Sedan några år tillbaka har jag hörselhjälpmedel som det så fint kallas, jag säger hörlurar.
Inte så förbaskat konstigt om man snart är sjuttiofem bast, även om jag avskyr det där med att prata ålder. Inte som när unga pojkar med bestämdhet hävdar att dom är arton när dom verkligen kanske bara är 13 eller 14 år. Jag lovar jag plusar inte till något på min ålder, skulle väl snarare hoppas att jag kunde göra tvärsom.
Vi hade två små barnbarn på besök, sex och åtta år, som under tre dagar helt ägnade sig åt Don Felipe, kramade, pussade, klappade, lekte och pysslade om.
Graciela åker och lämnar de två barnen i Stockholm och kvar har jag världens odrägligaste diva.
Sur, tvär och odräglig Don Felipe, som tidigare varit lycklig över våra promenader, samvaron och allt vi håller på med.
Jag gick och duschade och Don Felipe åt upp mina hörapparater som en ren protest mot att barnbarnen åkt hem.
Han åt inte batterierna utan spottade snyggt ut dem men demolerade resten till oigenkänlighet.
Funderar på Thomas Oredsons ord – ”Min hämnd på barnen är att: Jag skämmer bort barnbarnen så in i helvete så att dom skall bli riktigt odrägliga hemma”
Jo Don Felipe blev sitt vanliga jag efter ungefär en veckas tid.
Ha en trevlig dag!
Ó Nils Mohlin 18-11-12
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar