Då och nu

Det nya året inleder jag med ett utdrag ur en liten berättelse som utspelar sig på tidigt femtiotal, som var med i min första bok ”Hågkomster, möten och tankar”.

Ter sig som forntid för dagens tioåringar, för oss lite äldre, snarast som igår.

Det mörka tygstycket hängde med sina öglade hörn i ett par till hälften inslagna, rostiga och krökta spikar. Normalt brukade tygstycket kunna stänga ut gryningsljusets första strålar. Vid en liten glipa envisades solen, som en lekfull uppmaning. Upp med dig, upp med dig.

Jag lyfte blicken mot takets fuktfläckar, som likt en världskarta bredde sig över porösa fiberplattor. De välbekanta ljuden när mormor satte eld i vedspisen och skramlet av järnringar när hon placerade kaffekittel på eldstaden.

Morfar som stönande tog sig ur sängen ackompanjerat av ljudet från sängens hårt ansträngda fjäderbotten och högljudda fjärtar. Golvbrädernas intensiva knarrande och hur han stunden efter tömde blåsan i nattkärlet, som alltid stod placerat vid fotändan av sängen.

Vi andra fick använda emaljerade kärl och stanken påskyndade tveklöst morgonrutinerna.

Kön till utedasset kunde vara dryg. Visserligen fanns det två hål, så att morfar och jag kunde sitta bredvid varandra och resonera. En inramad bild av konungafamiljen med Oscar II sittande i mitten, prydde dassets långvägg. Bekvämligheter nej inget Lambi eller Duni där inte, det var telefonkatalogen eller tidningspapper som gällde. 

En dag som började som många andra på somrarna under femtiotalets mitt. Långreven som lagts ut kvällen innan i Ringsjön skulle plockas upp. Fångsten tas till vara och i de flesta fall handlade det om ål och åter ål. Utrustad med mina värdefullaste tillhörigheter, en stor dolk och en slangbåge, som båda satt nedstuckna i en sliten gammal livrem var jag redo att möta dagens utmaningar. Jag följde morfar genom daggfuktigt gräs de hundra meterna till stranden där den gamla ekan låg förtöjd.

Med kraftiga årtag tog morfar oss ut med den gamla båten till djupt vatten. Där jag fick ta över årorna när vi bytte plats. I en farligt krängande eka med vattnet sköljande över relingen tog sig drygt 100 kilo morfar till aktern för att dra upp 600 krok långrev. Allt medan jag rodde efter bästa förmåga och fick i mellan åt en åthutning – ”Styr rätt för fan”.

Flytväst var det inte tal om, men jag minns att jag hade en tjusig sydväst, som för mig var så mycket viktigare för då såg jag ut som en riktig fiskare.

Den dagliga fångsten var ofta en 25–30 ålar, varav de största gick till rökning i min morfars hemmagjorda rök, som bestod av två gamla oljefat.

Rökningen skötte morfar och eldade med spån och kvistar av ene träd, samtidigt som han drack kaffegök. När ålarna flera timmar senare var färdiga, var som regel morfar det också.

Min morfar hade ett salongsgevär som vi grabbar ibland fick hålla i och beundra. Vid dessa tillfällen berättade morfar otroliga skrönor om sitt äventyrliga liv bland hiskeliga banditer. Berättelser som alltid tystnade när mormor kom i närheten. Den förståndiga kvinnan betraktade det hela och med all rätt, som Baron von Münchhausen historier.

En dag när morfar var stärkt av kaffegökar, så kom han med det avundsvärda geväret under armen och hade en tom sardinburk i handen.

”Nu skall jag lära er skjuta prick pojkar!”

Lasse, Åke, Rolf och jag samlades förväntansfullt runt morfar för att lyssna på förhållningsregler och skjutundervisning. Samtidigt hördes mormor smälla igen köksdörren, som en klar markering av missnöje.

Sardinburken med etiketten föreställande Gustav den V riggades som måltavla på en gammal stubbe.

Till saken hör att mina morföräldrar hyrde en länga på en bondgård och vid denna tid var alla höns frigående. De rörde sig fritt runt gårdens alla byggnader och även bakom ladan där undervisningen skulle ske.

Från stubben stegade morfar upp ett antal meter, drog ett streck i marken, som vi skulle stå bakom vid skjutövningarna.

Morfar skulle naturligtvis som den ypperlige skytt han ansåg sig vara skjuta en första serie på fem skott. Som jag nämnde var han stärkt av alkoholhaltig dryck och hade dessutom starr på bägge ögonen. Jag visade honom till rätta vid strecket i marken och morfar la gevärskolven mot axeln och siktade in sig på målet Gustav den V. Till vår förvåning så var inte gevärspipan stilla, den cirkulerade än hit och än dit.

Skottet avlossades, Gustav den V stod oskadd, men en höna flög upp, förtvivlat flaxande, avslutade med en runda på marken innan den föll ner stendöd.

Morfar vrålade ”Spring!” Vilket vi gjorde. Jag försökte få med mig morfar, men av ålder och andra omständigheter var han inte så snabb. Efter fåtal sekunder stod han öga mot öga mot en mycket vredgad bonde, som hade en död höna i handen.

Morfar fick köpa gårdens bästa värphöna, som han motvilligt bar in till mormor. Mormor nattsvart i blicken konfiskerade geväret och tillagade hönan.

En ganska vanlig sommardag 1953–54 och med det önskar jag er en härlig fortsättning på det nya året.

Ó  Nils Mohlin 2012