Jag har en duk som är ungefär en och en halvmeter meter gånger en meter som ligger på min arbetsbänk färdiggrundad och skriker åt mig – ”Se för fan till och gör mig klar!”
Detta är nog den första tavla som jag målar, som är avsedd att hänga i Gracielas och mitt sovrum.
Jag har under några dagar varit hemsökt av lättja och kanske fullt berättigat skyllt på förkylning och öm rumpa. Men lik förbannat skriker den här förbaskade duken åt mig - ”Gör mig klar, gör mig klar!”
Motivet har jag ganska klart för mig, någonting liknande ”Phantom of the opera” som såldes på Stockholms konstsalong 2012 och även fått äran att pryda ett bokomslag. Men ändå något helt nytt, något annat, men med människokroppar. Vi får se, men en sak är helt klar duken på arbetsbänken nöjer sig inte med enbart mina tankar.
Jag får försöka visualisera min underbart vackra fru med ritkol och färg och en som inte är tjugo längre.
Nu tar jag inte det där med ålder så hårt. Jag skulle inte vilja vara tjugo, jag trivs ganska bra med min ålder snart sjuttiofem, man drabbas av en klokhet och visdom, som man kan delge yngre generationer i den mån de ids lyssna.
Oftast gör de inte det, tänker istället gubbjävel och besserwisser, när allt är i välmening och ett försök att ge goda råd.
Nog gnällt om detta, rumpan är fortfarande öm och i morgon tänker jag ta mig fan måla.
Ó Nils Mohlin. 18-11-03
"Phantom of the opera"
Efter snart tio år tillsammans
Och en bild av mig, inte som tjugoåring, snarare sjutton
Och en snart tio år gammal målning av min fru
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar