En Euro är det väl inga
problem med, men på en euro går det 100 cent. Okej två 50 cent mynt är en euro,
men sedan kommer alla jäkla småmynt, en cent, två cent, fem cent, tio cent och
20 cent. ”Betala med kort” säger någon och det gör vi också i stor utsträckning.
Nu finns det undantag, vissa vägtullar, marknader och en del affärer.
Sparar man på alla de där
förargliga mynten, så har i vart fall jag gällivarehäng på brallorna efter ett
par dagar. Viss av lärdomen lägger vi numera småmynt i en skål. När skålen var
full skickade vi svärfar med dryga kilot småmynt till handlaren. ”Dom behöver
växel” sa min älskade fru. Tålmodig kassörska räknade mynt och köande infödda
spanjorer bidrog hjälpsamt, missnöjda turister svor frustrerat på respektive
språk. Efter lång räkne procedur tog svärfar sin bolsa, lyfter på sombreron,
tackade alla hjälpsamma spanjorer, skänkte ett leende åt ilsket högröda mellaneuropéer
och gick hem till oss med bröd, ost och vad det nu var.
En annan episod med småmynt
berättade vår spanske vän Silvestre om. Han och några vänner blev bjudna på
restaurang av en bekant. När det var dags att betala tog bekantingen fram en
bärkasse med småmynt, som på grund av tyngden var placerad i ytterligare två,
tre kassar. Snart var all personal och alla gäster involverade i att räkna 15
kg småmynt. I slutändan visade det sig att mynten inte räckte, så generös
bekant fick lägga till en sedel och fick småmynt i växel, som blev till dricks.
När vi körde tillbaka till
Sverige iordningställde jag två påsar med småmynt till de första vägtullarna
när man kör in i Valenciaregionen. Trots Gracielas protester, lämnade jag fram
påsarna till tullvakten som tittade på innehållet, med kravet kravet att jag
fick tömma ut mynten på den lilla disken. Efter idogt räknande lyftes vägbommen
och vi kunde köra vidare mot Sverige.
© Nils Mohlin 2016
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar