Verklighet

Erinrar mig en episod som ägde rum i Greifswald i forna Östtyskland januari 1990. Berlinmuren hade fallit och gränserna öppnats, DDR som stängt in 16 miljoner människor bakom en 1378 kilometer lång ridå av järn och betong hade förvandlats till en skamfläck i historian.

Erich Honecker avsattes den 19 oktober 1989 och den 18 mars 1990 hölls de första och enda fria valen i DDRs historia och en snabb återförening med Västtyskland stod för dörren när CDU vann överlägset.

I slutet av åttiotalet och början av nittiotalet hade vi i Sverige en allvarlig fastighetskris med skyhöga räntor och stor arbetslöshet. Byggbranschen gick i stå, den praktiskt taget ödelades på ett fåtal år

Som ingenjör och byggprojektledare tog jag mitt pick och pack till Östtyskland och min första erfarenhet av det östtyska samhället fick jag i Greifswald.

Under en lång dags mycket sega samtal med ett antal korrupta lokala pampar om Östtysklands framtid och dess behov av återuppbyggnad. Något som initierats av Västtysklands politiker och som också i stor utsträckning skulle stå för finansieringen. Jag lärde mig ganska snart att de östtyska pamparna öppnade bara dörren om de mutades. Något jag sa bestämt nej till och fick ta västtyska myndigheter till hjälp.

Under tiden jag vistades i Greifswald hyrde jag ett rum i en nyuppförd lång byggnad i två våningar. Den kontrastera oerhört mot bebyggelsen i övrigt som var fruktansvärt nedgången, sönderskjuten och fallfärdig. Inte bara byggnader, hela infrastrukturen var i miserabelt skick och fattigdomen hos alla enskilda medborgare var som en chock för en ingenjör som kom från ett trots fastighetskris välbärgat Sverige.

I byggnadens nedre våning huserade ett vaktbolag, som också ägde huset och den övre våningen bestod av ett antal rum som delvis hyrdes ut medan flertalet disponerades av vaktbolagets anställda. 

En kväll när jag varit och ätit mycket enkelt på en liten nersliten restaurang. Det fanns absolut inga alternativa restauranger i början av 1990. Återvände jag till vaktbyggnaden för att läsa en tidning och kanske få se TV i vakternas dagrum.

Dessa vakter var beväpnade med ryska Kalashnikov och hade stora schäferhundar till sin hjälp. Utanför byggnaden träffade jag en man som jag började prata med när han steg ur sin exklusiva mercedes. Han var mycket pratsam och gav ett trevligt intryck och bjöd in mig på en pratstund på sitt kontor. Det visade sig att han var ägaren till byggnaden och vaktbolaget. Vi satt och pratade en dryg timme, medan han bjöd på Jägermeister.

Min nyfikenhet fick mig att fråga hur det kunde gått såväl för honom, medan resten av folket levde i total fattigdom. Orden han sa kommer jag aldrig att glömma. ”Inga problem jag är före detta officer i Stasi och där kunde man tjäna pengar.”

Jag tackade för pratstunden och Jägermeister, drog mig tillbaka till mitt rum och funderade över vad han sagt. Att pengarna han tjänat var stölder från östtyska folket och fångar från det beryktade Hohenschönhausenfängelset var lätt att räkna ut.

Detta var forna Östtyskland i ett nötskal under hela början av nittiotalet med de gamla skurkarna och makthavarna i ledande positioner i samhället. Detta tillsammans med ryska maffian var vad vi byggare och ingenjörer fick tampas med under en del år, då de fungera som effektiva bromsklotsar för projekt man ville driva framåt. En ettrig maffia ville sälja ”beskydd” och där var de som övertalades med våld. Jag gick min egen väg och nonchalerade herrarna, men man fick alltid ha ögon i nacken. Sedermera hamnade jag i Leipzig, men det är ett annat äventyr. Jag fick också se och uppleva på tio meters avstånd hur polisen sköt tre maffiamedlemmar till döds i en gatukorsning.

Upplevelserna jag hade under tidigt nittiotal har gett mig värdefulla erfarenheter och också bidragit till mina böcker där de östtyska skurkarna fått ge gestalt åt en del av mina karaktärer.

Nog lever jag ett lugnt liv idag, skriver, målar och har mina uppdrag för kommunen.

Ó  Nils Mohlin 20-01-26

Foto: Kuriren