Hur svårt kan det vara?

Graciela och jag beställde en ny kylenhet till köket. De två gamla hade sett sina bästa dagar och drog sin sista suck efter tio års tjänstgöring. Ger mig fan på att de är programmerade för att hålla exakt tio år sedan adjöss, de dog med knappt en veckas mellanrum.

Den nya enheten skulle levereras och sättas på plats, samtidigt skulle firman ta med de gamla. Det bestämdes en leveransdag och vi förberedde det hela genom att tömma den som var helt kaputt. Vi hade ingen fungerande frys längre och kylen började verkligen låta illa, temperaturen steg oroväckande och vi höll tummarna för att den skulle hålla ut till dagen då leveransen kom.

Leveransdagen ringer en kille och meddelar ”Tyvärr så är er enhet försenad, så vi kommer om 14 dagar!” Strax efter ringer ett par andra och vill hämta de gamla enheterna. Graciela försökte förklara på sitt mycket älskvärda sätt – ”Men snälla ni, vi vill gärna ha den nya först, även om kylen är dålig så får vi ju försöka använda den tills vi fått ersättaren.”

Jaha där stod vi och tittade på varandra, tittade på kylen som nu visade +14 grader. Jag kämpade med att försöka få ner temperaturen på kylen och lyckades få ner eländet till +8 grader. En timme senare passerade jag skrället och +15 grader hånflinade åt mig.

Efter en dryg vecka med färdigrätter och uteätande så kom äntligen den stora dagen.

Två bastanta unga män plingade på dörren och jag föreslog att de lättast kunde ta in den nya via trädgårdssidan där dom kunde gå rakt in i köket.

Nu bor vi i ett sutteränghus i två plan och gatuentrén kan förefalla enklast. Pojkarna började mäta trappan och blev efter en kvart överens med mig att köksdörren var nog det lämpligaste. Jag föreslog att de nog borde ta ut de gamla enheterna först, för att få lite mer svängrum.

”Nä vi tar in den nya först.”

Det är en rätt så stor kyl och frys, med frys till vänster och kyl till höger, 90 cm bred och 60 cm djup. De kom till köksdörren sedan var det tvärstopp. Kollit stod majestätiskt i uterummet, som ett enormt monument över byråkratiskt krångel, fem meter från där det skulle placeras. 

Jag föreslog – ”Om ni tar av emballaget så går det lätt att bära in den.”

”Nej det får vi inte!”

Jag sa – ”Ring upp era chefer och förklara situationen, för jag ger mig inte förrän den står på plats inkopplad, som vi beställt.”

Intensiva telefonsamtal pågick under en dryg halvtimme. Sedan sa den äldre av killarna – ”Nej vi får inte ta av emballaget, det kan bli skador!”

”Okej då gör vi så här att jag skriver ett papper där jag tar ansvaret för eventuella skador som kan uppstå i transporten från uterummet in i köket.”

Nya samtal medan jag skriver ett papper där jag tar på mig ansvaret.

När jag skall ge dem pappret så säger den ene – ”Nej det går inte, dom skall skicka över en blankett som du får signera.”

Efter en dryg timme så var pappersexercis och byråkrati avklarad.

Emballaget åkte av, kyl/frys enheten kom på plats utan skador på fem minuter och de gamla åkte ut.

Hur svårt kan det vara?

Graciela, jag och assistenten tittade på fenomenet som om det var världens senaste underverk. Den kvällen åt vi en ordentligt hemlagad måltid.

Ó  Nils Mohlin 19-11-08