En valrörelse som borde ha handlat om Sveriges framtid har i stället präglats av skitprat, smutskastning och en närmast total brist på visioner.
Socialdemokraterna har, stärkta av opinionsvindar som länge blåst i deras riktning, alltför ofta lutat sig tillbaka när ledarskap och politisk riktning hade behövts som mest. När så mycket står på spel kan man inte leva på gamla meriter. Var tog idealisterna vägen?
Ulf Kristersson har med hånflinet på läpparna rest land och rike runt för att försvara Tidösamarbetet och övertyga väljarna om dess förträfflighet. Men frågan är om han lyckas övertyga någon utanför den redan frälsta kretsen. Om väljarna fäller domen i valurnorna kan även det egna partiet komma att ställa sig frågan om hans tid vid rodret är över.
Simona Mohamsson har kämpat enträget för att hålla Liberalerna ovanför avgrunden. Om det räcker återstår att se, men få kan anklaga henne för att ha gett upp, även om hon slagits för en högerextremistisk regering.
Ebba Busch har, som så många gånger tidigare, sett till att ingen kunnat undgå hennes närvaro. Oavsett vad man tycker om budskapet råder det knappast någon brist på synlighet.
Centerpartiet står inför ett vägval. Men tar förhoppningsvis rygg på Socialdemokraterna och tillsammans med miljöpartiet försöker de bilda en duglig regering. Vänsterpartiets roll i det hela lär bli den svåra knäckfrågan. Politikens verklighet är sällan så enkel som dess slagord.
För min del överskuggas allt av en enda fråga. Stoppa Sverigedemokraterna, högerextremismen och att Sverige leds vidare på den väg Tidösamarbetet stakat ut.
C Nils Mohlin 2026 09 10
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar