullständigt omedvetet sniglar vidare.
Sightseeing turisterna som kör långsamt längs krokiga väggar, pekar, gestikulerar, fotograferar och pratar. Helt aningslösa om den ringlande kösvansens signalsymfoni.
Långtradarna som med sina brölande signalhorn skapar framkomlighet och talar om att de har tider att passa.
Fartdåren som ihärdigt upplyser om att han vill ligga först i kön.
Sms:arna som har hela uppmärksamheten på telefonen när ihållande signal får bilen att gira höger och telefonen i förskräckelsen gör en vid båge inne i bilen och landar någonstans bak till.
Vi har den där ”känna igen” tutaren som ser kompisen på andra sidan gatan och hänger sig på signalhornet. Ett femtiotal ilskna ögonpar blänger och kompisen har inte reagerat. En långdragen signal till, kompisen tappar glassen i bestörtning, vänder sig om och undrar ”Vad fan vill du?”
Glassbilssignalens melodi som osökt för tankarna till Helan och Halvan.
Men en sak är säker vi ligger i lä med tutandet jämfört med de sydeuropeiska länderna. Tuta i tillexempel Frankrike eller Spanien känns nästan som ett gott uppförande. En fransman drar genom rondeller med lika energiskt tryck på tutan som på gaspedalen. Besvara en sådan tutning och man får hundrafalt igen.
Tuta lagom!
Önskar er en trevlig helg
Ó Nils Mohlin 20-08-21
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar