Ungefär varannan månad kör jag assistenten till hans frisör i Tomelilla. När Kerstin tagit emot den lille divan så brukar jag köra till min kompis Per Baker i Smedstorp.
Idag satt vi i hans galleri, drack kaffe och pratade boxning. Vi har båda boxats och hållit på med styrketräning i många år. Vi sitter där bredvid varandra och pratar om det och en massa annat. Per blir 73 nästa gång och jag 75, så vi är ungefär lika gamla, har ungefär samma ledkrämpor och vi är rörande överens om att man måste hålla igång av bara sjutton varenda dag. Det mår vi bra av.
Tiden går fort och det är dags för mig att hämta assistenten hos Kerstin.
Ett, två och på tre gör vi det, med exakt koordinerade rörelser sätter vi en hand på stolsitsen, knixar oss upp i halvstående, grimaserar och svär till lite, rättar på ryggarna och sträcker ut benen. Står stilla några sekunder och börjar normalt gå, men denna gången tittade vi bara på varandra och började gapskratta.
Med exakt likadana rörelser har vi rest oss, lika välkoordinerat som i en balettdans. Även om vår uppvisning inte var att jämföra med balett, så var den nog så roande.
Trevlig torsdag
Ó Nils Mohlin. 18-11-22
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar