Det är den sjunde och en sån där lagom gråmulen novemberdag, som inte lockar till utevistelse.
Don Felipe, min assistent och jag körde matte till hennes arbete. Don Felipe känner sig bekant med Gracielas arbetsplats och visar mig vant hennes rum. Som om han vill tala om för mig –”Matte är chef för det här boendet och jag hjälper henne, när jag är här, men du kan få sitta i den där stolen om du håller dig lugn.”
När man går på kryckor i väntan på en höftprotes, så är i vart fall inte jag så värst akrobatisk i mitt rörelseschema. Det där är något som min lille kompis anammat till fullo, han ställer sig tålmodigt och väntar, tittar på mig ungefär som om – ”Hur länge skall du ranta runt med de där pinnarna?”
Skriva och måla är en nödvändighet för mig. Målandet får ligga på is så länge, då jag gärna vill kunna stå framför staffliet och det blir ingen större reda med kryckor.
Alltså skriver jag på min sjätte bok och den fjärde deckaren, vilket är helt perfekt i mitt nuvarande tillstånd. Viss press har jag, att kunna presentera en ny roman på runt 100, 120 tusen ord till nästa år. Press är kanske att ta i lite, skrivandet för mig är en ren avkoppling och en tredjedel är redan klar. Min assistent är kanske inte lika begeistrad i skrivandet. Han fördrar när vi är ute, bygger altandäck och leker.
Men Felipe är en mycket klok liten dvärgschnauzer, som hämtar olika saker åt mig som jag behöver och ibland sådant jag absolut inte behöver. Han är ju också en ganska bortskämd liten diva som vill ha mängder av beröm och gärna något gott.
Vi är nu i en årstid då längtan till vårt hus i Spanien pockar på, men det får bero ett tag till. Först vill jag ha en ny höft och sedan har vi ett par inomhusprojekt att avsluta.
Ja det var väl allt för idag från min assistent och mig, så vi önskar er en trevlig torsdag.
Min älskade fru Graciela, assistentens matte
Ó Nils Mohlin 19-11-07
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar